Under mina snart tjugofem år som anställd på Genealogiska Föreningen, har jag lärt mig att telefonen är ett viktigt inslag i släktforskarbranschen. Jag lärde mig mycket av min mentor, som var föreståndare för forskarexpeditionen. Han var gammal militär, och när det ringde, for hans hand ut med militärisk precision och högg luren. (Det här var alltså i mitten av 1990-talet). Lika precist var hans 'Genealogiska Föreningen'!
Fast en gång gjorde han faktiskt en miss. På slaget två varje dag, brukade han äta en medhavd frukt, oftast banan. En dag hade han just börjat avverka bananen när det ringde, och av gammal vana högg han luren innan jag hann ingripa.
Någon som försökt säga 'Genealogiska Föreningen' med munnen full av banan?
Han lät som om han var på en tämligen blöt fest. Som tur var insåg han det själv, och bad uppringaren vänta lite....
Så småningom fick jag börja svara i telefon själv. Det var ju lite nervöst i början. Och inte blev det bättre den första dagen jag var ensam på expeditionen och svarade.
Röst i luren: Är det ni som samlar släktuppgifter om folk?
Jag bekräftade att så var fallet.
Rösten: Kan jag komma ner till er och riva sönder alla papper som handlar om min släkt?
Vad svarar man på sådant?
Jag minns inte exakt vad jag svarade, men antagligen försökte jag få lite klarhet i vad som hänt. Det visade sig att personen som ringde hade fått besök av en släktforskare, som hade avslöjat mindre trevliga saker om någon släkting som uppringaren tydligen varit mycket fäst vid. Till slut fick jag personen att lugna sig, och fokusera på att anmäla släktforskaren för hemfridsbrott istället.
Detta skulle kunna föranleda en lång och intressant debatt om vett och etikett kontra släktforskning, men jag fortsätter med telefonminnena.
En sak som man bör lära sig när man passar telefon i yrkeslivet, är att inte ta saker och ting personligt. Jag har blivit utskälld, ifrågasatt och till och med lindrigt sexofredad per telefon i jobbet. Bara att försöka ruska av sig. Ibland blir man ändå gripen. Som den gången när en kvinna ringde och bad att få säga upp sitt medlemskap. Hon berättade att hon fått stora problem med synen trots flera operationer, och att hon även fått andra hälsoproblem som gjorde att hon inte kunde fortsätta med sin forskning. Hon var mycket sorgsen över detta. 'Jag blir inte bättre' var en återkommande mening i vårt samtal. Henne tänkte jag länge på efteråt. Släktforskning är ju inte någon särskilt fysiskt krävande aktivitet. Tänk att bli så dålig att man inte ens orkar släktforska, och så ändå vara fullt klar i huvudet över detta!
Den absolut konstigaste frågan jag fått per telefon, kom någon gång i slutet av 90-talet, när GF flyttat till Sabbatsbergsparken. Det ringde en man en kväll och frågade: 'Kan man få enäggsfyrlingar?'
Vad svarar man som släktforskare på det? 'Javisst, det går väl bra' ungefär....
Vi enades om att mannen nog var ute efter genetik snarare än genealogi, och ringde av i bästa samförstånd.
Ibland är jag oerhört tacksam över att bildtelefon inte har blivit allmänt förekommande. En dag fick jag ett telefonsamtal från en äldre, vördnadsbjudande medlem. Han berättade att han skulle ordna släktträff på en ö vars namn jag glömt, utanför Norrtälje någonstans. Han hade till denna träff anskaffat en mikrokortsläsare (90-tal igen) och undrade nu om inte vår förenings ordförande, som han ytligt kände, kunde tänka sig att 'komma dit och visa apparaten'....
Meningen var ju korrekt formulerad, men jag blev så fruktansvärt full i skratt att jag knappt förmådde avsluta samtalet. Hursomhelst, vår ordförande hade inte möjlighet att, som han uttryckte sig 'ställa sig på en ö i skärgården och visa apparaten', varför ärendet skrevs ut från GFs agenda.
Några hågkomster som fortfarande ringer i öronen....