När du läser det här sitter jag kanske i ett digitalt möte med en massa andra släktforskare. Det är släktforskarförundet som ordnar en samrådskonferens den här lördagen för oss som är aktiva i förbundets föreningar. Vi ska diskutera strategier för vårt kommande arbete, hur vi tar oss an framtiden.

I många föreningar, dock inte alla, har man fått vara med om ett minskande antal medlemmar på senare år. Ibland känner jag att pandemiåren är förlorade år. Inte bara att jag inte kunde vara med i mina barnbarns vardagsliv, utan också att vi föreningsanknutna släktforskare inte kunde ses och inte kunde upprätthålla den vanliga sociala kontakten. Digitala möten har vi tagit till oss, men det har inte alls varit som förr.

Vi tappar medlemmar kontinuerligt, många är äldre och lämnar jordelivet. Och under pandemin har det inte fyllts på i samma utsträckning som förut. Det har nästan blivit så att vi får vara glada för att minskningen inte är större än den är. Visst finns det föreningar som utgör undantag, men jag tror att det här scenariot är ganska generellt.

Nu är vi på gång igen i alla fall. Föreningsmötena tog fart redan förra året, men medlemmarna har visat en viss försiktighet. Pandemin är över men smittan och covid finns ju kvar. Så visst är det klokt att vara lite försiktig.

På Arkivens Dag i höstas hade vi i Västerås Släktforskarklubb släktforskarjour i stadshuset. Mycket folk, många frågor och väldigt roligt. Eget foto.

Varför ska man som släktforskare egentligen vara med i en förening? Arkivhandlingarna har digitaliserats och vi kan allihop sitta hemma på kammarn och forska. Det gör jag, hela tiden. Ändå är jag aktiv i tre släktforskarföreningar och medlem i betydligt fler. Det stora motivet är att jag vill ha kontakt med andra släktforskare. Jag vill prata om släktforskning. Jag vill hjälpa andra släktforskare i den mån jag kan. Jag vill lära mig av andra. Det är det jag har föreningen till och skälet till att jag lägger alla dessa timmar på ideellt föreningsarbete. Förmodligen är det så för de flesta av er som är med i släktforskarföreningar.

Det jag tycker är allra roligast är att vara med när vi har släktforskarjour. Om du inte känner till det så är det att vi släktforskare från en förening finns på plats på ett lokalt bibliotek eller i en föreningslokal och hjälper den som kommer dit med konkreta frågor om släktforskning. Det kan vara en utmaning men också spännande att inte ha en aning om vilka frågor jag ska möta när jag går till biblioteket den dagen. Frågorna kan handla om allt från att hitta hela tjocka släkten till att tyda vad prästen skrev 1689 eller var en viss gård låg på 1700-talet. Eller hitta den där släktingen som bara försvann ur kyrkböckerna. Jätteintressant, tycker jag.

Så föreningen är viktig. Kom med, du också!

Ombud från släktforskarföreningarna gör sina röster hörda vid förbundsstämman varje år. Bilden är från en votering under stämman i Växjö 2018. Att verka genom en förening är en del av demokratin, det är så vi kan vara med och bestämma om utveckling och framtida föreningsarbete. Eget foto.

Yrken och yrken, tänk vilken skillnad det kan vara genom på olika benämningar och hur vi ibland stämplar det ena bättre eller kanske oftare värre än det andra. Och när vi släktforskar så dyker det nog upp det ena efter det andra som vi kan fundera på hur de olika personerna som fanns bakom olika yrkeskategorier sågs då och hur vi ser på dem nu. Var det alltid så att olika yrkeskategorier alltid hamnade på samma ställe på samhällsstegen eller fanns det yrken som ”åkte hiss” under tidernas lopp. Det kanske det finns någon avhandling som kan svara på.  Har du sett något så kommentera gärna.

När jag tittar på några personer som dykt upp i släktforskningen så är det intressant med hur olika beskrivningar det finns om det som kan tyckas vara nära besläktat.  Nattmannen verkar inte vara något högstatusyrke. Att slakta och gälla hästar, skära ner självspillingar, föra bort självdöda djur och tömma latriner. Att dessutom vara skarprättaren behjälplig och begrava de som avrättats låter ju inte så trevligt. Att nattmannen inte hade någon given roll i samhället måste anses vara uppenbart. Och ändå fanns de där, de behövdes ju.

Nattmannen var skarprättaren behjälplig, och hur såg man då på skarprättaren. Ett yrke som tidvis tycks ha gått i arv från far till son, och jag läser om skarprättarsläkter. Kan det ha varit så att skarprättaren, genom sitt skrämmande yrke, ändå hade respekt på något sätt i samhället. Eller var det så att hela släkten hamnade utanför det vanliga samhället och att det inte fanns någon annan väg att överleva, än att arbeta inom yrket. Många tankar och funderingar, och jag tror det kan vara bra om jag hittar lite mer litteratur i ämnet.

Bilden av skarprättaren är kanske olika beroende på var vi bor och vilka referenser vi har. Jag tänker på två personer, släkt med varandra, som önskade få veta lite mer om sin bakgrund. De bor i Amerika och har koppling bakåt till Sverige.  De bar med sig berättelsen om den gamla kvinnan de hört om, hon som var great grandmother och som drack kaffe från fat och som inte lärt sig någon engelska förutom en hel radda av svordomar. Varifrån kom hon och varför var hon sådan. Det är kanske inte så lätt att koppla en persons uppträdande till släktbakgrund, men de var ändå intresserade.

Erkännande-DelaLika (CC BY-SA) Västmanlands läns museum digitaltmuseum id 0210210637694

När jag, faktiskt lite stolt över att ha hittat tillbaka en del i kvinnans släkt presenterade resultatet, så blev resultatet hos de två personerna helt olika. Den ena blev helt begeistrad och ville absolut veta mera om sin släkt, den andra svarade bara med tre ord: ”Kontakta aldrig mig”. Hur kan det bli så olika reaktioner, kan man undra sig. Jag tyckte det var jättespännande med att kunna visa på skarprättaren Werner Nilson Wallin som var verksam i Helsingborg från 1709 och några decennier. Att hans pappa börjat sin bana som nattman och sedan avancerat till skarprättare och att styvpappan Petter Bruun kom från en känd skånsk skarprättarfamilj gjorde inte saken sämre. Men har tyckte de två mottagarna av denna information helt olika. Hur hade du reagerat på den släktupplysningen.

Och för ett tag sedan så dök det upp en person i släktforskningen för min gode vän. Huddragaren Anders Andersson Stark i Lommaryd. Det var kanske inte det yrke som man stoltserar med på fina middagar, men det var ju något som måste göras. Och runt denne Anders finns det en liten rolig historia som jag hittade på Anbytarforum. Anders började som bisyssla att försälja speciella knutar slagna på trådar. Dessa knutar skulle skydda boskap för angrepp av vargar och han lyckades sälja en del för ganska bra belopp. Tyvärr kunde han inte fortsätta eftersom de löften han gett om skydd inte fungerade alls. Och häradsrätten gav honom en varning, men pengarna fick han behålla. Kanske pekar det på en entreprenörssjäl, som senare fått följa med till generationerna senare.  Allt hänger inte på yrket, oavsett vad dåtiden tyckte om det, det kan finnas drivkrafter som följer med och som senare utvecklas till något riktigt bra.

Nils och Lovisa Häggmark med sina barn. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Lovisa Eufrosyna Ljuslinder föddes på nyårsafton 1872 i Västomsundet, Burträsk som näst yngst av sex syskon till bonden Gustaf Vilhelm Ljuslinder och hans hustru Brita Gustava Andersdotter Sundqvist.

Den 16 juni 1888 erhöll Lovisa examen vid landstingets småskollärarseminarium. Året därpå påbörjade hon sin tjänst som lärare vid den flyttande mindre småskolan Sjöbotten-Holmsvattnet inom Bureå skoldistrikt. Hon efterträdde lärarinnan Sofia Andersson från Bureå som gift sig med nämndeman Erik Stenlund i Bölesvik. Lokalerna var många gånger undermåliga. Detta gällde både själva skollokalerna samt lärarinnans bostad. Det hände ibland att lärarinnan inte tilldelades ett eget rum utan tvingades att bo i skolsalen. Undervisningen skedde hos olika bönder i byarna, någon fast skollokal fanns inte vid denna tid. Höstterminen var delad mellan byarna och på vårterminen skulle man flytta två gånger. En gammal anteckningsbok i Holmsvattnets bys arkiv berättar att undervisningen på höstterminen 1889 skedde i Holmsvattnet från terminens start den 15 september fram till den 25 oktober. Därefter ägde undervisningen rum i Sjöbotten resterande del av höstterminen. På vårterminen samma år (1889) hölls skolan i Holmsvattnet mellan 11/3-17/5. Början av terminen hölls förmodligen i Sjöbotten. För att nämna ett exempel på hur undervisningen fungerade vid denna tid. Skolsakerna och lärarinnan transporterades mellan byarna av någon bybo. Hos skolrådet i Skellefteå mötte man alltid välvilja och förståelse. Det blev ändrat så att hela höstterminen och en månad av vårterminen skulle skolan vara förlagd till Holmsvattnet. Övriga fyra månader till Sjöbotten.

Så kallat skolförhör skulle hållas varannan lördag. Om vädret och föret var bra, innebar ju resan mellan byarna en trevlig omväxling i skolarbetet. Antalet barn var de första åren stort, men eftersom skolgången var mycket ojämn hände det aldrig att alla barnen var närvarande. Barnen skulle bevista skolan fram till dess att ”de skulle upp och läsa”, som det hette. Även om de hade fyllt 15 år. Föräldrarna var rädda för att barnen hade glömt vad de lärt sig om kristendomen. Det inträffade ibland att om en elev stakade sig på ett katekesstycke, blev han hemskickad att gå i skolan ytterligare ett år. Det var ju ganska trist för såväl föräldrar, barn och lärare.

Barnens flit och uppförande i skolan lämnade nog emellanåt mycket övrigt att önska. Vid ett tillfälle hade en pojke lagt sprängämne bland veden i den öppna spisen. Mitt under den första lektionen antändes detta och hela brasan flöt ut över golvet. En brand hamnade på en uppbäddad säng, som fanns i skolrummet. Syndaren togs på bar gärning vid nästa försök. Han fick välförtjänt straff och skickades hem från skolan.

I januari 1898 gifte sig Lovisa med Nils Häggmark född 1871-03-14 i Sjöbotten, son till tidigare skolläraren Johan Olof Häggmark och hans hustru Eufrosyna Abrahamsdotter. Nils hade sex syskon. Nils och Lovisa fostrade elva barn, varav ett dog vid cirka nio månaders ålder. 1902 slutade Lovisa som lärarinna för att ägna sig åt familjen. 1918 tog hon åter tjänst. Denna gång vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Istermyrliden. Där blev hon kvar till 1927, varefter Lovisa tjänstgjorde i två år vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Bäckån. I mer än 30 år tjänstgjorde Lovisa som lärarinna. Lönen var från början 300 kr per år men höjdes senare till 350 kr. Dessutom fick hon pension vid sin avgång som lärarinna.

Lovisa berättade att hennes mor och även flera andra kvinnor där i trakten (kring Västomsundet, Burträsk) var misstänksamma på att en av grannkvinnorna skulle ha ”bärarn”. (Det vill säga, ha del av den onde själv. Bärarn kunde man skaffa sig genom att låta sitt eget blod färga ett ullgarnnystan rött. Under tiden skulle vissa besvärgelser utföras.) Denna kvinna brukade plocka blommor från vissa ängar som hon sedan gav åt de kor hon ville bärarn skulle ”dra” mjölk och smör ifrån. Denna mjölk och smör kom ju inte bärarn till godo utan henne själv förstås. När så ”trollkärringen” var i ladugården hos någon granne, så brukade man i all hast skaffa sig en eldbrand och hålla den redo att kasta efter henne när hon gick sin väg ur ladugården.

Ibland hände det också att bärarn var ute efter vägarna på nätterna. Och då kunde det hända att ”han” lämnade latrin efter sig. Detta kallades för ”bärardynga”. Om man så piskade denna ”dynga”, måste den som hade bärarn i sin tjänst, komma dit och taga reda på latrinet.

När korna släpptes ut för första gången på våren, skulle dessa gå över ladugårdskvasten så skulle dem ej råka ut för ”ilt”. (Någonting dåligt.) En stor sorg för Nils och Lovisa var när deras äldste son Sigvard avled 1923, knappt 15 år gammal. Nils  gick bort 23 juni 1931. Lovisa levde till 2 maj 1945.

Idag har jag ett boktips för er släktforskare – och alla andra. Det handlar om boken "När vi var samer" av Mats Jonsson, utgiven 2021.

Mats Jonsson har gjort en mycket intressant och läsvärd bok om sin släkt. Han berättar om sina förfäder och förmödrar i en serieroman. Fantastiskt bra gjort, tycker jag. Och inte konstigt att den blev nominerad till Augustpriset 2021.

I boken berättar han om hur han får veta allt mer om sin samiska släkt och vad som hänt i hans släkt. Det handlar både om vilka människorna var, deras livsvillkor och vad de utsattes för. En gripande historia och som blir en pusselbit i kunskapsförmedlingen om samerna. Nu har jag lärt mig lite mer om vår gemensamma svenska historia och hur den påverkat människor.

Det känns ju lite annorlunda att läsa en släkthistoria som serie, men det fungerar bra. Det gäller ju för oss som släktforskar att hitta olika uttryckssätt för att nå ut med vår historia, inte minst till yngre generationer. Fast jag är nog fördomsfull om jag påstår att serieformen bara skulle gillas av de unga, jag gillar den fast jag hör till en äldre generation. Men det är ett nytt sätt att berätta, och som blivit så bra.

Rykande aktuellt ämne är hur nya upptäckter välter det som tidigare gällde. Och det är allt från nya arkeologiska upptäckter som kombineras med nya kunskaper om hur vi mäter förfluten tid och biologiska kunskaper om människokroppen och dess DNA. En del av dessa upptäckter publiceras i vetenskapliga tidskrifter och når många av oss genom att det skrivs om den i populärvetenskap, andra kommer oss till del via elektroniska media, inklusive vår svenska TV.

I veckan läste jag om nya fynd i östra Europa, forskarna kunde se på skelett som är flera tusen år gamla att de har skador och förslitningar som är typiska för de som ridit mycket på hästar. Enligt vad forskarna säger så är det de äldsta bevisen på ryttarkonsten. Att tidpunkten flyttas längre tillbaka än vad vi trott tidigare är inte bara spännande, det gör att vi måste till viss del skriva om historien. Kanske inte den viktigaste upptäckten, men en bland många som hela tiden lär oss nytt.

Och i en annan tidskrift påvisas nyheter om den befolkning som fanns före och under den senaste istiden. Isen bredde ut sig från norr och människorna fick flytta söderut för att överhuvudtaget överleva. Det som får mig att fundera lite extra är om vi verkligen kan säga när de första innevånarna fanns i det som nu är Norden. Fanns det en civilisation här uppe i norr, som sedan fick förflytta sig söderut. Ja, vem vet, några spår finns inte kvar, det såg isen till, men tanken kan ju få flyga.

För en tid sedan så skrevs det om nya metoder att räkna ut när träd växte, träd som sedan användes för att bygga både det ena och det andra.  Solaktiviteter kan utläsas från träden och vi vet genom olika källor när det förekommit olika typer av aktivitet. Att nu kunna se att träden som använts fälldes ett visst år för 1000 år sedan låter otänkbart, men nu kan vi.  Backspegeln blir hur klar som helst och vi slipper alla bråk om några hundra år hit och dit.  Att några uppförde bostäder på den amerikanska kontinenten för 1000 år sedan, med samma utseende som de finner bland vikingabygder gör det svårare och svårare att argumentera för att det inte gick att segla dit.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

På ett helt annat sätt aktualiserades återigen styrkan och faran med genetisk genealogi, släktforskning med hjälp av DNA. Uppdrag granskning i Sveriges Television kan klart visa hur tre halvsyskon inte har de fäder som det påståtts, utan att andra personer blivit pappor, helt utan egen vetskap eller godkännande. Tankarna flyger iväg, förstod läkaren som bröt mot alla regler att hans handlande skulle komma fram. Förstod han att han lurade inte bara män utan de barn som kom till när insemination utfördes på helt fel sätt och att dokumentation medvetet blev fel.

Att få veta att pappa inte var medveten om handlingen, att barnet inte fick information om vem som var pappa, hur kunde det ske och hur mycket av detta förekommer i andra sammanhang än de nu påvisade. En annan del av programmet visade på det som det talas ganska tyst om, donatorer som kan ha ända upp till hundratals barn, de flesta då omedvetna om alla de halvsyskon de har. Inte lär det bli lättare att släktforska i framtiden med dessa händelser.

Och så lite av en av mina käpphästar, hur gör vi med kunskap som vi får genom släktforskning, om andra personer. När vi hittar adoptionshandlingar, när vi genom DNA-matchningar ser mönster som inte stämmer eller genom andra fynd får veta hemligheter om andra människor. Berättar vi, håller vi tyst, är det allas rätt att få veta sin bakgrund som är det viktigaste, även när personen själv inte är intresserad eller vilka etiska kompasser bör vi använda. Svåra frågor som det talas ganska lite om.

Att jag, när jag letar efter en okänd förälder, oavsett i vilken generation det är, ber någon att testa sig, för min skull, talar vi då om det som kan komma fram. Hur berätta, om vi ska berätta, det som vi hittar när det inte varit klart för den testade vad som kan vänta. Svåra frågor som jag anser vi behöver lyfta mer, och inte bara propagera för att fiska i alla dammar, att få ut mest för pengarna och andra former av ganska ovidkommande propaganda. Att förbereda sig själv för svaret som kommer och att också förbereda andra på det som vi drar in dem in, är viktigt och något som vi måsta tala mer om.

Håller du med eller har du andra tankar, ju fler som tänker och tycker desto bättre blir det säkert  i framtiden.

Härom dagen kom jag på, att i detta nådens år 2023, så är det exakt trettio år sedan jag började med släktforskning. En mängd forskarminnen infann sig genast, både bra och dåliga. Jag har ju anorna spridda från Västerbotten till Skåne, så det har blivit många olika kyrkböcker, bouppteckningar och annat att skärskåda.

I början av 2000-talet besökte jag Falu bibliotek och forskade lite i mikrokort på min farfars morfars sida. Insåg att farfar är rejält mycket dalmas på den sidan. Anorna i Stora Skedvi försvinner snabbt ner i 1600-talet, rötterna i Hedemora verkar också vara ganska djupt nerslagna i myllan. Men där har jag mycket kvar att forska på. I Grangärde, där morfars enda hittills befintliga ättetråd finns, har jag redan berättat att där finns djuuuupa rötter.  

Jag har i ett par bloggar berättat om familjens resa till Dalarna för ett par somrar sedan, med besök både i Dan Anderssons Luossa och dalahästarnas Nusnäs, men faktum är, att vi var iväg en sväng till, nu för lite modernare historia. 

Det är 1970-tal. Vi  åker flera gånger till Gustafs, där min dåvarande styvfars föräldrar har en liten stuga. En kort, grusad vägstump bort, ligger en gård med hage, där går det en häst! På andra sidan vägen ligger boningshuset där det bor en familj med två döttrar. Den äldsta äger hästen. Den yngre är jämnårig med mig, och vi umgås en del. 

Detta inträffade alltså i mitten av 70-talet. Nästan femtio år sedan, och naturligtvis hade både hus och natur förändrats en hel del sedan dess. Vi fick fråga oss fram, och till slut var det någon som kunde tala om var gården låg. Vi hittade dit, och eftersom många hus är röda med vita knutar, var vi lite tveksamma om vi kommit rätt - tills jag fick syn på ytterdörren. Jag har i mitt äldsta fotoalbum en bild av dotter och häst framför den, och den såg exakt likadan ut nu, möjligen lite äldre. 

Vi ringde på, och ut kom en äldre man. Tyvärr hade man sjukdom i huset, så vi fick stå utomhus och prata, men efter några minuter, insåg vi att detta var döttrarnas pappa! Och han kände visserligen inte igen just oss två, men han mindes både vår styvfar och hans föräldrar. Från 70-talet. Jag minns att jag blev riktigt rörd av detta. Det var ju så länge sedan... 

Med anvisningar från fadern, hittade vi så småningom också stugan där vi bott, men den gick inte att känna igen, om- och tillbyggd som den var, säkert flera gånger sedan 70-talet. Vi träffade en trevlig ung man med bil, och när vi berätttat varför vi var där, blev vi erbjudna att få komma in och titta i huset, men tackade nej till detta. Vi skulle knappast känna igen oss i alla fall, och tiden började bli knapp. 

Genealogiska rötter, egna nostalgiska minnen, och nu nya upptäckter... jag har haft mer med Dalarna att göra än jag faktiskt tänkt på... 

Bilden: Grangärde kyrka, tyvärr stängd då vi var där. Foto: författaren 

Johan och Anna Margareta Eriksson. Okänd fotograf. Bild tillhörande Lövånger hembygdsförening. Johan Eriksson "Jan Ersa" såg dagens ljus den 7 september 1851 i Brattjärn inom Lövångers socken. Föräldrarna var Erik Persson, bördig från Hökmark och hans hustru Sara Fredrika Holmqvist, barnfödd i Brattjärn.

"Jan Ersa", som var barn nummer tre i en syskonskara på fem, gifte sig 1882 med sin kusin Anna Margareta Persdotter f. 1852-09-29 i Hökmark, dotter till sockenbyggmästare Per Larsson, härstammande från Bjurön och hans hustru Brita Cajsa Persdotter, barnfödd i Hökmark. Anna Margareta var näst yngst av fem syskon. Hon kom 1881 till "Laista" (Daglösten) som piga. Hennes arbetsgivare var bonden Per Eriksson. Hon blev kvar där tills hon gifte sig. Som bröllopsgåva fick Anna Margareta och Johan av Johans mor 110 kr, 22 skålpund smör, 26 skålpund fläsk, 3 får och en kalv värderat till 10 kr.

Johan och Anna Margareta bodde till en början i Brattjärn. Där fostrade de fem barn, två av dessa dog som små. 1891 flyttade familjen till "Feboern" (Fäbodarna) mellan Daglösten och Brattjärn. Familjen utökades med två döttrar. Dessutom tog de hand om en fosterson. Deras hem var präglat av varm religiositet. "Jan Ersa" var en känd och duktig predikant i trakterna. Han blev kallad till byar i grannskapet där han i regel föreläste en predikan av Fredrik Hammarsten, till vilken han ofta framförde personlig vittnesbörd och kommentarer med stor patos. I en blå handduk hade han andaktsböckerna. I kontrast till många andra försökte han att i livet förverkliga sin Mästares lära. "Jani" var en god, anspråkslös och varmhjärtad person, som gärna gav en hjälpande hand om så behövdes.

"Jan Ersa" hade lätt för att "skraal", dvs. gråta. När han grät kallade folk honom för "n'skraal-Jani". Han och hustrun grät nog när deras yngsta dotter gick bort 1917 i sviterna av tuberkulos, vid nästan 23 års ålder.

"Jani" var också en driftig bonde. Vid hans bortgång 18/12 1920 fanns på gården två hästar, sex kor, två kvigor och fyra får. Johan var väldigt stark. Det berättas att familjen vid ett tillfälle hade varit till utskiftet Lillänget, cirka 800 meter från hemmet i Fäbodarna, och slagit hö. Det torra, slagna höet lade pojkarna som var med, i en så kallad "sjwega" (bärvidja för hö). Pojkarna lade också in den medföljande pigan i "sjwegan". "Jan Ersa" bar hem alltihop. Framkommen till hemmet satte han ner bördan och sa: "He var förfärligt vå hajje jenna var tongt, fastän jäg töickt he skull vara bra torrt". (Det var förfärligt vad det här höet var tungt, fastän jag tyckte att det skulle vara bra torrt). Då kröp pigan fram ur höet. Hur "Jan Ersa" reagerade då förtäljer inte historien. Om Anna Margareta vet jag tyvärr inte så mycket men hon gick bort 14 december 1922. Dödsorsaken var hjärtfel.

I förra veckan såg jag det engelska amerikanska programmet "Who do you think you are?", avsnittet med Kate Winslet. Hon har förfäder från Halland på sin mors sida, men vi är inte släkt så vitt jag vet. Halland är ju stort och hennes antavla har publicerats i Hallands Släktforskarförenings medlemstidning. Men naturligtvis intressant att se en släkthistoria med internationell koppling hemifrån Halland.

Kate Winslet 2015. Foto: GabboT. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

En hallänning i hennes släkt är Alfred Lidman, född 1857, som var skräddare. Han emigrerade till Loindon där han blev skräddare på Savile Row och därmed gjorde en klassresa från sitt fattiga ursprung.
Kate Winslets halländska släkt består av arbetare på godset Sperlingsholm i Halland, far och farfar till skräddaren. Farfadern Anders Jonsson (1788–1832) var hästskötare och gift med Anna Christina Eriksdotter (f 1800). De hade barn som dog tidigt och när det blev svält och nödår stal Anders Jonsson potatis och hamnade i fängelse. Det var en familj som drabbades av mycket elände och Kate Winslet reagerar starkt på detta, med både chock, ilska och sorg.

För oss som släktforskar så är ju detta inget ovanligt. Men hennes reaktion i tv-programmet får mig att fundera över om jag genom släktforskningen blivit avtrubbad. Om elände blivit vardagsmat för att jag möter det så ofta i arkivhandlingarna.
Sådan vill jag ju inte vara, utan i stället en medkännande och empatisk människa även om eländet sedan länge har passerat. Men när man i husförhörslängd efter husförhörslängd möts av överstrukna småbarn och föräldrar som dött i förtid, så noterar jag det som fakta och fortsätter sedan sökandet bakåt. I stället skulle jag nog lite oftare behöva stanna upp och fundera mer på vad de torra noteringarna egentligen säger om det liv som de tidigare släktingarna levde och vad de utsattes för.
Arkiven berättar inte bara om födelse och död utan också om livet.

Skulle jag orka arbeta som släktforskare dagarna i ända om jag reagerade så varje gång? Troligen inte. Människornas liv var svårare förr, sjukdomar och svält skördade många liv och det går inte att undkomma detta i kyrkböckerna.

I Hallands Släktforskarförenings medlemstidning Hallandsfarares Information nr 127 (mars 2020) finns en antavla för Kate Winslets mormors morfar Alfred Lidman, född 1857 i Enslövs socken, han som emigrerade till London.
Antavlan sträcker sig i det längsta släktledet ända till generation 7 före Alfred Lidman, till Jöns Jönsson, död på 1650-talet i Stora Håkansryd i Långaryd och hans hustru Ingegerd Månsdotter. I samma generation finns också Per Jonsson, gift med Ingeborg utan efternamn och de bodde i Stora Rya i Långaryds socken.

Sperlingsholm i maj 2015. Foto: Jorchr. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

Hur många gånger kan man berätta samma berättelse innan det räknas som en tråkig upprepning? Det kanske beror på vem som berättar, hur det berättas och i vilken sinnesstämning som mottagaren befinner sig. Men hur vet den som berättar det, ja det är inte lått att säga men kanske kan en bra regel vara att så länge ingen protesterar så kan man återkomma till den gamla berättelsen igen. Det kanske är som frågan om hur mycket ska man skriva ner om de källor man hittar när det är släktforskning på tapeten. Behövs alla hänvisningar till olika husförhörslängder för den som följer en statarfamilj som flyttar en gång om året i fyrtio år. Och ska utflyttnings och inflyttningsböcker citeras varje gång.  Det blir ju så många rader med källhänvisningar, och ännu fler med alla födslar och dödslar som ska med, i födelse, dop, död och begravningsböcker. Fast till skillnad från återberättande av samma historia så är ju varje källhänvisning kopplad till en unik händelse.

Men visst kan finnas stunder då det kan önskas att det räckte med att ange var femte källa, det blir så lättare då. Lättare att registrera och skriva in, men den dagen det inte stämmer så är det inte lika roligt för då kan det vara svårt att hitta var kedjan har brustit, ett fel har uppstått som ledde in på fel resultat i slutändan. Så det är bäst att ta slitet och göra det ordentligt. Även om det känns som upprepning och ganska meningslöst ibland.

Och när jag nu bestämt mig för att vara noggrann med mina källhänvisningar så kan jag kanske kan acceptera att berätta samma historia en gång till, jag har haft den uppe i någon, eller kanske några bloggar tidigare, men jag hoppas att du glömt den/dem. För när man gör en resa, som inte är första gången så dyker det upp minnen, minnen som kanske berör och ger upphov till tankar. Hur var det nu med det som hände på den plats man kommit till, finns det kanske nya rön eller är det på samma sätt som förra gången.

En resa om året, med hela familjen, går till Lofsdalen i Härjedalen. Det känns nästan som Grevinnan och betjänten på nyårsafton, samma procedur som förra året. Och samma kommentar till föreningen som varje år lägger ett bra evenemang just när jag är borta, tänk att de aldrig lär sig. Men det finns kanske fler som vill gå, så jag får acceptera det. Och samma tankar dyker upp igen, hur var det att åka från Lofsdalen för att söka lyckan på annan ort, att lämna den fattiga familjen och dra iväg.

Lofsdalen och Lofssjön, egen bild

Erik Lindblom gjorde det, utbildade sig till skräddare i Härnösand och reste till England där han så småningom gifte sig med skräddardottern, hon vars far hade ett stort skrädderi. Vilken framgångssaga för pojken, vars far inte gjort så mycket rätt för sin familj. Vad som hände sen vet en del, Erik blev en av de Three Lucky Swedes, som gjorde sig en enorm förmögenhet i Staden Nome i Alaska, där deras guldfyndighet la grunden till sen stora guldruschen. Erik placerade sina pengar och levde gott, även om han blev väldigt ensam på slutet av sitt liv, i Kalifornien.

Men hur var det för dem han lämnade, fick de del av rikedomen och hur blev deras liv.  Finns en del att berätta och de olika källorna ger ögonblicksbilder, en del hemska och andra ännu hemskare. Men av det ser och hör vi inget idag. Nu kan jag ta en promenad till det hus som Erik en gång bodde i, och beskåda utsikten över Lofssjön, som inte fanns på Eriks tid i den utsträckning den har idag, eftersom den tillkom under 1950-talet. Men miljön kan ändå ge vissa känslor, och kombinerar jag det med noteringar i källorna om hans fars hastiga bortgång, kommentarerna om brodern som kallas fånig och vansinnig i olika källor och mammans borttyning, så blir det en blandning av sött och salt.

Undrar hur Erik hade känt det om han kommit tillbaka nu, och sett vad som har hänt i det som då var den lilla väglösa byn med några få gårdar och som nu är ett eldorado för de som gillar skidåkning i en avslappnad miljö.  Det får jag aldrig veta, men med hjälp av släktforskning kan vi ändå skapa oss bilder, och dessutom förstå att allt var inte bättre förr, oavsett vad vissa säger om hur vi har det nu.

Torsten och Anna Brännström 1930. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Halvard Torsten Brännström föddes 16 juni 1904 i Brännvattnet, Burträsk som son till Jonas Anton Brännström "Brännvass-Jonk", barnfödd i nämnda by och hans andra hustru Katarina Gustava Lundberg, bördig från Ljusvattnet, Burträsk. Torsten var yngst av sex syskon. Dessutom hade fadern haft tre barn från ett tidigare äktenskap. Fadern Jonas dog när Torsten var 15 år gammal. 

Torsten övertog halva hemmanet i Brännvattnet efter sina föräldrar. 1930 gifte han sig med min farmors kusin småskollärarinnan Anna Amalia Rönnkvist f. 14/2 1904 i Renfors, Burträsk. Hennes föräldrar var Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Anna var barn nummer fyra i en syskonskara på elva. 1930 fick Torsten jobb som gruvarbetare i Boliden och flyttade dit. 1932 såldes hemmanet i Brännvattnet.

Torsten var tekniskt intresserad och började tidigt att fotografera. Han hade alltid med sig kamera. Han var en av Burträskbygdens första hobbyfotografer. Även rörmokeri och radioteknik hade han ägnat sig åt. I cirka 16 års tid arbetade Torsten hos Bolidenbolaget i gruvan. 1946 slutade han och familjen flyttade till Renbergsvattnet, Burträsk där familjen köpt ett jordbruk som var i drift till slutet av 1960-talet. I Renbergsvattnet växte makarnas fyra barn upp. Brännström var en framsynt, idog och skicklig jordbrukare.

Efter avslutad folkskola började Anna på seminariet i Skellefteå. Hennes första tjänst som lärarinna var i Risåkläppens skola, tillhörande Burträsk skoldistrikt. Därefter tjänstgjorde hon vid skolorna i Blåbergsliden, Åbyn och Mjövattnet, också inom Burträsk socken. Hösten 1952 tjänstgjorde hon i den sistnämnda skolan och hade ett bekymmer. Det var tre pojkar i årskurs ett, alla var vänsterhänta tills hon upptäckte att två av dem härmade den tredje. Pojken som verkligen var vänsterhänt, blev själv lärare. Anna hade en blå Volkswagen "Bubbla" som hon körde med till och från skolan. Det har berättats att det var lustigt att se hur hon försökte att hjälpa till i uppförsbacken till skolan i Mjövattnet. Hon försökte att "ligga på bilen". Hon var därutöver söndagsskollärare i Renbergsvattnet, en syssla som låg henne varmt om hjärtat. Dessutom var hon aktiv i Burträsk pensionärsförening. Väldigt snäll och gästvänlig var Anna som person. Hon hade skaffat sig uppskattning och förtroende i vida kretsar. 

Anna avled på Skellefteå lasarett, två dagar efter sin 81-årsdag lördagen 16 februari 1985. Torsten levde till 26 april 1990, när han somnade in, 85 år på lasarettet i Skellefteå.

Det här är systrarna Tekla och Rut Larsson från Askome i Halland. Visst är det en fin bild på de två systrarna? Ett fint ljus i bilden. Den finns i en samling fotografier från Kållereds Hembygdsförening men vem som är fotograf är okänt. En ateljébild ser det ut att vara i alla fall.
Askome ligger i mellersta Halland och där har jag en hel del släkt. Men Kållered ligger söder om Göteborg. Där bodde de båda systrarna sedan de gift sig på 1920-talet.

Tekla och Rut var bondedöttrar från Askome. Tekla föddes 1902 och Rut 1898. Deras föräldrar Lars Johan Carlsson och Hilda Nikolina Eliasdotter hade en stor barnaskara på elva barn, födda 1885–1909. När Tekla och Rut var små var föräldrarna hemmansägare i Hansabo, som var deras fars föräldrahem. Sedan blev de arrendatorer, först i Smeagård och sedan i Lågastorp.

Fyra av syskonen emigrerade till Amerika men Tekla och Rut for till Göteborg. Först Rut, som var äldst. Hon blev sjukvårdsbiträde och arbetade kanske på sjukhus, men sedan återvände hon till Halland när hon fick anställning som sjuksköterskebiträde på sanatoriet i Fagered, det som senare kallades Liahemmet. Det har jag hört talas om under min uppväxt i Halland.
Under tiden hade Tekla flyttat till Gamlestaden i Göteborg och fått arbete som sömmerska. 1925 gifte hon sig med målaren Gunnar Karlsson från Kållered och de bosatte sig där. En dotter föddes 1928.
1927 kom Rut till KLållered och gifte sig med byggmästaren Arvid som då hette Bengtsson men 1929 bytte de efternamn till Benkel. Det verkar som om Arvid hade fler syskon som bytte efternamn samtidigt. Rut och Arvid bodde också i Kållered och fick tre barn. Rut och hennes man var engagerade i Kållereds Missionsförsamling, kanske var Tekla och Gunnar det också.
Rut gick bort 1961 och Tekla levde till 1972.

Egentligen är jag inte släkt med dem, bara släkt till släkten. Att jag berättar om de två systrarna beror på att jag såg bilden när jag sökte efter syskonbilder till ett tidigare blogginlägg. Och eftersom de kom från Askome blev jag naturligtvis nyfiken på om vi är släkt. Min morfars fars släkt kommer från Askome i många generationer, ända till 1600-talet.

Systrarnas farmor hette Johanna Gustava Andersdotter och var född 1826 på gården i Hansabo där familjen bodde när systrarna föddes. Deras farfar hette Carl Lorentz Larsson och föddes 1828. Han kom från Bengt Jonsgård i Askome socken. Hans mor hette Helena Svensdotter och hon dog i barnsäng 1837. Hans far Lars Nilsson, född 1798, gifte snart om sig med Anna Johanna Arvidsdotter, född 1811 i Skärvered.
Anna Johanna är syster till min morfars farfar Lars Arvidsson, född 1817. Där har vi min släktkoppling.
Men det kommer mer.

Carl Lorentz blev änkling 1871 och gifte om sig 1873 med Johanna Magdalena Andersdotter, född 1844. Hon dog 1876. 1878 gifte han om sig med Helena Andersdotter, född 1851. De två var systrar och deras mor var Olena Arvidsdotter som var syster till min morfars farfar Lars Arvidsson och därmed också syster till Carl Lorentz styvmor Anna Johanna Arvidsdotter.
Hänger ni med? Carl Lorentz gifte sig alltså med sin styvmors systerdöttrar. Några blodsband fanns alltså inte men det var ju nästan gifte inom familjen.
Med Johanna Magdalena fick han tre barn och med Helena fick han ett barn, då var han 50 år.
Följer vi släkten bakåt så hittar jag inga fler ingiften i min egen släkt, bara med närmaste grannarna till de gårdar i Myckilt och Bökås där min släkt bott på 1700- och 1600-talet.

Carl Lorentz verkar ha haft en svår barndom, sedan hans mor dött 1837, när han var nio år. Då blev hans morfar Sven Johannesson förmyndare för barnen. 1838 stämde han sin svärson för att denne försummat sönerna Carl Lorentz och Nils Severin. De fick inte mat nog att äta hemma utan åt när de var hos sin morfar så nu ville morfadern att deras far skulle betala för detta och för att de fått kristendomsundervisning, som de inte fick hemma. Detta nekade pojkarnas far till och vittnesuppgifterna var motstridiga, så åtalet ogillades. Om detta berättar släktforskaren Ingemar Rosengren i sin gårdsgenealogi för Askome.

Vissa veckor är annorlunda än andra, och tur är väl det, tänk om det bara lunkade på. Men ibland kan det vara skönt med åtminstone lite lugn och ro, även om allt för sakta mak kanske inte är den bästa miljön för många av oss.

Nu ska det här handla om släktforskning, men ibland blir det svårt att koncentrera sig.  När det blir så mycket annat som kan ses som tidstjuvar så krävs det lite extra samling. Hantverkare som ska sätta in lite nytt i köket påkallar uppmärksamhet, fläkten har för stor motor för att på plats i den sluttande kupan ovanför spishällen. Krävs lite extra tänk och en del ändringar. Frysen visar på att det är -19 grader inne i den, men en vanlig termometer säger att det är 6–7 minusgrader. Inte det bästa, men vad gör man då. Som tur är, står en extra frys som väntar på transport till sydligare nejder, i förrådet. En liten flytt av det som kanske är mer halvfryst än helfryst får fixas.

Lite småstrul, men då är det skönt att ha släktforskningen att luta sig tillbaka mot. Grottande och grävande i källor, som inte tar för stor plats eller har fel temperatur, ger lite mer ro i själen, och samtidigt är det ju så att de försvinner inte.  Hinner jag inte titta i dag, så finns de säkert där i morgon.  Eller är det så, ska kanske vända på tankegången lite, det som inte syns idag kanske blir helt klart i morgon. Mitt letande efter drängen från Öland som försvinner, hittar honom inte där jag trodde, får nya spår efter ett samtal med några i en av många släktforskarföreningar. Nya sökvägar och lite idéer kommer fram och då kommer han fram ur dimmorna, i en dödbok som jag måste kontrollera om den inte tagits med i underlaget för den annars så fantastiska Sveriges Dödbok 8.

Urklipp ur Långholmens dödbok F/1, Riksarkivet

Jag funderar på hur det var att hamna i onåd hos rättvisan under 1800-talet.  Det verkar inte så mycket bevänt med den fysiska trevnaden på dåtidens fängelser och när sjukdomarna började härja så syns det i dödböckerna.  Letar i en dödbok från Långholmens Centralfängelse och hamnar på några sidor från 1853.  Koleran härjar och är det fem som dör samma dag, så är det sex eller ibland sju. Undrar hur de som grävde gravar hann med. Eller hur var det, visst användes det massgravar på de kyrkogårdar som användes för koleraoffer. Fast just den man som jag hittade dog av hjärtförlamning och lungsjukdom.  Kan undra var han begravdes, det får bli fortsättningen på letandet.

Men det fina med släktforskning är att det mitt bland alla sorger och besvär dyker upp små guldkorn. Mannen på Långholmen hade det inte roligt, men hans syster hittade en rik man och fick tydligtvis uppleva något annat än vad hon var van vid från hemmet. Så olika falla ödets lotter, en dör på Långholmen och en flyttar in på en herrgård. Så det blir två spår i mitt berättande dokument, även om det ena slutar abrupt så lever släkten vidare med många barn på det andra spåret.

På tal om olika spår, tänk vad skojigt det är när man DNA-släktforskar och det dyker upp nya spår eller händelser. Behöver inte röra sig om okända fäder och liknande utan lika spännande är det när ett Y-test, det som är på det raka fädernet, plötsligt får nya träffar. Ibland på det som kommer från arkeologiska utgrävningar, och då är det långt bort, eller från en okänd ana ganska nära i tid. Senaste dagarna så har en av de som jag följer fått nya uppgifter, och det som såg så tråkigt ut, utan några händelser, blir plötsligt betydligt mer levande. Just nu väntar vi på att det ska ske en uppdatering av FTDNAs nya funktion, Discover, som på ett jättefint sätt visar upp resultatet.  Så i slutet på denna vecka ska vi förhoppningsvis få se mer och då blir det till att läsa och försöka förstå alla kopplingar.

Under tiden jag väntar så finns det säkert någon ny upplevelse, hoppas bara det inte har med fläktar eller frysar att göra, utan att det blir något mer positivt. Ha en bra vecka!

... Åtminstone var det honom jag ville slå upp när jag härom dagen började söka på diverse sidor ute på nätet. Anledning: jag vet att han, innan han blev skickad till Lund som student, hade en ung informator vid namn Andreas Bondonis Lunnaeus, som råkar vara min anfader.

Jag konstaterade att fadersfiguren ifråga, Nils Ingemarsson Linnaeus, såg rätt vildsint ut med sitt stora svarta skägg på porträttet som var bifogat artikeln, läste med visst intresse att hans far Ingemar var bonde, och konstaterade att där inte stod något om Andreas.

Försökte sedan istället med Andreas själv, och hamnade då på den finska ’yliopisto’. Det är den finska universitetsmatrikel, vilken på ett föredömligt sätt blivit redigerad och utlagd till allmän beskådan på nätet. Man kan välja mellan svensk och finsk text, vilket är tacksamt, även om ’kirkioherra’ inte är jättesvårt att tolka som kyrkoherde eller präst. Fortfarande dock inte ett ord om att han undervisat Linné senior när senior var junior, så att säga. Däremot läser jag med stort intresse att Andreas varit ’hemmapredikant’ hos en viss Kirstin Grip år 1654.

Jag övergår då raskt till att försöka hitta uppgifter om denna Kirstin Grip, men hugger i sten. Den enda med det namnet som jag får upp på nätet är född åtminstone hundra år för tidigt. 

Över till papperslitteraturen! I Nordisk Familjebok läser jag om släkten Grip och dess koppling till riksdrotsen Bo Jonsson Grip. Men ingen Kirstin eller Kerstin där, inte. Jag växlar över till Linnaeus/Linné och läser om Carl von Linnés ’icke obegåvade men karaktärssvage och njutningslystne’ son och namne, som dog endast 42 år gammal, och vars efterlämnade skrifter var ’obetydliga’ enligt NF. Tänk så långt från päronträdet äpplet kan falla…

Förstås har jag uppgifterna om Andreas Bondonius Lunnaeus informatorstjänst i mitt eget släktforskningsarkiv, men det hade ju varit roligt om det funnits något mer att hämta om saken. Och så hade det ju varit trevligt om uppgiften om hans informatorsuppdrag varit lite mer 'offentlig' så att säga... 

Fast nu är den ju det... 

Bilden: en äkta Grip. Foto: Pixabay

Oscar och Constance Brandt. Okänd fotograf. Bild från Lövånger hembygdsförenings fotoarkiv. Publiceras med tillstånd. Johan Oscar Brandt föddes 19 oktober 1885 i Gärde, Lövånger som äldst av fyra syskon. Föräldrarna var fältjägaren och bonden Salomon Högmark Brandt, härstammande från Hökmark samt hans hustru Ulrika Lundberg, barnfödd i Nolbyn.

I unga år började Oscar att intressera sig för det offentliga livet, framför allt inom nykterhetsrörelsen. Han blev IOGT-storlogens ombudsman tack vare sin utomordentliga talarbegåvning. Under flera års tid var han verksam som resetalare och organisatör. Det bör inte ha varit många mera väsentliga platser i detta avlånga land som han inte besökt. Som sann idealist och nykterhetsman tillhörde han Tempelriddarorden under ett antal årtionden. En annan folkrörelse som han troget arbetade för var frisinnet. Att höra honom prata för de liberala strävandena för rätt och människovärde var fängslande. 

Oscar ingick sommaren 1932 äktenskap med Constantia ”Constance” Elisabet Lindström född 10 november 1905 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Dotter till Alma Alexandra Fredrika Lindström. ”Constance” hade sedan drygt ett halvårs ålder vuxit upp i Gärde, Lövånger hos makarna Nils Robert Nilsson och Jenny Maria född Renman. Den sistnämnda var en kusin till min farmors far. ”Constance” hade under sex månaders tid (från november 1931 till maj 1932) varit hushållerska i Oscars föräldrahem i Gärde. Oscar och ”Constance” övertog hans föräldrars jordbruk. De blev föräldrar till fyra barn, en dödfödd flicka samt tre pojkar. Den yngste sonen omkom tragiskt vid åtta års ålder genom en olyckshändelse. 1944 såldes hemmanet i Gärde och familjen Brandt flyttade till Lövånger.

Efter att Oscar övertagit skötseln av sin faders jordbruk och sedan han vid tiden för kommunfullmäktigeinstitutionens införande i Lövånger kom med i det kommunala livet, fick han mindre tid för organisationsarbetet inom nykterhetsrörelsen. Så länge tiden och arbetsuppgifterna tillät hade han dock verkat inom föreningslivet inte enbart inom nykterhetsrörelsen utan även inom jordbrukets fackliga rörelse RLF och partipolitiken. Han var en av de ledande personerna inom Lövångers kommunalförvaltning. Kommunfullmäktiges ordförande var han liksom ledamot i folkskolestyrelsen, arbetslöshetskommittén och i styrelsen för socknens magasinfond. Han var en drivande kraft inom ideellt och kommunalt arbete. Oscar hade också ett varmt intresse för finlandssvenskar, som utvandrat från Lövångerstrakten. 

"Brandt-Oscar", som han kallades, var också kommunalnämndens vice ordförande. Dessutom tillhörde han landstinget från 1935 och under flera mandatperioder framåt. Han stod på tröskeln till riksdagen vid flertalet tillfällen. Han reste också runt och läste av elmätarna i gårdarna. Med få ord kan man säga att han var en förträfflig karl. En i allmänna värv pålitlig och rutinerad man. I sin kamratkrets var han omtyckt av alla. Han hade glimten i ögat samt en räv bakom örat som gjorde konversationen mycket stimulerande och givande.

Utöver dessa offentliga uppdrag var han även under flera decennier lokaltidningen NV:s medarbetare i Lövånger och välbekant inom tidningens läsarkrets. Med stor skicklighet knåpade han ihop födelsedagsrunor, tog emot annonser och värvade prenumeranter. In i det längsta ville han vara med och göra tidningen. Oscar ivrade för att NV skulle fungera som ett språkrör för Lövångersbygden. Att han vid tidningens 50-årsjubileum 1960 tillhörde de obestridda hedersgästerna var en självklarhet.

Oscar deltog också i landstingets 100-årsjubileum. Då kunde han glädja sig åt mötet med åtskilliga goda kamrater från forna dagar. Glimten i ögat hade han fortfarande kvar och var till synes oerhört pigg, åldern till trots. Visst hade han blivit äldre. Efter några dagars sjukdom i sitt hem fördes han till Skellefteå lasarett på fredagen den 2 november 1962 och på lördagen slutade hans ädla hjärta att slå. En idog kämpe ”för det sant mänskliga” (Oscars favorituttryck om andra, som han ville hedra), hade nu lagt ner vandringsstaven för alltid och gått till den evinnerliga vilan. Vid minnesstunden efter Oscars jordfästning deltog ett 120-tal vänner till honom. 

Efter makens död flyttade ”Constance” till Morön i Skellefteå där hon erhöll plats som husföreståndarinna. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter med stor noggrannhet. Precis som sin make var hon intresserad av nykterhetsrörelsen. Hon var medlem i IOGT-logen som fanns i Lövånger och tillhörde även Röda Korset.  ”Constance” gick bort 19/12 1992, då bosatt i Haninge, Stockholm.

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
"Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då."

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Husförhörslängden från 1756-1769, Bonsarve gård. Bildkälla: Arkiv Digital.

För länge sedan, det kan ha olika betydelse, kanske mest beroende vilket sammanhang som uttrycket används i.  För oss som släktforskar kan det betyda förra seklet eller några sekler till och kanske ännu en bit. För de som har tagit till sig den del av DNA-testningen som tittar på de raka fädernes eller mödernelinjerna så kan det betyda flera tusen år.  Kanske kan vi läsa Karin Bojs bok och hamna femtiofyratusen år tillbaka, eller lyssna till nobelpristagaren Svante Pääbo och hamna riktigt långt tillbaka bland Denisovamänniskor eller neandertalare. Men kommer vi tillräckligt långt tillbaka så blir det nog inte släktforskning med födda, vigda, döda utan mer om vårt ursprung, vilket ju inte alls är fel.

Men för länge sedan kan också vara för betydligt kortare tidsrymd, det som hände förra året kan vara länge sedan för en del. Det kan vara svårt att förstå eller komma ihåg hur världen var för 12 månader sedan, visst kan det kännas som det var för länge sedan. En annan vinkel kan vara just den här bloggen som jag håller på att skriva, ja den skrivs ju nu och inte för länge sedan, men det är faktiskt blogg nummer 250, och vem kunde tro det för länge sedan när frågan kom om jag kunde skriva något, kanske inte varje vecka men lite då och då. Att det kanske kunde bli några gånger, till dess att orken tröt eller förrådet med idéer var tomt, var den förhärskande tanken då, men nu sitter jag här och funderar på hur det kunde bli så många.

Eget foto

En del som inte syns är de personliga kontakter som skapas, ett mail eller ett telefonsamtal. Det kan handla om allt från svar på mina frågor i någon blogg eller kopplingar till närliggande områden till de som jag skrivit om.  Alltid lika roligt och spännande och visst är det uppmuntrande. Men nu ska jag se framåt och fundera på hur det ska bli i framtiden.  Ska jag skriva lite till och kunna säga att det var ännu längre sedan jag startade än vad jag kan göra idag. Vi får se, kanske orken tryter och idéerna tar slut, samma konstaterande som när jag började och någon gång kommer jag dit också, men just nu önskar jag er alla goda släktforskarresultat och vi går ju mot ljusare tider.

Ferdinand Marklund i Vargforsen 1960. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Ferdinand Marklund föddes 1907-02-23 och växte upp i Löparnäs, Skellefteå socken som son till Nils Andreas Marklund, bördig från Medle och hans andra hustru Linda Johanna Holmkvist, barnfödd i Löparnäs. Ferdinand hade sju helsyskon samt en halvbror från faderns tidigare äktenskap.

1931 flyttade Ferdinand till Skellefteå stad och arbetade hos montör Herman Viklund. Marklund knogade i unga år med skogs- och vägarbete. När malmbanan Boliden-Slind byggdes var han med. 1932 flyttade han till Norra Hamngatan 44 i Skelleftehamn och erhöll samtidigt anställning som byggnadsarbetare vid Rönnskärsverken. Där arbetade Ferdinand i fem års tid tills han under en arbetslöshetsperiod blev permitterad. Efter detta var han en kort tid anställd vid Statens Järnvägar innan han återvände hem till Löparnäs och köpte hälften av sin faders hemman.

1948 gifte sig Ferdinand med Göta Eleonora Pettersson född 1912-11-14 i Svettåker, Vännäs, dotter till bonden Jöns Tyko Pettersson, barnfödd i Styrnäs socken och hans hustru Hulda Johanna Nyberg, bördig från Vännäs socken. Göta hade sex syskon. Hon hade åren 1931-1937 arbetat i Umeå som hembiträde. Det sistnämnda året lämnade hon Umeå för Bromma, Stockholm. Hon flyttade senare till Sankt Görans församling och återvände hem till Umeå 1943, dit föräldrarna flyttat. Senare under 1940-talet kom hon till Skellefteå socken och trakterna kring Boliden. Det var så hon träffade Ferdinand. I deras hem i Löparnäs fostrades två barn.

1953 sålde Ferdinand och Göta sina kreatur samt arrenderade ut hemmanet. I samband med detta flyttade familjen till Boliden. Där hade makarna köpt sig en fastighet. Ferdinand sysslade efter flytten med byggnadsarbete. Han jobbade bland annat åt byggmästare J. A. Johansson i Skellefteå. Marklund deltog också i bygget av Vargforsens kraftstation som öppnade 1961.

Ferdinand Marklund var en duktig och skötsam herre. Han var kristligt intresserad och besökte ofta gudstjänster i Bolidens kyrka samt EFS. Han brydde sig verkligen om familjen och tyckte om att svarva i trä. Jakt och fiske var två andra av hans fritidsintressen. Ferdinand avled 10 november 1990 på Bolidens sjukhem. Hustrun Göta levde till 2006-02-22.

Väldigt många människor engagerade sig i folkrörelserna fär 100–150 år sedan, många fler än idag. Det genererade naturligtvis mängder av dokument som numera är arkivhandlingar. Inte bara medlemsmatriklar och mötesprotokoll utan också mycket annat.

I onsdags lyssnade jag på ett föredrag om nykterhetsrörelsens historia. Föredragshållare var Sven-Erik Alfredsson från Köping och arrangör var Västerås släktforskarklubb (där jag ingår i styrelsen).
Sven-Erik Alfredsson har varit aktiv inom IOGT sedan ungdomen och kunde berätta mycket om rörelsens historia. Jag passade på att fråga honom om var arkivhandlingar finns och fick veta att de är inlämnade till föreningsarkivet i Västmanland. Så har man alltså gjort i logen i Köping och han tror att även övriga loger i länet gjort så.
Så vill du veta något om äldre släktingar som varit aktiva inom nykterhetsrörelsen så är det till föreningsarkivet du ska vända sig.

Från föredraget i onsdags. Eget foto.

Tavlan till vänster är en s k charter, ett slags bevis för att en grupp personer bildat en loge av IOGT på en viss plats. Sånger var viktiga inom folkrörelserna. Egna foton.

Föreningsarkiven runt om i landet är en riktig guldgruva för oss släktforskare och för den som vill gräva i den lokala historien. Föreningsarkivet i Västmanland har jag inte besökt men hoppas vi ska kunna ordna ett studiebesök där framöver. Däremot har jag många gånger tagit del av motsvarande föreningsarkiv i Västervik. Så mycket intressant det finns att läsa där!

Många föreningar lämnar in sina arkiv, och de kan komma från alla möjliga håll. Framför allt inom de fyra folkrörelserna (nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen) men även lokala företagsarkiv förekommer. Till exempel tryckta tidningar från de lokala tidningsföretagen.
Det här är inga offentliga arkivhandlingar utan enskilda arkiv. Det innebär att den som äger arkivet, dvs föreningen, avgör om det ska vara fritt tillgängligt för släktforskare och andra. Sven-Erik Alfredsson sa att så är det för det arkiv som IOGT-logen i Köping lämnat till föreningsarkivet och att det troligen är så för andra nykterhetsföreningar också. Alltså att det är fritt fram att läsa allt.
I Västerviks föreningsarkiv har jag läst många arkivhandlingar från föreningar och aldrig stött på att de inte skulle vara fritt tillgängliga, men det är ingen garanti för det, så fråga först.

Engagemanget i folkrörelserna betydde mycket för många, inte minst att man skaffade sig medborgarkunskap. Man lärde sig mötesteknik, att kommunicera med myndigheter och andra, att argumentera för sin sak och hur demokratin fungerade.
Många blev ju också politiskt aktiva och valdes till olika poster, framför allt lokalt men också till riksdagen. Det var en skolning in i samhället.

Jag rekommenderar verkligen släktforskare att ta del av föreningsarkiven. Förr i tiden skrevs nog mer utförliga protokoll, snarare diskussionsprotokoll än de beslutsprotokoll vi som regel skriver i föreningsstyrelsere idag. Så det kan finnas mycket att läsa.

IOGT-träff i Västerås 1947. Bildkälla: Västmanlands läns museum. Fotograf: Okänd.

IOGT-logen Mejginjard 1903 i Vassända-Naglum. Foto: Simon Thyberg. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det finns frågor som jag tycker är vanliga från de som inte släktforskar, en del bra, andra kanske inte lika bra, eller åtminstone inte lika intressanta för mig. Frågor om antal släktingar, hur långt tillbaka i tiden jag kommit och den typen av kvantitetsfrågor är inte ovanliga. Sedan är det en lite mer filosofisk fråga, varför bryr du dig om de döda, är inte levande mer intressanta.

När det gäller frågan om hur långt jag kommit, så kan det finnas några bra svar där jag inte hör hela frågan utan kan börja prata om det som dykt upp långt härifrån. Att börja berätta om David, född 1877, som dyker upp som diamantletare i Sydafrika, när prästen skrivit Katarina församling i Stockholm på flyttattesten, tycker jag är ett bra svar på frågan om hur långt (bort) jag kommit. Är kanske inte det som frågeställaren förväntat sig, men jag har en bra historia att berätta.

Nu i dagarna så ser jag en diskussion om hur det var att hamna på Fiji, resan dit är ett frågetecken men det finns bevisligen personer som bor där idag med svenskklingande efternamn. De söker sina rötter och då kan vi ju säga att de kommit långt när en bouppteckning i Göteborg ger svaret på frågan. Det är 15 412 kilometer fågelvägen mellan Fiji och Göteborg och det kan ju tyckas vara tillräckligt långt. Fast det svaret kanske inte uppskattas av de som ställer frågan om hur långt. 😊

Fritt foto av Amy Humphries på Unsplash

Ett annat sätt att svara på hur långt tillbaka, då med betydelsen hur långt tillbaka i tiden jag kommit, kan vara att berätta om vad ett DNA-test på pappa eller mammalinjen kan ge. Det kanske inte är helt rättvist att använda begreppet släkting, men det kan i alla fall ge besked om kopplingar till de som levde för länge sedan. Om jag följer min mammalinje så hamnar jag kanske i en grottformation i Ungern eller på afrikanska västkusten för många tusen år sedan, och pappalinjen pekar på en person som levde för länge sedan i Tyskland. Kanske inte riktigt vad frågeställaren tänkt sig, men det är ju faktiskt på det sättet.

Att besvara frågan om varför jag finner de döda mer intresserade än de levande, så behöver ju det ena inte utesluta det andra. Att kunna sätta det liv vi lever idag i relation till hur det var, kan ju hjälpa oss att hantera situationer i det liv vi lever nu på ett annat sätt än om vi bara lever i nuet. Men det beror ju mest på vem jag är, vilka intressen som driver mig och det kanske är tur att alla inte har samma intresse. Tänk om alla Sverige skulle logga på Arkiv Digital eller Riksarkivet samtidigt, då skulle det säkert gå trögt och ingen av oss fick de svar vi letade efter. Med det sagt så tycker jag att vi kan bli fler som släktforskar, ju fler som letar desto roligare, och tänk vad styrelsen i Släktforskarförbundet skulle bli glada om medlemskurvan vänder upp rejält. För att inte tala om alla föreningsmänniskor, de skulle också jubla.

Nu drar jag mig tillbaka och grottar ner mig i några problem att hitta rätt information om några intressanta, för mig i alla fall, personer.  Ha det så bra, vare sig du släktforskar eller inte.

Härom kvällen tog jag mig för att bläddra igenom mina bloggar här på Rötter. Konstaterade då att 'Min vän mördaren?' fortfarande är den mest lästa av bloggarna. Jag gissar att det beror på att ämnet var lite annorlunda. Det var nog enda gången under mina yrkesår i släktforskarbranschen som jag tvekat att göra mitt jobb, av moraliska skäl. 

De flesta jag mötte under min tid som arkivvärd var mer eller mindre trevliga människor. Även om det förstås dök upp någon enstaka person som jag önskade hade provat på någon annan hobby (exempelvis boxning). 

Många ringde, e-postade eller skrev brev om att de önskade avsluta sina medlemskap. De flesta uppgav något skäl till detta, vilket egentligen inte alls var nödvändigt. I de flesta fall handlade det om ålderdom. Synen hade avtagit, eller man orkade helt enkelt inte sitta vid datorn eller mikrokortsläsaren och stirra på husförhörslängder längre. Jag blev dock en aning överraskad över ett brev från en forskare som jag visste bara hade varit medlem ett år. Han skrev att han ville utgå som medlem 'eftersom jag är klar med min släktforskning' . Efter ett år, det måste vara nytt rekord! Eller också kanske han hade adliga anor rakt av på båda sidor av släkten? 

Som jag berättat i en tidigare blogg, är jag väldigt förtjust i Svenska Turistföreningens årsböcker, framför allt de äldre årgångarna. En gång ringde det en man och ville skänka oss en laddning inbundna sådana. Jag sa glatt ja till detta. Desto besviknare blev jag när lådan anlänt, och jag upptäckte att böckerna var vandaliserade! Det var blyertsklotter i dem, och många av bildplanscherna saknades, vissa bilder var till och med urklippta! De böckerna fick jag rea ut... Inte roligt. 

Många av besökarna var ständigt återkommande stamgäster. Några av dem blev jag god vän med, och umgås fortfarande med idag. Andra försvann plötsligt, och när medlemsavgiften inte var betald, så blev det att ringa folkbokföringen. De flesta visade sig ha avlidit. Nuförtiden finns det ju flera sökkällor på nätet, men fortfarande är det bara folkbokföringen som kan bekräfta om någon (nyligen) är avliden, ett litet tips. 

Bilden: kanske ett släktträd? I verkligheten en juldekoration i Rostock... Foto: författaren