Förra söndagens SPÅRLÖST visade sig vara ett välgörande annorlunda avsnitt. Det handlade om Ray, en medelålders amerikan, sedan länge bosatt i Sverige. Ray sökte sin försvunne son någonstans over there. I ungdomen hade han haft sällskap med en flicka från UTAH, en relation som resulterade i ett gossebarn, Anthony. Under flera år träffade Ray sin son någorlunda regelbundet, men så tog det tvärt slut. Anthonys mor hade hittat en annan man, som hon också gifte sig med, och plötsligt fanns det inte längre plats för den biologiske fadern, som aldrig mer fick träffa sin son och vars försök att kontakta pojken eller andra släktingar bryskt avvisades.
Programmet handlade om hur Ray på olika sätt försökte ta reda på Anthonys nya efternamn, d.v.s. styvfaderns namn, mannen som gifte sig med hans mor och som adopterade honom. Som alltid när det handlar om adoptioner trilskas myndigheterna så mycket de orkar och en detalj i de fruktlösa försöken upprörde mig mer än måttligt. Ray besökte någon sorts ”Folkbokföringsregister” och bad att få titta på sonens födelseattest. Det fick han inte. Endast personer som själva står med på sådana attester, d.v.s. barnet och dess föräldrar, har rätt att få ta del av informationen, och Ray fanns uppenbarligen inte med. Han protesterade. Eftersom han redan från början hade erkänt faderskapet hade han ju faktiskt en gång sett attesten i fråga, och där fanns han absolut noterad som barnafader. Myndigheten förklarade:
När ett barn får en ny far genom adoption, skriver man ut en ny födelseattest med adoptivfaderns namn och data i stället för den biologiske faderns. Därefter förstörs originalattesten.
I min begreppsvärld är detta förfaringssätt att betrakta som grov urkundsförfalskning. Man ändrar historien. Man gör det omöjligt för barnet och dess ättlingar att så småningom hitta tillbaka till sin biologiska släkt, något som med tanke på ärftliga sjukdomar, beteendestörningar, möjligheter till organdonationer och mycket annat kan vara en ren överlevnadsfråga. För att inte tala om den känslomässiga limbo det måste innebära för dem som drabbas av dessa myndighetsövergrepp, att veta att man aldrig någonsin kommer att kunna ta reda på var man kommer ifrån.
Har inte USA skrivit på barnkonventionen?
… hinner jag tänka, innan det plötsligt slår mig att vi i vårt land inte är ett dugg bättre. Tänk på alla dessa anonyma spermadonatorer, särskilt de i Danmark, vars rätt till sekretess i alla lägen anses viktigare än de tillverkade barnens rätt till sin historia. Har alla kloka tyckare i utredningar och paneler verkligen tänkt igenom konsekvenserna av denna till synes generösa policy?
Jag är inte alls motståndare till flertalet av de tekniska och medicinska landvinningar, som hjälper barnlösa par och numera även ensamstående att faktiskt bli föräldrar. Däremot klarar jag inte av bristen på dokumentation. Att det inte skall vara möjligt för dessa barn att i vuxen ålder ta kontakt med sin biologiska släkt. Att förvägra dem den information om sitt ursprung, som vi alla egentligen har rätt till. Att låta bli att registrera vital information är i min bok lika illa som att förstöra originalinformation till förmån för ny, redigerad, men oriktig sådan.
Det skulle kunna kallas för UNDERLÅTENHETSBROTT, och det är minst lika fult som URKUNDSFÖRFALSKNING. Kriminellt, vill jag hävda!