Lycka eller börda?

Har man en gammal släktgård så kanske den kan upplevas som den stora glädjen och tryggheten i livet, men också som ett fängelse. Tidigare i veckan lyssnade jag i min poddradioapp på Radiopsykologen i P1. Jag gillar dessa program, att lyssna på hur andra har det kan lära mig om livet också.
Den här veckan var det en kvinna i min ålder (60+) som var så ledsen för att hon kände sig tvingad att lämna den släktgård som hon nu äger tillsammans med sina tre syskon. Hennes dilemma är att syskonen vill sälja gården men inte hon. Kvinnan, som i programmet kallas Stina, har tillbringat mycket tid hos sina morföräldrar på gården och jag tror att hon delvis växt upp där också. Den betyder i alla fall oerhört mycket för henne. Nu tror hon sig inte om att klara av att själv ta över gården när syskonen inte längre vill ha den kvar, av ekonomiska skäl om jag minns rätt .
Det slutar i alla fall med ett visst hopp där hon försöker hitta en lösning för att köpa sig tid inför ett avgörande beslut.
Det som alldeles tydligt framgick var vilken stor sorg det skulle innebära för henne att lämna denna gård, som varit i släkten i flera generationer.
Hur skulle du själv känna det?

Det är inte alldeles givet att en släktgård väcker dessa starka känslor som hos Stina i radioprogrammet. Det kan säkert finnas motsatsen också. Annars skulle kanske inte släktgårdar säljas då och då.
Någon gång på 90-talet, när jag var reporter på lokaltidningen, intervjuade jag en bonde i trakten. Hans gård hade varit i släkten i åtskilliga generationer under flera sekler. Jag ska inte berätta exakt hur många generationer, för då finns det kanske någon som känner igen honom och det är ju inte meningen.
Mannen berättade i alla fall för mig om sin situation och sa vid något tillfälle under intervjun att "jag kan ju aldrig flytta härifrån om jag inte skulle vilja vara bonde längre". Anledningen som han såg det var att alla dessa tidigare släktgenerationer förpliktigar och att han aldrig skulle kunna sälja gården och därmed bryta en lång släkttradition.
Så visst kan en släktgård också vara en börda.

Bilden här är en släktgård i min släkt. Det är gården Sundhult norr om Ullared i mellersta Halland och finns i släkten på min mammas sida. Här bor i dag en tremänning till mig med sin unga familj.
För dem är inte släktgården en börda, tvärtom, utan en stor glädje. De älskar uppenbarligen sin gård, utvecklar den och håller den i stånd. Och jag är så glad för att de finns där och tar hand om den.
Gården kom i släktens ägo i slutet av 1600-talet. Barnen på gården nu är tolfte generationen i samma släkt.
Jag undrar hur jag skulle känt det om det var jag. Det har jag faktiskt funderat på ibland.

Mer om släktgårdar som går i arv kan du också läsa i Släktforskarnas årsbok 2015, som kommer i juni.