Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av den i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 824
  • 3 Kommentarer
  • Skriv ut

"Se till dem som sorgerna än skaka"

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Taggad i: Gravstenar Poesi Skåne

Kommentarer

  • Barbro Stålheim
    Barbro Stålheim fredag, 21 mars 2014

    Markus; det är med stort intresse man läser dina blogginlägg!

  • Maud Svensson
    Maud Svensson fredag, 28 mars 2014

    Instämmer till fullo med Barbro, men undrar vad gäller skriften på gravstenen över Per Persson Larf och hans hustru: står det inte "hwi gråter I för mig, hwad kan det eder båta"?
    Båta = hjälpa, gagna

  • Markus Gunshaga
    Markus Gunshaga fredag, 28 mars 2014

    Stort tack till er båda! Det känns roligt att få inspirera och väcka läsarnas intresse, och det finns ju så många intressanta infallsvinklar inom släktforskningen.:)

    Maud; tyvärr finns det en del skador och sprickor som försvårar tydningen av texten längs Larf-gravstenens kanter, särskilt vid stycket "hwi gråter I för mig..." (att en slarvig målare har kladdat vit färg på delar av stenens kanter underlättar inte heller...). Jag har därför fått hjälp med tydningen av en numera avliden släktforskare som kikade på gravstenen innan väggen målades, men man får väl anta att den förrädiska sprickan fanns där redan på den tiden, varpå ett trasigt B har feltolkats som L. Jag tar därför tacksamt emot ditt förslag om "båta", som utan tvekan låter rimligare än "låta". :)

  • logga in först för att lämna en kommentar