I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.