I lördags morse kl 05.55 satte jag mig i bilen för den långa resan upp till Stockholm i och för Genealogiska Föreningens årsmöte kl 11.00. Jag hade en rad andra ärenden också, annars hade det sannolikt blivit tåget (och då hade jag förmodligen kommit för sent ... tåget tar man inte längre till viktiga möten!). Man kan undra varför en riksförening väljer att ha sitt årsmöte så tidigt på dagen. Kan det handla om en kvardröjande 08-arrogans, eller ska vi tro att det mera handlar om att göra som vi alltid har gjort ...? 

Årsmötet var förlagt till Nordiska Museet på Djurgården, en oerhört pampig miljö. Jag hade inte besökt detta palatsliknande museum på mer än 30 år och hunnit glömma den magnifika stora salen, som är som en Kölnerdom eller två. Uppkommen för stora trappan möts man av en majestätiskt tronande Kung Gösta, som får en att inse hur liten och obetydlig man egentligen är ...  Mötet var emellertid förlagt till den undre våningen, en aulaliknande lokal med plats för många och långa rader av fällbara och därmed lätt slamrande stolar. Eftersom det bara fanns en ingång till varje stolsrad skulle detta visa sig vara ett problem. Potentiella talare hade, för undvikande av sega och tröttsamma förflyttningar, behövt sätta sig längst ut. Ljudsystemet passade också på att konstra - är det någon som blir förvånad - varför lokalen på intet sätt kan sägas ha varit idealisk. 

När jag skulle anmäla min närvaro och föras in på röstlängden, fick jag den ovanliga frågan: Vilket är ditt medlemsnummer? Käre värld, vem kommer ihåg sådant? Har vi inte nog med alla port-, SIM-, bensin-, abonnemangs-, bank- och SWISH-koder som vi behöver hålla i huvudet? Lustigt nog kunde jag mitt. Dagen innan hade jag för säkerhets skull kollat att jag betalat min medlemsavgift i laga ordning (det hade jag), och därvid kunnat konstatera att mitt medlemsnummer är

2190

Va? sade funktionären. Hur kan du ha ett så lågt nummer? Jo, för att jag redan som 16-åring gick med i Genealogiska Föreningen. Året var 1968, och för den som kan räkna innebär det att jag i år firar jubileum. 50 år av troget medlemskap i den äldsta och mest anrika (!) av alla släktforskarföreningar i detta land. Undrar just om jag denna dag möjligen kan ha varit "nestor" i församlingen ... ålderspresident var jag förvisso icke!

Programmet för dagen såg ut på följande sätt:

• 11.00   Årsmötesförhandlingar
• 12.30   Lunch
• 13.30   Föreläsning om och visning av Nordiska Museets arkiv och bibliotek.

Så skulle det inte bli ... Redan efter en timme insåg alla, inklusive styrelsen, att tidsplanen inte skulle hålla. Lunchen flyttades successivt fram med en halvtimme i stöten. Till sist skickade en desperat kökschef bud om att om vi ville ha någon mat så fick vi faktiskt vara så goda och omedelbart masa oss dit. Efter det tre timmar långa och bitvis stökiga mötet, samt den forcerade måltiden, var det många, inklusive jag själv, som var tvungna att avvika. Jag förmodar att det till sist bara blev en liten tapper skara som hade möjlighet att ta del av föreläsningen och visningen.

Det här lyfter fram ett kardinalfel i all årsmötesplanering. Det tycks råda konsensus om att förhandlingarna alltid måste placeras först i programmet, så att man blir av med dem - och det skall väl inte ta så lång tid ... Detta är ett feltänk, som allt för ofta förorsakar irritation och frustration, både hos styrelsen och hos besökarna. För att inte tala om den stackars föreläsaren. Ack, hur mycket bättre är det inte att börja med programmet/föreläsningen, fortsätta med mat eller fika, och sedan avsluta med årsmötesförhandlingarna, som då kan få ta den tid som krävs. Detta är också en demokratisk grundpelare, att var och en ska få tillfälle att tala till punkt och att man inte ska behöva stressa sig igenom dagordningen. Om detta predikade jag redan den 31 oktober 2016 i ett blogginlägg med rubriken

Handbok för föreläsare och arrangörer

Läs hela texten här: https://www.genealogi.se/blog/entry/handbok-foer-foerelaesare-och-arrangoerer - Ur denna blogg, sprängfylld med erfarenheter, goda råd och kloka tankar, hämtar jag följande avsnitt:

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter, information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går.

 

För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder.

 

Föreslå (läs: Kräv!) att du - föreläsaren - får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid.

 

Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull: NEJ!!! 

Så, alla föreningar och förbund: Inför nästa årsmöte och alla andra möten med konkurrerande programpunkter, tänk om och tänk rätt (Som det så tröttsamt heter nuförtiden): Låt de arma föreläsarna och underhållarna komma FÖRST i programmet. Sedan kan ni i lugn och ro bråka och konstra så mycket ni vill på era årsmöten.

Hör vad jag säger!

Medlem 2190 vid tiden för inträdet i Genealogiska Föreningen 1968.