XIII:593 Lars Olsson

Ståthållare, häradshövding, fogde, ledamot av konungsnämnden. Blev ca 76 år.

Född: omkring 1495 Östergötland+, ÖGÖ 1) 
Fogde: omkring 1520 Stegeborgs slott, Söderköping, ÖGÖ 1) 
Hövitsman: 1521 1) Han utsågs till hövitsman för hälften av upprorsledaren Gustav Erikssons styrkor.
Fogde: från 1521 till 1526 Norrbotten, NBO 1) 
Fogde: från 1525 till 1527 Tuna sn, DALA 1) 
Fogde: 1530 Korsholms län, Österbotten, Finland 1) 
Underlagman: omkring 1543 Västerbotten, VBO 1) Han nämns som underlagman där ännu 1560.
Bosatt: omkring 1544 Grisbacka, Umeå sn, VBO 1) 
Fogde: från 1546 till 1568 Västerås slott, VÄS 1) 
Häradshövding: till 1549 1) Han uppges ha haft flera häradsrätten till 1549.
Kungligt uppdrag: 1549 Sala silvergruva, VÄST 1) 
Fogde: från 1550 till 1554 Hälsingland, HÄL 1) 
Bisittare i konungsnämnden: 1553 Uppsala, UPP 1) 
Militärbefäl över Norrland: från 1555 till 1556 1) 
Kungligt uppdrag: 1556 1) Han engagerades då i kungens stora avelsgårdsprojekt.
Kungligt uppdrag: 1556 1) Han utsågs då att bestyra om uppsättningen av den nya Norrlandsfänikan.
Bosatt: omkring 1556 Svartvik nr 1-3, Norrala sn, HÄL 1) 
Ledamot av konungsnämnden: från 1562 till 1567 Stockholm 1) Kung Eriks högsta nämnd, denna ökända domstol som användes som ett politiskt vapen mot kungens fiender och som utfärdade omkring 300 dödsdomar, leddes av den bekante prokuratorn Jöran Persson.
Bosatt: från 1562 Stockholm 1) 
Bosatt: omkring 1570 Uppsala, UPP 1) 
Häradshövding: från 1570 Vaksala sn, UPP 1) 
Död: omkring 1571 1) 


Familj med XIII:594 Anna Andersdotter+ (- ~1559)

Vigsel:  1)

Barn:
XII:297 Mårten Larsson (- 1584)
Anna Larsdotter (- ~1559)


Noteringar
För en biografi över honom, se Urban Sikeborgs artikel "Fogden Lasse Olssons ('Björnram') och hans ättlingar i Hälsingland", Släktforskarnas årsbok 1998 (utg. Sveriges Släktforskarförbund). Här är ett utdrag utan den omfattande notapparaten och det avslutande avsnittet om Lasse Olssons barn:

1520 var ett tumultartat år. Unionskungen Kristian II hade med sina danska trupper brutit in i Västergötland och besegrat den svenske riksföreståndaren Sten Sture, som senare avled till följd av sina skador. Efter erövringen av Stockholm den 5 september och massavrättningen av sturepartiets främsta män i november verkade unionens ställning säkerställd. Men oppositionen var stark och underblåstes ytterligare av Kristians politik och hårdhänta framfart. Bara några få månader efter kung Kristians seger bröt de separatistiska strävandena återigen ut i öppet uppror. Om kriget mot dansken och kampen mot det svenska riksrådet berättade den forne upprorsledaren Gustav I på äldre dagar måleriskt och känslosamt sin version för sina historieskrivare. En av nyckelpersonerna under upproret var enligt kungens berättelse en viss Lasse Olsson.

Som hövitsman under Gustav Eriksson
Mycket lite finns känt om Lasse Olssons ursprung. Han var antagligen omkring 25 år gammal, när han först omnämns. Troligen östgöte till börden, eftersom han ägde arvsjord i Östergötland och tidigast påträffas som fogde i detta landskap i september 1520. I en krönika om kung Gustavs regering, sammanställd på 1580-talet, nämns han som ”een nampnkunigh suensk man (…), som tilförende hade tient wnge här Steen Sture”. Att hans sympatier låg på sturepartiets sida kan betraktas som rätt säkert.
Hövitsmannen Erik Ryning på Stegeborgs slott vid Söderköping hade i augusti 1520 gått över till kung Kristians parti. Ryning var en av dem som i september fått kungens uppdrag att dela ut ‘fredsbrev’ till olika landsändar, och han uppdrog åt sin fogde Lasse Olsson att verkställa utdelningen. Det var antagligen i samband med detta uppdrag som Lasse Olsson först kom i kontakt med upprorsmännen.
I såväl Peder Svarts krönika som 1580-talskrönikan om Gustav I uppträder han första gången i januari 1521, i samband med dalkarlarnas avvisande av Gustav Erikssons försök att enrollera dem i upproret. Omkring åtta dagar efter att Gustav Eriksson lämnat Mora anlände Lasse Olsson dit. Enligt Svart berättade han för allmogen i Dalarna ingående om kungens onda planer. När Lasse Olsson fick veta om Gustavs mottagande, rådde han dem allvarligen att kalla honom tillbaka igen: ”Ty (sade han) I gode män have rätt nu den herren behov, så frampt I dalekarla med ganska Sveriges inbyggjare icke ville slätt fördärvade och utdödde blive”. När så också frälsemannen Inge Mickelsson på Nederby dök upp och understödde Lasse Olssons redogörelse för kung Kristians grymheter, beslöt de oroliga dalkarlarna att återkalla Gustav Eriksson, en händelse som för övrigt ligger till grund för det moderna Vasaloppet.
I samband med att Gustav utsågs till hövitsman över Dalarna övergick Lasse Olsson såsom en av de första i Gustavs tjänst, där han kom att spela en aktiv och avgörande roll. I krönikorna framstår han också som ‘en av befrielsekrigets populäraste hjältar’, för att tala med Nils Ahnlund.
Efter strider i Dalarna mot kungens män och plundring av danska köpmän drog Gustav Eriksson till Hälsingland. Syftet var dels att genom Gästrikland och Hälsingland nå fram till havet för att öppna vägen till Finland och till de tyska städerna, dels att säkra sin vänstra flank inför det stundande huvudangreppet. Som hövitsman för krigsfolket på resan utsågs Lasse Olsson. Tredjedag påsk ankom följet till Norrala kungsgård, där Gustav höll ett tal, som skall ha fått ett försiktigt positivt gensvar. Gustav drog därefter direkt till Gästrikland i samma värv. Den 23 april hölls en mönstring vid Romfartuna kyrka. Den ansenliga hären delades efter mönstringen i två hopar, över vilka Lasse Olsson och en annan krigsman, Lasse Eriksson, sattes till hövitsmän.
Den 28 april , mot aftonen, drog Gustavs folk upp från Romfartuna mot Västerås, där de angreps av kungatrogna trupper, som dock framgångsrikt kunde drivas tillbaka. Lasse Eriksson förföljde med sin här den flyende fienden, medan Lasse Olsson lyckades ta sig in i staden och beslagta vapen och ammunition. Efter att Gustav förnummit att vissa av hans män i segeryran börjat dricka omåttligt i staden och plundra var de kom åt, sade han till Lasse Olsson att han var övertygad om att fienden snart skulle komma att slå tillbaka, eftersom han var väl förtrogen med krigsfolks sätt. Han befallde därför Lasse Olsson att med det folk som kunde undvaras ge sig in i staden igen. Därinne hade fienden emellertid hunnit samla sig, och en hård strid utbröt innan Lasse Olsson lyckades driva dem på flykten. Västerås, med undantag för slottet, var nu i Gustavs händer, liksom Sala silvergruva. Detta var den unge upprorsledarens första stora seger.
Upproret spred sig snabbt, och Gustav Eriksson fann sig snart fullt upptagen med att dirigera sitt folk. När han fick vetskap om att ärkebiskop Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg dödat den Jöns Olofsson, som utsetts att resa Simtuna och Torstuna härader, sände han Lasse Olsson dit i samma värv. Efter att Lasse Eriksson blivit angripen i Enköping av Bjuggs trupper skrev denne till Lasse Olsson och bad om bistånd mot biskopsfogden.
De båda hövitsmännen sammanträffade med sina mannar på Rymningen, där de slog läger. Ryktet om Gustavs trupper nådde snabbt Uppsala, och föranledde kanikerna, borgmästaren och rådet att i brev begära att de fredade måtte tillåtas bära sankt Eriks skrin i procession till gamla Uppsala vid den stundande högtiden. Lasse Olsson och Lasse Eriksson svarade brevförarna, att ”efter svenske och infödde män bör med rätte föra S. Eriks skrin och helgedomar och icke utländske, därföre ville ock de göre det bäste uti den saken”, men förhalade medvetet förhandlingarna för att ge hären tid att samlas, innan sändebuden återvände till Uppsala för att rapportera om upprorsstyrkorna.
Biskopsfogden Bengt Bjugg hade, för att demonstrera hur harmlösa upprorsmännen var, anordnat ett stort gästabud i trädgården vid biskopsgården. Vid tvåtiden på natten, då Bjugg och hans gäster lagt sig att sova, inföll emellertid Lasse Olssons och Lasse Erikssons trupper. De nedlade snabbt vakten utanför S:t Görans kapell, rev bort de uppsatta skansarna, högg ett stort hål i porten, och hann förskansa sig i området runt biskopsgården, innan Bjuggs män blev varse vad som hänt. Efter intensiva strider, under vilka biskopsgården sattes i brand, flydde Bengt Bjugg med sina ryttare och sitt fotfolk; fogden avled emellertid en kort tid därefter i sviterna av ett pilskott i armen. Tre veckor senare drog Gustav Eriksson in i staden, där förhandlingar inleddes med ärkestiftets domkapitel.
Ärkebiskop Gustav Trolle samlade nu en väldig hop krigsfolk för att angripa Gustav i Uppsala. Denne hade förvarnats men befann sig i ett prekärt läge – efter att bönderna dragit hem skall hans här ha bestått av icke mer än 600 man. De enda förstärkningar man hann få fram var sexton nya klippare, vilka tagits från danskarna och av Lasse Olsson fördelades bland Gustavs tjänare.
Ärkebiskopens trupper bröt in i staden vid sextiden på morgonen, men Gustav drog sig undan för att förhindra öppen strid. En mindre attack mot hären avvärjdes snabbt av Lasse Olsson. Vid Rymningen skickades Lasse Eriksson och Lasse Olsson med en stor del av Gustavs trupper för att dels resa de kringliggande häradena, dels lägga sig i bakhåll för ärkebiskopen när denne drog tillbaka från Uppsala till huvudstaden. I en våldsam sammandrabbning inte långt från Rosersberg skall ärkebiskopens här ha decimerats kraftigt, och prelaten själv endast med svårighet lyckats fly till Stockholm. Peder Svart berättar att ”Lasse Olson kom så när, att han stack efter ärkebispen med sitt glaven, och hade väl stött honom egenom, var han icke hade hävit sig nid stupo utmed hästehalsen, därföre dräffade glavens udden väl en spann djupt in i sidon på Peder Hanson i Valsta den där red näst ärkebispen.”
Någon tid därefter drog upprorsmännen till Stockholm och slog läger vid Brunkeberg. Fyra av Gustavs krigsmän, som tidigare tjänat biskop Otto av Västerås, avvek där och upptäcktes inte förrän fienden redan hade börjat fälla ner vindbryggan vid norre port för att släppa in dem i staden. ”Då rände Lasse Olevson efter dem in för porten, och hade väl fået dem vid halsen, var de icke hade sprungit av hästanar och givit sig nid i strömmen. Hästana fick Lasse Olevson och förde dem av. Men det han icke då blev där kvar liggjandes, kom därav att hans lycka var så god, det de där uppe vore i tornet ovan porten, hade ingen elden. Ty han hörde dem ropa månge gångor fyr, och kastade så ut av tornet med mycken skuvesten till honom, därav han blev illa slagen i huvudet, så han bar tu hål i pannen till vidermärke så länge han levde.”
Det är sannolikt att denna skada hindrade Lasse Olsson från att fortsätta som Gustav Erikssons hövitsman i kriget, eftersom han därefter inte omnämns i samband med de fortsatta stridigheterna. Peder Svart uppger dock att den nyutnämnde riksföreståndaren Gustav Eriksson i november 1521 utsåg Lasse Olsson att vara fogde i Norrbotten – det vill säga Västerbotten – och därtill ha uppsikt över de andra norrländska landskapen, för att effektivt få fram de förnödenheter till Gustavs styrkor, som denne var så väl i behov av; kort dessförinnan hade hans kollega Lasse Eriksson i samma syfte förordnats till fogde över Dalarna och Bergslagen. Och det är också sysslorna inom den kamerala och juridiska förvaltningen som hädanefter kommer att uppta större delen av Lasse Olssons liv.

Som ämbetsman i kronans tjänst
Befallningen som fogde i Norrbotten och Ångermanland tycks han officiellt ha frånträtt först 1526, men han hade redan den 11 juni 1525 erhållit fullmakt såsom fogde i Tuna i Dalarna, en tjänst han också uppehöll ännu 1527. Den 25 november 1530 utsågs han till fogde över Korsholms län i Österbotten, och tillträdde detta ämbete den 10 februari följande år. Under sin tid i Österbotten uppehöll Lasse Olsson samtidigt lagläsarens tjänst.
Som drottningens fogde hade Lasse Olsson inte länet mot arrende såsom sin företrädare, utan uppbar i stället årligen 20 mark i penningar, förutom ”fritt upp” på Korsholm. Under sig hade han fem svenner, som var och en erhöll 16 mark i årslön, förutom de extra slottsvakter som antogs under den så kallade grevefejden 1534.
Hans räkenskaper över socknarnas uppbörd, de äldsta bevarade för området, är tämligen summariska, eftersom de sammanställdes först 1539 i Stockholm på grundval av de verifikationer som fanns att tillgå. Tydligen rätt oväntat utnämnde kung Gustav I en ny fogde över Korsholms län den 19 maj 1539. I ett brev av den 18 juni till länets inbyggare motiverar han åtgärden med att han hållit räkenskap med Lasse Olsson ”och förnimma [vi] stort bräck och fel uti hans räkenskaper, så att vi icke kunna väl rätta oss därutav, huru det haver sig om vår och kronans skattmarker, som där av Bottnen gå pläga”. Därför hade nu kungen befullmäktigat två pålitliga män att rannsaka om skattläggningen i landet.
Kungens brev var ett led i dennes försök att få ett begrepp om skatteunderlaget i riket och att effektivisera skatteuppbörd och redovisning, något som kom att leda till omfattande skatteomläggningar och allmänt högre taxeringar. Genom att framställa saken som att deras fogde inte rätt förmått redovisa kronans uppbörd och att kungens utvalda män endast skulle fastställa vad som rätt skulle utgå, sökte monarken dölja att det främsta syftet med denna affär var att genomföra en radikal skatteomläggning i Österbotten.
I det disparata och bräckliga källmaterialet nämns Lasse Olsson 1543 som underlagman i Västerbotten , en befattning som han kvarstod i ännu 1560, och som tidigare skall ha innehafts av flera av hans hustru Mariet Andersdotters släktingar. Lasse Olsson bodde under denna tid sannolikt i hennes hemförsamling Umeå; 1544 uppges han i alla fall vara bosatt i (Gris-)Backa därstädes (se nedan).
Åren 1546–1548 omnämns han som fogde på Västerås slott, ett fögderi som också omfattade Tuhundra, Snevringe, Siende och Norrbo härader, och han användes 1549 i några uppdrag vid Sala gruva. Han hade dessutom fram till 1549 ett okänt antal närliggande häradsrätter, bland annat just Norrbo och Siende i Västmanlands län.
I ett smädebrev mot Gustav I, daterat den 30 april 1549, är Lasse Olsson en av dem som anklagas för korruption:

”wåre neste herres boor i Siende heredt sade Lasse Olsson på Westerårs legde en span rog for sin gestning och köpe gode gulle lappegeder och sijklax och sänder ått Tysland och tager gull och daller igen, for umslag skulld sende han ströming och gedder till Stockholm, som är utwallet bernefisk, rokor, lax, neijenögen, torrefisk, och hörde jag litit for påske i Stolckholm [!] att nogre edre peninge fare med um summaren till Norrebotn, Mons Jönsson lanet simon scriffuare, och tror jag, Lasse Olsson är i keponne med, när edre peninge komme tit med edre köpmen, thå är blomen borta, och Lasse Olsson är lagman i Botnen, jag hörde på bothnekarane i höstes, jag köpte litit fisk aff them, the wore gärne aff med honom, så gärne som wij wille bliffue aff med Joen Olsson, och hwad the truga almogen med, thå är thet alt edre befalning, thet gör meninge man ondt att lära aff hwar annen, thet komer på eder.”

Lasse Olssons uppbördsverksamhet var tydligen inte helt avslutad när brevet författades 1549. Den anonyme författaren vill göra gällande att vissa, icke namngivna personer, för honom uppgett att Lasse Olsson skulle ha utnyttjat sin ställning för personlig vinning. Att denne bedrivit handel är i sig inget märkligt i en tid, där ekonomisk ersättning företrädesvis utgick i varor som kläde, salt, livsmedel, inte heller att en med skatteuppbörd förknippad person uppfattas som impopulär. Syftet med brevet har antagits vara att i första hand fungera som anklagelseskrift mot Vasahuset, inte att ge en objektiv rapport om missförhållanden inom den kamerala förvaltningen, och författaren låter sin slev slänga åt alla håll. Eftersom inga detaljer lämnas om hur dessa sagesmän kunnat uttala sig om omfattningen av kronans uppbörd, eller på vilket sätt de vunnit insyn om Lasse Olssons privatekonomi, är brevet som källa av lågt värde, och tycks inte heller ha påverkat Lasse Olssons ställning negativt.
1550 tillträdde Lasse Olsson fogdeämbetet i Hälsingland, en tjänst han uppehöll till 1554, och togs samtidigt i anspråk för vissa uppgifter i Västerbotten, varifrån han 1550 förlänats tionde. Han nämns också den 31 november 1553 i egenskap av bisittare i konungsnämnden vid Distingsmarknaden i Uppsala. Lasse Olsson efterträddes som fogde av en av sina egna män, den ambitiöse Anders Sigfridsson, bördig från Norrala socken, som vid denna tid antingen var eller snart skulle komma att bli hans måg. Sannolikt var det på grund av det ryska kriget som Lasse Olsson förflyttades till Västerbotten, där han 1555 och 1556 tjänade som kungens betrodde fogde med att mobilisera det nordligaste Sverige inför den befarade ryska invasionen, ett uppdrag som kom att växa till en de facto roll som militärbefäl för hela Norrland. Efter att det omedelbara hotet minskat föll på honom i början av 1556 uppdraget att i landsändan genomföra det omfattande avelgårdsprojekt, som avsågs att bidra till försvarets försörjning i orostider. Under våren 1556 upphörde kungens farhågor för en rysk invasion genom Västerbotten, och Lasse Olsson kallades till Åbo, där kungen meddelade honom att han i stället fått i uppgift att bestyra om uppsättningen av den nya Norrlandsfänikan. Detta uppdrag torde ha upphört i och med fredsslutet 1557.
Lasse Olsson, vid det här laget i sextioårsåldern, tycks efter tjänstgöringen i Västerbotten ha förberett sig för att permanent bosätta sig i Norrala, som troligen varit hans säte som fogde i landskapet och där han nämns under senare delen av 1550-talet (se nedan). Han förefaller inte ha haft några andra officiella uppdrag än att åtminstone tidvis förestå underlagmansämbetet i Västerbotten.
I januari 1562 utsåg emellertid Erik XIV Lasse Olsson till medlem av den nyligen upprättade konungsnämnden. Av protokollen framgår att Lasse Olsson var en av de nio, som nästan alltid deltog i sammanträdena; i vilken grad han aktivt deltog framgår dock inte.
Avsikten med nämnden var i högsta grad politisk. Under den första tiden dominerades nämndens verksamhet av återvinningsdomar till adeln och rena civilmål. Lasse Olssons utnämning skedde emellertid under en tid då nämnden omorganiseras, och var ett led i kungens strävan att dels göra nämndens sammansättning mer territoriellt representativ, dels att skjuta rådsadeln åt sidan genom att inkalla fler ofrälse och lågfrälse element. Lasse Olssons insatser i befrielsekriget, hans lojalitet mot Gustav I och hans mångåriga erfarenhet av förvaltning och rättsskipning, gjorde honom väl kvalificerad att ingå i konungsnämnden.
Såsom kunglig åklagare fungerade sekreteraren Jöran Persson, som också använde konungsnämnden för sina egna maktambitioner; vid några tillfällen fungerade även dennes förtrogne Anders Sigfridsson som åklagare. Nämnden kom snart att bli ett effektivt redskap i kungens och Jöran Perssons händer. Endast en gång, 1562, framgår att nämnden öppet gått emot åklagaren och frikänt den anklagade.
Från 1562 till maj 1567 utfärdade nämnden omkring 300 dödsdomar, så gott som alla för personer inom den kamerala och militära förvaltningen, men långtifrån alla kom att avrättas. Dödsdomar mot fogdar och kammarens personal användes i flera fall av kungen i utpressningssyfte, för att råda bot på ett aktuellt materiellt behov.
I högförräderiprocesserna mot högadeln hade nämnden en viktig förberedande uppgift i samband med rannsakningarna. Enligt kungens egna föreskrifter till ståthållarna 1563 skulle endast personer som dömts till döden få underkastas tortyr, om man därmed trodde sig kunna få mer information. Genom att döma de anklagade till döden legitimerade högsta nämnden att pinligt förhör tillgreps; dödsdomen användes där i första hand som ett medel att tilltvinga sig information, som Erik XIV och hans åklagare misstänkte att de anklagade undanhöll. Dödsdomar mot adelspersoner överlämnades därefter till ständerna för att bekräftas. Tortyr i sig förekom vid denna tid inom europeisk rättsskipning, men användes här i ett speciellt politiskt syfte.
I och med kungens fall upplöstes också konungsnämnden. I de starkt tendentiösa anklagelseakterna mot Erik XIV 1569 framstår nämnden som dennes kanske värsta vapen i kampen mot adeln. Nämnden skall konsekvent ha tvingats att döma såsom kungen och Jöran Persson ville, även när detta stred mot Sveriges lag:

”Til thet tridie, på thet ingen skulle undkomme hans giller och snarer så hafver han giordt sigh en nämpd, ther efter hans vilie alle saker döme och afsäije skulle. Och hvar the icke kunde komme ther til medh Sverigis lagh, som icke heller ske kunde, så moste tå the artikler hielpe, som han hade them förestält, hvilke så vore författade, at så månge som komme ther före måtte anten settia godzet, lifvet eller ären til, och kunde intet hielpe them för sådane giller, ähuru rett the ock kunde hafva upå stå, ty han hade uthvaldt sigh en rådhgifvare, benemd Jören Persson (…) Och ther the, som uthi nemden vore, än fast hade ther någen gensäijelse emot och under tidhen begärede upskuf til videre betenkiande, vardt likväl sådant intet effterlatit, uthan thet måste blifve vidh then dom, som tilförene af konungen och Jören Persson var beslutet, ähvadh thet var the andre mere liuft eller ledt.”

Med rätt eller orätt läggs skulden för nämndens verksamhet i denna skrivelse på kung Erik och hans sekreterare, medan ledamöterna snarast beskrivs som maktlösa mot de domar som i praktiken fastställts av kungen och hans prokurator redan innan rättegångarna inletts. Till vad som tycks vara en passiv inställning hos Lasse Olsson till nämndens och Jöran Perssons verksamhet, att döma av de officiella protokollen, bör ha bidragit det förhållande, att två hans mågar – Anders Sigfridsson och Per Eriksson Korp – tillhörde Jöran Perssons närmaste krets av förtrogna, förutom hans djupt grundade lojalitet gentemot kung Gustavs hus. Lasse Olsson själv ansågs inte mer belastad av sin delaktighet än att han kunde utses till häradshövding i Vaksala, Uppsala län, omkring 1570, inte långt efter att nämnden upplösts. Från åtminstone 1570 är han bosatt i Uppsala. Han levde ännu den 19 april 1571, men tycks dock ha avlidit kort därefter, eftersom hans förläning av spannmål från Hälsingland upphör 1572.
Lasse Olsson tycks ha varit en kompetent och handlingskraftig person med en god administrativ begåvning, och lär för övrigt ha varit en av de få fogdar under Gustav I som ägde någon större färdighet i skrivning.

Hans ursprung
Lasse Olsson bör ha varit ungefär jämnårig med Gustav I, det vill säga född omkring 1495. Han var troligen bördig från Östergötland, där han ägde arvejord: Senast 1544 hade han upplåtit kungens svärmor, fru Ebba Eriksdotter (Vasa), sitt ärvda skattehemman Skärpinge i Drothems socken (Hammarkinds härad), inte långt från Söderköping, och i vederlag utlovats jord på annat håll. Eftersom fru Ebba dröjde med att uppfylla sin del av överenskommelsen, trädde kungen personligen in och förlänade Lasse Olsson tillfälligt Rickleån i Bygdeå socken, Västerbotten, och sade sig själv skola förhandla med fru Ebba; Lasse Olsson var då bosatt i Backa i Umeå socken. Först några år senare, den 30 juli (?) 1547, fick Lasse Olsson som vederlag för Skärpinge byta till sig ”Hickejorden” i Västerhiske, Umeå, vilken 1546 lagts under kronan efter att tidigare ha varit kyrkojord.
Om hemmanet Skärpinges tidigare historia är inte mycket känt. En Nils i Skärpinge omnämns mellan 1410 och 1417, kanske den nämndeman Nils i Skärpinge, vilken figurerar i brev på 1430-talet. En Jöns Nilsson i Tomta (sannolikt byn Tomta i Drothems socken) erhöll 1527 den 23 april stadfästelsebrev på besittningen på Skärpinge skattegods. Denne har på otillräckliga grunder identifierats med den frälseman med samma namn som var närvarande vid Västerås riksdag 1527. I 1540 års jordebok upptas för hemmanet endast en skattebonde Erik.
Lasse Olsson tillhörde inte frälset och hans epitet var, med få undantag, ofrälse. Först senare generationer har på felaktiga grunder tillskrivt honom namnet Björnram och infogat honom i en finländsk frälsesläkt. Nils Ahnlund antog på sin tid att det namn och vapen Björnram som två av Lasse Olssons söner förärades, i stället var inspirerat av deras härstamning från mödernet, men för ett sådant antagande finns inget stöd.

Jordinnehav
Som fogde på Västerås slott hade han åtminstone 1546 frihet för Långby i Furby (nu en del av Badelunda) socken samt ”Kongshära by”.
Lasse Olsson var den ende av de västerbottniska fogdarna som förvärvade en även ekonomiskt framskjuten ställning, till stor del tack vare giftermålet med den välbärgade birkarlen Anders Perssons i Grubbe dotter Anna. Den 15 juni 1556 avstod han till förmån för kungens avelsgårdsprojekt i Umeå sina och hustruns andelar i i Grubbe, Västerhiske, Grisbacka samt Yttertavle laxfiske i denna socken mot Norrala kungsgård. i Hälsingland. Makarna skulle därtill erhålla kyrkotionden i förläning från Järvsö socken under livstiden. Som nämnts ovan tycks avsikten ha varit att permanent bosätta sig i Norrala, där både mågen Anders Sigfridsson och sonen Mårten Larsson bodde, och där de sannolikt själva bott under den tid Lasse Olsson verkat som fogde i landskapet. Bytet ryggades emellertid ensidigt den 15 september samma år av kungen, som behöll såväl godsen i Umeå som Kungsgården efter att ha insett att detta senare hemman också lämpade sig väl som avelsgård. Makarna skulle få behålla tiondespannmålen från Järvsö oavbrutet, och ytterligare kompensation utlovades senare. Som delkompensation erhöll Lasse Olsson den 18 februari 1558 i förläning kyrkotionden i Gästrikland på livstid. (Den på Lasse Olssons mark grundade avelsgården i Umeå upphörde formellt 1566 och omvandlades i stället till permanent fogdegård, under namnet Backa konungsgård.)
Fastän köpet av Kungsgården hävts, förblev Lasse Olsson vid sitt beslut att slå sig ner i Norrala, och bosatte sig i stället hos sonen Mårten i Svartvik. Detta hemman hade Lasse Olsson sannolikt förvärvat under sin tid som fogde 1550–1554, och senare i viss mån utökat: bevarat finns en uppgift om kungligt fastebrev av den 25 juni 1551 på åtta spannland skattejord i byn Kolsta, inte långt från Svartvik, för honom. Från åtminstone september 1556 till januari 1562, då han kallas till konungs¬nämnden, är han bosatt på Svartvik. I själva utnämningsbrevet den 24 januari 1562 tituleras han också ”lars olson til Suartwick”.
Om hans hus på Kindhästegatan i Stockholm, se närmare nedan.

Hans äktenskap
I fråga om vem eller vilka Lasse Olsson varit gift med, råder en närmast babylonisk förvirring i den genealogiska litteraturen:

von Stiernman vet berätta att Lasse Olsson varit måg till Anders Persson i Grubbe eller till lagman Anders Jakobsson i Grubbe, vilken han för övrigt felaktigt benämner ”Grubbe-ättens stamfader”, och dennes hustru Malin Andersdotter. Anrep för sin del uppger att Lasse Olsson före sitt äktenskap med Anna varit gift med en Anna Grubb till Grabacka. I Palmskiölds genealogier sägs Lasse Olssons svärfar ha varit Anders Jönsson, alternativt Persson, i Grubbe 1529. Den genealogiskt intresserade hälsingeprosten Olof Johannis Broman kunde meddela att Lasse Olssons svärföräldrar varit Anders Claesson Grubb och Anna Bure. Gamla Biographiskt Lexikon tror sig veta att hans hustru antingen varit en Anna Pedersdotter Grubbe, ”som räknades vara af Bure-slägten”, eller – här tydligen stödjande sig på von Stiernman – en dotter till underlagman Anders Jakobsson Grubbe i dennes äktenskap med Malin Andersdotter. Ramsay anför ”Göran Horns personalier”, vari sägs att Lasse Olsson första gången varit gift med Margareta Andersdotter Bärens och sedan omgift med Anna Andersdotter Grubbe. Ahnlund refererar denna uppgift och antyder att namnformen här kanske är en missuppfattning av Bure i dess latiniserade form Bureus. Svenska Män och Kvinnor bidrar till förvirringen genom att ange att Lasse Olsson ”möjligen” varit gift med en Margareta Andersdotter Bärens eller Bure, och därefter med Anna Andersdotter Grubb, men uppger ändå, utan reservation, att sönerna Hans och Anders föddes i faderns första respektive andra gifte.

Johan Bure, som var befryndad med Lasse Olsson, för någon gång under 1600-talets första år in Lasse Olsson i sin omfattande släktbok över den så kallade Bureätten som gift med Anna, dotter till Anders Persson i Grubbe (som enligt släkttraditionen skulle ha varit underlagman i Västerbotten), Umeå socken, och dennes hustru Mariet Jakobsdotter från Bure, Skellefteå. Det är tydligen först den genealogiska katastrofen von Stiernman som förväxlar denna Anna med en föregiven kusin till henne vid namn Margareta, som skall ha varit dotter till underlagmannen Anders Jakobsson (Bure) i Skellefteå. Johan Bure var själv dock dotterdotterson till denne Anders Jakobsson, och borde rimligen ha känt till om hans mormor haft en syster Margareta, gift med den för honom välbekante Lasse Olsson, i synnerhet som han som sagesmän anger en av sina mostrar.
Någon, som uppmärksammat de motstridiga uppgifterna, synes ha löst den gordiska knuten genom antagandet att båda äktat Lasse Olsson. För övrigt menar jag att Ahnlunds försiktiga påpekande att Bärens möjligen skulle kunna vara en korrupt form av Bureus, är helt riktigt – skillnaden mellan dessa namn i 1700-talets piktur är ju försumbar – och att denna förvanskning också härrör från sammanblandningen av Anna Andersdotter (Grubb) och den obefintliga Margareta Andersdotter (Bure).
Det förefaller som om Anna Andersdotter avlidit 1559 eller strax innan, eftersom barnen 1559 tydligen bördade hennes arvedel i Umeå från kronan; de 48 markland jord, som uttryckligen anges ha legat under Lasse Olssons gård i Grisbacka, minskar detta år med nästan 12 markland. Det skulle också förklara hur mågen Anders Sigfridsson 1562 kan inneha Lasse Olssons tidigare egendomar i Umeå som sina egna arvegods.
Någon gång under sin vistelse i Stockholm gifte Lasse Olsson om sig med Margareta, änka efter Stockholmsborgaren Klemet Kock. Den 11 mars 1577 trädde inför Stockholms rådhusrätt borgaren Hans Schultze och tillkännagav, att han 1571 köpt ett stenhus på Kindhästegatan av salig Lasse Olsson, dennes styvson Hans Klemetsson och Klas Bertilsson Skräddare, styvdotterns make. Av detta hus ägdes hälften av Lasse Olsson och hans hustru Margareta, den andra hälften av Lasse Olssons styvbarn. Hans Schulte hade därefter sålt huset vidare till Anders Sigfridsson. Vidare hade prosten herr Jakob i Delsbo och Mårten Larsson i Svartvik, Norrala, den 18 februari samma år inför rätten å sina och medsyskonens vägnar upplåtit stenhuset till Anders Sigfridsson. I protokollet anges att det gamla köpebrevet på huset innehades av framlidne Sven Månssons arvingar.
1549 hade salig Klemet Kocks hustru Margareta begärt att få igenbörda det hus som Sven Månsson bodde i på Kindhästegatan – och som Klemet tydligen sålt till denne – ”epter thet war henne aldriigh hembudith”. Denne Klemet Kock, som levde ännu den 24 mars 1544, kallas salig 1548 den 10 december. Att Margareta kunde åberopa sin bördsrätt visar att hon varit arvsberättigad till egendomen. Hennes fadersnamn var troligen Hansdotter, eftersom hon den 17 februari 1550 uppburit arv efter sin salig bror Mats Hansson.



Personhistoria

ÅrtalÅlderHändelse
~1495       Födelse omkring 1495 Östergötland+, ÖGÖ.  1)
~1520       Fogde omkring 1520 Stegeborgs slott, Söderköping, ÖGÖ.  1)
1521       Hövitsman 1521.  1)
>1521       Fogde från 1521 till 1526 Norrbotten, NBO.  1)
>1525       Fogde från 1525 till 1527 Tuna sn, DALA.  1)
1530       Fogde 1530 Korsholms län, Österbotten, Finland.  1)
~1543       Underlagman omkring 1543 Västerbotten, VBO.  1)
~1544       Bosatt omkring 1544 Grisbacka, Umeå sn, VBO.  1)
>1546       Fogde från 1546 till 1568 Västerås slott, VÄS.  1)
<1549       Häradshövding till 1549.  1)
1549       Kungligt uppdrag 1549 Sala silvergruva, VÄST.  1)
>1550       Fogde från 1550 till 1554 Hälsingland, HÄL.  1)
1553       Bisittare i konungsnämnden 1553 Uppsala, UPP.  1)
>1555       Militärbefäl över Norrland från 1555 till 1556.  1)
1556       Kungligt uppdrag 1556.  1)
1556       Kungligt uppdrag 1556.  1)
~1556       Bosatt omkring 1556 Svartvik nr 1-3, Norrala sn, HÄL.  1)
~1559       Makan XIII:594 Anna Andersdotter+ dör omkring 1559 1).
~1559       Dottern Anna Larsdotter dör omkring 1559 2).
>1562       Ledamot av konungsnämnden från 1562 till 1567 Stockholm.  1)
>1562       Bosatt från 1562 Stockholm.  1)
~1570       Bosatt omkring 1570 Uppsala, UPP.  1)
>1570       Häradshövding från 1570 Vaksala sn, UPP.  1)
~1571       Död omkring 1571.  1)


Källor
 1) Sikeborg, Urban: "Fogden Lasse Olsson ('Björnram') och hans ättlingar i Hälsingland", Släktforskarnas årsbok 1997, s. 89-106
 2) Sikeborg, Urban: "Anders Sigfridsson (Rålamb) och hans släktkrets i Hälsingland", Släkt och Hävd 1990:3-4, s. 174



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.6, Programmet tillhör: Crister Lindström