I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr – framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant – och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda – och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar – något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det – från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst – brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet – en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make – men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp – tack vare att allt inte var bättre förr!

Jamestown i den amerikanska staten New York är en mindre stad på idag omkring 30 000 invånare. Staden ligger längst ner i sydvästra hörnet av staten New York och jag tror att både klimatet och landskapet är lite likt det svenska. Kanske var det likheten med hemlandet som fick många svenskar att emigrera hit för hundra år sedan.

Det finns mängder av orter i USA, inte minst i Minnesota, där många svenskar bosatte sig. Men för mig har Jamestown dykt upp då och då, en enda ort som jag ständigt stöter på.

Jamestown 1910. Bild från Wikipedia.

För ett år sedan letade jag efter min fars båda morbröder som emigrerade 1909 och 1911 (som jag skrivit om här och här). Den ene av bröderna kom till Jamestown 1923, till en kusin där, efter att ha varit hemma i Sverige ett år. Sedan slog han sig ner i Kalifornien. Några av hans medresenärer skulle också till Jamestown.

Min egen släkt kommer till största delen från mellersta Halland, och alla emigranterna jag hittat hittills i min släkt är från mina halländska rötter. Men i Jamestown bodde uppenbarligen folk från olika delar av Sverige. Sedan jag forskat om mina barns farmors släkt från Gotland har jag fått kontakt med en del avlägsna släktingar i den släkten och en av dem har berättat om en gotlänning från Visby som emigrerade till Jamestown i början av förra seklet.

Tidigare i vår fick jag mail från en amerikansk svenskättling vars farfars far kom från Västrums socken i norra Småland, den socken där jag bor just nu. Han hade läst i min andra blogg om sin farfars fars hemtrakter och hade lite frågor inför ett kommande besök i Sverige. Denne farfars far bosatte sig också i Jamestown.

Hos ett par andra släktforskare som jag haft kontakt med har jag i deras släktträd också hittat emigranter som slog sig ner i Jamestown, en från Värmland och en från Dalhem här i nordöstra Småland.

Här om dagen läste jag i en hembygdsbok om en annan hallänning som emigrerade till Jamestown 1887, en ung man som blev dräng hos en svensk bonde där.

Genom mitt DNA-test har jag blivit hittad av en avlägsen amerikansk släkting där våra släktgrenar går ihop i slutet av 1600-talet i Askome socken i mellersta Halland. Denna nutida släkting bor i Jamestown.

Jag måste nog åka till Jamestown någon gång och kolla läget.

Det finns ju flera Jamestown i USA men det är just den här lilla staden i staten New York som ständigt gör sig påmind, inte de andra. Tidigare visste jag inte att många svenska emigranter slog sig ner i staten New York. Det man tänker på först är ju Minnesota, men själv har jag inga emigranter i min släkt där. De bosatte sig i Utah, Pennsylvania, Florida, staten Washington och Kalifornien. Och alltså Jamestown i New York.

På Wikipedia läser jag att år 2000 hade 18,1 procent av invånarna i Jamestown svenskt påbrå. Kanske kan man kalla det en svenskstad, trots att de med italienskt påbrå är lite fler. Det finns flera hemsidor om svenska emigranter i Jamestown (se längre ner i blogginlägget). Svenskarna kom tidigt till Jamestown, omkring 1850. Inom några år invigdes den första svenska kyrkan här. 1869 bodde det nästan tusen svenskar i Jamestown. Då inleddes träindustrins verksamhet på orten, som kom att ge många svenskar arbete.

Sverige är fortfarande stort i Jamestown. I mitten av juli har de en svensk festival där, med midsommarstång, folkdräkter och dragspel. Kanske är det den amerikanska stad där flest svenskar bodde? Bortsett från Chicago. Det vet jag inte, men börjar nästan tro det.

Jamestown på Googlemaps.

Järnvägsstationen i Jamestown 1909. Hit kom många svenska emigranter. Bild från Wikipedia.

Stadens styrande män 1937. Hur många svenskättlingar ingår? Minst 6, skulle jag tro. Bild frånJamestown Evening Journal 3 november 1937, på  Fulton Historia.

Hemsidor om Jamestown:
http://www.jamestownswedes.org/
http://www.rootsweb.ancestry.com/~nychauta/CHURCH/SWEDISH.HTM
http://www.bemidjipioneer.com/content/swedes-jamestown-ny
http://www.scandinavianjamestown.org/
http://www.mcclurgmuseum.org/collection/library/lecture_list/swedish_jamestown_by_malmstrom.pdf

Här bor svenskättlingarna, (bild från Wikipedia):

Läs om svenskamerikanerna.

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

Ja, som många av er säkert redan vet så var lördagens tema på Arkivens dag just gränslöst. Själv spenderade jag dagen på Landsarkivet i Uppsala där man hade anordnat fint med föredrag, visningar av arkivet och experthjälp för de som behövde det.

Det är alltid roligt när det är mycket folk på arkiven - till vardags ekar tyvärr många arkivs läsesalar tomma. Kanske är det en av nackdelarna med den snabba digitaliseringen - att släktforskarna stannar hemma på sin kammare istället för att komma ut och träffa andra med samma intresse. Det största problemet är nog att många verkar tro att allt numera finns på nätet, men det är ju långtifrån sant. När man tagit sig igenom husförhörslängder, församlingsböcker, födelse-, vigsel- och dödböcker så vill man ha mer. Man vill veta mer om personerna bakom namnen och årtalen. Det är just den typen av information man hittar på våra landsarkiv, stads- och kommunarkiv, landstingsarkiv, museum och hembygdsföreningar. Fotografier, dagböcker, brevsamlingar, värnpliktskort, polisrapporter, sjukjournaler och så vidare. Det finns hur mycket som helst att utforska om man bara har tid och ork.

För att återknyta till temat gränslöst så tog jag upp min emigrantforskning i helgen. Efter vårens intensiva forskande i samband med TV-programmet "Allt för Sverige" har detta blivit liggande. Vissa saker packades undan i samband med att vi flyttade tidigare i höstas, och det är först nu som jag börjat hitta alla pärmar och externa hårddiskar med information. Jag hade inte tänkt forska alls i helgen, men av någon anledning hade jag svårt att sova och satte mig vid datorn runt 2-tiden på natten. Jag gjorde några sökningar på Ancestry och Family Search, och där blev jag sittande fram till halv sex på morgonen!! (känner ni igen er?) Nytt material hade laddats upp sedan senast - nya arkiv, indexeringar och bilder som ledde till nya ledtrådar. Och så - med lite tur - hittade jag några av mina spårlöst försvunna släktingar i Kanada! Jag får nog ta det hela från början:

Min morfars morfars far hette Anders Salomonsson Hedberg och var född 1827 i Östansjö, Husby socken i Dalarna, son till soldaten Salomon Larsson (Hedberg) Bran och Anna Andersdotter. Han växte upp tillsammans med fem syskon under enkla förhållanden. Familjen bodde under hela denna tid på samma plats i Östansjö. 1853 blev han gift med reta Isaksdotter, också från Husby. Paret får därefter tre barn i snabb följd och Anders försörjer sin familj som diversearbetare, bl.a. på ett närliggande bruk.

Omkring 1860 skrivs Anders som backstugusittare, en titel som många av oss relaterar till fattigdom och elände. Backstugusittarna var lantbor som bodde på andras mark eller på allmänningar i små stugor, s.k. backstugor. Marken de stod på var vanligtvis stenig och dög därför inte till jordbruk. Kanske blev livet inte som Anders och hans hustru hade tänkt och nu, med tre barn att försörja (en son hade redan dött) kom allting över dem. De var tvungna att hitta en lösning på sitt liv och skapa en framtid för sina barn.

Sagt och gjort - i slutet av maj 1860 tar Anders med familj ut utflyttningsbetyg till Tammerfors eller Kyre socken i Finland. En annan hoppades ju på Amerika eller något annat spännande - inte vårt grannland! Familjen hamnar i vart fall i Ingula by i Viljakkala socken, tillhörande landskapet Birkaland där huvudorten var Tammerfors. I Viljakkala får Anders anställning i Haveri gruva, där det bröts järn åren 1738-1866. Här föds deras femte barn, dottern Alma.

Förmodligen blev inte livet i Finland som Anders och Greta hade hoppats. Deras vistelse i Viljakkala blev kortvarig och de flyttade tillbaka till Sverige redan 1863. De hamnar i Stockholms stad, där Anders fortsätter sin yrkesbana som gruvarbetare och 1865 flyttar hela familjen tillbaka till Husby. Där fortsätter Anders som diversearbetare och de får ytterligare sex barn. Efter flera hårda år av arbete lyckas Anders till slut få ordning på sin ekonomi och kan titulera sig gårdsägare. Då har han gått från absolut botten till att äga sitt eget hem - en stor bedrift.

20.jpg
Östansjö, Husby socken, Dalarna. Detta är gården som Anders Hedberg till slut blev ägare till.

Snart börjar barnen flytta hemifrån, tjäna piga och dräng och så småningom gifta sig. Tio till antalet hade det blivit - Johanna, Karl, Matilda, Alma, Sofia, Karolina, Gustava, Anders Gustaf, August Teodor och Elin. Det är då det händer, olyckan. 1897 är sonen August Teodor dräng i Myckelbyn i Husby och under en natt i början av juni anträffas han död bredvid landsvägen i Vika socken. I död- och begravningsboken kan man läsa att han dött av en olyckshändelse under åkning på landsvägen. I Tidning för Falu Län och Stad den 9/6 1897 finns dödsfallet beskrivet, och där får man också veta mer om anledningen till olyckan. August Teodor hittades nämligen med ett djupt gapande sår i halsen och han hade antagligen, berusad som han var, fallit av lasset framåt varvid hästen tillfogat honom såret med en av de vinterskodda hovarna.

Till slut fanns bara två av barnen kvar på gården - äldste sonen Karl och yngsta dottern Elin med sin utomäktenskapliga son Karl Gösta. Nu skakas familjen av nästa tragedi. Året är 1907 och Anders Hedberg påträffas död. Självmord. Han har hängt sig under sinnesförvirring.

Änkan Greta blir kvar på gården fram till 1909, då hon dör en naturlig död, 73 år gammal. Bodelning genomförs och vad gör barnen med sina andelar? De emigrerar! Först ut är dottern Gustava, gift med bildhuggaren Erik Englén och boende i Gävle, som lämnar Sverige 1902. Tillsammans med dottern Elna ska de till Duquesne, Pennsylvania där Erik har sina föräldrar och en syster. Näst på tur är systrarna Karolina och Johanna, som åker från Göteborgs hamn 1909 mot Tompkins, Saskatchewan, Kanada. Vid det laget är Karolina gift med Alfred Gelotte och har tre barn. De bor på Sandvikens bruk i Högbo utanför Gävle. Johanna är gift med Gustaf Gustafsson och bor i Torsåker, Gävleborgs län. Med sig har de yngsta dottern Klara. Tre av deras övriga fyra barn har redan bosatt sig i Kanada och nu åker de efter. Det sista barnet, en dotter, emigrerar några år senare med make och barn.

1910 emigrerar äldsta brodern Karl, också han till Kanada. 1912 följer systern Alma efter med sina fyra barn efter att hon blivit änka. Av de tio syskonen har nu hälften lämnat Sverige bakom sig i hopp om något bättre.

 Stava-Englen.jpg

Gustava "Stava" Hedberg (1869-1957) med maken Erik Englén och barnen Yngve, William, Elna och Edith.
Familjen bodde först i Saskatchewan, Kanada, men flyttade senare till Washington, USA.

Genom åren har jag i tur och ordning forskat på dessa familjer för att se hur det gick för dem, om de fick några barn i det nya landet och om jag har några nu levande släktingar där borta. Vissa har jag hittat, tack vare att livet i Kanada var så tufft att de flyttade till USA i stället. I USA finns många fler arkiv digitaliserade och sekretessreglerna är inte lika stränga som i grannlandet.

Men så kom jag alltså även vidare med Kanadafolket! Det var framförallt systern Johannas söner Emil och Ivar jag inte kunnat hitta tidigare. De fanns inte med i några folkräkningar i Saskatchewan där familjen tidigare bott, så jag anade att de kanske hamnat någon annanstans - kanske i USA dit systrarna Emma och Klara tagit sig. Hur jag än sökte kunde jag dock inte hitta något i USA.

Hos Ancestry finns ett mycket matnyttigt arkiv över personer som åkt över gränsen mellan Kanada och USA. För varje överfart finns personens namn, födelsedatum och födelseplats. Man får också veta var och till vem de ska, anledningen till resan samt vem som är närmast anhörig i landet de lämnat.

I denna databas har jag tidigare hittat mycket om de olika syskonen och deras familjer, men nu fick jag några helt nya träffar. Det visade sig att Johanna, tillsammans med sonen Ivar, varit i USA på besök minst två gånger hos dottern Klara i Portland, Oregon under 1930-talet. Som närmast anhörig har Johanna uppgett sonen Emil Gustavsson i Vancouver, British Columbia, Kanada. En ny ledtråd!

bilden.JPG

Uppgift om Johannas resa från Kanada till USA. Med sig har hon sonen Ivar och de ska till dottern Emma, gift med
Peter Herman Larson i Portland, Oregon. Närmast anhörig i Kanada är sonen Emil Gustavson i Vancouver.

För mig som tidigare letat släktingar i delstaten Saskatchewan har tillgången på digitaliserade arkiv varit minst sagt mager. När jag nu hamnade i British Columbia istället fick jag träff direkt i ett arkiv över dödsbevis. Här återfanns Emil med hustru och en son Fred. Genom att söka även efter Ivar fick jag träff på tre personer, hans barn. Detta arkivmaterial är fantastiskt på så sätt att utöver den avlidna personens namn framgår även föräldrarnas namn och make/makas namn. Kvinnorna står skrivna med sitt flicknamn och sökmöjligheterna är därför oändliga. Ivar själv har jag dock inte hittat än, han verkar ha dött under 1920-talet i Saskatchewan. Hans hustru Marie hinner gifta om sig två gånger innan hon går bort i British Columbia 1997.

Ddsbevis.jpg

Dödsbevis efter Karl Emil Gustavsson i Matsqui, British Columbia, Kanada.

Ja, och så fick jag då namnen på nästa generation släktingar. Tack vare några ovanligare efternamn hittade jag dödsannonser i Kanadensiska tidningar på nätet och nu har jag skrivit till några av de efterlevande med hjälp av Facebook! Nu är det bara att vänta på svaret...Håll tummarna!

När jag förra gången bloggade om min fars två emigrerade morbröder visste jag inte när Karl, den äldre av dem, åkte. Det hade jag inte lyckats hitta då, och inte heller vart han for. Att han emigrerade 1909 visste jag, men inte mer. Nu vet jag mer. Förra helgen var gratishelg på Ancestry för emigrantdokument. Så jag passade på att leta efter just dessa uppgifter. Man vill ju stilla sin nyfikenhet.

Min fars morbröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Till vänster är det John, Karls hustru Elin och Karl. I mitten Karl och Elin, troligen vid samma tillfälle, kanske något eller några år efter att de anlänt. Till höger tror vi att det är Karl och John, men flera år senare.

Enligt en passagerarlista avreste Karl, som då hette Kristoffersson, med fartyget Empire of Britain från Liverpool till Quebec i Kanada den 4 juni 1909. Rederi var Canadian Pacific Line. Från ett brev som finns bevarat i släkten framgår att han befinner sig hemma i Sverige den 18 maj samma år och han bör ha hunnit ta sig över till England och vidare till Liverpool på de tre veckorna där emellan. Kanske åkte han i slutet av maj. Så nu verkar det mysteriet vara löst, när han åkte.

Jag hittade även en lista över personer som passerade gränsen mellan Kanada och USA i oktober 1909. Där finns Karl med den 21 oktober. Åtminstone tror jag det.

I formuläret finns massor med uppgifter. Först står det att Karl Kristoffersson är stenhuggare, vilket stämmer bra. Det arbetade han som både i Amerika och i Sverige. Senaste bostadsorten i Kanada är Vancouver, vilket stämmer med det han uppger senare i livet när han ansöker om amerikanskt medborgarskap. Hans destination i USA är Seattle. Han är 30 år och kommer från Varberg i Sverige, vilket också stämmer. Men en uppgift stämmer inte. Det står att hans far ska heta Carl Jonsson med bostadsort Jordberg i Sverige. Det är fel. Hans far hette Kristoffer Johansson, som också är min fars morfar. Han hette inte Karl, inte ens som andranamn. Jordberg stämmer inte heller, gården hette Mute nr 8 i Rolfstorp. Jag tror ändå att detta är den rätte Karl, för jag har svårt att tro att två personer med samma namn, samma ålder, samma födelseplats i Sverige och samma yrke passerar gränsen mellan Kanada och USA vid ungefär samma tidpunkt. Det måste vara rätt. Hade namnet varit Swanson eller Johnson eller Andersson hade jag tvivlat mer, men Kristoffersson är inte så vanligt namn. Kanske har den tjänsteman som fyllt i formuläret skrivit fel efter att ha hört fel, eller blandat ihop med någon annans uppgifter. Kanske missförstod Karl frågan och gav fel svar.

I en kolumn framgår att Karl rest genom USA och senast befunnit sig där den 28 september, samma dag han uppger att han kommit till New York med fartyget Cedric. Det står ingen adress men det står "trans" vilket jag tolkar som transitering, dvs genomresa. Uppgifterna får mig att tro att han varit kvar i Quebec eller någon annanstans i Kanada, avreste därifrån i slutet av september med S/S Cedric och anlänt till New York den 28:e. Sedan har han rest vidare och någon gång under resan återvänt till Kanada, fortsatt resan där för att sedan återkomma till USA den 21 oktober via Vancouver.

Resan mellan Kanada och New York är dock en gåta. Enligt Wikipedia trafikerade fartyget Cedric rutten Liverpool-New York, och inte Kanada. Kan Karl ha rest tillbaka till Europa med planen att återvända hem men ändrat sig och åkt tillbaka med Cedric? Då borde han ha funnits med i Ellis Islands databas över immigranter, men det gör han inte. Eller är det en tillfällig ändring av rutten? Eller minns Karl fel? Kanske till och med hittade han på av någon anledning? Han har förmodligen inte avkrävts några dokument för att visa det han påstår, men det vet jag inte.

Karls lillebror John emigrerade 1911, men förra gången hade jag inte hittat hans ankomst till USA och vilket fartyg han kom med. Jag har sökt på Ellis Island flera gånger utan resultat. Inte så konstigt, för han åkte till Boston. Dit anlände han med fartyget Cymric den 6 april 1911, med avresa från Liverpool. John uppger då att han ska till Baring, den stad i staten Washington där storebror Karl redan bor.

Varför vill jag veta allt detta? Det spelar ju ingen roll längre, egentligen. De är döda sedan länge, båda två. Men jag vill kunna lägga pusslet med så många bitar som möjligt. Ren vetgirighet, alltså.

Det jag allra helst vill veta är vad som fick Karl att emigrera. Att John blev påverkad av sin storebror verkar givet, men Karl som åkte först, varför gjorde han det? En olycklig kärlekshistoria sägs det i släkten, men ingen vet med säkerhet.

Sedan förra bloggposten har jag också fått veta att Johns ende son fortfarande lever och bor i Florida. Sonen fick tre barn som är lite yngre än jag, och alltså mina tremänningar. Två av dem har jag kontakt med via Facebook idag och den ena av dem har berättat en hel del nytt om sina farföräldrar. Bl a varifrån hennes farmor Opal kommer, Johns hustru som jag tidigare inte visste något om, och deras kontakt med en känd bolagsmogul i USA. Men det är en historia för vår egen släktbok, som ska skrivas så småningom.

Egentligen var nog allt bara en slump. Inte att jag skulle börja släktforska, men i den unga åldern. Jag var 16 år och var som brukligt på besök i Västergötland hos mina farföräldrar under sommaren. Vi sågs inte särskilt ofta, men när mina föräldrar hade semester passade vi på att ta en sväng på Kinnekulle för att se det vackra landskapet, titta i affärer och fika på små kaféer där kaffebrödet var hembakt. Oftast åkte vi också förbi den lilla stenkyrkan i Västerplana där mina föräldrar gifte sig 1995.

Några tankar på att börja släktforska hade jag aldrig haft under min uppväxt. Jag kan minnas att jag tyckte det var spännande att rita släktträd i skolan, men på den tiden hade jag inte en tanke på att man kanske kunde ta reda på mer än vad farfars föräldrar hette. Det handlade mer om att rita in den närmaste familjen med farbröder, ingifta fastrar och kusiner - de som fortfarande fanns i livet.

Det hade varit en vacker sommardag. Vi satt inne på kvällen och fikade  och kom då att prata om släkten. Någon nämnde något om släktingar på Hawaii och jag ryckte till. Hawaii? Har vi släktingar där? Farfar berättade historien från början, om hur hans två morbröder lämnat landsbygden under tidigt 1900-tal för att söka lyckan i Amerika. Den ene blev bonde i Minnesota och den andre elektriker på Pearl Harbor, Hawaii. Det här var något man hade pratat om i alla år, även under min pappas uppväxt, förstod jag. Berättelsen om de båda bröderna som lämnat Sverige för att aldrig komma tillbaka hade satt djupa spår i min släkt och under alla år hade man funderat över hur deras liv hade blivit. Man pratade, funderade, men hade aldrig gått från tanke till handling. Tänk om farfar kunde få ett svar medan han levde? Och semester på Hawaii? Det var värt ett försök!

Jag letade fram en blyertspenna och ett  kollegieblock och började anteckna frenetiskt. År, namn och gårdsnamn började sakta men säkert bilda ett litet släktträd. Några luckor blev det här och där, men de flesta datum kunde både farmor och farfar utantill. Jag fick veta att min kusin Amanda hade en namne i farfars moster, den framgångsrika "Malle" som hade herrekipering i Stockholm, och min pappa Svante hade fått sitt namn efter farmors farfars far, "Svante på Gärdet" i Öttum.

Familjen-Adolf-Andersson.jpg

Adolf Andersson och Maria Svensdotter med barnen Amanda, Edvin, August och Helvy, min farfars mor.

Om släkten på Hawaii visste man inte mycket. Kanske var allt bara påhitt? Det enda man med säkerhet kunde berätta var att farfars mor hade haft kontakt med sina bröder via brev och att brodern på Hawaii hade en dotter Alice som var på besök i Sverige på 1960-talet. Hon hade varit på samma plats som jag just då befann mig, i Blomberg där mina farföräldrar har sitt sommarhus.

Väl hemma igen började jag läsa på om släktforskning och fördjupa mig i ämnet. Jag lånade böcker på biblioteket, sökte på nätet och anmälde mig strax till en nybörjarkurs på ett av studieförbunden i Gävle där jag bodde. Det var en kvällskurs med ca åtta deltagare och jag sänkte medelåldern rejält.

Med ny kunskap och de uppgifter  jag redan hade samlat på mig började jag leta i arkiven. På den tiden var det ännu mikrokort man fick använda, men Genline (numera Ancestry) hade precis börjat lägga upp materialet på nätet. Det var mörka och svårlästa bilder, men med tiden gick det lättare. Snart hade jag hittat farfars familj i husförhörslängderna och med hjälp från duktiga forskare på Anbytarforum kunde jag hitta brödernas utflyttningsdatum.  Vissa hade också tillgång till amerikanska arkiv med folkräkningar och passagerarlistor, vilket steg för steg förde mig närmare och närmare min släkt i USA.

Enligt folkräkningarna hade farfars ena morbror, Edvin Isak Adolfsson, gift sig med Elma och fått barnen Edwin och Alice. De bodde i Honolulu på Hawaii och han arbetade som elektriker. Bingo! Med de ledtrådarna tog jag kontakt med stadsarkivet i Honolulu och berättade om vad jag sökte. Arkivarien där som tog emot mitt mejl var mycket hjälpsam och engagerade sig verkligen för att ge mig svaren jag sökte. Fanns det levande släktingar? På arkivet fanns bl.a. rullfilmer med kopior på gamla tidningar från Hawaii. Här lyckades arkivarien lokalisera dödsannonser efter min farfars morbror, dennes hustru och sonen Edwin.  Det visade sig att berättelsen om min farfars morbror var sann - han hade arbetat på Pearl Harbor och var enligt den utförliga texten mycket omtyckt. Som s.k. master electrician var han ansvarig för en egen avdelning där man bl.a. hade haft till uppgift att laga allt som förstörts under kriget.

Sonens dödsannons gav mig fler ledtrådar. Han hade arbetat som poliskonstapel  på Hawaii, men var kanske mest känd från stränderna på norra sidan av ön där han agerat livvakt på sin fritid under många år. Han rustade upp sin bil med egna medel och hade förutom sin surfbräda flera andra hjälpmedel för att kunna få upp nödställda personer ur vattnet. Han uppskattas ha räddat över 100 personer och blev senare invald i Hawaiis polisdistrikts egen Hall of Fame.

148-1.jpg
Farfars morbror Edvin Adolphson med hustrun Elma och barnen Alice och Edwin.

I dödsannonsen fanns också namnen på hans tre döttrar och deras makar. Yngsta dottern var frånskild och arbetade liksom sin far som polis, men i Kalifornien. Jag kontaktade därför alla möjliga poliskontor i den amerikanska delstaten, men fick snart till svars att de inte kunde lämna ut några uppgifter om sina anställda. Internet blev min räddning. I de nyare numren av den lokala tidningen på Hawaii hade samma kvinna skrivit flera insändare. Dessa kunde jag läsa direkt på nätet och kunde där se att kvinnan gick under sitt flicknamn, Adolphson. Ett rop på hjälp skickades till tidningen, och några dagar senare fick jag plötsligt ett mejl mitt i natten. Hawaii ligger tidsmässigt 12 timmar efter oss, så det var egentligen inte så konstigt. Mejlet var från den person som jag sökte - min pappas syssling, barnbarn till farfars morbror som emigrerade 1906. Hon berättade att hon var den jag sökte och delade med sig av sina minnen av den svenska släkten som hennes far och faster hade varit i kontakt med för länge sedan.  Jag var i sjunde himlen!

Efter tät kontakt med mina amerikanska släktingar åkte sedan jag och min flickvän till Hawaii i tre långa veckor på semester. En fantastisk resa som vi aldrig ville skulle ta slut. Nästa sommar åker vi tillbaka igen, denna gång för att gifta oss. Det blir på midsommarafton, precis som mina föräldrar och farföräldrar före mig har gjort. Min släktforskning har verkligen format mig som person och lett mig in på helt nya vägar. Att släktforska är en resa som aldrig tar slut!

IMG_1052.JPG

Jag tillsammans med mina amerikanska "kusiner" framför min farfars morbrors gravsten.

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.

När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.

Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter. 

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.

Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».