Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 821
  • 1 Kommentar
  • Skriv ut

Vid mina förfäders grav

Sten är kanske inte det första man tänker på inom kategorin livfulla material, men för en släktforskare kan just gravstenar bli den mest levande länken till förfäderna. På grund av den svenska begravningslagen har tyvärr många gravstenar försvunnit genom åren, men har man tur finns anornas gravstenar bevarade. Jag bestämde mig en dag för att leta reda på mina förfäders gravar, så jag sökte systematiskt på www.gravar.se. Jag bockade av ana efter ana, men i de flesta fall hittade jag ingenting trots att jag sökte så realistiskt som möjligt - vilka förfäders gravar kunde rimligtvis finnas kvar? Jag började nästan ge upp, men bestämde mig för att utvidga sökningen. Jag gick ytterligare en generation bakåt, och fick plötsligt en träff! Jag dubbelkollade namn och datum, och visst stämde det - det var farmors farfars farföräldrar, rusthållaren Lars Nilsson (1809-1845) och hans hustru Ingar Nilsdotter (1807-1890), som tydligen fortfarande vilade på Hyby gamla kyrkogård.

b2ap3_thumbnail_DSC05294.JPG

Lars Nilssons (1809-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten på Hyby gamla kyrkogård, närmast kameran. Gravstenen snett bakom t. h. tillhör Ingars bror med hustru, rusthållaren Mårten Nilsson (1804-1884) och Elna Larsdotter (1806-1879).

Lars Nilsson var rusthållare på gården Vismarlöv Nr 1 i Hyby socken, och som ensambarn hade han övertagit gården efter föräldrarna. Lars och Ingar har inte lämnat särskilt många spår efter sig i arkiven. Åren 1843-44 figurerade de dock vid häradsrätten, sommaren 1843 blev de nämligen instämda för utebliven betalning av varor som inköpts i Malmö. De hade bland annat köpt tio kannor brännvin, salt, sex famnar bastrep, hamptåg, snus och en fjärding sill, men delvis struntat i att betala. Lars och Ingar dök upp under den första rättegångsdagen, men vid nästa tillfälle kunde kronolänsmannen konstatera att de »woro sängliggande sjuke», varpå målet uppsköts. När målet återupptogs två månader senare dök varken käranden eller svarandena upp, varpå målet avskrevs helt. Under samma period pågick dessutom en parallell tvist, Lars hade blivit instämd av en rusthållare i byn sedan han struntat i att betala en skuld. Lars vägrade fortsatt betala, varpå ärendet hamnade hos landshövdingen, och förutom att han envist satte sig på tvären dömdes han till böter sedan han inte dykt upp vid förhandlingarna. Sedan Lars avlidit 1845, endast trettiofem år gammal, levde Ingar som änka i många år. Sina sista levnadsår satt hon på undantag, och dog 1890. Vid sin död ägde hon bland annat fem kjolar, fem tröjor, fem par strumpor, tre överliv, fem sjalar, en nattröja, sex stycken förkläden och två huvudkläden, en tebricka och ett väggur. I huset fanns även ett stycke fläsk samt »en korg med potäter». På banken hade hon 81 riksdaler, och hon måste varit en sparsam gammal gumma eftersom boets tillgångar på 1278 riksdaler vida översteg skulderna på 53 riksdaler.

Förutom de uteblivna betalningarna framstår Lars och Ingar alltså som ovanligt lugna och skötsamma, precis som sina förfäder. Deras respektive anor består av idel skånska bönder inom Bara härad, och inte ens den mest avvikande anan är särskilt spännande. Ingars farmors morfar, femmänningsryttaren Christen Olsson Grönskoug (ca 1678-1735) i Vismarlöv lyckades nämligen med konststycket att bli sjuk ett par veckor före det ödesdigra slaget vid Helsingborg i februari 1710. Under tiden han låg sjuk i Växjö passade dessutom hans häst på att rymma med en del av utrustningen, så det blev aldrig någon ärofylld batalj för ryttaren Grönskougs del. För mig var det dock spännande nog att ha lokaliserat graven, att släktforska behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är en häftig känsla att kunna ta klivet ut ur kyrkoböckerna, in i verkligheten, tack vare en gammal gravsten. 

b2ap3_thumbnail_DSC05291.JPG

Lars Nilssons (1808-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten. 

En vacker vårdag i april klev jag på bussen som tog mig de dryga sex milen till Hyby, den socken där mina förfäder bott sedan urminnes tider. När bussen stannade upptäckte jag att Hyby ligger uppe på en höjd, utsikten var magnifik och jag förstod genast hur socknen ursprungligen fått sitt namn - det stavades i äldre tid »Højby» (1400) eller »Høgeby» (1523). Jag promenerade genom den lilla byn i riktning mot gamla kyrkogården, och det kändes nästan lite nervöst att äntligen få besöka graven. Det tog en liten stund att hitta gravstenen, det var nämligen ett tjockt lager mossa på stenens framsida. Jag skrapade bort mossan, och kunde till slut läsa »RUSTHÅLLAREN LARS NILSSON *28/12 1808 † 17/3 1845 HUSTRUN INGAR NILSSON * 1/10 1807 † 22/4 1890». Det var en mäktig känsla, det kändes som att cirkeln slöts. När jag stod där vid mina förfäders grav blev det så tydligt att den gamla gravstenen blev som en länk till rusthållaren Lars och hans hustru Ingar i Vismarlöv - det där paret som köpte brännvin, salt och snus i Malmö i februari 1843, men som inte vill betala för varorna.

Taggad i: Gravstenar Skåne

Kommentarer

  • Britt Lind
    Britt Lind fredag, 14 mars 2014

    Tack Magnus för dina härliga inlägg i den här bloggen. Jag blir så inspirerad och väntar ivrigt på vad du mer har att dela med dig av!

  • logga in först för att lämna en kommentar