Så dök den upp, den lilla svarta anteckningsboken som min morfar skrev ner händelser i. Det som hände runt förra sekelskiftet och beskriver delar av hans ungdom, prydligt nedtecknat och lätt att läsa.  Den kommer fram och sedan stoppas den undan ett tag, men nu var det bra länge sedan som det blev av att läsa lite. Det finns ju så mycket annat som händer, så de små guldkornen kommer inte fram utan blir liggande i det fördolda.

Och det kan ju finnas orsaker, det händer en hel del inom släktforskarvärlden som drar till sig uppmärksamhet. Senast var det Norrländska släktforskarhelgen, vilket underbart arrangemang det lär ha varit. Jag kunde inte vara med, men tänk att nyheten spridit sig ända till Amerika, för det kom ju specialpris på DNA-tester, ända upp till Älvsbyn.  Gäller några dagar till ser jag (slutar 3 juni). Och framför oss ligger lokala/regionala släktforskarveckor på flertal ställen i Sverige.  Bra att Kalendariet på Rötter finns, så det går att se vad som händer, och var det sker.

Men tillbaka till boken, ibland undrar jag om min morfar verkligen visste vad han gjorde. Att han gillade att läsa, det har jag förstått, men det var inte så lätt för en torparpojke att få tag på intressanta böcker. Tänk att behöva gå till bokhandeln för att titta på böckerna, sedan gå hem för att tjäna ihop det som behövdes till rätt bok och sedan gå och köpa den. Låter kanske inte så märkligt, men det var en bra bit över tre mil från hemmet till bokhandeln, så det tog sin tid att skaffa en bok. Hoppas verkligen att innehållet var bra, med tanke på de ansträngningarna. Lite synd att morfar inte skrev upp vad böckerna hette, undrar varför han ville undanhålla mig det. 😊

fritt foto av Aaron Burden på Unsplash

Annars hände inte så mycket på de långa arbetspassen, åtminstone inte sådant som var värt att skriva ner. Men det finns några små anteckningar om tröstlösheten, när det inte blev tid över för att läsa eftersom dagsverkena gjorde att det inte fanns dagsljus nog kvar när han kom hem. Inte blev det bättre av att hans pappa inte mådde bra, då behövde morfar ta i ännu mer. Fast anteckningarna om glädjestunder med böcker blir trots allt fler, och promenaderna till bokhandeln blev inte färre. Tänk om han förstått hur lätt det är idag, slå på mobilen eller datorn och läs nästan vad som helst, var som helst. Inga långa promenader för oss inte.

Det är ju klart att min morfar i sin ungdom tillhörde den grupp som kallades obesuttna, de som egentligen inte hade egendom, och som vanligtvis innehöll torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor. En grupp som har många intressanta infallsvinklar, inte minst för släktforskare. Går det att se händelser, historier, kunskap som påverkade hur de levde och kan förändringar skönjas genom att använda olika källor? Det är intressanta frågor och det är också det ämne som prioriteras av Arvid Lundbäcks stiftelse när det gäller årets stipendier.

Låter det intressant att skriva om, kanske med nya funderingar eller sammanställningar.  Kolla på https://www.rotter.se/senaste-nytt/3930-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-3 för att få veta mera.  Sista ansökningsdag är första september, så du har fortfarande tid att hitta på något.

Johan och Hulda Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan "Janne" Algot Boström föddes 20 juli 1895 i Långviken, Skellefteå socken som barn nummer tre av åtta till Nils Johan Boström, barnfödd i Långviken och hans hustru Anna Margareta Forsman, härstammande från Falmarksforsen.
"Janne" gifte sig 1923 med Hulda Karolina Löfgren född 1889-06-03 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Löfgren och hans hustru Klara Matilda Gustafsdotter, båda härstammande från Burträsk socken. Redan året efter Hulda föddes, flyttade familjen bestående av föräldrar samt åtta barn till krononybygget Nyborg utanför Långviken i Skellefteå socken. 1912 uppförde P. A. Löfgren ett bostadshus i Långviken vilket skulle bli pensionärsbostad för honom och hustrun. Dit flyttade de tillsammans med några av barnen som fortfarande bodde hemma vid denna tid.
1908, vid 19 års ålder, erhöll Hulda tjänst som piga hos Lars Anton Fahlgren med familj på Sörböle, Skellefteå. 1911-1915 tjänstgjorde hon hos Jonas Leonard Degerman med familj på Sunnanå, Skellefteå socken. Från 1915 fram till giftermålet med "Janne" arbetade Hulda som piga i Bureå hos hemmansägarna Johan Ferdinand Bergström och Gustaf Emil Holmström.
Efter ingånget äktenskap övertog "Janne" och Hulda hennes föräldrars gård i Långviken. Där fostrades makarnas fyra pojkar. Familjen bodde kvar på gården fram till 1938 när de flyttade till ett hemman längre österut i byn. På gården fanns en mindre ladugård som inhyste några kor.
Förutom det lilla jordbruket arbetade "Janne" under många år vid sågen i Bureå men tvingades att sluta när depressionen gjorde sitt intåg. Han var mångsidig och var verksam som montör samt maskinkörare vid Kemiska tvätten med mera. För byn ställde han upp bl.a. som ordförande i bönhusföreningen i flera års tid.
"Janne" erhöll 1951 anställning vid Rönnskärsverken där han arbetade som elektriker. I samband med detta lämnade han och Hulda Långviken. De bosatte sig i Norra Hedensbyn, Skellefteå. 1960 avgick Johan med pension och slutade sitt arbete vid Rönnskärsverken. Liksom sin hustru var "Janne" väl insatt i Bibelns ord. Makarna Boström flyttade 1964 till Morön, Skellefteå.
Tidigt 1970-tal flyttade Johan och Hulda till Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Som person var "Janne" glad och gemytlig. Han hade också ett sinne för humor. Johan somnade in 22 april 1982, 86 år ung. Huldas stora intresse var hemmet och familjen. Precis som "Janne" var hon kristligt intresserad och medlem inom EFS. Under tiden i Långviken var hon aktiv i byns syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 24/3 1983, 93 år ung.

I det här röda huset bodde Jenny Trysén med maken Daniel Anton Sundén och deras barn på 1860-talet och där dog hon 1870. Huset, som kallas Sundénska gården, ligger alldeles norr om domkyrkan i centrala Västerås. På huset finns en skylt som berättar om gården:

På en promenad i kvarteren förra helgen råkade maken och jag passera här. När jag såg vad som stod på skylten förstod jag att det var här Jenny Trysén hade bott. Hennes gravsten hade jag sett för ett par år sedan, när jag skulle förbereda en kyrkogårdsvandring för medlemmarna i Västerås Släktforskarklubb:

Jenny Trysén dog 1870 och blev bara 27 år. Här vilar hon tillsammans med sin svärmor Martina.

Inför kyrkogårdsvandringen tog jag reda på vad jag kunde hitta om Jenny Trysén (gift Sundén) och hennes släkt. Hennes släkthistoria visade sig rymma mycket dramatik, tragik och rikedomar. Det visade sig också att släkten förgrenar sig ner till Västervikstrakten, där jag tidigare bott i nästan 40 år.

Men jag visste inte då att det var i det här huset Jenny hade bott under sina få år i Västerås.

Om Jenny och hennes släkthistoria har jag skrivit en artikel i Tjust Släkforskarförenings medlemstidning, sista numret 2021. Den har många intressanta inslag, till och med ett känt mord på 1900-talet. Läs den här, som pdf-fil.

Samtliga bilder är egna foton.

Ibland finns den bara där, en sak, en sång eller något annat, som fångar intresset utan att det egentligen finns någon koppling till oss själva. Riktigt vad som gör att hjärnan fokuserar på just den signalen vet jag inte, men att det händer vet jag.

Vid en promenad på kyrkogården i Köpingsvik, Öland, så står den bara där. En udda gravsten, hög är den, en bra bit över två meter och svart, så svart den bara kan bli. En av sidorna innehåller en text och det är inte den mest vanliga.

----------------------------------------

Här vilar Änkan Anna Carlsson som föddes den 20 juli 1805 i Kläckeberga och som slutade sina dagar den 9 oktober 1866 i Borgholm.

O barn gråt ej för mig jag är ej dödblott sofver här. Jag tillhör gud ej eder nu. Han älskar mig hvi sörjer du?

Som hon levde så hon dog förtröstande på gud mägtige skaparen af denna jord och bad till honom att för hans heliga kärleks skull blifva upptagen i hans eviga rike.

Hon lemnat oss i detta land i rymden af den sköna strand. O gud till oss nu dig bebåda så att ditt ansigte i himlen vi få skåda.

Detta minne uppsatte hennes son Carl Otto Willbad Carlson, Sydney Australia 1888
------------------------------------------

Foto av författaren
Vad är det som gör att en änka från Borgholm får den största, tror jag, stenen på hela kyrkogården? Svaret kanske finns om vi tittar på sonen som 22 år efter mammans död ser till att det kommer ett minnesmärke.  Om den stora stenen står där mamman en gång begravdes, det vet jag inte, men kanske fanns det skuldkänslor eller ville sonen visa att det gått bra för honom.

Carl Otto, föddes 1835 i Pataholm, Ålems socken, på fastlandet nästan tvärs över Kalmarsund, blev som flera av sina bröder sjöman. Det sista spåret i kyrkböckerna är en notering om frejdebevis för att i Kalmar söka sig till sjömansyrket.  Riktigt vad som hände sedan vet jag inte, men 1863 stiger han iland i Sydney, Australien. Han hittar där en flicka som kom från Irland och de gifte sig 1865. I en handling rörande medborgarskap framgår det att han i början på 1870-talet är stevedore, ansvarig för lastningen på fartyg, men sen är det oklart vad han sysslar med. Att det går bra för honom är klart, för 1882 låter han uppföra ett fint hus, Carlson Terrace, och det finns kvar än i dag och räknas in bland de skyddsvärda husen, sett ur historisk synpunkt.

Sardaka (talk) 08:49, 26 April 2012 (UTC), CC BY 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by/3.0>, via Wikimedia Commons

Om han sedan återvänder till Öland vet jag inte, men att han tänker på sin mamma är klart, stenen finns ju som bevis på det. Hans pappa som dog sex år innan mamman vet jag inte vad han tyckte eller tänkte om, han borde ha begravts på samma kyrkogård.  Några av Carl Ottos syskon stannade på Öland, men en bror avled 1878, men efterlämnar ett antal barn, och en annan försvann ut ur böckerna före 1870. En syster flyttar till Stockholm och henne tappar jag bort 1856.  Systern Elisabeth finns i Alböke och där finns det kanske släkt kvar.

Runt sekelskiftet flyttar Carl Otto till en annan del av Sydney, och där bor han i Carlson House fram till sin död 1904.  Huset bebos av änkan och hans dotter med man och det finns en del beskrivet om det huset i källorna. Blir i mitten på 1920-talet barnhem och är det fram till 1980-talet.

Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0, By Linda Brainwood, no change

Att stora gravstenar var viktiga kan vi ju se i Köpingsvik, och vill du se den gravsten som står på den plats där Carl Otto vilar, så kan du titta på https://www.findagrave.com/memorial/149153661/carl-carlson , där den syns i all sin ståtlighet.

Carl Ottos dödsruna berättar inget om vad han sysslat med, men han var en respekterad medborgare och det finns uppslag att följa hans familj om man så vill. Du kan läsa mer på https://trove.nla.gov.au/newspaper/article/104918030

Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren

Jonas och Helena Skog. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Jonas Anton Skog föddes 1881-08-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till pigan Maria Eufrosyna Skog. 1893 kom Jonas Anton till Brönstjärn. Han blev fosterbarn där hos Johan Gustaf Andersson med hustru. Under uppväxtåren lärde sig Jonas Anton till skomakare.

1905 flyttade Jonas Anton till Degernäs, Burträsk. Han gifte sig samma år med Helena Amalia Stenlund född 20/5 1886 i Lillblåbergsliden, dotter till Nils Petter Stenlund och hans maka Anna Amalia Renman. Helena var barn nummer tre i en syskonskara på tio. Från fyra års ålder växte hon upp i Degernäs dit hon flyttat med sina föräldrar och syskon. Jonas Anton och Helena bodde i fyra år efter vigseln i Degernäs. Där föddes också deras två äldsta barn, en son som levde i 14 dagar samt en dotter. 1909 flyttade familjen till Ljusvattnet. Ytterligare tio barn fostrades i hemmet.

Familjen blev arrendatorer i Sittuträsk 1917, ett ensamställe mitt i skogen utan farbar väg, sex km söder om Ljusvattnet. 1938 köpte Jonas och Helena ett hemman i Hedbacka, Burträsk. De bosatte sig där med tillsammans med fyra av barnen. I mitten av 1940-talet flyttade Jonas och Helena till Åbyn, Burträsk.

Jonas var begåvad med en strålande ljus optimism. Det lär vara ett fåtal personer som av naturen utrustats med en sådan orubblig livsenergi. Hans livsgärning var mödornas dag från början till slut. Man måste se upp till honom som kunde reda sig bland den stora barnaskaran, ett helt dussin. Han var också en rejäl make, familjefar och en uppskattad granne. Jonas Anton dog 30 januari 1954.

Helena var en energisk och duktig husmor. Redan från barnsben var hon van vid vedermödor. Hon kämpade sig fram med en avsikt att hålla hemmet rent och snyggt. Helena somnade in i hemmet i Åbyn 4 juni 1954. Hon var sjuk de sista fem åren av sitt liv och drabbades av en hjärnblödning. Vid hennes bortgång levde åtta av de tolv barnen.

Idag för 299 år sedan föddes min mormors mormors morfars farmor Ragnhild Ivarsdotter, den 20 maj 1724.
Idag för 211 år sedan föddes min farmors farfar Mårten Nilsson, den 20 maj 1812.
Detta är de två personer jag hittat i mina släktträd som är födda på dagens datum, en i min mammas släktträd och en i min pappas.

Ragnhild Ivarsdotter
Ragnhild Ivarsdotter kom från Lyssebäck i Fagereds socken. Förr i tiden skrevs det Lösebäck, som jag har sett på äldre kartor och i kyrkböcker. Den 27 maj döptes hon till Ragnilla, vilket jag har normerat till Ragnhild i mitt släktträd.
Hennes föräldrar hette Ivar Svensson och Ingegerd Persdotter, båda födda på 1680-talet. Så vitt jag vet var de bönder på sin gård i byn. Vanligt folk, alltså.
Fagered är förstås en fager bygd, den ligger ju i Halland. Närmare bestämt på gränsen till Västergötland lite norr om det idag välbekanta Ullared. Ragnhild gifte sig 1744 med Jöns Bengtsson som också kom från Fagered men från Höghults by, fast han var född i Hässlehult. Efter vigseln bodde de i Höghult för där föddes sonen, min förfader Sven, i september 1744. Sedan fick de åtta barn till.
Med sina tre äldsta barn flyttade de 1756 till en gård i Dughult i Ullareds socken, ungefär en mil åt sydväst. Varför vet jag inte. Kanske hade det med makens jobb att göra. Han var polis. Ja, inte sådan polis vi har idag utan kronofjärdingsman. Fast egentligen var det inte ett jobb på den tiden, utan ett förtroendeuppdrag. Att upprätthålla lag och ordning var något han sysslade med vid sidan om sitt jordbruk. Som fjärdingsman var han underställd kronolänsmannen.
Ragnhild och hennes make levde på 1700-talet och det finns inte någon husförhörslängd från hennes tid. Men hennes bouppteckning finns bevarad. När jag släktforskade om den här släktgrenen för kanske tio år sedan fanns inte hennes bouppteckning i något sökbart register, men nu gör den det. Så det kan löna sig att ta nya tag. Det är i bouppteckningen efter Ragnhild som hennes make kallas kronofjärdingsman.
Ragnhild gick en förskräcklig död till mötes när hon insjuknade i rödsot vintern 1773, samtidigt med flera andra sockenbor. Det var en hemsk sjukdom. Den 9 januari dog hon, 48 år gammal. Makarna hade det nog ganska gott ställt för bland lösöret fanns en del silver. De hade häst, fem kor, getter, får och svin. Gården i Dughult ägde de inte, utan var åbor, dvs arrendebönder.

Ragnhilds (Ragnillas) födelse i Fagereds kyrkbok 1724. Bildkälla: Arkiv Digital.

På häradsekonomiska kartan ser vi Fagereds kyrkby till vänster och Lyssebäck (Lösebäck) uppe till höger. Bildkälla: www.kartbild.com.

Ragnhild och hennes make Jöns Bengtsson flyttade hit till Dughult 1756. Jag letade upp gården 2018, men ingen var hemma och ingen verkar ha bott här på länge. Eget foto.

Mårten Nilsson
Min farmors morfar Mårten Nilsson kom från Karlsvik i Grimetons socken, några mil västerut från Ullared. På hans tid kallades det Kalfsvik, så står det i kyrkböckerna. Det var ett torp men har sedan blivit gården Karlsvik. Den ligger vackert vid en vik av Skärsjön.
Året innan han föddes hade föräldrarna Nils Svensson och Maria Johansdotter flyttat dit från grannsocknen Sibbarp, då kyrkböcker saknas under en stor del av 1700- och 1800-talen. Så föräldrarna vet jag inte mycket om. Kalvsvik var ett nybygge när de kom dit, troligen var det ett torp de själva tog upp. Det låg i frälseskogen ganska nära sockengränsen mot Sibbarp.
1834 gifte sig Mårten med Anna Beata Gudmundsdotter från torpet Kopparåsen, under Skottgården som också kallas Lars Eskilsgård och som också låg i Grimetons socken. Efter vigseln flyttade han till henne.
Enligt bouppteckningen efter hans far Nils hade Mårten och hans två gifta systrar Beata och Johanna fått var sin ko, förmodligen när de gift sig, men inte systern Eleonora. Nu fanns det ingen ko kvar i fähuset, bara ”en liten stut och en rödstjernig qvige kalf”. Kalven var ett halvt år gammal. Grannen Per Bengtsson åtog sig att ta hand om båda och föda upp kvigkalven så att den skulle växa till sig och när den blivit en ko skulle Eleonora få den. Stuten blev nog hans betalning för den uppfödningen. Så ordnade sig allt, man hjälptes åt när det behövdes.
Torpet Kopparåsen hörde till Grimetons kyrkby men låg på utmarken, i det som idag är friluftsområdet Åkulla bokskogar. Det verkar som om Mårten blev torpare ganska snart efter att han flyttat in, trots att Anna Beatas föräldrar levde. Men hon hade inga syskon och då blev det mågen som fick ta över torpet. Med tiden fick de sju barn, varav dottern Olivia, näst yngst i syskonskaran, blev min farmors mor.
Mårten levde till 1907 och blev 95 år, han hade då varit änkling i 28 år. De sista decennierna före sin död kallas han fattighjon i kyrkböckerna. Någon bouppteckning verkar inte ha bevarats efter honom och kanske hade han i stort sett inga tillgångar. Långt före hans död hade sonen Otto tagit över torpet och kanske hade Mårten sålt torpstugan till sonen då. Idag finns bara lite rester av husgrunderna kvar inne i skogen. Själv har jag inte varit där, men har fått bilder från en tremänning som besökt platsen.

Mårtens födelse i Grimetons kyrkbok 1712. Bildkälla: Arkiv Digital.

Generalstabskartan. Karlsvik ligger till höger vid en vik av Skärsjön och Grimetons kyrkby till vänster. Bildkälla: www.kartbild.com.

Så här fint är det vid Karlsvik vid Skärsjön. Enda gången jag varit där är för ett år sedan, i maj förra året. Eget foto.

Hur började det här med släktforskning, det kan man fråga sig. Jag tänker mer på det personliga planet, inte rörelsen som helhet, och definitivt inte flera hundra år tillbaka. Eftersom alla inte släktforskar så måste det finnas något som lockar och drar, eller finns det ett hot någonstans i bakgrunden.  En del börjar tidigt och håller på så länge orken finns, andra börjar sent och återigen andra börjar och slutar ganska fort.  Finns det någon förklaring, eller är det bara tillfälligheter som styr alltihopa.

Jag kan berätta att för egen del så var det några brev som tände gnistan med släktforskningen. Jag var ganska tidigt intresserad av historia, men det föll mig aldrig in att sätta in mig själv i det historiska skeendet, eller rättare sagt min egen familj. Men när jag plockade med en del efterlämnade papper efter min bortgångne pappa så började intresset spira. Brev med uppgifter om för mig helt okända släktingar på andra sidan Atlanten och några svarsbrev, tydligen skickades det kopior till några anhöriga i Sverige så att alla fick veta som sades.

Fritt foto av Kurt Liebhaeuser på Unsplash

Det var nästan som att tända luntan på en kruttunna, varför hade jag aldrig funderat på var de fanns, släktingar som på något försvunnit i en dimma. Hur många fanns det, och hur var deras liv. Kunde jag hitta mer om det som hänt och hur gjorde man i så fall. Själv blev Rötters Anbytarforum min räddningsplanka och det känns nästan pinsamt att se de tafatta frågorna om det som idag upplevs, av mig, som självklarheter. Jag är så tacksam mot de som orkade svara och lärde mig grunderna, borde kanske gått en kurs, men det var inte aktuellt då.

Det är många gånger jag tänkt på hur det började och måste påminna mig om det när jag ser frågorna från andra, som nyligen startat sin släktforskarresa. Om tålamodet riskerar tryta så är det bara att gå tillbaka till Anbytarforum och läsa mina egna inlägg, bara det visar för mig hur fantastiskt värdefull  alla sparade meddelanden är. Lite skillnad mot de andra kanalerna som nyttjas idag, där frågor och svar försvinner i en rasande fart.

Det har varit bra att ha den där ryggsäcken kvar, med mina första tafatta försök, när det  kom in nya verktyg i släktforskningen. Vikten av att lära sig grunderna var ju så uppenbara och det visade inte minst den genetiska släktforskningen, som exploderade när de första DNA-testerna blev tillgängliga.  Det var nästan som att börja om, men skillnaden för mig var att nu fanns det inte några som kunde svara på de enkla frågorna. Vi var alla nybörjare och fick tillsammans bygga en ny kunskapsbas.

Att det finns mycket kunskap inom de olika delarna av släktforskning blir helt klart när jag besöker olika tillställningar där det finns ett personer eller föreningar som visar upp vad de själva kunnat åstadkomma. Det är fantastiskt att få se hur mycket kunskap det finns och ibland känner jag att jag är tillbaka vid mina brev, de som en gång tände gnistan.

Vad var det som tände ditt intresse och känner du som jag, att ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns oändligt mycket kvar för mig att lära.

Frans och Ebba Widmark med familj. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Frans Oskar Widmark föddes 20 november 1877 i Tarsmyran inom Skellefteå socken som son till Johan Olofsson Widmark, härstammande från nämnda by och hans hustru Maja Lena Andersdotter Bjurman, barnfödd i Drängsmark men uppvuxen i Bodan, Ersmark samt Bjurån i Skellefteå socken. Frans hade fem bröder.

Som 15-åring sysslade Frans med timmerhuggning och flottningsarbete. Från och med år 1901 arbetade han som rallare vid den under uppbyggnad varande Riksgränsbanan. Fem år senare erhöll han anställning vid SJ:s maskinavdelning på stationen Riksgränsen. I samband med detta flyttade han till Kiruna. Där gifte han sig 1908 med min mormors mors tremänning Ebba Maria Stenberg f. 1888-09-25 i Bjurström, Skellefteå socken, dotter till skomakare Per Stenberg, bördig från "Rajmirbränne", Skellefteå socken och hans maka Sara Magdalena Andersdotter, härstammande från Djupträsk, Jörn. Ebba hade sex syskon. Inom loppet av två år föddes två pojkar i deras hem. 1913 flyttade familjen till Norrböle, Skellefteå. Där utökades barnaskaran med en dotter och en son. 1916 bosatte sig Frans och Ebba med sina barn på Åsgatan 26 i Skellefteå. Efter flytten tillbaka till Skellefteå var Frans fortsatt anställd vid SJ. Familjen kompletterades med tiden och bestod sammanlagt av tio barn.

Frans var ideellt och religiöst intresserad. I Skellefteås föreläsningsförening och blåbandsförening var han en aktiv medlem. Dessutom arbetade han idogt inom stadens lokalsjukkassa. Som person var Frans sympatisk och försynt. Han hade skaffat sig en stor skara vänner. En stor sorg för honom och hustrun Ebba var när dottern Judit avled 1932 i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Sjäv somnade Frans in i sitt hem 30 maj 1939.

Ebbas stora intresse var barnen och deras studier. Med en exceptionellt vänlig försorg följde hon dem alla på de skilda levnadsbanor de valde. Hon var gladlynt och hjärtegod till hela sin personlighet, begåvad med ett utmärkt intellekt, vilket alla barnen ärvde. Fru Widmarks andra stora intresse var Svenska kyrkan och missionsverksamheten. Det måste ha glatt henne särskilt, att äldste sonen valde att bli en kyrkans tjänare.

Under sin sista levnadstid led Ebba av svagt hjärta och högt blodtryck. Hon rörde sig med viss möda, men det vänliga leendet lyste mot varje känd Skelleftebo hon mötte under sin vandring. Strax före sin bortgång togs hon in på Bureå sjukstuga där lunginflammation satte punkt för ett liv nära den Herre hon högt älskade och väl tjänade. Hon somnade in 25 oktober 1954. Närmast sörjande var de nio barnen, bland andra Göran Widmark tidigare tjänstgörande präst i Nilivaara, Harads och Pajala, senare sekreterare vid SKM, Germund Widmark, kamrer, gift med Laila Immonen, Gusten Widmark, arkivarie och ortnamnsforskare vid Uppsala universitet, gift med textilkonstnär Birgit "Bibbi" Lindgren, Sverker Widmark, tingsnotarie, gift med reklamtecknare Gabriella Hellström, Gunnel Widmark, folkskollärare, gift med chaufför Tore Enmark, Mait Widmark, socionom, gift med laborator Arvid Nilsson, Gunvor Widmark, handelsbiträde, gift med direktör Carl-Gustav Sandström.

Sommaren har kommit, åtminstone om vi bara tittar på hur vädret är just nu. Då kommer också tanken på utflykter. Här får du tips på två utflyktsmål där du kan se hur dina gamla släktingar levde på 1800-talet.
Ett ligger på västkusten, där jag är född och uppväxt. Ett ligger på ostkusten, där jag bott större delen av mitt vuxna liv. Båda är oskiftade byar som bevarats så som byar såg ut före laga skiftet.
Har du tips på andra liknande utflyktsmål så skriv gärna om det i en kommentar här. Jag hoppas ni kommer med många tips.

Äskhults by
Byn ligger i norra Halland i Förlanda socken i Kungsbacka kommun. Den har fyra gårdar i en byklunga och är byggnadsminne sedan 1981, numera kulturreservat.
Läs mer om byn.
Se en film från Äskults by.

Äskhults by. Foto Mattias Blomgren. Bildkälla: Wikipedia.

Stensjö by
Byn ligger norr om Oskarshamn och är kulturreservat sedan 2020. Kungliga Vitterhetsakademien äger byn och brukar den på gammalt vis. Bebyggelsen är bevarad med husen samlade i bykärnan.
Läs mer om byn.
Se en film från Stensjö by.

Stensjö by. Eget foto.

Stensjö by besökte jag för några år sedan och det var verkligen en upplevelse att gå där och förstå hur man en gång levt tätt ihop i en by med gårdarna samlade. Större delen av mina gamla släktingar var bönder i Halland och före laga skiftet såg deras omgivning ut ungefär så här, förstår jag. Inte som de ensamgårdar vi är vana vid idag.
I mina släktböcker har jag använt mig av foton från Äskhult och Stensjö, för att visa hur det kan ha sett ut på de gårdar som fanns i min släkt på 1800-talet.

Det finns så många olika delar av släktforskning. Det kan handla om att leta långt tillbaka bland så gamla handlingar att det knappt går att se vad det står, och de faller isär om de inte hanteras rätt. Ibland får man inte ens se på dem, de kanske är fulla av mögel eller skadade på annat sätt att de är väl fördolda för alla, oavsett rang och utbildning.

Andra dokument kan upplevas gamla, men det behöver inte vara så långt bort i tiden ändå.  Och i motsatt ände till de riktigt gamla så kanske det är en träfflista baserat på ett DNA-test. Finns det något intressant att läsa, är det svaret på den svåra frågan om vem som är pappa eller kanske farfar. Oavsett vilket så har varje dokument, varje skriven rad, någon form av budskap som kan vara av intresse om det är rätt person som läser den. För andra kan det ses som rena skräpet, vare sig det mögligt eller en utskriven lista.

Fritt foto av Christa Dodoo på Unsplash

Själv hittade jag ett litet korrespondenskort, adresserat till min pappa med titel och allt. Såg viktigt ut och det var det också.  Det var från en uppsatt person, en distriktsöverlärare. Undrar hur man blir en sådan, kanske är det mycket utbildning och lång tjänst som ger den titeln. Texten på andra sidan såg nästan lite domedagslik ut. Det var ord som det sjöng kanslispråk om och det var nästan så jag rös när jag såg mitt eget namn handtextat bland de tryckta raderna. Det var nog inte så hemskt som det kunde se ut, det var en uppmaning till mina föräldrar att se till att jag inställde mig på min första skoldag, och vad min första lärares namn var. Det var inte undertecknat, men det stod med feta bokstäver Distriktöverlärare som den som kommunicerat budskapet.

För någon annan än mig, eller i bästa fall kanske något av mina efterlevande, så finns det inget värde i ett sådan kort. Men jag vet nu vilken dag jag började skolan, tack vare distriktsöverlärarens kort.  Tänk om det dyker upp om flera hundra år, och någon frågar sig vem det avsåg, då kanske jag blir upptäckt på nytt.  För visst är det så att vi letar spår efter våra förfäder, och varje liten information kan vara av intresse för att få fram en bild, en bild av hur det var när just den personen levde.  Undrar om jag ska stoppa ner kortet i mitt eget arkiv och om jag ska se till att det och andra hamnar hos någon arkivinstitution.  Blir kanske lite svårt att övertyga någon tjänsteman om vikten av information, men vem vet.

Nu är det kanske annat som ska sparas till eftervärlden, så att de som blir släktforskare i kommande generationer har något att leta efter och kanske glädjas åt. Men tänk om de bara letar i digitala register, vad händer då med mitt lilla kort, måste jag scanna in det och spara det på något sätt. Undrar om Arkiv Digital tar emot en scannad fil med alla mina papper, eller finns det ett bättre ställe att skicka filen till.

Vad tänker du spara undan till eftervärlden, alla bilder och alla små papperslappar, eller kanske fina diplom, har du någon plan?

Nils och Ackvelina Olofsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Rickard Olofsson kom till världen 27 maj 1885. Han växte upp i Nyträsk, Jörn som yngst av sju syskon. Föräldrarna var bonden Olof Jonsson och hans hustru Klara Fredrika Karlsdotter. När Nils var ett halvår gammal avled hans far. Nils fick därför redan tidigt göra rätt för sig och skaffa föda till hemmet. Under en tid var han dräng hos sin äldre bror Jonas som övertog en del av föräldrahemmanet i Nyträsk. Nils fick slita ont många gånger men med sin okuvliga energi och driftighet gick det bra.
1915 vigdes Nils med min mormors mors tremänning Anna Ackvelina Jonsson född 27 december 1894 i Melsträsk, Jörn, dotter till Jonas Olofsson och hans maka Marta Fredrika Persdotter. Ackvelina var näst äldst av tio syskon. 1917 byggde Nils en egen gård i Nyträsk till sin familj. Där slog de sig ner och där växte deras tio barn upp. Ett av barnen levde endast i tolv dagar. Ett mindre jordbruk bedrevs på gården.
Nils var till sin läggning lugn och gladlynt. Humorn lyste i hans ögon. Han var omtyckt av alla som han hade kommit i beröring med och han gav gärna en hjälpande hand när så behövdes. De sista åren av hans liv sviktade hälsan. Trots detta kunde man se honom göra sina inköp inne i samhället (Jörn). Stillsamt ville han leva sitt liv och stillsamt somnade han in i sitt hem 20 februari 1958, 73 år gammal.
Som ung tjänade Ackvelina som piga, vilket ju var brukligt på den tiden. Efter att hon hade gift sig skötte hon hemmet och fostrade barnen samt hjälpte till med sysslorna på gården. Liksom sin make var hon god och glad. Gästfriheten var stor i det ”Olofssonska” hemmet. Alla som kom på besök blev väl mottagna av fru Olofsson. ”Lina”, som hon kallades, var djupt religiös. En stor sorg för henne var när hon tvingades att följa näst äldsta dottern till graven 1961. Samma år lämnade hon också hemmet i Nyträsk, nära Lundbacka och flyttade till yngste sonen Kurt i Stavaträsk. 70 år fyllda var hon fortfarande pigg och kry för sin ålder. Det var mest barnbarnen som då fick ta emot hennes omsorger. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 januari 1979, 84 år ung.

Sockenvisa gårdsinventeringar inklusive underlagen till publicerade rapporter. Lokaltidningsklipp från första halvan av 1900-talet. Etnografiska uppteckningar. Industriarkiv. Massor av äldre fotografier. Personarkiv och gårdsarkiv. Lokalhistoriska samlingar av litteratur.

Det där är exempel på vad som finns i Västmanlands Länsmuseums arkiv här i Västerås. Liknande arkiv finns på alla länsmuseer, även om innehållet varierar en del.

Visste du att länsmuseerna har egna arkiv? Då menar jag arkivhandlingar, inte museiföremål. Jag kände inte till särskilt mycket om detta tidigare men i veckan som gick var vi några släktforskare i Västerås som träffade länsmuseets arkivarie Ivar Klaesson och fick information om det stora arkivet. Han visade oss också en del av arkivbeståndet.

Arkiv är fantastiska. Här står hyllmeter efter hyllmeter med information som inte finns någon annanstans. Allt är tillgängligt för den som vill läsa.

En bebyggelseinventering från Dingtuna socken, med uppteckning av Bullsta grenadjärtorp och Bjärby soldattorp, som finns i Länsmuseets arkiv.

I länsmuseets arkiv finns också underlagen till byggnadsinventeringarna, bl a med fotografier.

Asea är ju den stora industrin som för evigt är förknippad med Västerås. Och hos länsmuseet finns arkivhandlingar från Asea från perioden 1883–2005. Det är framför allt fotografier och alla nummer av personaltidningen "Vi Aseater", ända från första numret 1938. Det är många människor som är omnämnda där, i sammanhang på jobbet som de kanske inte talade så mycket om hemma. Ett sådant företagsarkiv är inte givet att det är tillgängligt för alla men alla arkiv som skänkts till länsmuseet är det fritt fram att botanisera i.

Alla årgångar av personaltidningen "V i aseater" finns i arkivet.

Artiklar från VLT har sorterats topografiskt, dvs utifrån platser och orter.

Att museerna har stora bildsamlingar vet jag sedan länge för många av dessa fotografier finns publicerade på Digitaltmuseum och där har jag under årens lopp gjort många fynd. Där finns både de nationella museernas bilder och länsmuseernas. Har du tur kan du hitta ett gammalt fotografi på en släktgård med släktingarna uppställda framför huset. Eller farfars far stinsen i arbete. Vill du använda en bild till en släktbok så kom ihåg att alltid kontrollera upphovsrätten, information om det finns med i bildens text.

Länsmuseets bilder från Dingtuna socken i Digitaltmuseum.

Från länsmuseets arkivrum. Det är en skattkista, tycker jag.

Jag läser om hur ny teknik används för att registrera personer, i många fall i mindre smickrande sammanhang. Ansiktsigenkänning används för att hålla reda på vad folk gör och hålla oliktänkande under uppsikt. Ingen trevlig läsning, men det leder ändå tankarna till en annan användning, mycket trevligare och intressantare. För tänk om vi kunde lägga in alla de foton som finns och sedan sortera dem med hjälp av den senaste igenkänningstekniken.

När jag tittar i Rötters porträttfynd med över en kvarts miljon foton så blir det nästan övermäktigt. Hur ska jag kunna hitta något om de som jag söker efter. Jag vet ju knappast hur och var jag ska börja när jag sitter med en bunt foton, eller att album utan den minsta notering. Tänk om jag kunde få svar, det ser ut som det är samma personer på bilderna som finns under identifikation XYZ och några till. Vilken upplevelse det skulle vara. Och sedan finns det ju på fler ställen, fotografier av alla de olika slag.

Sitter och tittar i ett album som tillhör släkten. Lite avlägsen, men Hilma var syster med min frus mormors svåger,  så det finns en liten koppling. Hilma reste till Amerika, som många andra, i slutet på 1800-talet. Hon kom tillbaka till Sverige och den planerade återresan till Amerika blev aldrig av. Men det finns en del kvar från tiden i New York, och albumet är ett sådant. Det finns faktiskt en text på första sidan. Albumet är en gåva från Hilma och Anna Gustafson till vår Hilma.  Daterat december 1897, så då vet vi när albumet började användas. Finns en del amerikanska kort, syns ju på fotografens namn, och de är större än de vanliga porträttfotografierna vi annars ofta ser.

Men vilka var Hilma och Anna Gustafson, det finns inga uppgifter om ålder eller boende, mer än New York.  Mottagaren av albumet var född 1873 så jag förmodar att de andra två var ungefär lika gamla, men mer vet jag inte. Tänk om jag kunde läsa in korten och få förslag på vilka de kunde vara. Det finns några ansikten som liknar varandra, kan det var systrar eller råkar de som gav bort albumet bara ha samma efternamn. Var de gifta eller är kortet på en av dem med en man av senare årtal. Eller är det en bror och syster som jag ser på ett av korten. Det är inte ett bröllopskort, men vad kan det vara egentligen.  Titta på kortet och fundera själv på hur jag ska tolka just denna bild.

Foto i författarens ägo

Mycket kan vi göra med våra kort idag, färglägga och till och med få dem att röra sig, men vi kan inte höra vad de sa och vad de resonerade om när kortet togs. Vi får inte veta vad det var som gjorde att de gick till fotografen, vilka funderingar som låg bakom beslutet att betala en slant för en bild. Skulle bilden skickas hem för att visa hur snyggt man kunde klä sig, var det för att ge bort till kamrater som man umgicks med ett tag för att sedan skiljas från när man flyttade. Det fanns säkert lika många förklaringar och tankar som det finns kort, men inget av det kommer fram. Visst önskar jag mig att det funnits en liten dold bandspelare på varje kort, men när det nu inte gör det, så får vi använda vår egen fantasi och ge liv åt korten. Får någon hjälp får jag inte, alla är ju för länge sedan borta.

Vad gör du med dina gamla kort, finns de bara där är använder du dem till något?

På en volontärkväll för lite sedan, hjälpte jag en kvinna att komma igång med sin släktforskning. Jag noterade att när vi fått tag på en ana och antecknat födelse- och dödsdatum samt vigsel ur kyrkböckerna, ville hon omedelbart gå vidare bakåt till nästa generation. Jag föreslog en titt i husförhörslängden i alla fall, för att få en bild av var och hur anan bodde, men hon ville absolut vidare bakåt direkt. Hon hade ju namnen på föräldrarna från födelseboken.

Full fart bakåt! Det var exakt så jag själv tänkte när jag blev släktforskare. Född, vigd, död, född, vigd, död... få antavlan fulltecknad. Nu, trettio år senare, har jag med backspegeln i handen kunnat konstatera: 

1. Antavlan blir sällan komplett.

2. Bara född-vigd-död blir rätt monotont i längden

3. Släktforskning handlar faktiskt också om att ta tillvara de uppgifter som finns i ens egen tid, så att säga. 

När jag började med släktforskning, hade jag bara mormor i livet av mina far- och morföräldrar. Men då hade jag åtminstone vett att göra en bandupptagning medan hon levde och hade hälsan. Och kunde berätta om sin barndom och uppväxt. Däremot har jag insett att jag vet mycket lite om mina övriga far- och morföräldrars uppväxt. Så sent som för ett par dagar sedan, hade en släkting berättat en liten familjehistoria på facebook, och jag insåg att detta var något som jag inte alls hade känt till tidigare. 

Jag tycker fortfarande att det är spännande att hitta anor långt tillbaka i tiden. Men det blir onekligen mer färgrikt om man kan få en glimt av deras personligheter, inte bara försökta leta reda på deras födelse- och dödsdatum. Och framför allt, du som är ung och ännu har mormor eller farfar i livet, med hjärnan i behåll: vänta inte! Ta med block, penna (eller laptop) och framför allt, någon sorts bandspelare, sök upp dem och trigga dem att berätta vad de kommer ihåg. Kanske finns det något gammalt fotoalbum som kan fungera som 'utlösare'? 

För, som jag sagt förut: arkiven finns (förhoppningsvis) alltid kvar. Men gamla farfäder och mormödrar, som är de enda som kan berätta att deras egen farfar gillade att tälja träfigurer och att röka pipa, eller att gammelmormor sjöng i kör eller sydde sina egna kläder, har en tråkig tendens att lämna oss. 

Så bromsa in, stäng av motorn och ta en titt på dina samtida historieberättare också. 

Bilden: några fartblinda buskar visslar förbi... Foto: författaren 

Har du sjömän i din släkt så har du en rik källa till kunskap i sjömanshusarkiven. Som mest fanns det runt 40 sjömanshus och arkivhandlingarna har digitaliserats av Arkiv Digital, till viss del även av Riksarkivet. Dessutom har Riksarkivet en databas som heter Sjömanshus (sjöfolk) i digitala forskarsalen och som omfattar arkivhandlingar från c:a 10 sjömanshus, plus en databas på DDSS som omfattar på- och avmönstringar i Karlskrona. Så det är väl förspänt för dig med sjömän i släkten.
Det här har jag skrivit om förut, både i Rötterbloggen och i en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk.

Idag handlar det om sjömän från Gotland. De blev inskrivna i Visby sjömanshus, som är ett av de äldsta sjömanshusen, med start redan 1753. Här var man också tidigt ute med att registrera öns sjömän, redan från start.
Sjömannen blev inskriven i inskrivningsboken, som i Visby sjömanshus hette inmönstringsbok. I denna finns anteckningar om mönstringar med hänvisning till utmönstringsboken där man får veta mer om varje arbetspass. Alltså vilket fartyg han arbetade på, datum för på- och avmönstring, vem som var kapten, vilka övriga besättningsmedlemmar som arbetade ombord, vart resorna gick och vem som var ägare. Råkade fartyget ut för en förlisning eller om någon sjöman drunknade är det också antecknat här.
Så en sjöman från Gotland kan följas genom hela sjökarriären från första påmönstringen som kajutvakt som 14-åring ända tills det var dags att gå i pension efter många år som skeppare flera decennier senare. Varje fartyg, varje resa, allt finns dokumenterat. Visst är det fantastiskt att vi har en så rik informationskälla!

I Riksarkivets databas Sjömanshus (sjöfolk) ingår uppgifter från Visby sjömanshus så har du en sjöman i din släkt från ön så sök i databasen. Då kan du få många träffar och i dessa ser du vilken arkivvolym och vilken sida du hittar uppgifterna på. Det är väldigt behändigt.
Handlar det om en sjöman som levde på 1700- och ungefär första halvan av 1800-talet så skriv inte in födelseår, för det gjorde man inte från början, bara ålder, och databasens innehåll är källtroget. Tänk också på att inte skriva ut hela förnamnet utan börja med bara initialer, ofta är det så det står i inskrivningsboken.

Ett exempel:
Erents (troligen kallad Ernst) Norby föddes i Lärbro omkring 1740. 1755 gick han till sjöss och var då 14 eller 15 år. Som alla andra sjömän började han längst ner i hierarkin, troligen som kajutvakt eller kanske som kockjungman. 1767 hade han avancerat till matros och blev så småningom bästeman (styrman) och sedan skeppare. Han seglade till åtminstone 1793, kanske längre, alltså i omkring 40 år.

Inskrivningsboken (inmönstringsbok). 1761 blev han inskriven för andra gången i Visby sjömanshus och var då omkring 19 år och bodde i Lärbro socken, där han gifte sig 1762. Alla inskrivna beskrev och Erents var "af lång och smal statur med bruna hår och ögonbryn samt blågrå ögon". Här får vi också veta att han blivit matros. A vgiften till sjömanshuset varierade beroende på befattning.
På högersidan är inskrivet de resor han gjorde, år för år från den 4 oktober 1755 då han mönstrade på ett fartyg som fördes av Petter Söderstedt som skeppare. Sedan bytte han nog fartyg för hans eglade för andra kaptenere. Flera av resorna var med kapten Klingvall (troligen Carl Klingvall från Östergarn).
I inskrivningsboken är det alltså bara noterat vilka kaptener han förhyrdes av. För att få veta vilka fartyg han arbetade på ger en sökning i Riksarkivets databas träffar i alla påmönstringsböckerna och där finns mer information. Här får vi följa honom fram till 1780 och därefter är han inskriven i en senare bok från 1780–1798:

En senare inskrivningsbok. Här fortsätter uppgifterna om Erents från Grötlingbo från 1780 till 1783. Då seglade han som matros och sedan bästeman. Noteringarna slutar med att han blev skeppare 1783, och fördes över till en annan bok. Skeppare blev oftast inskrivna i en egen bok.

Utmönstringsbok. Ett exempel på en på- och avmönstring som är inskriven i utmönstringsboken (i andra sjömanshus kallas den ofta påmönstrinsgbok eller bara mönstringsbok). Den visar alltså ett arbetspass ombord på ett fartyg.
Denna visar hans seglats med galeasen Engelen Raphael om 20 läster (läster anger fartygets storlek). Påmönstringen skedde den 15 mars 1769 och Erents Norby var bästeman. Skeppare var Paul Stake och vi får också veta vilka övriga ombord var. De var alla förhyrda för hela sommaren. Första resan gick till Danzig, liksom flera av resorna detta år. Den 24 november mönstrade de av och fartyget blev upplagt för vintern.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Visst kan det bli lite rörigt ibland när man släktforskar, det kan saknas källor eller det kanske finns uppgifter som står mot varandra.  Att värdera sina källor är en viktig del och det är något som vi kan prata länge om. Exempelvis frågan vad en person egentligen hette, är ju en sådan. Är det namnet som prästen skrev i födelseboken, något av alla varianter som kan finnas i husförhörslängder eller är det dödboken som gäller.  Det finns olika sätt att se det på, och det finns säkert många olika åsikter om vilket som är rätt. Frågan är ju också hur stor betydelse det egentligen har, om det är någon som levde för länge sedan.

Lite mer om att värdera källor, och jag tänker på något som hände för inte så länge sedan. Jag talade med en bekant som funderade på en liten släktträff som han skulle på, och han hade då, mer för skojs skull, tagit fram lite uppgifter om en släktgren. Skulle jag kunna titta på resultatet och se om det fanns risk för feltolkningar, bara så där för skoj skull. En tanke som inte var så dum, kan vi se så här i efterhand. Det var ingen djup historia, men den var till stor del i närtid och det kan ha sina speciella problem.

Det som hände för riktigt länge sedan, kan vara svårt att spåra för det saknas många gånger källor, det som hänt några hundra år tillbaka från 1900-talets mitt kan vara så mycket lättare, om man har tillgång till de hjälpmedel som finns idag. Men hamnar vi närmare än så, kan det bli lite bekymmer, allt är ju inte tillgängligt, det finns regler och riktlinjer som ställer till det i vårt letande. Att det kan vara bra att alla inte kan se allt är klart, men ibland blir det lite väl svårt.

Nåväl, i det aktuella fallet så fanns det en del uppgifter från olika folkräkningar, SCB-utdrag och liknande när de vanliga kyrkböckerna inte räckte till. Det går att komma långt men det är inte alltid uppenbart vad som egentligen skett, det är något vi blir påminda om och här fanns det några fällor. Den man är gift med är inte alltid förälder till barnet som står i rullorna. Det är inte ens säkert att någon av föräldrarna är förälder. Att det inte framgår att adoption skett är en orsak, och det gav huvudbry i just detta fall. Att sedan två syskon är adopterade, och att de två sedan adopterar något av de barn som anges som deras, i nästa generation får också implikationer. Egentligen är ingen biologiskt släkt med någon, känns det som när vi försöker rita om det träd som såg enkelt ut.

Att det blir att leta i på andra ställen är kanske välbekant för de som hållit på ett tag, men inte för alla. Att bouppteckningar kan ge svar är bra att fundera, gäller bara att hitta dem och få fram uppgifterna. Att en personbild från Skatteverket kan ge ytterligare ledtrådar är bra, men inte allom bekant. Dessutom så stryker en person över just det jag vill veta, om det anses som uppgifter som är ömtåliga. Ibland är det bara ett tecken som är svart, ibland en hel rad. Ofta ganska lätt att förstå, men det ställer till det.

Fritt foto av Kristina Flour på Unsplash

Och när vi tillsammans, efter en del letande och funderande, sitter där med hans nya träd, så kommer nästa fundering. Ska jag berätta allt detta, det är ju inte som vi trodde det var, det är ett annat landskap som visar sig och vill alla veta detta. Det är ju ingen som frågat efter resultatet, alla verkar nöjda med att tro att det är som den första, felaktiga, bilden. En aktuell fråga, och frågan som ringer är ”Vem är jag att berätta något som ingen frågat efter”.  Visserligen har vi rätt att få veta uppgifter, men är det inte så att då ska behovet komma från individen, inte påprackas från någon annan. Inte en lätt fråga, den blir aktuell vid många olika tillfällen och svaret är inte givet, inte för mig i alla fall.

De etiska diskussioner som förekommer är en oerhört viktig del av släktforskningen, och det finns mycket kvar att göra. Behöver vi informera mer om det som kan komma fram, behöver vi hjälp att göra saker bättre och vem kan hjälpa oss med att dra i detta. Är det egentligen ett problem och ska vi försöka samlas om riktlinjer, inte tvingande men som rekommendationer?

Andreas Lindström med sin trotjänarinna Linnéa Stoltz. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Mormors morbror Johan Andreas Lindström föddes 1896-12-12 i Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden som yngst av tre syskon till snickaren Johannes Lindström och hans hustru Margareta Gustafsdotter. Fadern dog när Andreas var ett halvår gammal. Margareta gifte om sig efter makens död med Karl Lundberg från Nybo, Jörn. De bodde ett år i Gamla Falmark innan de 1902 köpte ett hemman i Bjurliden och bosatte sig där. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i Margareta och Karls ägo. Året efter dog Karl. På Fågelmyran hittades  guldmalm den 10 december 1924, vilket blev grunden till samhället Boliden. Andreas bodde kvar på gården och hjälpte sin mor med gårdens sysslor efter att hon hade blivit änka. 

Redan 1923 bodde det flera geologer hos Lundbergs i Bjurliden, bland annat två österrikare, Otto Meier och Fritz Kautsky. Den förstnämnde hade deltagit i första världskriget och hade mycket att berätta därifrån. Det var en del andra också. Enligt Andreas fanns det i detta gäng riktiga festprissar. De hade gjort upp med taxibilar i Skellefteå att varje lördag blev de hämtade och skjutsade till Skellefteå. Där festade de på Statt och kom hem på söndag eftermiddag.1923 gjordes inga malmfynd och sökandet upphörde under vintern.

1924 började mätningsarbetena igen. Många av Bjurlidenborna arbetade med detta. En 24-årig mätningsingenjör vid namn Tore Kättström kom då in i bilden. Andreas menade att om det var någon som skulle tillskrivas äran att gruvan verkligen hittades så var det Kättström. Han bodde i kammaren uppe hos Margareta Lundberg, Andreas mor. Andreas hade många minnen av honom.

Andreas berättade att Kättström en kväll kommit hem från dagens mätningsjobb i skogen, det var på hösten och det hade regnat hela dagen. Då satte sig Kättström ner på en stol och tittade på den vid det laget ganska slitna gröna rock han hade haft hela sommaren. ”Ja den här rocken börjar att vara sliten och ruggig men jag hade inte tänkt att byta rock förrän jag hittat malmen”, sa Kättström.

Centralgruppens emissionsaktiebolag (senare Bolidens gruvab), som finansierade malmletandet, började att ha en ganska ansträngd ekonomi. I slutet av augusti 1924 beslutade man därför att stoppa allt vidare malmletande.

Längst upp i bild syns det stora bostadshus som Andreas uppförde i början av 1930-talet. Till vänster om det syns sommarstugan byggd 1859, vilken ännu står kvar på platsen. Huset i mitten av bilden, där bodde Margareta samt Andreas och hans syskon. Huset kallas för Bolidengården och är sedan många år tillbaka flyttat till Boliden. Till höger i bild syns ladugården som ännu står kvar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Det finns några olika versioner om hur det verkligen gick till när malmen hittades men här är en version. En afton kom Tore in till Andreas och sade att de fått order från Stockholm att avbryta allt letande efter malm. Då fattade Kättström ett beslut som kom att bli avgörande för hela gruvfyndigheten. Han frågade om Andreas kunde skaffa fram någon man till hjälp så skulle Andreas och den andre mannen hugga upp en sticklinje till. Då skulle Kättström på eget bevåg flytta borraggregatet dit och göra ytterligare ett borrhål.
Andreas vände sig till ”Valle” Brännström. Det var de två som högg upp sticklinjen över Fågelmyran. Där lät Kättström uppföra ett borrskjul och lät sina diamantborrare borra vidare. Det hela pågick i någon vecka och Kättström började att förstå att de hittat malm. De trodde att det var koppar, vilket var vad de hela tiden hade letat efter. Det bestämdes att några borrkärnor en viss dag skulle borras upp. Dessa skulle skickas till Stockholm för analys. Andreas hade fått order om att infinna sig i borrskjulet på en bestämd tidpunkt. Där skulle vara en representant för bolaget, en för bergmästarämbetet i Luleå och en för markägaren. Den sistnämnda blev alltså Andreas. Det var ju vinter när detta skedde. Andreas berättade att det blåste kallt i det glesa borrskjulet. Borrmaskinen krånglade flera gånger, man fick in vatten och lera i röret. Trots alla dessa missöden lyckades de att få upp några borrkärnor som skickades till Stockholm för analys. Resultatet blev ju en världssensation, det var ju inte bara koppar i analysdegeln utan även högprocentigt guld. Guldruschen kunde börja!

Gruvepoken börjar. Efter guldfyndet blev det alltmer liv och rörelse på Fågelmyran. Bolidengruvan uppstod. Någon riktig väg fram till gruvan fanns inte vid denna tid. Allt gods som kom med järnväg och lastades av vid järnvägsstationen i Finnforsfallet, hade Andreas tagit på sig att transportera med häst därifrån till gruvan. Transporten skedde då på en skogsväg som gick från Finnforsfallet över Bruträsk innanför Bjurlidensjön och till Fågelmyran där gruvan var. En dag skulle den första provisoriska gruvhissen anlända. Det var en begagnad sådan som bolaget köpt från en nedlagd gruva i mellansverige. Den kom i tre delar, med en vikt på cirka 1500 kg vardera. Andreas hade tagit hjälp av ytterligare två kuskar, Gunnar Lundström och Gustaf Gustafsson. Till en början gick allting bra men när ekipagen skulle passera Brubäcken hände följande: Gustafsson hade en häst som var ganska hetlevrad, hans lass fastnade mitt på bron över bäcken. Hästen ryckte till vilket gjorde att hela hissdelen gled av lasset och ner i Brubäcken. I första skedet blev Andreas och hans kamrater förstummade över vad som hänt. Det var bara att ta nya tag. De högg slanor och stack under hissdelen. De kopplade om hästarna så att alla tre hjälptes åt att dra hissdelen uppför den glidbana som slanorna utgjorde. Så småningom fick de upp allting på lasset igen och kunde fortsätta färden mot gruvan.

En undertröja i halvylle som Andreas har använt och som hans mor har tillverkat. Som synes är tröjan lappad och lagad flera gånger. Ett klädesplagg som förmodligen inte är så bekvämt. Foto: Anton Rosendahl. Tröjan finns sedan länge hos Skellefteå museum. 1931 övertog Andreas hemmanet i samband med moderns död. Han uppförde ett nytt bostadshus på gården där han också bosatte sig. Han var kunnig i lite av varje. Jordbruksarbete, timmerhuggning samt träförädling var några av de yrken han ägnade sig åt. Han hade även under en tid lastbilstrafik med lejd chaufför. Tillsammans med sin svåger Oskar Eriksson ägde Andreas ett mindre sågverk i Bjurliden. Sågverket fungerade som "byasåg". Byborna kunde lämna in sina fällda träd och få brädor tillbaka. Gruvbolaget Boliden AB var dock sågverkets största kund.

Hela livet var Andreas ogift men han hade genom åren flera olika hushållerskor som hjälpte honom med gårdens sysslor. Den hushållerska som tjänstgjorde längst tid hos honom hette Linnéa Stoltz. Hon var där från 1954 fram till sin bortgång 1977. Andreas var intresserad av politik. Via press, radio och tv höll han sig uppdaterad om vad som hände ute i vida världen.

Snäll, lugn och enkel var egenskaper som kännetecknade Andreas Lindström. Han var tillbakadragenheten personifierad. Allmänt omtyckt var han av sin omgivning. Trots att han saknade egna barn brukade han sköta sina syskonbarn. Bland annat gungade han sin syster Jennys barn när de satt i gungstolen. Jennys make Oskar var sjuk en tid och därför hjälpte Andreas Jenny en del. Andreas var arbetsam och duktig. Han såg med tillförsikt på framtiden. När han fyllde 80 år 1976, planerade han var han skulle avverka skog om 20 år, han hade tänkt att leva länge! Andreas somnade in 1981-04-28. 

Att leva ihop flera generationer var säkert inte alltid så lätt. Ända till slutet av 1800-talet var det förhållandevis vanligt på landsbygden att gamla föräldrar överlät gården till nästa generation och bodde kvar på undantag. Det känner ni ju till och har säkert sett många exempel på i kyrkböckerna.

I en del familjer kundet bli en lång undantagstid, flera decennier om föräldrarna levde länge. Kanske var det många gånger svårt att släppa taget om den gård de själva en gång ärvt och brukat i många år. Att det blev konflikter och slitningar mellan generationerna är därför inte svårt att inse. Men att dessa konflikter skulle leda till mord, det är svårare att förstå. Men det hände.

Den 3 juni 1862 avrättades två makar i Amnehärads socken i Västergötland, dömda för mord på ett par gamla på undantag. Orsaken var att de förgiftat hustruns båda tidigare svärföräldrar. Hennes tonåriga dotter från första äktenskapet var också inblandad och dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Makarna hette Isak Andersson och Hedda Kihlgren och hennes dotter hette Carolina Johansdotter. I Amnehärads husförhörslängd AI:13 sidan 309 finns antecknat om morden. Både morden, rättegången och avrättningarna blev också omskrivna i tidningarna.

Till vänster: Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 6 juni 1862. Till höger: Sköfde Tidning 7 juni 1862.

Så här var det:
Heddas förre make Johannes Larsson (far till den dömda dottern) hade genom testamente gett Hedda rätt att efter hans död bruka 1/24 mtl i Råglanda mot att försörja hans föräldrar Lars Jönsson och Greta Andersdotter på undantag så länge de levde.

För Hedda var Isak hennes tredje make. Hon kom från Karlstad där hon föddes på julafton 1814 och hade gift sig med förste maken Johannes troligen i början av 1840-talet. Johannes var det mördade parets son och född 1810. Hedda och Johannes hade flyttat från Göteborg 1852 till hans föräldrar på deras gård 1/24 mantal i Råglanda i Amnehärads socken. Det var föräldrarna som ägde gården men sonen och sonhustrun brukade den mot att de försörjde föräldrarna.

Johannes och Hedda hade två barn, Carolina och hennes lillasyster Matilda, födda 1843 och 1850 i Göteborg. Redan den 19 november 1852 dog Johannes på lasarettet. Kanske hade de lämnat Göteborg för att han var sjuk. Vad han dog av får vi inte veta. Hedda gifte om sig med drängen Johannes Johansson på nyårsafton 1853 men han dog ett halvår senare och blev bara 31 år. Inte heller hans dödsorsak är inskriven i dödboken. Ett par veckor senare föddes deras dotter Ida i juli 1854. I juni 1856 gifte Hedda om sig med drängen Isak Andersson, som var två år yngre än Hedda som nu hunnit bli 42 år. Dottern Anna föddes 1857. Under fängelsetiden föddes deras son Carl Gustaf i oktober 1861, han dog ett halvår gammal.

Efter en tid sedan Hedda och Isak gift sig började de tala om hur svårt det var att ha de gamla svärföräldrarna på gården och de nämnde det också vid samtal med en annan sockenbo. Så småningom bestämde de sig för att döda de två gamlingarna på undantaget. På Kristi Himmelsfärdsdag den 9 maj 1861 tog Hedda svavel från tändstickor och blandade det i kaffet. Hennes dotter Carolina Fredrika var invigd i planeringen av brottet och blev delaktig. Det var hon som gav sin farmor det förgiftade kaffet.

Enligt samtida tidningsreferat hade de ömsom bönfallit och ömsom hotat dottern tills hon gick med på att medverka, med löfte om belöning. Bland annat skulle hon få välja det finaste klänningstyg hon kunde hitta. Hon var 18 år då. Anledningen till att de ville ha Carolina att utföra morden var att det annars skulle vara för uppenbart vem som begått dem.

Det första mordförsöket gick inte som de hade tänkt sig. I stället använde de arsenik som Carolina bakade in i en sillmunk som hon gav sin farmor den 12 maj. Farmor Greta blev sjuk och dog samma dag. Efter det lyckade mordet ska makarna ha diskuterat om de skulle låta Lars Jönsson leva över sommaren eftersom de kunde ha nytta av honom på gården. Men det blev inte så, han mördades den 26 maj. Den här gången gick det inte att få Carolina att vara behjälplig så Isak och Hedda gjorde gemensamt en deg med arsenik och gjorde sillmunkar som Lars åt med god aptit. Han insjuknade och dog i svåra plågor dagen därpå.

Pratet gick i byn och snart blev både Isak, Hedda och Carolina häktade, misstänkta för mord. De gamla svärföräldrarna hade nämnt för grannar att de kände sig rädda för att bli tagna av daga av svärdottern och hennes make. Isak och Hedda nekade länge men till slut, efter att rättegången inletts, erkände Carolina och då erkände också hennes mor och styvfar. I tidningen bekrivs Hedda Kihlgren som att hon hade "ett ovanligt fräckt och fasaväckande utseende", bl a i Borås Tidning den 27 mars 1862.

Redan den 14 juni 1861 hade de båda makarna gripits och satts i häkte i Mariestad, som fångar nr 405 och 406. Fångjournalen berättar att Isak var 5 fot och 9 tum lång, hade brunt hår och blå ögon. Hedda var 5 fot och 1 tum lång, och hade också brunt hår och blå ögon. Rättegången inleddes den 1 juli och domen föll den 15 augusti.
Alla tre dömdes till döden men Carolina benådades och fick i stället livslångt straff på spinnhus. Det avkortades så småningom till tio år. Eftersom det var dödsdomar skulle ärendet avgöras i hovrätten som fastställde dödsdomarna för de båda makarna. Utöver domarna för mord dömdes de också för snatteri. De blev halshuggna av bödeln på Vadsbo härads avrättningsplats den 3 juni 1862.

Roddy Nilsson, historiker vid universitetet i Göteborg, tar upp fallet i en artikel i Historisk tidskrift 137:1 2017 (sidan 20) och skriver att det under rättegången kom fram att det fanns "djupa spänningar mellan generationerna". Vittnen hade hört Isak och Hedda klaga över hur svårt det var att ta hand om hennes gamla svärföräldrar.

Vad hände med barnen? Det undrar jag alltid när jag stöter på fall där något händer med föräldrarna.

Carolina ska ha suttit i fängelse i tio år, troligen på spinnhuset i Norrköping. Där blev hon sedan kvar. Hon gifte sig 1872 med arbetaren Axel Fagerberg och de fick fem barn i Norrköping.

De yngre barnen kom till fosterfamiljer i närheten.

Systern Matilda blev kvar i Amnehärad, hon gifte sig först med bonden Carl Larsson i hemsocknen, sedan med arbetaren Anders Gustaf Andersson och fick fem barn, två av barnen emigrerade till Amerika.

Halvsystern Ida, dotter till Heddas andra make, gifte sig 1880 med sin fosterfar bonden Johannes Larsson sedan han blivit änkling, han var 32 år äldre än Ida och de fick fyra barn. Maken dog 90 år gammal 1912, familjen bodde då i Reserud i Hova.

Isaks och Heddas dotter Anna, född 1857, kom till Säby i Visnums socken i Värmland. Där gifte hon sig med torparsonen Anders Valfrid Johansson och de bodde med hans föräldrar i torpet, men flyttade efter ett par år till ett eget torp. Anna hade med sig sin utomäktenskapliga dotter Anna Axelia och i äktenskapet föddes tre barn. Anna dog redan 1897.

Frågan är om de vuxna barnen talade om det som hänt. Jag skulle tro att de inte gjorde det, de ville nog lägga det bakom sig.

Tack till läsaren Jan Brynstedt som tipsade mig om detta!

Nu har jag hållit på med släktforskning och kommit så långt ut på mina grenar att jag är nöjd. Många trevliga och inspirerande tillfällen har gått åt, fast de kanske inte varit lika inspirerande för resten av familjen eftersom de påstår att de saknat mig långa stunder. Men nu ska det bli ändring, jag har lärt mig hur jag ska komma till ett avslut, så att jag kan hålla på med annat. Försöka hitta tillbaka till naturen, se allt nytt som hänt i omgivningarna under de senaste åren när datorn tagit all tid. Undrar om några av de jag träffade förr fortfarande finns kvar där ute i svängen någonstans. Fast de har kanske glömt att jag finns till, en slutsats som jag kan ha förståelse för, jag minns ju knappast vilka de var. De kanske ser annorlunda ut nuförtiden, tidens tand kanske tärt på dem.

Men som sagt, nu gäller det att hitta nytt. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår, sjöngs det för länge sedan, av min generation, men det gäller fortfarande så nu ska det satsas. Varför sitta inne när det kan gå med automatik. Jag får höra att det borde jag förstått tidigare, men sitter man med näsan i gamla böcker så blir det svårt att se annat. Men, nu ni, nu har jag äntligen förstått.  Skriv din pappas namn och hela din släkt kommer, som genom ett trollslag fram ur dimmorna och omfamnar dig. Hoppas bara jag har rätt namn, men det får vi se. Som genom ett under dyker det upp färgglada, före detta svartvita foton, som till och med talar till mig, eller är det om mig.

Fritt foto av Joshua Kettle på Unsplash

Och jag ser vad jag missat tidigare, nu ser jag att jag är släkt med Beethoven, förstår varför jag inte fick en musikalisk gåva, den tog han hand om helt och jag fick kanske något annat. Han lämnade en bit av dövhetsgenen kvar i alla fall, tur för de som säljer hörapparat till mig. Vi ska kanske inte spekulera så mycket om vad man får och inte, det blir ju inte så stora bitar kvar av generna när de blandas och bryts ner på olika sätt för varje generation. Det är därför som man ska fiska i många dammar, sägs det, för att få mest för pengarna. Men jag vill bara ha svar på vilka alla mina femmänningar är, för de är svåra att hitta men ger samtidigt alla svar på frågorna. Det sas det på ett seminarium häromdagen, fast det var på engelska så jag kanske inte hängde med riktigt.

Men när jag tänker efter så kan det kanske vara skönt att kunna dra sig tillbaka åtminstone kortare stunder, för att leta. Svaren finns kanske inte hos alla kommersiella aktörer, som vill ha en slant för det ena och en annan slant för det andra. Fast en liten slant går det nog åt ändå, även om Riksarkivet är gratis så kostar min internetlina och min dator lite grann, och så kan jag väl slänga med lite Arkiv Digital också. Men om det gäller emigranter då, ja FamilySearch är gratis, men Ancestry har allt lite mer så det kanske får kosta. Men det blir billigare om jag beställer via släktforskarförbundet, eftersom jag är medlem i en släktforskarförening, så då ”spar” vi en slant som kan läggas på annat.

Känns som jag gått i en cirkel och är tillbaka, kanske dumt att bryta vanorna, saknar ju trots allt någon gubbe här och någon gumma där i trädet. Jag ångrar mig, jag kör ett tag till, hoppas vi syns på barrikaderna, eller är det djupt nere i ett arkiv kanske. Ha det så bra!