Det är bara att erkänna som det är, jag är en serienörd. Är det inte Downton Abbey eller The Crown, så sitter jag där framför Mad Men, Poirot eller Desperate Housewives. För att inte tala om de svenska serierna, Fröken Friman t.ex. eller gamla godingar som Hedebyborna, Svenska Hjärtan och Mor gifter sig. Eller de fantastiska danska motsvarigheterna, Matador, Krönikan, Borgen och Badhotellet. En och annan norsk eller tysk serie slinker också ned ... Och när jag säger SITTER så menar jag också det; timme ut och timme in, ibland nätterna igenom. Den nya tekniken med STREAM och PLAY och FLIX gör ju att man kan maratontitta sig igenom hundratals avsnitt av en och samma serie.
Nyligen fastnade jag framför The Good Wife - en advokatserie med politiska förtecken. I huvudrollerna ses bl.a. utmärkta Julianna Margulies, känd också från 136 avsnitt av Cityakuten (E.R.) och Chris Noth (Sex and the City, 41 episoder) samt härligt eleganta Christine Baranski (Mamma Mia). Berättelsen börjar med att statsåklagaren i Illinois hamnar i fängelse för korruption, varvid hans hustru, trogen hemmafru sedan 14 år, tvingas tillbaka till förvärvslivet som advokat. Det är spännande, ofta upprörande men med spänstig dialog och lite humor. De första fyra säsongerna var engagerande och vanebildande. Den femte blev en nagelbitare med ständiga cliffhangers och ett våldsamt slut. I den sjätte säsongen började det sega till sig och den sjunde blev så fylld av krystade amerikanska kampanjintriger och politiskt rävspel, att publiken till sist ledsnade. Serien lades ner.
Väldigt ofta under slukandet av denna serie kom jag att tänka på Raskens Ida, soldathustrun ni vet, som kämpade och slet på det karga torpet. Maken, den indelte soldaten Gustav Rask, var väl jämförelsevis snäll och hygglig, om än inte helt trogen, men han var ju inte alltid där. Varje sommar, då han som bäst behövdes på torpet, var han ju tvungen att marschera iväg på manöver. Från Hans Högmans innehållsrika släktforskningswebb http://www.hhogman.se/ saxar jag följande:
Soldaterna skulle exerceras, övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis. Vidare hade man sk generalmönstringsmöten vart 3:e år. Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis. Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj - juni. De pågick i 2 - 3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård.
De svenska knektarna hade det väl, i jämförelse med kollegor i andra länder, förhållandevis lindrigt. I alla fall efter 1814, då de inte längre behövde ge sig ut i fält. Men före 1814, under alla dessa förfärliga krig och bataljer på 1600- och 1700-talet? Vi vet ju hur det gick för soldaterna själva: De flesta av dem dukade under, mestadels i fältsjuka och andra bedrövligheter. Men hur klarade sig den goda hustrun, hon som hade att sköta allt därhemma, torpet, åkrarna, djuren och inte minst barnen. Det övergår mitt förstånd hur hon under dessa tröstlöa förhållanden kunde ro skutan i land. Kanske fick hon ibland hjälp av rotebönder eller släktingar, men för det mesta stod hon ensam, övergiven av Gud och människor.
I samma svåra belägenhet befann sig också många av hennes medsystrar; Sjömanshustrun, fängelsekundens, rallarens, luffarens och amerikafararens hustru. Ensamma, oförsörjda och med en ofta stor barnaskara att ta hand om. Historieböckerna talar gärna om hjältekungar och tappra generaler, om självuppoffrande soldater, som på "ärans fält" stredo för Konung och fosterland, om berömda politikers och höga tjänstemäns insatser, samt om djärva pionjärer och våghalsar. Men det är inte dem, honom, vi i första hand skall minnas och hylla. Det är hans av olika anledningar övergivna hustru, som är värd vår respekt och vår tacksamhet. Det var hon som höll ihop familjen och därmed samhället. Det var hon som såg till att nästa generation över huvud taget överlevde. Hon, den goda hustrun! Det är hon som skall ha medalj!