.... var inte alltid problemfritt förr. Det var ju inte bara att kliva in i kyrkan och sjunka ner på någon strategiskt placerad bänkplats hur som helst. Nej, bänkarna i kyrkan var noggrant fördelade mellan sockenborna. Olika hemman hade olika bänkar i vissa församlingar, i andra var det åldern som avgjorde. De mest välbeställda hade förstås de bästa platserna. De fattiga fick sitta på så kallade 'fribänkar' längst bak i kyrkrummet eller på läktaren.
I Dalarna var det vanligt att man hyrde sin kyrkbänk, eller rentav köpte platsen. Dog sedan en bänkägare, kunde äldste sonen eller dottern köpa bänkplatsen för halva priset. Uppenbara syndare fick däremot inte sitta med på kyrkbänken. De fick stå eller sitta längst bak i kyrkan...
Det var inte alltid helt smärtfritt att fördela bänkplatserna. Edvard Matz har i min favoritbok 'Mälardalens sällsamheter' hittat en gräslig historia från Furby kyrka: På själva juldagen anlände två 'bondkäringar' till kyrkan; de var släkt och båda var argsinta och påstridiga till sin läggning. Den ena anlände en stund före den andra, och slog sig ner på platsen närmast bänkdörren, som var den förnämsta platsen, där de mest förmögna skulle få sitta. Sedan anlände den andra bondkvinnan, och nu blev det ett fasligt liv, för hon ansåg att det var hon som skulle ha den förnämsta platsen. Det tyckte förstås inte den första kvinnan, och det blev ett våldsamt bråk med kraftiga knuffar om platsen. Efter en stunds grälande och brottande, blev den ena kvinnan så rasande att hon tog upp en stor kniv och högg ihjäl den andra! Det var förstås inte lyckat, dråp i kyrkan, på själva julottan dessutom. Det sägs att de uppretade sockenborna tog mörderskan med sig till en närbelägen skog, grävde ner henne i en djup grop med bara huvudet ovanför marken, och placerade ett par brödkakor på en stång utom räckhåll för henne. Hon svalt slutligen ihjäl, och blev begravd i ett närbeläget kärr.
Södra Ving i Västergötland kan ståta med en i stort sett bevarad 1200-talskyrka. Men en detalj sticker ut. En av traktens dominerande adelssläkter hette Götherstierna, och på 1700-talet ville huvudmannen för släkten absolut att kyrkan skulle få en så kallad 'herrskapsläktare' installerad, så att adelsmannen och hans följe skulle kunna lyssna på gudstjänsten utan att behöva beblanda sig med kreti och pleti i kyrkbänkarna nedanför. Jag hoppas innerligt att byborna och prästen åtminstone protesterade mot tilltaget, men inflytandet var tydligen stort, så nu sitter det en isblå läktare mitt på långväggen i den i övrigt medeltida kyrkan. Om man vill vara snäll, kan man säga att det ser en aning besynnerligt ut...
Som om det inte räckte med att man måste vara noga med var man satte sig i kyrkan förr, det gick inte an att gå in i byggnaden var som helst heller! Min anfader Lars Dahlberg var kontraktsprost i Varberg. Han gjorde således visitationer i kontraktet. Alltså kollade att prästerna predikade någorlunda begripligt, att folk verkligen gick i kyrkan, kunde läsa katekesen någorlunda och sådant. Kommen till Träslöv i oktober 1704 ser han sig föranlåten att påpeka för församlingens medlemmar att 'äkta hustru ska intagas i kyrkan i koret' och inte som tidigare kliva in till plats närmast kyrkdörren på vänster sida. Kommen till Ljungby 3 november ser han sig tvungen att upprepa samma sak, med det lätt irriterade tillägget 'hvilket det enfaldiga folket icke synnerligen ville bifalla'. I Grimeton 15 november dundrar han ut ett tillägg: 'för det åtskillnad må vara emellan en ärlig hustru och en sköka!'
Då lydde äntligen kontraktsborna..
Källor: Edvard Mats 'Mälardalens sällsamheter': en uppteckning ur ULA folkminnesarkiv från anno 1914 skriven av någon vid namn Magnusson
Margareta Kempff Östlind: Bänklängder ur 'Dalarna, landskapets kyrkor' Riksantikvarieämbetet
Referat av guidning i Södra Vings kyrka av prästen Jan Hillstam (använd först i 'Prästergötland')
Ur min släkttidning An-Lunden 2004:1
Bild: Herrskapsläktaren från 1700-talet på väggen i Södra Vings medeltidskyrka. Inte särskilt matchande... Foto: författaren