Vet du vad en hålväg är? Det visste inte jag förrän i somras, ändå var det något mycket vanligt i våra förfäders liv. Fast de kallade det knappast för hålväg utan förmodligen bara väg, eller kanske stig.
Hålväg är en väg som skapats av att människor och kreatur trampat upp den. Hålen är hålen efter klövarna och hovarna. De här vägarna var inte anlagda och belagda med någon hård beläggning utan i stället oftast leriga, nertrampade och översköljda av regnvatten. De hålvägar som är riktigt smala har bara använts av fotgängare men är de lite bredare har man förmodligen även hört med vagn här. Sådana här vägar brukar vi nog ofta kalla kostigar idag.
Gamla hålvägar finns överallt ute i markerna. Flest bevarade är nog i skogarna, där de fått vara kvar. Så ut och leta!
I augusti var jag hemma i Halland på besök. En kväll stannade jag på en utsiktsplats vid Ätran på vägen mellan Gällared och Askome. Den vägen går till stor del utmed Ätran och kallas Hallands vackraste väg. Inte så konstigt, det förstår du om du åker här. Här i trakten har jag min släkt, bland annat från Yngered där den här utsiktsplatsen ligger.
Utsiktsplatsen. Stilla flyter Ätran denna augustikväll. Eget foto.
Från parkeringen kan man gå en stig in i skogsområdet och komma närmare vattnet. Stigen följer delvis den gamla landsvägen till Askome kyrkby så här vet jag att mina gamla släktingar färdats många gånger. Intill den gamla landsvägen finns en bit kvar av en ännu äldre väg, en hålväg som kanske numera är fornminne. På en skylt om platsen förklaras vad man ser och vilka vägar som gått här. Mycket bra gjort! Skylten är uppsatt av Ekomuseum Nedre Ätradalen. Askome hembygdsförening har gjort i ordning stigarna här, det tackar jag för!
Skylten vid den gamla vägkorsningen. Den grusade vägen är dagens vandringsstig och som var en gammal landsväg till Gällared. In till vänster gick den gamla landsvägen ner till Askome. Eget foto.
På skylten står det att hålvägen är otydlig och det håller jag verkligen med om. Bilden här tog jag där hålvägen går in i skogsdungen och man ser den inte för växtligheten. Men den fanns där i alla fall. Eget foto.
En liten bit längre fram delar sig dagens promenadstig (gamla landsvägen) och strax därefter finns ännu resterna kvar av Kärrastugans ladugård och påbörjade men inte färdigställda boningshus. På skylten står det att det aldrig avslutades för marken såldes 1895 till kraftbolaget Yngeredfors som senare byggde ett kraftverk lite längre uppströms och Ätraforsdammen längre nerströms. Den dammen dränkte min morfars föräldrahem. Mer om det en annan gång.
I Kärrastugan har jag ingen släkt, åtminstone inte vid den här tiden. Men inte kan jag gå förbi en sådan här lämning utan att fundera på dem som ägde det här. Just här hann ju ingen bo, det gamla Kärratorpet låg en bit bort.
Resterna efter Kärrastugans bygge 1895. Kanske är detta boningshuset som aldrig blev klart? Kanske bara en del av det? Eget foto.
Rester av den andra byggnaden här. Om detta är ladugården eller boningshuset vet jag inte. Eget foto.
Kärratorpet, eller Kärrastugan som det står i husförhörslängden, var på 1/16 mantal. De som hade det 1895 var Carl Petter Andersson, född 1816, och hans hustru Anna Kristina Larsdotter som kom från Svartrå och var född 1845. Carl Petter hade tidigare varit gift med Nilla Magnusdotter som dog 1886, hon var änka här på Kärrastugan. Ännu tidigare hade han varit gift i Gällared med Britta Stina Larsdotter som dog 1877. Carl Petter och tredje hustrun Anna Kristina flyttade från torpet 1897 till Bökås där de var kvar som inhysehjon till sin död 1906 respektive 1908. De blev förmodligen de sista boende där för Bökås övergavs kring förra sekelskiftet. På Bökås har jag släkt på 1600- och 1700-talet och jag har besökt stället för några år sedan.
Husförhörslängden från Riksarkivets digitala forskarsal.
Skylten vid vägskälet.
Allting hänger ihop. Och jag lärde mig något nytt. En släktforskare blir ju aldrig färdig med sin utforskning av historien.