Har man en gammal släktgård så kanske den kan upplevas som den stora glädjen och tryggheten i livet, men också som ett fängelse. Tidigare i veckan lyssnade jag i min poddradioapp på Radiopsykologen i P1. Jag gillar dessa program, att lyssna på hur andra har det kan lära mig om livet också.
Den här veckan var det en kvinna i min ålder (60+) som var så ledsen för att hon kände sig tvingad att lämna den släktgård som hon nu äger tillsammans med sina tre syskon. Hennes dilemma är att syskonen vill sälja gården men inte hon. Kvinnan, som i programmet kallas Stina, har tillbringat mycket tid hos sina morföräldrar på gården och jag tror att hon delvis växt upp där också. Den betyder i alla fall oerhört mycket för henne. Nu tror hon sig inte om att klara av att själv ta över gården när syskonen inte längre vill ha den kvar, av ekonomiska skäl om jag minns rätt .
Det slutar i alla fall med ett visst hopp där hon försöker hitta en lösning för att köpa sig tid inför ett avgörande beslut.
Det som alldeles tydligt framgick var vilken stor sorg det skulle innebära för henne att lämna denna gård, som varit i släkten i flera generationer.
Hur skulle du själv känna det?

Det är inte alldeles givet att en släktgård väcker dessa starka känslor som hos Stina i radioprogrammet. Det kan säkert finnas motsatsen också. Annars skulle kanske inte släktgårdar säljas då och då.
Någon gång på 90-talet, när jag var reporter på lokaltidningen, intervjuade jag en bonde i trakten. Hans gård hade varit i släkten i åtskilliga generationer under flera sekler. Jag ska inte berätta exakt hur många generationer, för då finns det kanske någon som känner igen honom och det är ju inte meningen.
Mannen berättade i alla fall för mig om sin situation och sa vid något tillfälle under intervjun att "jag kan ju aldrig flytta härifrån om jag inte skulle vilja vara bonde längre". Anledningen som han såg det var att alla dessa tidigare släktgenerationer förpliktigar och att han aldrig skulle kunna sälja gården och därmed bryta en lång släkttradition.
Så visst kan en släktgård också vara en börda.

Bilden här är en släktgård i min släkt. Det är gården Sundhult norr om Ullared i mellersta Halland och finns i släkten på min mammas sida. Här bor i dag en tremänning till mig med sin unga familj.
För dem är inte släktgården en börda, tvärtom, utan en stor glädje. De älskar uppenbarligen sin gård, utvecklar den och håller den i stånd. Och jag är så glad för att de finns där och tar hand om den.
Gården kom i släktens ägo i slutet av 1600-talet. Barnen på gården nu är tolfte generationen i samma släkt.
Jag undrar hur jag skulle känt det om det var jag. Det har jag faktiskt funderat på ibland.

Mer om släktgårdar som går i arv kan du också läsa i Släktforskarnas årsbok 2015, som kommer i juni.

I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Till mina rutiner hör att varje dag före frukost starta min dator och ge mig ut på en morgonpromenad bland alla ”mina” databaser och sajter för att se om något nytt och matnyttigt har tillkommit. Det blir naturligtvis en titt in på Rötter och ett skrollande bland alla nya inlägg på Anbytarforum. Så en stund på Facebook med alla dess släktforskningsgrupper och annat spännande. Därefter fortsätter cyberturnén med en utblick i världen, enkannerligen då över den nordamerikanska kontinenten. 

Först ett besök hos generösa Familysearch.org där det nästan var dag brukar finnas nya databaser att pröva. Man trycker search, sedan records och därefter Browse all published collections och slutligen Last updated. Upp kommer en lista på alla nya eller uppdaterade databaser och det framgår också hur många poster de innehåller. Det går också att begränsa listan till att gälla en kontinent eller en nation. Ofta förekommer det nya databaser som man helt enkelt måste pröva. Då blir frukosten rejält försenad … 

Nästa stora resurs heter Ancestry.com [Ancestry.se], som också har en lista över nytt material. Från Home skrollar man ned till rubriken See all new records där de nya databaserna presenteras. Vill man veta hur många poster nytillskotten innehåller får man i stället gå till rubriken Card Catalog under Search, där listorna kan begränsas till nation, stat, källsort, ämne o.s.v. 

Andra sajter som brukar få ett morgonbesök av mig är t.ex. Genealogybank.com, FindMyPast och Geneanet. Med flera … 

Häromdagen fastnade jag dock för en ny bas med nästan 3 miljoner poster hos Ancestry: 

Evangelical Lutheran Church of America, Records, 1875-1940

Wow, hinner man tänka! Skall vi nu äntligen få digital tillgång till alla de svenskamerikanska kyrkoböcker som Svenska Emigrantinstitutet ruvat över i över fyrtio år? Tyvärr, kära emigrantforskare, är nyheten inte fullt så god. Så här ligger det till: 

Evangelical Lutheran Church of America bildades 1988 genom en sammanslagning av tre äldre lutherska kyrkor, The American Lutheran Church, Lutheran Church in America och Association of Evangelical Lutheran Churches. Den förstnämnda, The American Lutheran Church bildades 1960 genom en sammanslagning av American Lutheran Church, med i huvudsak tyskt ursprung, Evangelical Lutheran Church, med norskt ursprung samt United Evangelical Lutheran Church, med danskt ursprung. Den mellersta av de tre först uppräknade,  Lutheran Church in America, var I sin tur en sammanslagning (1962) av tre ännu äldre samfund; United Lutheran Church in America, Augustana Evangelical Lutheran Church (Augustanasynoden) med svenskt ursprung och American Evangelical Lutheran Church med danskt ursprung. En snårskog av synoder och samfund således, och en sammanslagningsiver som inte står den inom Svenska Kyrkan efter. 

Det förefaller som om den nya databasen hos Ancestry huvudsakligen emanerar från den norska grenen av detta Lutherska kyrkoträd, och att man därför i huvudsak hittar norske män och kvinnor här. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom svenskarna, på de platser där det inte fanns någon svenska församling, ofta valde att gå med i en norsk, eller gifte in sig där. Av de ca tre miljoner posterna är det därför säkert en god procent som har svensk anknytning. Har man förgäves sökt efter sina försvunna släktingar bland de svensk-amerikanska kyrkoböckerna i Växjö eller annorstädes, kanske det i själva verket är i detta norska material man till sist återfinner dem.

b2ap3_thumbnail_Search-meny-ELCA.JPG

Sökmenyn är omfattande, generös och en smula invecklad. Man gör klokt i att pröva sig fram en stund för att se hur det hela fungerar och hur man bäst fyller i (eller avstår från att fylla i) sina parametrar. Själv skrev jag som vanligt SANDGREN i efternamnsrutan, och fick omgående 45 träffar, däribland min släkting Clara Elisabeth Sandgren (1871-1899), vars dödsnotis jag sedan kunde studera hos den norska församlingen Madison Lutheran Church, Lac qui Parle Co, Minnesota. (se rubrikbilden ovan). Här en bild på stackars Clara, som dog så ung, medan storasyster Hannah i Minneapolis blev över de hundra.

b2ap3_thumbnail_Clara-Elisabeth-Sandgren-1871-1899.jpg

Denna nya megabas omfattar födde, vigde och döde – eller döpta, vigda och begravda - i de norska och svensk/norsk/danska församlingarna i Amerika från ca 1875 till 1940. Däremot omfattar den inga ”husförhörslängder”. Sådana finns ju som bekant inte i våra grannländer Danmark och Norge, och därmed förekommer de inte heller i Amerika. Svenskarna tog ju med sig den goda vanan att föra husförhörslängder till Amerika. Omdöpta till MEMBERSHIP ROLLS är de nästan lika bra som de svenska. 

Vi får hoppas att Ancestry nu raskt går vidare med de övriga församlingarna, särskilt då de svensk-amerikanska inom den nya gemensamma synoden. Har det gått att få tillstånd att skapa denna nya publika databas för de norska delarna av materialet skall det väl inte vara omöjligt att göra sammalunda med de svenska och danska delarna. Väl?  

Efter fyrtio års skuggtillvaro hos Svenska Emigrantinstitutet är det på tiden att detta innehållsrika och ytterst forskningspotenta material (begreppet inlånat från den akademiska världen) nu äntligen blir tillgängligt för alla! 

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

Sverige har förändrats på många sätt under det sekel som förflutit sedan min farfar såg dagens ljus 1915. Särskilt märkbart är kanske hur våra matvanor har förändrats under de senaste 100 åren. En skillnad jämfört med början av det förra seklet är förstås att vi förvarar våra matvaror utan att salta eller torka dem och kyl och frys har ersatt forna tiders jordkällare och sval. Ibland brukar jag fundera på hur mycket min farfar, som gick bort 1978, skulle känna igen av det vi idag tillagar. Han skulle nog känna sig ganska vilsen i en mataffär bland hoisinsås, litchi, chorizo, tofu och piri piri för att bara nämna några av de mer exotiska varor som tillkommit i matbutikernas sortiment.

b2ap3_thumbnail_Kiwi-i-ggkopp.jpgMöte mellan ny och gammal matkultur i form av en kiwi i en äggkopp

Men vad åt folk förr? I min bokhylla står ett exemplar av Oumbärlig rådgifvare för hvarje hem (1891). Boken ifråga vänder sig uppenbarligen till husmödrar i lite finare hem, men utgör ändå ett fascinerande tidsdokument. Vissa av kapitlen är, tack och lov, inte så relevanta idag men här finns bland mycket annat råd om förhållandet mellan matmoder och tjänare, om husmoderns förhållande till sin man, om sparsamhet, att kyssa barn och hur man avlägsnar liklukt. Ungefär halva boken utgörs av allehanda recept, många med frestande exotiska namn för den som liksom jag är uppväxt på pannkakor, köttbullar och fiskpinnar. Soppa Grefven af Paris, Kabiljopudding och Falskt vildsvinshufvud sätter dock kanske mer fart på min fantasi än min aptit, och finns det någon idag som äter stekt tjäder? För den som hittar en ex-tjäder längst ner i trädgården och behöver göra sig av med kadavret bjussar jag på det sistnämnda receptet:

Tjädern plockas, urtages, sköljes i friskt vatten samt förvälles i kokande vatten. Bröstbenet krossas, och tjädern uppsättes så, att den blir fyllig öfver bröstet, späckas derefter lätt med fläsk, samt stekes med ett godt stycke smör i en kastrull eller stekgryta under lock; den spädes ofta med söt mjölk, att den ej brännes. Då tjädern kännes mör, strör man derpå en nypa hvetemjöl och litet salt, öser öfver den med såsen och låter den färdigstekas. Den anrättas antingen hel eller skuren och såsen serveras i sås-skål.

Tjäderhönorna äro till stek finare och läckrare än tupparne.

Mathistorikern Richard Tellström har medverkat i SVT:s populära Historieätarna. Han föreläser på Släktforskardagarna i Nyköping om Vägar till en försvunnen matkultur och förlorade bordskanter. Vi får där reda på hur vi kan rekonstruera våra förfäders matvanor. Och studera gärna de föreläsare som presenteras på hemsidan! På tal om mat så finns nu möjlighet att förbeställa biljetter till fredagens kvällsbuffé samt till lördagens bankett med tillhörande underhållning. Det går också att förbeställa lunch på restaurang Courtside som är belägen på mässområdet vid Rosvalla. 

Det fina gruppfotografiet här ovan föreställer min farfars familj från Sjörröd utanför Hässleholm. Bilden är förmodligen tagen 1903, strax innan sonen Nils ger sig iväg till Amerika. Året därpå följer storebror Per i hans spår och 1906 är det syster Annas tur. På stolarna sitter åbon, tidigare husaren, Per Hansson Rosvall (1851-1930) från Vinslöv och hans hustru Bengta Andersdotter (1852-1931) från Ignaberga. Bakom dem grupperar sig de mer eller mindre vuxna barnen; Anna född 1885, Nils, född 1883, Johan, född 1878, Hanna, född 1876, Per, född 1880 och Herman, född 1887. Men så finns det också en liten pojke i förgrunden, mellan far och mor, sladdbarnet Ragnar, född 1897, tio år efter det närmast äldre syskonet, Herman. Modern är vid nedkomsten 45 år fyllda. 

Mellan Hanna och Ragnar är det således 21 år, vilket är mycket för att handla om helsyskon, men på intet sätt något rekord. Lena Junggren/Bergström (1828-1901) från Skånings-Åsaka utanför Skara gifter sig 1850 med min släkting Carl Bergström (1826-1910). Efter tio månader föds första barnet, Tilda, medan barn nummer tio, Bertil, gör sin entré först 1876, 25 år senare. Då är Lena 46 ½ år gammal. Lustigt är att Lena själv är yngst i en barnaskara på 11, där äldsta systern också är precis 25 år äldre. I båda fallen handlar det dock om ett kontinuerligt barnfödande och inte om några sladdbarn. 

b2ap3_thumbnail_Carl-och-Lena-Bergstrm-i-stergrden-med-barnen.jpg

Familjen Bergström i Skånings-Åsaka - med 25 år mellan äldsta och yngsta barnet.

Annorlunda är levnadshistorien för Charlotta Holm (1840-1922) från Karleby utanför Falköping. Den 6 januari 1863 gifter hon sig med den 32 år äldre änkemannen Anders Gabrielsson i Skåningsgården. Äktenskapet blir kort. Redan den 11 maj samma år avlider Anders, efterlämnande en gravid Charlotta, som den 9 september, Post Festum, föder sonen Axel Gabriel. En pikant detalj i sammanhanget är, att Anders Gabrielsson förra hustru, Anna Catrina Jonsdotter, var född 1785 och således 23 år äldre än sin make.

Tillbaka till Charlotta Holm, som 1864 gifter om sig med den mer jämnårige drängen Gustaf Magnusson. Det var naturligtvis nödvändigt med en karl på gården och det kan kanske förmodas att det nya äktenskapet handlade mer om nödvändighet och sunt förnuft än om kärlek. Några barn blir det emellertid inte i detta nya gifte, som slutar med Gustafs död 1876. Charlotta är nu, 36 år gammal och änka för andra gången. Sex år senare, den 25 april 1882, gifter hon sig emellertid en tredje gång, nu med änkemannen Carl Johan Nilsson (1830-1912) från Mularp och flyttar till honom. Där föds 1883 2/3 dottern Anna Vilhelmina. Det är således 20 år mellan Charlottas två barn, med inga andra barn emellan! Själv avlider Charlotta 1913. Som en ytterligare åldersrelaterad detalj kan nämnas, att Charlottas son, Axel Gabriel Andersson (1863-1946) blir far till 12 barn, födda mellan 1887 och 1909, som nästan alla blir över 90 år gamla, några över 100. Rekordet har dottern Anna, som avlider i Chicago 1996 i den magnifika åldern av 107. 

Vilken är då definitionen på begreppet sladdbarn? Så här skriver Wikipedia: 

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. 

Det finns många åsikter om hur långt mellanrum det skall vara för att barnet skall uppfattas som sladdbarn. Vissa tycker att det räcker med att skillnaden mellan till exempel mellanbarnet och det yngsta är större än skillnaden mellan mellanbarnet och det  äldsta barnet. Andra anser att åldersskillnaden ska vara 12 år. Ett kriterium kan vara att barnet är fött långt efter den första barnkullen och därmed inte är en del av syskonens gemenskap utan mer är att betrakta som ett ensambarn. 

I engelskan använder man det trivsamma begreppet afterthought – ett ord som antyder att familjen väl egentligen känns färdig, men att skulle det inte vara roligt med en liten minsting i alla fall ... Franskans réflexion och danskans eftertanke tycks bygga på samma idé, medan tyskans Nachkömmling i mina öron förefaller mindre trivsamt. Torgny Lindgren använder i flera av sina böcker uttrycket sistungen för att beskriva det sista barn en kvinna sätter till världen, dock inte nödvändigtvis ett sladdbarn. 

Ett sladdbarn är med andra ord ett barn som kommer sist, på sladden, gärna många år efter de övriga syskonen. 

Här har ni en bild på vårt eget lilla sladdbarn:

 b2ap3_thumbnail_Huskvarna.JPG

Möt vår flitige lille minsting, Hugo, född 25 år efter sitt närmast äldre syskon. Hans hela tillvaro styrs av just en sladd, en nedgrävd sådan, och om någon förtjänar epitetet sladdbarn så är det han ... 

Ps: Berätta gärna om dina egna observationer av extrema sladdbarn och liknande företeelser i släkttabellerna!

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.

b2ap3_thumbnail_Svea3.jpg

I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.

b2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpg

En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...

Visst finns det farliga fällor att fastna i när man släktforskar. Inte minst i Västergötland med alla sina socknar, annexförsamlingar och ständigt ändrade pastoratsgränser. Det gäller att hålla huvudet kallt och inte ta någonting för givet, inte ens om det vid första anblicken verkar vara rätt och riktigt. Det kan historien om dubbelgångaren Maja Larsdotter lära oss. 

Soldaten för Saleby rote i Slöta socken, Skaraborgs län, Johannes Svensson Frukt, gifte sig 1813 19/4 med pigan Maja Larsdotter från Skattegården, Leaby i Karleby socken. Enligt alla husförhörslängder och flyttningslängder var denna Maja född 1792 18/2 i Kinneveds socken, och det var alltså i Kinneveds kyrkoböcker upplysningar om Maja och hennes förfäder borde sökas. 

Enligt Kinneveds födelsebok föddes 1792 18/2 en flicka, Maria, dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter, bondefolk i Kotarp. Husförhörslängden meddelar att Lars Pehrsson var född 1748 i Åsaka, hustrun Stina 1762, också i Åsaka, samt att familjen, 3 personer, 1793 flyttade till Åsarp. Makarna hade gift sig 1784 5/6 i Kinneved, och vigselboken gav också uppgifter om deras respektive föräldrar. 

Så långt allt gott och väl. Nu blev det att fortsätta i i Åsarp. Efter en del sökande återfanns familjen på Korsgården i Smula socken – annexförsamling till Norra Åsarp – och det gick bra att följa dem framåt i tiden. En son, Johannes, föds 1797 i Smula och hustrun Stina Larsdotter dör där 1806. Lars Pehrsson avancerar till nämndeman och häradsdomare, och hinner gifta om sig två gånger innan han själv avlider i Korsgården 1820. 

Bouppteckningen efter en så pass framgångsrik man vill man gärna titta på, och det är då den stora överraskningen infinner sig: Dottern Maria/Maja finns inte med! Endast sonen Johannes samt en dotter ur faderns andra gifte räknas upp som arvingar. Fram genast med bouppteckningen efter första hustrun, Stina Larsdotter, och där finns både Maja och Johannes med. Kanske Maja Larsdotter/Frukt dog före 1820 – men i så fall borde hennes barn väl ha varit med i bouppteckningen efter morfadern. Och förresten levde Maja ända till 1891, då hon avled vid den magnifika åldern av 99 år och två veckor. 

Men varför finns hon då inte med i bouppteckningen efter fadern? 

En genomgång av Norra Åsarps och Smula dödbok ger svaret: 

Död i Smula 1815 23/8 MARIA, 23 år av feber. Bonde barn från Bredene, Korsgården.

Dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter.

FEL MAJA!!! 

Men var finns då den riktiga, och var har felet uppstått? 

En ny genomgång av Kinneveds födelsebok för 1792 och tiden däromkring ger inga nya ledtrådar. Det är bara att leta sig bakåt i tiden från 1813, då hon bevisligen bodde som piga i Skattegården, Karleby. Det visar sig att Maja har varit piga på en rad olika gårdar i Slöta och Karleby församlingar från 1809, då hon inflyttade till pastoratet ifrån Vartofta-Åsaka. Enligt utflyttningslängden där skall hon ha bott på Jutagården, men si, där finns hon inte, och återigen tycks alla forskningsvägar vara oframkomliga …

Dags att åter kontrollera de uppgifter som hittills framkommit. Måhända har något förbisetts eller missats. Vigselboken i Slöta/Karleby 1813 påstår att Maja Larsdotters föräldrar heter Lars Svensson och Karin Svensdotter, uppgifter som jag tidigare trodde var felaktiga, eftersom jag ju via födelsenotisen i Kinneved visste vad föräldrarna skulle heta. Men … uppgiften 1813 om brudens föräldrar har väl prästen förmodligen fått av Maja själv, och hon borde ju veta … 

Fram med Kinneveds böcker igen. Kanske förekommer det där ett par med namnen Lars Svensson och Karin Svensdotter? Ja, minsann: 

Vigda i Kinneved 1788 8/4: Lars Svensson och Karin Svensdotter – dräng och piga från Glaskulla. Några barn får de emellertid inte i Kinneveds församling. Var ligger då Glaskulla. En titt i Rosenberg ger vid handen att Glaskulle inte ligger i Kinneved utan i annexförsamlingen Vårkumla. Till yttermera visso visar det sig, att Vårkumla kyrkobok ingår i Kinneveds, fast separat på egna sidor. På en Vårkumlasida i födelseboken återfinns följande notis:

b2ap3_thumbnail_Maja-Larsdotter-II-Vrkumla.JPG

Född i Vårkumla 1792 18/2 MARIA – dotter till Lars Svensson och Karin Svensdotter i Axtorp.

På precis samma dag – den 18 februari 1792 – föds det således två små flickebarn i pastoratet, det ena i Kinneveds församling, det andra i Vårkumla, och båda får heta Maria. Och bådas fäder heter Lars. Vad är sannolikheten för detta? 

Någon dubbelgångare handlade det således inte om denna gång, men ack så lätt att göra fel! 

Annexförsamlingar är en kalamitet för alla oss som forskar bland de många socknarna i Västergötland och på andra håll i vårt land med motsvarande kyrklig struktur. Ibland är det stört omöjligt att avgöra i vilken församling man befinner sig, eftersom pastoraten av och till använder sig av gemensamma kyrkoböcker och gärna anger moderförsamlingens namn som födelseort eller in- och utflyttningsort, trots att personen i fråga faktiskt hör hemma i en annexförsamling. 

Vad är det han skriver, salig Fröding, om sin prost, som var rund som en ost…?

Så fort han får prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Något fotografi av salig Maja Larsdotter finns tyvärr inte bevarat, om det någonsin har funnits, men som ersättning bjuder jag gärna på ett fotografi av hennes son, mjölnaren Gustav Frukt, med hustru Johanna, som 1872 emigrerade till Illinois och naturligtvis döpte om sig till FRUIT. Mr and Mrs Fruit, med andra ord:

b2ap3_thumbnail_Gustav-Frukt.jpg

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

Hur ofta har man inte gått och funderat på att starta en hemsida för sina forskningsresultat, en plats där man stolt kan presentera sina släktutredningar, gama fotografier, dokument, teorier och berättelser? Tyvärr brukar man inte komma så värst mycket längre än till just funderingar. Det är för krångligt! Tröskeln är för hög! 

Av och till kommer det erbjudanden om att lägga in sina forskningsresultat på olika megasajter som My Heritage, Ancestry eller Geneanet – allt via genealogispråket GEDCOM – men det förutsätter för det första att man har hela sin forskning inknappad i något släktforskningsprogram (vem har det?) och för det andra att man verkligen vill överlämna hela sitt med möda och ibland stora kostnader sammanbragta material ”Att skrynklas ned af obekanta händer”. Att släppa kontrollen. 

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. 

Det slog mig för någon tid sedan att vi faktiskt redan har det hjälpmedel vi behöver för att presentera och diskutera våra olika släkter eller släktforskningsprojekt; 

FACEBOOK

Säkert är det många av mina läsare som nu rynkar på näsan och frågar sig hur detta ofta förkättrade sociala medium kan ha något som helst med seriös släktforskning att göra. När Anna-Lena Hultman och jag år 2009 tog med ett kapitel om Facebook i vår handbok EMIGRANTFORSKNING, var det många som menade att vi var ute och cyklade. Det var vi inte. Facebook är ett utomordentligt bra redskap om man vill hitta borttappade grenar av sin släkt i USA och i andra länder, eller för att återknyta och täta till kontakterna med dem man redan har hittat. 

Det är så enkelt att starta en släktsida, en s.k. grupp, på Facebook och successivt fylla den med innehåll. Gratis är det dessutom. Man inbjuder släktingar och andra intresserade att vara med, och publicerar sedan lagoma bitar, gärna med någon sorts kontinuitet så att gruppen hela tiden lever. Som ringar på vattnet sprider sig nyheten om denna grupp och särskilt roligt är det naturligtvis om nya grenar eller avlägsna släktingar i andra länder så småningom hakar på. Själv har jag valt att genomgående använda engelska på mina släktsidor – detta för att inte stänga ute alla släktingar i Amerika och annorstädes – men givetvis kan man också hålla den på svenska eller göra den tvåspråkig. 

I höstas, sporrad av plötsliga arkivfynd, startade jag en sådan Facebookgrupp för släkten Piculell 

https://www.facebook.com/groups/1398348817052588/1533024513585017/?comment_id=1533028670251268&notif_t=group_comment

och i veckan fick släkten Pilo sin egen sida 

https://www.facebook.com/groups/480418385442458/?fref=ts

Längst upp bland inläggen ”fäster” man en liten presentation av temat och syftet med sidan, kanske också en översiktlig stamtavla, och väljer sedan vilka som skall få tillgång till gruppen; vänner kanske, eller särskilt inbjudna, eller om den rent av skall vara offentlig, på det att så många släktingar som möjligt skall hitta fram till den. 

Gamla fotografier är naturligtvis självskrivna för varje släktsida på Facebook, och de bilder du lägger in inspirerar säkert många av dina släktingar att själva börja rota i album och skokartonger efter fler. 

Stamtavlorna eller släktöversikterna specialkonstruerar jag i Indesign. Det går säkert bra med andra layout-program också, eller i värsta fall med Word, men fungerar sämre med gängse släktforskningsprogram. När jag är nöjd med Indesign-filen konverterar jag den till en PDF, som jag sedan gör om till JPEG, så att Facebook inte skall spotta och fräsa. Här ett exempel:  

Overview.pdf

b2ap3_thumbnail_Overview.jpg

Man skall, som alltid på Internet, avhålla sig från att publicera text och bilder som rör nu levande personer, men i övrigt är det bara att skyffla ut, experimentera, lägga till och dra ifrån, precis som man vill. Ofta blir resultatet mycket lyckat, och många är de förtjusta utrop som inkommer från de släktingar, som upptäckt gruppen eller blivit inbjudna att vara med. Det är roligt med alla dessa kontakter, och det är också härligt att få en ”publik” för all den information man under åren lyckats knåpa ihop. 

Rubriken ovan – den sjuordiga allitterationen – fick jag kämpa länge med innan jag blev nöjd. Helt utanför ämnet kan jag inte låta bli att avrunda med en betydligt längre allitteration, tillika dubbel-limerick, om den olycklige frisören från den tyska ön Föhr, diktad av min bror, Clas Rosvall, som en av 28, en för varje bokstav i alfabetet, i samlingen ROSVALLITTERATIONER:

Fem frejdiga fröknar från Föhr

förför Föhrs försynte frisör.

Fröknarnas fumliga

famntagsförsumliga

fästmän frisören förhör.

Förtvivlad försöker förförd frisör

fåfängt förklara förlöpningen. För

förståelse fönar

friserar, förskönar. 

Förgäves! Finito frisören från Föhr.

Har du dina rötter i Särna på 1700-talet kan du som släktforskare skatta dig lycklig. Här har prästen skrivit ganska långa berättelser om församlingsborna som dog på 1700-talet. I dödnotiserna finns inte bara uppgifter om den döde utan också om föräldrar, make och barn. Dessuom gör prästen en sorts levnadsbeskrivning som ibland ger lite kött på benen om människans liv.

När jag läser en del av dem slås jag av hur rekorderliga dessa människor måste ha varit. De är gudfruktiga och dygdiga, strävsamma och goda kristna. Eller är det så att prästen förskönat? Det vet jag inte, och kanske finns det dödnotiser där personen inte beskrivs i fullt så fina ordalag. Jag har ju inte läst alla. En del notiser är korta, utan levnadsbeskrivning. Kanske är det människor som prästen inte haft så mycket gott att skriva om men inte velat sätta detta på pränt?

Flera kvinnor beskrivs som lydiga både mot sina föräldrar och sina makar. Det säger ju en del om den tidsandan.

Kanske är det så här även i många andra socknar och inte bara i norra Kopparbergs län, men jag har inte stött på det någon annanstans, inte så här konsekvent och under så lång tid. I Särna börjar dessa långa notiser kring sekelskiftet 1700 och finns i både F:1 och F:2, som slutar 1778. Längre fram har jag inte tittat. Ett postumt tack skickar jag till dessa präster!

Själv har jag ingen släkt här utan har kommit hit när jag släktforskat åt en kund. Det var roligt att kunna ge mer än bara de vanliga personuppgifterna.

Ett par exempel (med reservation för feltolkningar av 1700-talstexten):

Elisabeth Israelsdotter: Född av ärliga föräldrar den 4 juli 1683, far är Israel Ersson och mor är Marit Engelbertsdotter. Hon är en sondotter till den förste svenska pastorn i Särna, Lars Erik Wahlerius. Tidigt har hon fått lära sig läsa "utur bok". Hon har gift sig den 19 april 1702 med Håkan Svensson "här i Särna" och de har "i god sämja" levt ihop i 45 år och fått med fem barn, varav en dotter är död. Hon har varit änka i fem år. Hela sitt liv har hon levt "oklandrad", hon har flitigt gått i kyrkan och tagit nattvarden. Hon dog den 13 juni 1758. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 93/sid 170 Arkiv Digital.

Anders Jonsson på Idre: Född den 29 mars 1715, far är Jon Andersson, mor är Karin Ersdotter. Han har haft försvarlig kristendomskunskap. Allt ifrån ungdomen har han tjänat "än i Norge, än hemma på Idre". Han har haft problem med magplåga, "förorsakad av hunger och otjänlig spis". Han var en allvarsam, flitig och saktmodig dräng och dog den 13 juli 1756. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 87/sid 164 Arkiv Digital.

Bilder från Arkiv Digital, ovanstående exempel.

Jag betonar att detta inte är min släkt utan jag har forskat här på uppdrag åt en kund, och då upptäckt dessa långa nekrologer. Ingen av de personer jag nämner ingår i forskningsuppdraget heller, utan detta är bara exempel på vad man kan hitta.

Under släktforskningsuppdraget har jag bara forskat i Särna och Idre. Nu funderade jag på om det är fler socknar i norra Kopparberg med liknande utförliga dödnotiser och tittade i Lima C:5. Här finns något som jag inte vet, men tror, är lite ovanligt. I slutet av C:5 har prästen skrivit upp hela sina begravningstal (verkar det som) som dödnotiser, från och med 1833 och fram till 1841.


På Marie bebådelsedag 1834 har prästen begravt drängen Olof Påhlson på Rörbäcknäs. Begravningstalet inleds så här: "Till erinran om vår dödlighet och flyktigheten av vårt vistande här på jorden hava våra sinnen i dag ånyo blivit väckta, då vi i graven nedsänkt det andelösa stoftet av drängen Olof Påhlson..." (moderniserad stavning). Prästen talar sedan om drängens "saktmodiga fromhet" och att han dött genom olyckshändelese "...så är det blott ett steg mellan livet och döden."
Från Lima C:5 (1817-1842) Bild 184 (bilden ovan)

Det ser alltså ut som begravningstal. Eller är det så att prästen helt enkelt skriver sådana här dödnotiser? Om en gammal man som dött skriver prästen att mannen 1783 ingått "...i äkta förening med sin till evighetens land föregångna maka Greta Hindriksdotter...". En annan är begravd "...till att förvaras i jordens famn..." På något sätt tycker jag att det här är lite charmigt även om det är högtravande på gränsen till pekoral. De här predikningarna i Lima säger ju inte lika mycket om den döde som i dödnotiserna i Särna på 1700-talet, men de är intressanta ändå.

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

Sommartider hej hej. Det känns lite tidigt ännu att börja nynna på Gyllene Tiders slagdänga men i söndags ställde vi om klockan till sommartid och går alltså mot ljusare tider. Att anpassa arbetstiden efter dagsljuset är inget nytt påfund. Ett första försök att införa sommartid gjordes 1916 men rann snart ut i sanden, framför allt efter klagomål från lantarbetarna. Hur såg då dessas arbetsdagar ut?
Sörmland, som ju är känt som herrgårdslandskapet, ståtar följaktligen med en stor mängd herrgårdar. Dessa kunde dock inte fungera som ekonomiska enheter utan arbetskraft och det fanns därför dagsverkstorpare, lantarbetare, smeder, tegelslagare och andra yrkesgrupper representerade vid godsen.  En av dessa herrgårdar är Nynäs i Bälinge socken mellan Trosa och Nyköping, vars gårdsarkivet idag förvaras på Riksarkivet. I Nynäsarkivet finns många intressanta handlingar, bland annat ett dokument just från 1916 som visar hur arbetstiden växlade över året så att dagsljuset kunde utnyttjas maximalt.

b2ap3_thumbnail_Arbetstid-Nyns3.jpg

Arbetstid vid Nynäs gård 1916. Källa: Riksarkivet, Nynäsarkivet, Nynäs gårds arkiv, volym 21.

Som framgår av tabellen varierade arbetstiden från 7 timmar om dagen (december och första halvan av januari) till som mest 10,5 timme per dag (andra halvan av april till första halvan av september). Sannolikt var arbetstiden reglerad på liknande sätt på de flesta större gods. Även om lunchuppehållet kan förefalla generöst var det ändå fråga om långa dagar.

Nynäs ska inte förväxlas med det andra Nynäs i Södermanland, vilket är beläget i Ösmo socken och kom att namnge Nynäshamn. Nynäs i Bälinge är känt sedan tidigt 1300-tal och innehades vid 1300-talets slut av Bo Jonsson Grip. Det gick sedan i arv i släkten Grip innan det genom giftermål övergick till ätten Gyllenstierna. Huvudbyggnaden byggdes om på 1600-talet och på planschen av Nynäs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua syns en halv byggnad.

b2ap3_thumbnail_Nyns-Suecia-Antiqua.jpgNågot beskuren bild från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et hodierna

På 1700-talet fortsatte restaurationen och moderniseringen av den ståtliga huvudbyggnaden. 1984 inköptes Nynäs med omgivande marker av Landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Godset är idag museum och rekreationsområde. På Nynäs finns ett i det närmaste komplett herrskapshem och även stora mängder textilier av skilda slag kärleksfullt bevarade. Nynäs, som även besöktes av deltagarna i senaste upplagan av Allt för Sverige, är ett självklart resmål för den bussutflykt Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening arrangerar fredagen 28 augusti i samband med årets Släktforskardagar. Bussutflykten fortsätter sedan till Ludgo kyrka. Vid ingången till kyrkogården står två runstenar från 1000-talet och inne i kyrkan finns två 1400-talsskulpturer av Johannes Döparen och Jungfru Maria samt något så unikt som en karolineruniform från 1718. Det finns idag tre bevarade karolineruniformer, vilka tillhörde Karl XII, Fredrik I samt då denna tredje, som bars av den 19-årige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo. Egentligen borde hans öde ha ändrat den svenska historien. Han stack nämligen upp huvudet från löpgraven vid Fredrikshald och träffades av en fiendekula. Detta borde ju ha manat till viss försiktighet, men dagen efter gjorde en viss Karl exakt samma sak på samma plats och vi vet ju hur det gick.

Utför medlemmar arbetsbyte för varandra genom att forska på närliggande arkiv?

Det var så det stod i frågespalten i Släkt & Hävd för snart 50 år sedan.

På den tiden fanns det inga digitala kyrkoböcker via nätet (det fanns inget nät…), inga mikrokort och knappt ens mikrofilmsrullar med de svenska kyrkoböckerna. Man var helt hänvisad till våra landsarkiv, och om man inte bodde i samma region som sina förfäder var det dyrt och besvärligt att släktforska, inte minst för en tonåring som jag.  

Damen som författat ovanstående förfrågan bodde i Göteborg med gångavstånd till landsarkivet där, medan jag själv var bosatt i Malmö med närhet till landsarkivet i Lund. Damen behövde hjälp med forskning i söder, framför allt i Ystad, och jag själv hungrade svårt efter uppgifter om mina förfäder i Västergötland, enkannerligen i trakten runt Falköping. Vi bestämde oss för att hjälpa varandra, och sålunda blev jag introducerad till den stora handskmakarsläkten LÖFBERG från Ystad.  

Efter några flitiga månader med dessa handskmakare och deras Skånska släktingar gick det som det måste gå, jag fastnade… Jag blev så fascinerad av denna externa släkt att jag helt resolut adopterade den som min egen. Och inte nog med det, jag kom också att fängslas av de ingifta släkterna, som jag sedermera kommit att ägna mig än mer intensivt åt; PICULELL, PILO och d’AUBIGNÉ med flera. 

Släkten Löfberg från Ystad har också en stor gren som redan på 1700-talet etablerar sig i Stockholm. Kontakten med hemmakontoret i Ystad står sig emellertid, och kusingiftena mellan de två grenarna är många. Som i alla andra släkter är det emellertid en och annan som ”försvinner” och som, trots upprepade ansträngningar och mycken genealogisk längtan genom 50 långa år, vägrar att låta sig återfinnas. I släkten Löfberg är dessa borttappade själar tyvärr många … 

NILS LÖFBERG *1718 Ystad, handskmakare i Ystad, senare i Kalmar, försvinner c1747 (hans hustru, Johanna Sivers, får 1747 pass att bege sig till Hälsingland) 

RASMUS PHILIP LÖFBERG *1731 Ystad 

CHRISTIAN LÖFBERG *1749 Ystad, sjöman 

ROSINA THEODORA LÖFBERG *1817 Stockholm/Maria 

EMMA LOVISA LÖFBERG *1819 Stockholm/Maria 

SOPHIA LÖFBERG *1810 i Kalmar län, flyttar till Målilla 1830.

Följande fyra flickor Löfberg, systrar och barn till handskmakaren Isac Löfberg, är särskilt förargliga för den som inte tål luckor i tabellerna: 

GRETA CATHARINA LÖFBERG *c1784 - frånskild hustru till Johan Abraham d´Aubigné. 

ANNA CHRISTINA LÖFBERG *1790 Ystad 

REBECCA CECILIA LÖFBERG *1793 Ystad 

JULIANA LÖFBERG *1798 Ystad 

Spårlöst försvinner de från Ystad omkring 1810 och till dags dato har jag inte lyckats få fram minsta lilla ledtråd. De förekommer inte i några husförhörslängder, flyttningslängder, bouppteckningar eller andra vanligen förekommande handlingar. Länge stod mitt hopp till GF’s projekt kring passagerarlistor och passhandlingar, men ännu har det inte blivit något napp där. 

Greta Catharina överger man och barn i Ystad omkring 1810, och hörs aldrig av. När maken, handskmakaren Johan Abraham d’Aubigné, då bosatt i Halmstad, vill gifta om sig, annonseras det i Post & Inrikes Tidningar efter henne, och det är först när hon inom ”natt och år” inte låter höra av sig, som skilsmässan beviljas 1815. 

En äldre syster, Johanna Sophia Löfberg, gifter sig 1803 med lantmätaren Johan Gustaf Pilo och får med honom tre barn. När han är ute på ett flerårigt lantmäteriuppdrag i Norrland inleder hon emellertid ett förhållande med en sjökapten Albert Ricks från Bremen och får så småningom fem barn med honom. När Pilo får höra att det fötts ytterligare barn i Ystad, barn som han omöjligen kan vara far till, gör han processen kort och tar ut skilsmässa. Nu är Sophia fri att gifta sig med sin sjökapten – och ändå inte. Mannen är nämligen också gift, i Bremen, och lyckas uppenbarligen aldrig bli fri att gifta sig med sin älskarinna i Ystad. Hans namn får hon dock regelvidrigt bära och står i husförhörslängden som ”änkan Rix”. Själv är han aldrig skriven i Ystad, men som sjökapten går det kanske även vid denna tid bra att ”pendla”… 

Det har slagit mig att systrarna Löfberg och deras övriga försvunna släktingar måste ha haft ett mål, kanske ett gemensamt, för sin exodus. Så var det ju ofta med amerikaemigrationen. Pionjären etablerade sig på en plats, kanske i Illinois, Iowa eller Minnesota, och när hans syskon och syskonbarn skulle emigrera kom de till samma plats eller område, på det att man trots emigrationen ändå skulle ha tillgång till nära och kära. Kan det ha varit på samma sätt med de borttappade Löfbergarna? Kan de ha etablerat sig i ett annat land någonstans, och sedan skapat en Löfberg-koloni där? 

Min första gissning var Tyskland. Svenska Pommern kanske, och oj vad jag har letat där. Eftersom det via Sophia och hennes sjökapten finns en anknytning till Bremen har jag också letat i den staden, men tyvärr blev Bremen under andra världskriget illa åtgånget med ity följande stora källförluster. Kan de ha hamnat på Bornholm eller i Danmark, tro? Nja, då borde jag för länge sedan ha fått upp ett spår efter dem. Nå, men Baltikum då, eller Finland? Till och med i Ryssland har jag varit och röjt efter dem. Utan resultat! De är och förblir försvunna. 

Under mina emigrationsforskningsföreläsningar (det är bara i Sverige vi tillåts konstruera sådana ord) brukar jag predika att det inte finns några ”försvunna” människor. Människor kan inte försvinna – de finns, fast på andra ställen - och min uppgift är att försöka identifiera dessa andra ställen. När det gäller familjen Löfberg har jag skändligen misslyckats med detta … 

Var?

Var??

 Var???

Vill man leta i polisarkiv efter sina släktingar kan det vara snårigt. En orsak är att polisorganisationen omorganiserats flera gånger från och med 1918, vilket innebär att olika system och nummerserier för diarieföring och numrering av rapporter använts.

Säkert har du stött på både länsman och fjärdingsman när du läst om äldre tider. De ingick i polisväsendet redan vid förra sekelskiftet, och ännu längre tillbaka. Sedan 1965 kallas de enbart poliser.


Poliser och kronofjärdingsmän i Sollentuna 1915. Bilden är länkad från Polismuseet http://www.polismuseet.se.

Sverige är känt för en nitisk ämbetsmannakår och välorganiserade myndigheter. Otaliga mängder papper har sparats i arkiven, där myndigheternas anställda bokfört allt möjligt. Så ock inom polisväsendet.

Kanske tror du att polisrapporter är hemliga och undanstoppade bara för att det kan handla om brott. Så är det inte. Sekretessgränsen för personuppgifter är även här 70 år, men sekretessprövning kan göras med nyare dokument.

I ett kapitel i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok guidas vi i polisarkiven av arkivarien Camilla Westling på Landsarkivet i Vadstena. Hon förklarar hur du via dagböcker och diarier hittar till olika handlingar, och vad du kan hitta i dessa.


Inte bara brott utan också trafikolyckor innebar att polisrapporter skrevs. Här är det en bilolycka vid Skanstullsbron i Stockholm 1952. Bilden är länkad från Stockholmskällan (Stockholms Stadsmuseum).

Kanske har du redan forskat i domböcker efter dina förfäder. Men alla polisanmälningar ledde inte till dom, och då kan man hitta information i polisarkiven i stället. Det kan också handla om en olycka. Kanske har du läst i en samtida tidning om vad som hänt eller hört talas om olyckan i din släkt. Då kan det vara intressant att läsa polisrapporten för att få mer uppgifter. Ett exempel som Camilla Westling berättar om är en trafikolycka i Huskvarna i maj 1946.


Torsdagen den 2 maj 1946 gjordes denna anmälan till polisen i Huskvarna. Av de tre numren på rapporten är det 110 som är rapportens nummer och som du behöver veta för att hitta den.  Bild: Rapport 110/1946, E II:8, Foto: Camilla Westling.

Camilla Westling berättar också om vilket arkiv man ska söka i, utifrån hur polisen varit organiserad. Kronolänsmännens arkiv finns fram till och med 1917, sedan är det landsfiskalens arkiv som gäller fram till förstatligandet av polisen 1965. Stadsfiskalen var polismästare och chefsåklagare i städerna fram till 1964. Stadsfiskalernas arkiv kan vara gamla, i till exempel Kalmar finns arkivhandlingar kvar ända från 1769.

Detta är bara exempel, i årsboken får du veta mycket mer.

Jag kommer att blogga om mer av årsbokens innehåll framöver. Årsboken kommer ut till sommaren och mer information och möjlighet att beställa finns här.

När jag letade efter bilder för att illustrera Camilla Westlings artikel sökte jag på Stockholmskällan, som är Stockholms stadsmuseums webbplats. En sökning på ordet "polis" ger också träff på många bilder på brottslingar. Kanske sådana som inte finns i Svar:s fångrullor. Har du en släkting som var inskriven hos polisen i Stockholm i början av 1900-talet kanske det finns ett foto här. Till exempel luffaren Karl August Lindholm, inbrottstjuven Gustaf Robert Lindskog, ficktjuven Laura Emilia Isberg, eller tjuven Anna Ottilia Magnusson. Här finns också en del personuppgifter.