Det var bättre förr

Nej, det mesta var ju som bekant inte bättre förr. Men en sak var bättre. Kvinnor bytte inte efternamn. Därför är det mycket lättare att hålla kvar spåret efter kvinnor från förr än idag.

Att kvinnor bytte efternamn vid giftermål började nog bli vanligt i slutet av 1800-talet eller kring förra sekelskiftet. Fröken Persson blev fru Jonsson. Tidigare behöll Stina Persdotter sitt namn Persdotter livet ut.

När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn som jag haft hela mitt liv, trots att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. För mig var det självklart, mitt efternamn är ju en del av min identitet som jag haft så länge jag varit medveten om den. Att plötsligt byta till Andersson (som var makens efternamn), då hade jag ju inte längre varit mig själv utan någon annan. Varför kvinnor fortfarande idag byter efternamn i större utsträckning än män vid giftermål har jag svårt att förstå. För mig känns det som en förlegad tradition som lever kvar.

I släktforskningen är det också så mycket enklare att hitta kvinnor i arkiven även som vuxna och gifta, eftersom de har kvar sitt efternamn, sitt patronymikon, hela livet. Att leta efter en kvinna på bara hennes förnamn är ganska hopplöst ibland.

Idag är det precis 25 år sedan Berlinmuren föll. På 60-talet, när jag var i början av tonåren, hade jag många brevvänner. En av dem var en jämngammal flicka i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz. Sedan jag började använda internet har jag några gånger sökt efter henne, men utan resultat. Hon har säkert gift sig och bytt efternamn.

När vi brevväxlade skrev vi om alldagliga saker som var universellt för tonårstjejer på den tiden: skolan, pojkar, hobbies (vi gillade båda att sy), familjeliv mm. Jag har inte kvar breven idag men minns inget anmärkningsvärt. Säkert var hon en skötsam flicka i en partitrogen familj eftersom hon fick ha en utländsk brevvän. Men politik diskuterade vi inte, aldrig någonsin.

Idag kan jag på Googlemaps se var hon bodde. Det hade jag ingen aning om då, jag hade bara en adress men ingen karta över Berlin. Hon bodde i södra utkanten av Berlin i ett långt miljonprogramshus med adress Hallberger Zeile 8. Nu har jag upptäckt att det låg bara några hundra meter ifrån en av Berlins gränsövergångar, den vid Sonnenallée. Hon måste ha passerat där många gånger. Vad tänkte hon då? Längtade hon till andra sidan? Var hon där den 9 november 1989? Det lär jag aldrig få veta.

Gudrun Schwanz fotograferad i september 1969, omkring 15 år gammal. Tjugo år senare föll muren. Vid den röda pricken låg en gränsövergång i Berlinmuren. Bild från Googlemaps.

Det finns ingen Schwanz kvar på hennes gamla adress vad jag har kunnat hitta. Hennes föräldrar lever kanske inte längre och det är väl knappast troligt att någon annan i familjen skulle stanna kvar.

En enda gång har jag besökt Berlin, det var 2008 när min äldste son bodde där ett tag. Vi gick runt i stora delar av det gamla Östberlin, men så långt som till Hallberger Zeile kom vi inte. I min privata blogg skriver jag mer om Berlinmuren idag.