Så satt man då där igen på nyårsafton kl. 19.45, bänkad för att för femtielfte gången avnjuta GREVINNAN OCH BETJÄNTEN eller DINNER FOR ONE, som den underbara sketchen heter i original. Jaja, det är med denna tradition som det är med Kalle Anka på julafton, man kan den utantill, in i minsta detalj! Man känner varje replik, varje snubbling, varje skål; Tigerhuvudet, Admiral von Schneider, Mr Winterbottom och sherry with the soup! Ändå, trots att man borde vara uttråkad, kan man inte låta bli att småfnittra åt denna egentligen rätt sorgliga sketch, som handlar om ensamhet (och spritmissbruk). Obetalbara är skådespelarna Freddie Frinton (1909-1968) och May Warden (1891-1978). Paret har helt enkelt kommit att bli en del av vårt gemensamma kulturarv. "Same procedure" har blivit ett talesätt världen över, i alla fall i de länder som anammat Dinner for one i sina TV-tablåer.
Om det är någon verksamhet som borde kunna sorteras in under begreppet "Same procedure" så är det väl släktforskning! Det är ju samma gamla kyrkoböcker vi botaniserar i, samma gamla bouppteckningar, mantalslängder och domböcker, även om vi numera studerar dem online hemma i stugan- På ett annat plan handlar det dock om ett helt nytt schackparti, där CD-skivor, databaser och register har kommit att spela en allt större roll. Det nya sättet att forska, nedslagsforskning om man så vill, är verkligen "New procedure" och det är en riksfylld verksamhet, som vi ännu inte lärt oss att hantera.
Vi som varit med i några decennier vet ju att varje register- eller databasuppgift MÅSTE kontrolleras mot originalkällorna. Man kan inte, får inte, lita på det man hittar på nätet. Hur skall vi få ut detta kategoriska imperativ till alla nybörjare och andra aktiva släktforskare? Hur skall det kunna upphöjas till allmän lag? Om det inte blir så riskerar varje framtida släktutredning att bli ett genealogiskt gungfly, som går till botten inför varje kritisk vindpust ...
För mig blev 2016 det år då jag på allvar anammade New procedure i mina forskningsrutiner. I femtio år eller mer har jag envisats med mina kollegieblock, där jag noggrant men planlöst, för det mesta med källhänvisningar, noterat det jag forskat fram. Tanken har i alla dessa år varit att jag skulle renskriva mina anteckningar, kanske plocka in dem i något släktforskningsprogram eller i en prydlig utredning. Gissa vad som inte har hänt! Resultatet är att mina 50 eller så kollegieblock är sprängfyllda med nästan onåbar information. Man får bläddra och bläddra och bläddra. Tusentals sidor. Icke hållbart ...
Nu har jag i stället börjat notera i ett Word-dokument, för det mesta direkt in i släkttabellerna. Detta har stora fördelar, Dels skriver man snyggare och bättre via tangenter, men allt man skriver blir dessutom direkt sök- och nåbart via "Dokument" i min dator. Med hjälp av enkla funktioner i Word kan man gulmarkera eller färglägga den tillagda informationen. Grönt för excerpter, blått för hypoteser och teorier, rött för osäker information, t.ex. Eller kanske lägga in längre avskrifter som fotnoter eller slutnoter. Möjligheterna är oändliga. Men snälla människa, säger ni kanske, varför använder du dig inte av ett släktforskningsprogram som Disgen eller Holger? Där kan du säkert få till alla sådana anteckningsfunktioner och slipper fumla med Word eller andra ordbehandlingsprogram. Jo, det skulle kanske kunna fungera, men där är jag inte riktigt än. Jag vill ha mina "kollegieblock" kvar, om än i digital form. Jag vill känna att jag forskar och antecknar och att jag sedan med total redaktionell frihet kan använda resultatet i olika typer av presentationer, där släktforskningsprogrammen kanske inte alltid har de optimala lösningarna.
Ett mindre problem med mina nya kollegieblock är att det blir så trångt på skärmen. Jag vill ju ha en hel del program och bilder igång samtidigt, inklusive den nya digitala anteckningsboken. Hmmm.... det finns nog lösningar även på detta problem, kanske en New procedure ...