Den offentliga avrättningen häromdagen på Zoo i Köpenhamn fyller en hel värld med avsky. Vad hade den stackars giraffpojken, frisk och nyfiken på livet, gjort för ont för att förtjäna detta grymma öde. Och hur kan en Zoo-ledning vara så makalöst okänslig att den inte förstår vilket rabalder denna "genetiskt betingade" åtgärd kan förorsaka?
Även om man inte skall jämföra djur med människor, och även om vi vet att miljoner djur inom köttindustrin får ett betydligt kortare och grymmare liv än Marius, kan det inte hjälpas att tankarna går till nazitidens systematiska utrotning av dem som ansågs vara en genetiskt belastning, judar, romer, homosexuella o.s.v. Man tänker också på "det tuktande snittet" - tvångssteriliseringen av tusentals olyckliga här i Sverige, en motbjudande skandal som vi först nu anar vidden av.
Varför, frågar sig alla, kunde inte Marius ha fått flytta till ett annat Zoo, på tryggt avstånd från rasbiologerna i Köpenhamn? Kunde han inte ha fått leva vidare i någon annan djurpark där hans friska gener inte krockade med andra giraffers? Och hur kunde man komma på den befängda idén att sköta avlivningen, obduktionen och kalaset hos lejonen inför publik, t.o.m. inför små barn? Klart är att jag själv aldrig mer kommer att sätta min fot på Köpenhamns Zoo och jag hoppas att jag inte blir ensam om denna bojkott ...
Inavel är naturligtvis ett prekärt ämne, som måste tas på största allvar. Eftersom jag i 50 år har studerat Europas furstehus och deras släktrelationer känner jag till faran och vet hur illa det kan gå. Samma sak i andra geografiska eller sociala isolat. För mycket kusingiften och andra relationer mellan allt för närbesläktade par ökar risken enormt för att avkomman skall drabbas av genetiskt betingade sjukdomar och svagheter. Detta känner vi till och det är därför det finns lagar och förordningar som skall förhindra sådana relationer.
Så mycket märkligare är det då, att vi tillåter anonyma spermie- och äggdonationer, där avkomman inte har en möjlighet att ta reda på sitt genetiska ursprung. Och även om vi på senare tid har skärpt bestämmelserna kan en svensk kvinna med sådana planer idag bara skutta över till Danmark (där har vi det landet igen) där donatorerna är fortsatt anonyma och kan yngla av sig hur många ättlingar som helst. Tänk om dessa halvsyskon en dag träffas och tycke uppstår?
Det är tur att snillena på Köpenhamns Zoo inte har tillgång till Spermabankens register ...