Nyligen stötte jag på en familj som emigrerade till Kanada på 1920-talet. Hela familjen med åtta vuxna och halvvuxna barn åkte iväg. Utom en enda. Ett av mellanbarnen i familjen stannade hemma i Sverige, han hade precis gift sig och fått barn här.

Jag kan inte släppa tanken på detta. Att vara den ende i en hel familj som blev lämnad kvar, och dessutom frivilligt. Att familjer kunde nästan dö ut, med bara en eller två överlevande efter rödsots- eller koleraepidemier, det hände nog ibland. Men då var det ofrivilligt. Men att två medelålders föräldrar emigrerade med så gott som hela sin familj och lämnade en enda son kvar hemma, hur kunde man göra det? Naturligtvis fanns det skäl till detta och som inte jag känner till, dessutom starka skäl skulle jag tro.

Den kvarlämnade sonen dog bara några år senare i lungsot så troligen återsågs de aldrig. Föräldrarna och syskonen rotade sig i Kanada och blev kvar där. I samma släkt men i en annan släktgren skedde precis samma sak, föräldrar och syskon emigrerade och lämnade ett vuxet barn kvar hemma i Sverige. Detta var nere i utvandrarbygden i södra Småland.

Själv skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att lämna barn och barnbarn hemma i Sverige och flytta till ett annat land, inte ens med de kommunikationsmöjligheter vi har idag.

Det här hände inte i min släkt utan i en kunds släkt, så jag ska inte orda mer om just dessa.

Folkräkningen år 2000 i USA. Bilden visar personer som då angav att de har rötter i Sverige. Mörkrött är mest koncentration av svenskamerikaner. Flera av mina egna emigrantättlingar bor idag i den yttersta gula östra rutan (Tioga county) i Pennsylvania, dit emigranterna kom på 1880-talet. Bild från Wikipedia.

Ovanstående är inte de enda fallen jag stött på. För några år sedan forskade jag om min äldste sons svärfars släkt. Svärfaderns farmors far Per blev ensam kvar hemma i Skåne när föräldrar och alla syskon emigrerade till USA på 1880-talet. Per var äldste sonen och hade då varit gift några år och hade fem barn. Varför följde de inte med? Kanske ville inte hustrun emigrera. Det vet vi inte, för min sons svärfar hade aldrig hört tals om detta och visste alltså ingenting om orsakerna till emigrationen och att hans farmors far blev kvar hemma.

Även om man är vuxen måste det ju vara en enorm omställning när hela ens familj försvinner till ett annat land. Inte skulle jag ha velat ha det så, att mina föräldrar, syskon och syskonbarn bara försvann ur mitt liv.

Tur är det förstås att denne Per stannade kvar annars hade jag inte haft de barnbarn jag har idag.

Min sons svärfars farmors farföräldrar i amerikanska folkräkningen år 1900 med dotter och dotterns barn. De andra barnen hade egna hushåll.

Nästan så här var det även för Vilhelm Mobergs mor Ida. Alla hennes syskon emigrerade till Amerika, men hon hade sin mor Johanna kvar hemma i Duvemåla.

Vid förra sekelskiftet lockade både annonser och artiklar i tidningarna till emigration. Västerviks-Tidningen 1908.

Okome. Tycker du att ordet låter konstigt? Ibland har jag fått reaktionen "vilket ovanligt namn" när jag berättat att jag har min släkt där. För Okome är en församling och ett mindre samhälle i mellersta Halland, mellan Falkenberg och Ullared. Där föddes min mamma 1924 och där växte hon upp med sina tolv syskon. Där föddes min morfar 1893 och hans mor 1852. Det är på hennes sida, min morfars mors, som min släkt kommer från Okome i ganska många generationer bakåt.

Namnet fanns redan på 1300-talet. I Halland finns det två socknar till med namn som slutar på -ome och jag har släkt i båda: Askome (som är grannsocken till Okome) och Lindome (som ligger i norra Halland).

I Okome hade jag min mormor och morfar när jag växte upp och många av mammas syskon och mina kusiner. Flera av dem bor fortfarande kvar där. 1928 tog min morför över Okome kvarn och såg där. Allt finns kvar. Den äldre delen där han då arbetade är numera hembygdsmuseum. När jag var barn fanns det fortfarande en mjölnare i kvarnen. Morfar och mina morbröder arbetade på sågen. Det var alltid varma och fina sommardagar när jag ibland gick med eftermiddagens kaffekorg till dem.

Okome såg och kvarn med kvarndammen, den äldre delen som inte är i bruk längre. I tvåvåningshuset låg kvarnen i den lägre längan låg sågen där morfar och mina morbröder och andra arbetade. Bilden tog jag på besök hemma 2003.

Mormors och morfars hus närmast och kvarnen och sågen på andra sidan landsvägen, med brädstaplar överallt. Idag ligger sågverksbyggnaderna hitom boningshuset där det då var åker. Huset byggdes om 1953.

Eftersom min familj bodde ganska nära Okome, i grannsocknen Ljungby, så var vi ofta och hälsade på i Okome och ibland var jag själv hos mormor och morfar, eller med någon av mina bröder eller någon kusin. Ja, ni förstår ju att det var en idyllisk tid under min barndom på 50- och 60-talet. Släktgemenskapen var, och är, stark och att komma till Okome är att komma hem för mig.

Men visst är sockennamnet lite speciellt. När jag ibland sökt på "okome" på Instagram brukar det komma japanska bilder på en viss hundras som sökträffar. För ett tag sedan blev jag varse att det finns ett Okome i USA också. Där är det ju inte ovanligt med svenska namn på orter där svenska emigranter slagit sig ner, och så antar jag att det är även i det här fallet.

Det amerikanska Okome ligger i norra delen av Pennsylvania. Till Pennsylvania emigrerade min morfars två fastrar från Okome på 1880-talet. Men det är inte de som gett namn åt orten, för de bosatte sig på andra ställen flera mil därifrån. Det har jag koll på. Men det var ju fler som utvandrade från Okome och säkert är det någon eller några av dem som bosatt sig där och bestämt ortens namn. En som hette Carl P. Carlsson var postmästare där 1890. Kanske var det han som kom från Okome. Jag har inte kollat i utflyttningslängderna i Okome församling efter hans namn.

Okome i Pennsylvania är bara en liten håla, med idag tre hus. Tittar man på Googles karta så ser det ut att ligga långt ute i vildmarken med bara skog runtomkring. Kanske är det ättlingar till tidigare emigranter från det svenska Okome som bor där idag. Kanske är de släkt med mig. Jag har säkert många fler emigranter i min släkt än jag känner till idag, jag har inte följt mina anors syskons efterlevande i kyrkböckerna. Det kommer jag säkert att göra någon gång, när jag blivit pensionär och har oceaner av tid för det här.

Okome kyrka och en del av samhället idag. Följer man vägen som försvinner ut i vänstra kanten lite längre kommer man till sågen. Bildkälla: Wikipedia, foto: Alicia Fagerving.

Mina föräldrar bodde en tid i Okome innan jag föddes. Här står de på landsvägen i närheten av sågen och med mina två äldre bröder i vagnen. Jag tror att det är 1950, kanske 1951.

Ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Mormors och morfars hus ligger intill landsvägen just där den går i en liten böj i nederkanten av kartan. Kvarndammen syns till vänster. Senare drogs landsvägen om och rätades ut så att boningshuset hamnade på en sida och kvarn och såg på andra sidan om vägen. Idag ligger det en rad med villor på båda sidor om vägen från sågen och upp till kyrkan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

3288 svenskar emigrerade till Nya Zeeland från mitten av 1800-talet till 1940. Minst. Säkert var det några till, som inte är identifierade.

Dessa 3288 emigranter finns med i Sten Aminoffs bok "Svenskarna i Nya Zeeland", utgiven av Emigrantinstitutets vänner 1988. Mer än halva boken består av en lista med dessa emigranter. Så har du en emigrant till Nya Zeeland i din släkt kan denna bok ge viktig information.

I resten av boken berättar författaren om denna emigration. När den var som störst, varför den skedde, vilka grupper som åkte och vad det blev av dem i Nya Zeeland. För mig var detta helt nytt innan jag läste boken. Det slumpade sig så att två släktforskare från Nya Zeeland hörde av sig till mig för en månad sedan, oberoende av varandra, och frågade om hjälp med att hitta deras släkt i Sverige. Den ene befann sig på plats här i Västervik och visste att hennes farfars morfar (tror jag det är) Johan August Hjort kom härifrån och en tidigare generation kom från Västrums socken, där jag bor. Nu letade hon efter nu levande släktingar i Västervik. Den andra mailade och behövde hjälp av en svensk släktforskare att hitta varifrån i Sverige hennes anfader Aron Johansson kom. Det enda hon vet är när han beräknas vara född, när han emigrerade och att han uppger Dalsland som hemort i Sverige. Dalsland är ju stort och än har jag inte hittat någon lämplig kandidat men har inte gett upp sökandet.

I listan i Aminoffs bok finns uppgifter om emigranternas namn och hemort i Sverige, när de anlände till Nya Zeeland, när de blev naturaliserade (medborgare i Nya Zeeland), när de dog och i många fall giftermål och andra familjemedlemmars namn. För en del framgår det också om de är släkt med varandra. Sten Aminoff har alltså hämtat uppgifter både från arkiv i Nya Zeeland och svenska kyrkoarkiv. Ett fantastiskt arbete, tycker jag!

Han levde 1918-2000 och var ambassadör i Wellington 1974-1979 och fick då upp ögonen för denna svenska emigrantgrupp. Det kan vi tacka honom för idag. I listan kan du slå upp din emigrant och få veta vart hen tog vägen på Nya Zeeland.

I boken berättar Sten Aminoff att de allra flesta svenskar som utvandrade till Nya Zeeland gjorde det under åren 1870–1875. Det skedde efter att landets finansminister efter ett besök i USA förstått att skandinaver var särskilt lämpade för skogsavverkning. Och skogsarbetare behövdes i den nya nationen, för att få fram mer odlingsbar jord så att fler emigranter kunde lockas dit. Framför allt ville man ha norrmän och svenskar som skogshuggare. Värvningsagenter anlitades och kunde locka med att en första grupp på upp till 70 personer skulle få fri resa, resten skulle få en del av sin reskostnad betald. Den förste svensken som reste i denna grupp var Nils Jönsson Bergquist född 1835 i Åhus med hustrun Johanna Augusta född 1846 i Karlskoga och parets två barn Emma Christina och Carl Fredrik, tre respektive ett år gamla. Senare följde fler svenskar och norrmän men även danskar. De närmast följande åren värvades ytterligare flera hundra emigranter från Sverige, Norge och Danmark. 1875 upphörde resesubventionerna och emigrationen stannade av eftersom resan då blev mycket dyrare än till USA. Av de svenska utvandrarna till Nya Zeeland var många fattiga lantarbetare från Skåne, framför allt från Allerums socken, som sökte bättre livsvillkor efter nödåren på 1860-talet.

Flera svenskar hade invandrat före 1870 och immigrantströmmen från Sverige fortsatte en bra bit in på 1900-talet, om än inte i lika stor omfattning. Efter 1876 var det många sjömän som hoppade av i Wellington eller andra hamnar och stannade kvar. De allra flesta kom dit på brittiska handelsfartyg. I denna grupp kom många av emigranterna från Torsås socken i södra delen av Kalmar län.

Författaren berättar också om hur de fann sig till rätt i det nya landet, om assimilering och senare generationers svenskättlingar. I boken finns en avdelning med uppgifter om de källor som använts i både Sverige och i Nya Zeeland, både arkivhandlingar och litteratur. Dessa kan säkert vara till hjälp för den släktforskare som vill fördjupa sig i sökandet efter svenska emigranter i Nya Zeeland. 

För släktforskaren från Nya Zeeland som sökte släktingar i Västervik kunde jag berätta att det inte verkar finnas några nu levande anförvanter just här, däremot på andra ställen i Sverige. Hur det sedan gått med kontakten vet jag inte, men kontakt skulle tas. Den andra släktforskarens anfader letar jag som sagt fortfarande efter, och hoppas förstås kunna hitta denne i något kyrkoarkiv från Dalsland. Han reste ut från Köpenhamn 1874. Oavsett om jag lyckas eller inte har jag lärt mig mycket nytt på köpet.

Webbplatser med information om svenska emigranter i Nya Zeeland:

https://teara.govt.nz/en/scandinavians/page-1

https://prezi.com/lfj83isruaym/scandinavian-immigration-to-new-zealand/

Om släktforskning i Nya Zealand: http://www.genealogylinks.net/newzealand/index.html

Karta från 1911. Bild från Wikipedia.

Den här unga kvinnan hette Ingeborg Johnsson. Någon gång i maj 1901 blev hon fotograferad ombord på emigrantfartyget S/S Ariosto på väg från Göteborg till Hull.

Ingeborg Johnsson ombord på S/S Ariosto 1901. Fotograf okänd. Bild från Nordiska Museets fotosamling.

Bilden hittade jag när jag sökte efter en bild på fartyget S/S Ariosto, till en artikel jag skrev i förra veckan. S/S Ariosto var ett stort och välkänt emigrantfartyg vid förra sekelskiftet. Fartyget lämnade Göteborg den 10 maj 1901 på väg till Hull där passagerarna fick gå iland och åka vidare till Liverpool för den fortsatta resan. Ingeborg reste tillsammans med närmare 550 andra emigranter.

När jag såg den här bilden så fångades jag av henne. Inte minst för att hon kom från Köinge, grannsocken till min födelseförsamling Ljungby i Halland. När jag växte upp på 60-talet hade vi postadress Postlåda 1196, Köinge. En del av min släkt kommer från Köinge, så det klingar hemtoner.

Så klart bodde det mycket folk i socknen vid förra sekelskiftet och släkt är vi inte. Men som släktforskare blir en ju nyfiken. I bildtexten till bilden på Digitalt Museum står det ”Ingeborg Johnsson, gift Frankmar, emigrerade till Amerika 1901, när hon var 17 år. Ingeborg var folkskollärardotter från Köinge, i Halland. Hon ville gå i folkhögskola, men familjen hade inte råd, därför emigrerade hon. Ingeborg reste med fartyget Ariosto från England och vidare till Amerika med fartyget Ivernia. Efter sex år i Amerika återvände hon hem till Sverige 1907”. Hon är inte svår att hitta i arkiven. För jag blev ju tvungen att stilla min nyfikenhet.

Jag undrar hur det kom sig att just hon blev fotograferad. Kanske bara för att hon var en söt ung kvinna. Hon ser lite blyg ut men det är ju lätt att misstolka. Fotografiet ingår i Nordiska Museets fotosamling och har ämnesordet emigration. Hur som helst har jag inte kunnat släppa tanken på henne. Och det visade sig att hon faktiskt har en viss men mycket avlägsen koppling till min släkt i Köinge socken. När hon emigrerade var hennes far Jöns Johansson organist och folkskollärare i skolan som låg vid Svenstorps gård, som ligger precis på gränsen mellan Köinge och Svartrå socknar. Skolan var gemensam för båda socknarna. Jöns Johansson kom dit som lärare 1887 och 1904 flyttade de till Köinge samhälle där han fortsatte arbeta som lärare, sedan Köinge socken fått eget skolhus. Båda föräldrarna kom från Glimåkra i Skåne och när de flyttat till samhället köpte de sig så småningom en tomt och byggde ett hus som de sedan kallade Glimåkra.

Tillbaka till Svenstorp. Min morfars farfar ägde Svenstorps gård på 1860-talet men sålde den sedan. 1871 sålde köparen fyra tunnland av gårdens jord till skolhuset (det måste ha varit de två socknarna som köpte) och då byggdes skolhuset. Så den mark där skolan stod hörde från början till den gård som morfars farfar Lars Arvidsson hade. 2013 hade vi Amerikasläktingar på besök, barnbarnsbarn till Lars Arvidssons dotter Albertina som var faster till min morfar. Då besökte vi Svenstorp (som är i släktens ägo igen) och fick då utpekat för oss av en släkting var skolhuset legat. När mina släktingar gick i skola var långt före Jöns Johanssons och Ingeborgs tid på Svenstorp. Världen är liten ibland.

Skolan där Ingeborgs pappa var lärare. Troligen bodde de i skolhuset också. Bilden kommer från Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening som publicerat fotografiet på sin Facebooksida. Kanske är det Ingeborgs mor och syskon på fotot?


Borta vid detta gamla hus ska skolhuset ha legat, enligt vad jag fått utpekat för mig. Men jag är inte helt säker på att det stämmer. Bild från 2013.

Svenstorps gård när mina Amerikasläktingar var på besök 2013.

Passagerarlistan för S/S Ariosto när Ingeborg reste i maj 1901. Bildkälla: Arkiv Digital, Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:69 (1902-1902) Bild 1100 / sid 215.

Ingeborg var ju bara 17 år när hon emigrerade. Hon verkar ha rest ensam, ingen mer från socknen reste då och i passagerarlistan står hon ensam. Kanske reste hon ändå med någon släkting eller bekant. Enligt passagerarlistan skulle hon till Hartford i Connecticut. Vad hon gjorde de här sex åren i Amerika vet jag inte, jag har inte lyckats hitta någon information om hennes tid där. Hon kom i alla fall hem ogift 1907 och bodde hos sina föräldrar i Köinge till sommaren 1914 då hon flyttade till Solna. Ingeborg var född i november 1883 så hon var då 31 år gammal. I Solna blev hon massör på Eugeniahemmet. Kanske hade hon lärt sig det i USA?

På Eugeniahemmet arbetade redan då diakonen Gerhard Vilhelm Andersson. I församlingsboken står det både student och diakon, kanske gjorde han praktik på Eugeniahemmet. Det var en så kallad vanföreanstalt där sjuka och handikappade barn vårdades. Ingeborg och Gerhard Vilhelm gifte sig 1917, så småningom blev han präst och de bytte efternamn till Frankmar. En son föddes i äktenskapet 1920.

Ingeborg hade flera syskon och en av dem emigrerade också, den ett år äldre John Bernhard. Han kom efter till Amerika 1902 och reste också med S/S Ariosto. Han var då på väg till Galesburg i Illinois, kanske bodde Ingeborg där vid den tiden. Brodern verkar ha trivts bättre i Amerika än Ingeborg. Han gifte sig där med Selma Andersson från Norrköping och de fick två barn. 1922 kom familjen hem till Sverige men återvände efter fem år. Enligt amerikanska folkräkningen 1930 bodde de i Minneapolis där John arbetade på en bilfabrik.

Ingeborg levde till 1960 och hennes make till 1978.

Tillägg 31 maj:

En bild på fartyget ska det ju också vara. Den kommer från Wikipedia och är ett vykort från någon gång kring förra sekelskiftet. När jag skrev blogginlägget glömde jag den här bilden.

Har du Amerikaemigranter i din släkt är Familysearch en guldgruva. Väldigt mycket information finns att hämta i mormonernas databaser. De är dessutom gratis. Under mina år som släktforskare har jag hittat mycket uppgifter om emigranter där, både i min egen släkt och åt kunder. Databaserna fylls hela tiden på med nytt innehåll, så hittade du inget för något år sedan kan det vara idé att söka igen.

Med hjälp av amerikanska dokument kan det gå att följa en person genom livet, även om det inte ger en lika fyllig bild som våra svenska husförhörslängder och församlingsböcker. Det går att hitta inresor via passagerarlistor (många reste flera gånger) eller något annat dokument. Inkallelseorder för första och andra världskriget finns för många Sverigefödda män. Giftermålslicencer, dödsbevis, passansökningar och ansökningar om medborgarskap finns också. Detta är de vanligaste dokumenten. Dessutom kan det bli träff i folkräkningarna, som gjordes vart tionde år.

Har din emigrant ett vanligt namn blir det svårare, för då kan det vara svårt att urskilja vilken Anna Swanson i Chicago det gäller. Då får du pussla med olika uppgifter. Kanske står födelsedatum i en handling och inresedatum i en annan och båda uppgifterna i en tredje. Med ett ovanligt namn är det naturligtvis lättare.

Med några exempel här ska jag visa vad man kan hitta:


Ett exempel på inresa som inte sker via Ellis Island (som du bäst söker i på Ellis Islands databas): Arvid Broms lämnade Sverige den 14 juli 1905 har jag sett i passagerarlistan från ångfartyget Calypso som då avgick från Göteborg till Hull. I England bytte han till en ny båt men kom inte till New York som de flesta andra utan till Quebec i Kanada, troligen till staden Montreal. Därifrån har han passerat gränsen till USA vid St Albans i Vermont för detta inresekort har som källa arkivet Vermont, St. Albans Canadian Border Crossings, 1895-1954. Vi får veta att han kommer från Söderfors i Sverige och att han tänker bege sig till Chicago där hans bror Charley bor på 2612 Wayne Avenue. På fickan har han 8 dollar och 50 cent och hans avsikt är att stanna i USA.


Den emigrant som tänkte stanna i USA ansökte troligen om amerikanskt medborgarskap. Det gjorde Selma Maria Swanson, född den 8 januari 1883 i Sverige (jag tror att det är den Selma Maria Svensdotter som föds i Väne Åsaka församling detta datum). Hon bor på 3303 Balmoral Avenue i Chicago och inreste via Boston den 20 oktober 1910. Den 13 juli 1928 blir hon amerikansk medborgare. Källa: Illinois, Northern District Naturalization Index, 1840-1950.


Carl Gustaf Peterson inkallades som soldat i amerikanska armén under första världskriget. Om han tjänstgjorde som soldat framgår inte, bara att han blev inskriven den 12 september 1918. Han bodde med sin hustru Anna på 622, 11th Avenue i Duluth i Minnesota. Här får vi veta att han arbetar som joiner, vilket jag tror betyder ungefär finsnickare, och är anställd på McDougall Duluth Co i Riverside i Duluth. Han är född den 27 februari 1881 och kan vara den pojke med samma namn som föds detta datum i Stora Skedvi församling. På baksidan ser vi att han är av medellängd, har blå ögon och brunt hår. Källa: United States World War I Draft Registration Cards, 1917-1918.


Även under andra världskriget gjordes inkallelser av amerikanska män och det verkar framför allt ha skett 1942. Oscar Wilhelm Holmstrom, född i Heljum i Sverige den 6 april 1885 är en av dessa. Han var alltså redan 57 år och behövde troligen inte tjänstgöra i kriget. Han bodde på 10166, N W St Helens Road i Portland, Oregon och arbetade hos Clark & Wilson Lumber Co (alltså ett skogshuggarföretag). Vi får inte veta något om hans eventuella amerikanska familj men han uppger Christine Hazlett i Kalifornien som närmast anhörig. Kanske kan det vara en dotter? Källa: United States World War II Draft Registration Cards, 1942.


Vigselbevis kallas marriage license på engelska. Här är det de svenska emigranterna John Helgesson och Anna Lindstrom som gifter sig den 7 juni 1902. De kommer från Ramsey County i Minnesota. Vittnen är Edwin Helgeson och Lina Dickmann. Prästen som viger dem verkar också vara emigrant från Sverige, han heter Hjalmar Sundquist. I en del andra vigselbevis har jag sett att även makarnas föräldrars namn finns noterade, vilket är en hjälp att identifiera att det rör sig om rätt personer. Källa: Minnesota, County Marriages, 1860-1949.


Dödsbevis skrevs för dem som dog. Här är det Anna P Swanson som avlidit på julafton 1919, 35 år gammal. Dödsorsaken är puerperal septicemia vilket jag tror är blodförgiftning vid förlossning. Hon är född i Sverige den 18 januari 1884, föräldrarnas namn är Petter Peterson och Anna Sköld. Maken heter Peter Swanson och de bor i Troy i Idaho. Vilken sorglig jul det blev det året! Källa: Idaho Death Certificates, 1911-1937.

En verklig skatt är de passansökningar där det också finns foton bifogade. Nu får ni scrolla ordentligt för det är långa bilder:


Algot Verner Theodor Carlsson och hans hustru Alma Carlsson ansöker om pass den 17 april 1922. Han är född den 27 januari 1890 i Sverige och han kom med fartyget Baltic från Liverpool till USA den 22 juli 1910. Den 1 juni 1918 blev han amerikansk medborgare och det ser ut som om han bor i Moline i Illinois. Hans handstil är lite svårläst men han verkar ha skrivit labourer, dvs arbetare, som yrke. Makarna ska resa från New York med S/S Stockholm den 18 april. Källa: United States Passport Applications, 1795-1925.


Nästa sida av Verner Carlssons passansökan. Vi får en beskrivning av hans utseende med blå ögon, brunt hår, kort näsa mm. Passansökan har intygats av Olaf Hooker som känt honom i två år. Längst ner finns fotografier på de båda makarna.


Verner Carlsson har också skickat med ett brev där han ber att passet skickas till New York eftersom det är bråttom inför resan.


Bilderna här är i betydligt större storlek i Familysearch databas och går att ladda ner till din hårddisk.


När du söker på Familysearch hemsida kan du välja att begränsa sökningarna till vissa typer av dokument. Gör du inte det och får många träffar kan du efter sökningen välja att titta i träffarna för vissa dokument, t ex bara militära handlingar eller bara ansökningar om medborgarskap (naturalization). Till vänster ser du hur du kan avgränsa din sökning, detta finns i vänsterkanten på söksidan under sökformuläret. Till höger ser du exempel på hur du kan filtrera de resultat du fått vid en bredare sökning. Detta finns också till vänster under sökformuläret, lite längre ner.

Det finns också tillgång till flera av de amerikanska folkräkningarna på Familysearch, men de ska jag berätta mer om en annan gång.

Det var inte bara till Amerika de for, emigranterna som lämnade Sverige. Några av dem, och inte så få, valde att utvandra till Afrika. De flesta av dessa valde länderna i södra Afrika som resmål.

Det här har jag läst om i Christer Blomstrands bok "Afrikafararna" från 2008. Författaren är f d journalist, numera bosatt i Västervik men har tidigare bott och arbetat i södra Afrika under flera decennier. I onsdags var han föredragshållare hos oss i Tjust släktforskarförening och berättade om några av Afrikaemigranterna.

Hans bok handlar främst om den s k Forssmanska expeditionen, en grupp utvandrare som lämnade Kalmar i augusti 1863 och seglade till Durban i Sydafrika, under ledning av Oscar Alarik Forssman som redan bott i Sydafrika i 17 år. Nu ville han ha fler svenskar där nere och kom hem på besök för att få fler att emigrera. Och det gjorde de, runt 30 personer. Ett flertal efterlevande till dem finns kvar i Sydafrika.

Sedan tidigare känner jag till att några som emigrerade till södra Afrika kring förra sekelskiftet hade anknytning till Västervik, där jag bor. I Västervik finns ett sekelskifteshus som dominerar stadsbilden i centrum, ett hus som de flesta Västerviksbor vet att det heter Häggbladska huset. Det byggdes 1910 av en Afrikaemigrant som återvänt till Sverige. Han hette Emil Häggblad. Han var född 1867 i Själevad i Ångermanland och kom till Sydafrika 1895, alltså en lite mer sentida emigrant. Kanske var det äventyrslusta som fick honom att ge sig iväg, han hade tidigare varit till sjöss och även arbetat i Sydamerika.


Häggbladska huset i Västervik (i mitten). Foto: Mikael Karlsson.

I Sydafrika blev Emil Häggblad först ridande polis under oroligheter som föregick det senare Boerkriget. Sedan arbetade han i guldgruvor och blev en välbärgad man. Några gånger kom han hem till Europa på besök. Så småningom tröttnade han på att inte ha en egen familj och satte in en kontaktannons i svenska tidningar. Det ledde till äktenskap med Ida Ziemanns från Helsingborg, som tog båten ner till Sydafrika för att gifta sig med en man hon aldrig träffat tidigare. Men de fann sig till rätta med varandra och fick flera barn. När tredje barnet kommit till världen bestämde de sig för att återvänta till Sverige och kom då till Västervik där de så småningom byggde sig detta hus.


Detta är bara en av alla historier som kan berättas om Afrikafararna. Om Emil Häggblad har Åsa Frosterud-Jägerhorn skrivit i Västerviks museums årsbok "Tjustbygden" 2003.


Ett klipp från Tidning för Wenersborgs stad och län 1896-03-19, där Emil Häggblad nämns. Bild från Kungliga Bibliotekets webbplats.

Historikern Ingvar Flink har skrivit om Emil Häggblad och några andra Västerviksbor som begav sig till Sydafrika vid samma tid, i en artikel från 1999. Där skriver han bl a om den s k Jamesonräden och Jamesons armé, som nämns i tidningsklippet ovan.

Ett par andra intressanta emigrantöden berättade Christer Blomstrand om i onsdags, två män som kom från Vänersborg, nämligen Charles John Andersson och Axel Wilhelm Eriksson. För Vänersborgarna är de förstås kända, men ni andra kanske är lite nyfikna på dessa.

Charles John Andersson döptes till Carl Johan när han föddes 1828 i Norra Råda i Värmland. Hans far var den engelske björnjägaren Llewellyn Lloyd och hans mor hette Brita Kajsa Andersdotter. De var inte gifta och hon ska ha varit piga hos björnjägaren, som hade fyra andra barn med andra kvinnor. Charles växte upp i Vänersborg. Genom sin far kom han i kontakt med den engelske upptäcktsresanden Francis Galton och blev erbjuden att följa med på en expedition till Namibia. Målet var att hitta Ngamisjön i nuvarande Botswana. Galton gav upp efter ett par år men inte Charles. Hans far björnjägaren skickade då en assistent till sonen nere i Afrika, det var Axel Wilhelm Eriksson som också kom från Vänersborg. Bara ett år senare dog Charles under deras gemensamma resa och Axel begravde honom ute i bushen, det råkade bli några kilometer in i grannlandet Angola, och inte i Namibia som Axel trodde att de befann sig i. 2007 lokaliserade Christer Blomstrand och hans fru Lena Johansson Blomstrand graven.

Axel hade i alla fall blivit biten av Afrikabacillen och stannde kvar där till sin död 1901. Han gifte sig 1871 med en engelsk kvinna och fick flera barn som han skickade till Sverige där de fick gå i skola. Axel hade en boskapsfarm och var även storviltjägare.


Bilden till vänster visar Charles John Andersson, hans far björnjägaren Llewellyn Lloyd och Axel Eriksson. Bild från Digitalmuseum. Till höger Axel Erikssons grav i Sydafrika. Bild från Wikipedia.

Charles John Andersson samt försättsbladet till en av de böcker han skrev om sin tid i södra Afrika. Bilder från Wikipedia.

Charles Andersson skickade hem uppstoppade fåglar han skjutit i Afrika, bl a denna grönfotade sumphöna som han sköt 1856 och skickade till Göteborgs Museum. Bild från Digitalmuseum.

De här två är så kända så Charles och Axel kan ni läsa mer om på nätet. Följ länkarna längst ner.

Peter Johansson i Vänersborg har skrivit en bok om Axel Eriksson. Axel hade en bror som hette Reinhold och som också utvandrade till södra Afrika. Reinhold var gift med en kusin till Peter Johanssons mormors far.


Den här bilden tog jag i onsdags när Christer Blomstrand berättade för oss om Afrikafararna. Bilden han visar och som han berättar om föreställer Jacob Letterstedt och hans dotter Corinne i Paris.

Jacob Letterstedt är en av många svenskar som utvandrade till Sydafrika. I Kapstaden gifte han sig till en större gård och startade ett bryggeri där. Senare kom en annan svensk, Anders Olsson från Malmö, och köpte bryggeriet. Idag ingår det i världens näst största bryggeri, SAB (South African Brewery). Även Axel Eriksson var inblandad vid starten av bryggeriet, ihop med Anders Olsson. Letterstedt hette från början Lallerstedt (och lär vara släkt med kocken) och kom från Vallerstad utanför Mjölby där han föddes 1796. Att han utvandrade till Sydafrika berodde på att han var skuldsatt och flydde från sina långivare. I Sydafrika blev han mycket förmögen och betalade senare sina skulder.

Att svenskar fick upp ögonen för Sydafrika som invandringsland berodde till stor del på ävenstyrsböcker som spreds i stora upplagor, böcker skrivna av svenskar som redan befann sig där nere, bl a av Charles John Andersson. En av dessa böcker är hans bok "Resor och jagtäventyr" utgiven 1861, en bok som var mycket populär.

Läs mer om Afrikaemigranter, bl a den Forssmanska expeditionen, i min andra blogg.

Länkar och källor:

Christer Blomstrands webbplats om Afrikafararna. På startsidan finns längst upp till vänster ett foto på Axel Eriksson:
http://www.afrikafararna.nu/

Om Charles John Andersson:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Andersson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5795
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Faktasidor/Charles-John-Andersson/

Om Axel Wilhelm Eriksson:
https://en.wikipedia.org/wiki/Axel_Wilhelm_Eriksson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=15425
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Utstallningar/Messaninen/Axel-Eriksson--Handelsfursten-av-Damaraland-/

Peter Johanssons bok om Axel Eriksson:
http://www.namibiana.de/de/the-trader-king-of-damaraland-axel-eriksson.html
http://www.svd.se/sparen-av-sverige-finns-fortfarande-i-namibia (här nämns också en bok om Charles John Andersson)

Om Anders Olsson och bryggeriet SAB:
https://en.wikipedia.org/wiki/South_African_Breweries

Om Jacob Letterstedt:
http://www.steyn.pro/genealogy/steyn/johannes/letterstedt.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Letterstedt

Frågorna på Anbytarforum och Facebook är många. Hur hittar jag min emigrerade släkting, jag har sökt överallt? Min släkting blev sjöman, vad hände med honom? Själv letade jag i många år efter min morfars farmors bror, Jan Petter Johansson från Torstuna som emigrerade med sin stora familj 1882. Till slut, efter en kreativ sökning i emigrantlistorna, hittade jag familjen. De hade bytt namn på tåget från Västerås till Göteborg. Nu hette de Thorsell!

Det kunde finnas många skäl till att byta namn en del gjorde det på grund av språket, en del för att de ville ha ett mer särskiljande namn. Ytterligare en del ville försvinna, ibland genom det som brukade kallas ”köpa en amerikaväst”, alltså anta någon annans identitet. Många hittar vi aldrig, några blir tillfällighetsfynd.

I Ulrika Eleonora församling i London finns en bok över fattigunderstöd som gavs av kyrkan till dess medlemmar. Där finner jag flera tillfällighetsfynd, ett av dem är Samuel Scott. Han söker fattigunderstöd för första gången 1876, anteckningen är från 1877. Då anges hans riktiga namn till Samuel Score. Han gick till sjöss som ung men slutade som sjöman 1851. Han arbetade som ”crane inspector” på en järnvägsstation sedan dess. Sedan han blivit sjuk har inkomsten minskat betydligt och han kan bara ta tillfälliga arbeten. Han är en respektabel man och beviljas därför ekonomiskt bistånd. Han är gift och har två vuxna barn. 6 december 1880 avlider Samuel Scott, med bedjan om Guds nåd på sina läppar. Hustrun, Harriet, får bidrag från kyrkan 1887,hon blir sjuk 1889 och har då mycket hjälp från sin son, Samuel (d.y.). Sonen har själv 8 barn med betalar hennes hyra. Hon avlider 22 november 1889, då utgick bidrag till begravningen.

Redan 1860 har Samuel fått en psalmbok av kyrkan, enligt en tidigare anteckning där han står under namnet Jonas Österlund (engelska: Samuel Scott), född 19/6 1815 i Figeholm nära Döderhult. En titt i PLF-CD för Misterhults socken bekräftar hans identitet. Fadern, kvartersmannen Hans Österlund, dör vid 62 års ålder redan den 4 mars 1820. Modern, Maria Svensdotter, lever till 20 juni 1846.

b2ap3_thumbnail_Jonas-sterlund-fd.JPG

Samuel Scott finns i folkräkningen 1861, han bor på Hackney Road i Bethnal Green med hustru, sonen Samuel (13 år) och dottern Catherine (7 år). Lysningen mellan honom och Harriet Mills sker i St Saviour, Southwark tre söndagar mellan 26 juli och 9 augusti 1846, vigseln sker 16 augusti. 1851 bor de också i Bethnal Green, där anges hans födelseort till ”Figghaen”, Sweden. Enligt svenska kyrkans anteckningar bor de på nr 27 Temple Street, Hackney Road. De som sett ”Barnmorskan i East End” på TV kan föreställa sig omgivningen. Det var ett av de fattigaste områdena i London, enligt Charles Booths fattigdomskarta (http://booth.lse.ac.uk/) tillhörde gatan de som hade några relativt respektabla familjer men också många mycket fattiga. Många hus bombades under kriget, men många fanns kvar in på 60-70-talet. Numera hyrs en etta i det renoverade nr 27 Temple Street ut för 17 000 kronor i månaden, eller är till salu för närmare 6 miljoner. 

27, Temple Street:  https://goo.gl/maps/2SeFaS7D1wq

Samuel d.y. gifter sig med Hannah och får många barn. Catherine gifter sig med George Britain 1874, de får fem barn i rask takt, Catherine dör redan 1888. Samuel Scott finns med i flera träd på Ancestry, jag har kontaktat några ägare, som inte visste hans svenska namn. Det finns alltså efterlevande i England.

Vem hade kunnat räkna ut att Jonas Österlund från Misterhult skulle sökas med namnet Samuel Scott? Varifrån fick han det namnet? Jonas Österlund är bara en av de många som försvann i registren, de valde helt nya identiteter av någon okänd anledning. Inte konstigt att det är så svårt ibland. Eller.....var han verkligen Jonas Österlund?

I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr – framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant – och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda – och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar – något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det – från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst – brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet – en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make – men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp – tack vare att allt inte var bättre förr!

Ni som läser mina blogginlägg har nog märkt att jag skrivit då och då om emigranter och deras efterkommande. Det är lite fascinerande med dessa amerikaner som har sina rötter överallt på vår jord, inte minst i Sverige. Och det har blivit så att jag lagt mer energi på att leta amerikanska släktingar än tre- och fyrmänningar i Sverige.

Varför har jag inget svar på men misstänker att det ligger i avståndet. Alltså att lyckas hitta en avlägsen och tidigare okänd släkting i detta stora land, trots att det är så långt bort och åtskilliga miljoner fler att leta bland. Men det går alltså.

Under min uppväxt har jag hört talas om att det finns amerikanska släktingar och när jag var i början av tonåren träffade jag en av dem, Mary som var på besök hemma i Sverige. Hon är barnbarnsbarn till morfars moster. Det visste jag inte då men numera har jag ganska bra koll på emigranterna i släkten. Och jag har hittat henne igen där borta, via Facebook och med hjälp av min mammas kusin i Sverige. Även Marys kusin har jag fått kontakt med, liksom barnbarnsbarnen till min morfars faster, som jag även träffade för några år sedan.

Amerikanska släktingar i Sverige 2013. Vi besökte bl a en släktgård där dagens gårdsägare berättade för oss om gården. Han är femte generationen här och min fyrmänning.

I vintras lyckades jag hitta min fars emigrerade morbrors barnbarn, som bor i Kentucky. Det kunde ske tack vare att hon har sin fars och farfars ganska ovanliga efternamn, ett namn som pappas morbror bytte till efter emigrationen.

I förrförra veckan hittade jag i ett släktträd på Familysearch en dotter till en av morfars mostrar som emigrerat. Det fanns några generationer till efter dottern i släktträdet och jag mailade till trädägaren. Svar kom snabbt, men inte från en släkting utan från ett syskonbarnbarn till en som var ingift i min gren av släkten. Denne kunde i alla fall förmedla kontakt och nu har jag fått ytterligare en amerikansk fyrmänning i min bekantskapskrets, plus mycket intressant information om den delen av släkten. Hon var mycket ivrig att upprätta kontakt med släkten i sverige och inledde sitt mail med "Eureka!". Funnen! Ja, hon var funnen, och jag också.

Charlotta Olsson är min morfars kusin och hon emigrerade 1886 tillsammans med sina föräldrar och sin kusin Bina som i USA gifte sig med Lars Eckman. Bilder från Findagrave.

Dessutom har jag numera delvis intensiv kontakt med ett par amerikaner från gemensamma DNA-träffar. Två andra amerikaner har hört av sig, en till mig och en till min släktforskande lillebror, sedan de hittat våra släktträd på nätet.

Som ni ser blir det en lång lista på amerikanska släktkontakter. Och inte tror jag att det tagit slut än, utan fler kommer säkert att tillkomma.

Det här ställer ju lite krav på att kommunicera på engelska. I forum och i släktforskargrupper på Facebook förekommer det att släktforskare i Sverige skriver att de inte kan eller vill forska i amerikanska arkiv för att de har svårt med språket. Det kan jag förstå. Och att dessutom formulera sig i ett mail, det kräver ju mer, även om vi nästan allihop har fått lära oss engelska i skolan. Men jag skulle vilja uppmuntra dem som känner sådana svårigheter att våga ändå, att våga ta kontakt även om engelskan känns lite rostig. Du måste inte skriva perfekt, skriv så gott du kan. Det finns ju alltid Google translate också, en bra hjälp så länge man kollar igenom det.

Mitt knep för att upprätthålla engelskan någorlunda är att varje år läsa minst en bok på engelska. Det är inte så svårt. Så här har jag gjort i många år nu och oftast har jag valt någon bok jag ändå skulle vilja läsa på svenska. En deckare eller en roman jag gillar. En måste inte förstå varenda glosa och dessutom kan en lära sig lite nytt för en hel del går ju att förstå av sammanhanget.

På senare år har jag valt mer släktforskningsrelaterad litteratur. Ett par har jag skrivit om tidigare här. Idag avslutade jag läsningen av boken "Finding Samuel Lowe" av amerikanen Paula Williams Madison. Hon har skrivit en dokumentär om hur hon hittade sin morfar och hans tidigare okända familj i Kina. I Kina! Bland alla dessa över en miljard invånare! Själv är hon svart amerikan. Hennes mor hade en jamaikansk mamma och en kinesisk pappa, och hennes egen pappa är afroamerikan. En intressant bok, tycker jag. Den hittade jag när jag råkade titta på hennes föredrag på Rootstech där hon berättar om sitt sökande efter sin morfar.

För Paula Williams Madison är släktforskningen ett sätt att skapa sin identitet, att förstå vem hon är och varifrån hon kommer. Det tror jag är ett vanligt motiv för många släktforskare. Ett annat, och förmodligen betydligt mer vanligt, är att själva sökandet i arkiven är spännande och intressant. Så är det för mig. Jag har alltid vetat varifrån jag kommer även om jag inte känt till namnen på mer än ett par generationer bakåt. I min släkt finns inga släktmysterier om ursprunget, knappt ens några okända fäder. Däremot tror jag att det för flera av mina amerikanska släktingar handlar om att få veta varifrån de kommer och om att få en starkare identitet. Några av dem har inte vetat så mycket om sitt svenska ursprung.

Så jag tycker verkligen att det varit, och är, värt ansträngningarna att skriva och läsa på engelska, trots att mitt språkbruk är långt ifrån perfekt.

Jamestown i den amerikanska staten New York är en mindre stad på idag omkring 30 000 invånare. Staden ligger längst ner i sydvästra hörnet av staten New York och jag tror att både klimatet och landskapet är lite likt det svenska. Kanske var det likheten med hemlandet som fick många svenskar att emigrera hit för hundra år sedan.

Det finns mängder av orter i USA, inte minst i Minnesota, där många svenskar bosatte sig. Men för mig har Jamestown dykt upp då och då, en enda ort som jag ständigt stöter på.

Jamestown 1910. Bild från Wikipedia.

För ett år sedan letade jag efter min fars båda morbröder som emigrerade 1909 och 1911 (som jag skrivit om här och här). Den ene av bröderna kom till Jamestown 1923, till en kusin där, efter att ha varit hemma i Sverige ett år. Sedan slog han sig ner i Kalifornien. Några av hans medresenärer skulle också till Jamestown.

Min egen släkt kommer till största delen från mellersta Halland, och alla emigranterna jag hittat hittills i min släkt är från mina halländska rötter. Men i Jamestown bodde uppenbarligen folk från olika delar av Sverige. Sedan jag forskat om mina barns farmors släkt från Gotland har jag fått kontakt med en del avlägsna släktingar i den släkten och en av dem har berättat om en gotlänning från Visby som emigrerade till Jamestown i början av förra seklet.

Tidigare i vår fick jag mail från en amerikansk svenskättling vars farfars far kom från Västrums socken i norra Småland, den socken där jag bor just nu. Han hade läst i min andra blogg om sin farfars fars hemtrakter och hade lite frågor inför ett kommande besök i Sverige. Denne farfars far bosatte sig också i Jamestown.

Hos ett par andra släktforskare som jag haft kontakt med har jag i deras släktträd också hittat emigranter som slog sig ner i Jamestown, en från Värmland och en från Dalhem här i nordöstra Småland.

Här om dagen läste jag i en hembygdsbok om en annan hallänning som emigrerade till Jamestown 1887, en ung man som blev dräng hos en svensk bonde där.

Genom mitt DNA-test har jag blivit hittad av en avlägsen amerikansk släkting där våra släktgrenar går ihop i slutet av 1600-talet i Askome socken i mellersta Halland. Denna nutida släkting bor i Jamestown.

Jag måste nog åka till Jamestown någon gång och kolla läget.

Det finns ju flera Jamestown i USA men det är just den här lilla staden i staten New York som ständigt gör sig påmind, inte de andra. Tidigare visste jag inte att många svenska emigranter slog sig ner i staten New York. Det man tänker på först är ju Minnesota, men själv har jag inga emigranter i min släkt där. De bosatte sig i Utah, Pennsylvania, Florida, staten Washington och Kalifornien. Och alltså Jamestown i New York.

På Wikipedia läser jag att år 2000 hade 18,1 procent av invånarna i Jamestown svenskt påbrå. Kanske kan man kalla det en svenskstad, trots att de med italienskt påbrå är lite fler. Det finns flera hemsidor om svenska emigranter i Jamestown (se längre ner i blogginlägget). Svenskarna kom tidigt till Jamestown, omkring 1850. Inom några år invigdes den första svenska kyrkan här. 1869 bodde det nästan tusen svenskar i Jamestown. Då inleddes träindustrins verksamhet på orten, som kom att ge många svenskar arbete.

Sverige är fortfarande stort i Jamestown. I mitten av juli har de en svensk festival där, med midsommarstång, folkdräkter och dragspel. Kanske är det den amerikanska stad där flest svenskar bodde? Bortsett från Chicago. Det vet jag inte, men börjar nästan tro det.

Jamestown på Googlemaps.

Järnvägsstationen i Jamestown 1909. Hit kom många svenska emigranter. Bild från Wikipedia.

Stadens styrande män 1937. Hur många svenskättlingar ingår? Minst 6, skulle jag tro. Bild frånJamestown Evening Journal 3 november 1937, på  Fulton Historia.

Hemsidor om Jamestown:
http://www.jamestownswedes.org/
http://www.rootsweb.ancestry.com/~nychauta/CHURCH/SWEDISH.HTM
http://www.bemidjipioneer.com/content/swedes-jamestown-ny
http://www.scandinavianjamestown.org/
http://www.mcclurgmuseum.org/collection/library/lecture_list/swedish_jamestown_by_malmstrom.pdf

Här bor svenskättlingarna, (bild från Wikipedia):

Läs om svenskamerikanerna.

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

Ja, som många av er säkert redan vet så var lördagens tema på Arkivens dag just gränslöst. Själv spenderade jag dagen på Landsarkivet i Uppsala där man hade anordnat fint med föredrag, visningar av arkivet och experthjälp för de som behövde det.

Det är alltid roligt när det är mycket folk på arkiven - till vardags ekar tyvärr många arkivs läsesalar tomma. Kanske är det en av nackdelarna med den snabba digitaliseringen - att släktforskarna stannar hemma på sin kammare istället för att komma ut och träffa andra med samma intresse. Det största problemet är nog att många verkar tro att allt numera finns på nätet, men det är ju långtifrån sant. När man tagit sig igenom husförhörslängder, församlingsböcker, födelse-, vigsel- och dödböcker så vill man ha mer. Man vill veta mer om personerna bakom namnen och årtalen. Det är just den typen av information man hittar på våra landsarkiv, stads- och kommunarkiv, landstingsarkiv, museum och hembygdsföreningar. Fotografier, dagböcker, brevsamlingar, värnpliktskort, polisrapporter, sjukjournaler och så vidare. Det finns hur mycket som helst att utforska om man bara har tid och ork.

För att återknyta till temat gränslöst så tog jag upp min emigrantforskning i helgen. Efter vårens intensiva forskande i samband med TV-programmet "Allt för Sverige" har detta blivit liggande. Vissa saker packades undan i samband med att vi flyttade tidigare i höstas, och det är först nu som jag börjat hitta alla pärmar och externa hårddiskar med information. Jag hade inte tänkt forska alls i helgen, men av någon anledning hade jag svårt att sova och satte mig vid datorn runt 2-tiden på natten. Jag gjorde några sökningar på Ancestry och Family Search, och där blev jag sittande fram till halv sex på morgonen!! (känner ni igen er?) Nytt material hade laddats upp sedan senast - nya arkiv, indexeringar och bilder som ledde till nya ledtrådar. Och så - med lite tur - hittade jag några av mina spårlöst försvunna släktingar i Kanada! Jag får nog ta det hela från början:

Min morfars morfars far hette Anders Salomonsson Hedberg och var född 1827 i Östansjö, Husby socken i Dalarna, son till soldaten Salomon Larsson (Hedberg) Bran och Anna Andersdotter. Han växte upp tillsammans med fem syskon under enkla förhållanden. Familjen bodde under hela denna tid på samma plats i Östansjö. 1853 blev han gift med reta Isaksdotter, också från Husby. Paret får därefter tre barn i snabb följd och Anders försörjer sin familj som diversearbetare, bl.a. på ett närliggande bruk.

Omkring 1860 skrivs Anders som backstugusittare, en titel som många av oss relaterar till fattigdom och elände. Backstugusittarna var lantbor som bodde på andras mark eller på allmänningar i små stugor, s.k. backstugor. Marken de stod på var vanligtvis stenig och dög därför inte till jordbruk. Kanske blev livet inte som Anders och hans hustru hade tänkt och nu, med tre barn att försörja (en son hade redan dött) kom allting över dem. De var tvungna att hitta en lösning på sitt liv och skapa en framtid för sina barn.

Sagt och gjort - i slutet av maj 1860 tar Anders med familj ut utflyttningsbetyg till Tammerfors eller Kyre socken i Finland. En annan hoppades ju på Amerika eller något annat spännande - inte vårt grannland! Familjen hamnar i vart fall i Ingula by i Viljakkala socken, tillhörande landskapet Birkaland där huvudorten var Tammerfors. I Viljakkala får Anders anställning i Haveri gruva, där det bröts järn åren 1738-1866. Här föds deras femte barn, dottern Alma.

Förmodligen blev inte livet i Finland som Anders och Greta hade hoppats. Deras vistelse i Viljakkala blev kortvarig och de flyttade tillbaka till Sverige redan 1863. De hamnar i Stockholms stad, där Anders fortsätter sin yrkesbana som gruvarbetare och 1865 flyttar hela familjen tillbaka till Husby. Där fortsätter Anders som diversearbetare och de får ytterligare sex barn. Efter flera hårda år av arbete lyckas Anders till slut få ordning på sin ekonomi och kan titulera sig gårdsägare. Då har han gått från absolut botten till att äga sitt eget hem - en stor bedrift.

20.jpg
Östansjö, Husby socken, Dalarna. Detta är gården som Anders Hedberg till slut blev ägare till.

Snart börjar barnen flytta hemifrån, tjäna piga och dräng och så småningom gifta sig. Tio till antalet hade det blivit - Johanna, Karl, Matilda, Alma, Sofia, Karolina, Gustava, Anders Gustaf, August Teodor och Elin. Det är då det händer, olyckan. 1897 är sonen August Teodor dräng i Myckelbyn i Husby och under en natt i början av juni anträffas han död bredvid landsvägen i Vika socken. I död- och begravningsboken kan man läsa att han dött av en olyckshändelse under åkning på landsvägen. I Tidning för Falu Län och Stad den 9/6 1897 finns dödsfallet beskrivet, och där får man också veta mer om anledningen till olyckan. August Teodor hittades nämligen med ett djupt gapande sår i halsen och han hade antagligen, berusad som han var, fallit av lasset framåt varvid hästen tillfogat honom såret med en av de vinterskodda hovarna.

Till slut fanns bara två av barnen kvar på gården - äldste sonen Karl och yngsta dottern Elin med sin utomäktenskapliga son Karl Gösta. Nu skakas familjen av nästa tragedi. Året är 1907 och Anders Hedberg påträffas död. Självmord. Han har hängt sig under sinnesförvirring.

Änkan Greta blir kvar på gården fram till 1909, då hon dör en naturlig död, 73 år gammal. Bodelning genomförs och vad gör barnen med sina andelar? De emigrerar! Först ut är dottern Gustava, gift med bildhuggaren Erik Englén och boende i Gävle, som lämnar Sverige 1902. Tillsammans med dottern Elna ska de till Duquesne, Pennsylvania där Erik har sina föräldrar och en syster. Näst på tur är systrarna Karolina och Johanna, som åker från Göteborgs hamn 1909 mot Tompkins, Saskatchewan, Kanada. Vid det laget är Karolina gift med Alfred Gelotte och har tre barn. De bor på Sandvikens bruk i Högbo utanför Gävle. Johanna är gift med Gustaf Gustafsson och bor i Torsåker, Gävleborgs län. Med sig har de yngsta dottern Klara. Tre av deras övriga fyra barn har redan bosatt sig i Kanada och nu åker de efter. Det sista barnet, en dotter, emigrerar några år senare med make och barn.

1910 emigrerar äldsta brodern Karl, också han till Kanada. 1912 följer systern Alma efter med sina fyra barn efter att hon blivit änka. Av de tio syskonen har nu hälften lämnat Sverige bakom sig i hopp om något bättre.

 Stava-Englen.jpg

Gustava "Stava" Hedberg (1869-1957) med maken Erik Englén och barnen Yngve, William, Elna och Edith.
Familjen bodde först i Saskatchewan, Kanada, men flyttade senare till Washington, USA.

Genom åren har jag i tur och ordning forskat på dessa familjer för att se hur det gick för dem, om de fick några barn i det nya landet och om jag har några nu levande släktingar där borta. Vissa har jag hittat, tack vare att livet i Kanada var så tufft att de flyttade till USA i stället. I USA finns många fler arkiv digitaliserade och sekretessreglerna är inte lika stränga som i grannlandet.

Men så kom jag alltså även vidare med Kanadafolket! Det var framförallt systern Johannas söner Emil och Ivar jag inte kunnat hitta tidigare. De fanns inte med i några folkräkningar i Saskatchewan där familjen tidigare bott, så jag anade att de kanske hamnat någon annanstans - kanske i USA dit systrarna Emma och Klara tagit sig. Hur jag än sökte kunde jag dock inte hitta något i USA.

Hos Ancestry finns ett mycket matnyttigt arkiv över personer som åkt över gränsen mellan Kanada och USA. För varje överfart finns personens namn, födelsedatum och födelseplats. Man får också veta var och till vem de ska, anledningen till resan samt vem som är närmast anhörig i landet de lämnat.

I denna databas har jag tidigare hittat mycket om de olika syskonen och deras familjer, men nu fick jag några helt nya träffar. Det visade sig att Johanna, tillsammans med sonen Ivar, varit i USA på besök minst två gånger hos dottern Klara i Portland, Oregon under 1930-talet. Som närmast anhörig har Johanna uppgett sonen Emil Gustavsson i Vancouver, British Columbia, Kanada. En ny ledtråd!

bilden.JPG

Uppgift om Johannas resa från Kanada till USA. Med sig har hon sonen Ivar och de ska till dottern Emma, gift med
Peter Herman Larson i Portland, Oregon. Närmast anhörig i Kanada är sonen Emil Gustavson i Vancouver.

För mig som tidigare letat släktingar i delstaten Saskatchewan har tillgången på digitaliserade arkiv varit minst sagt mager. När jag nu hamnade i British Columbia istället fick jag träff direkt i ett arkiv över dödsbevis. Här återfanns Emil med hustru och en son Fred. Genom att söka även efter Ivar fick jag träff på tre personer, hans barn. Detta arkivmaterial är fantastiskt på så sätt att utöver den avlidna personens namn framgår även föräldrarnas namn och make/makas namn. Kvinnorna står skrivna med sitt flicknamn och sökmöjligheterna är därför oändliga. Ivar själv har jag dock inte hittat än, han verkar ha dött under 1920-talet i Saskatchewan. Hans hustru Marie hinner gifta om sig två gånger innan hon går bort i British Columbia 1997.

Ddsbevis.jpg

Dödsbevis efter Karl Emil Gustavsson i Matsqui, British Columbia, Kanada.

Ja, och så fick jag då namnen på nästa generation släktingar. Tack vare några ovanligare efternamn hittade jag dödsannonser i Kanadensiska tidningar på nätet och nu har jag skrivit till några av de efterlevande med hjälp av Facebook! Nu är det bara att vänta på svaret...Håll tummarna!

När jag förra gången bloggade om min fars två emigrerade morbröder visste jag inte när Karl, den äldre av dem, åkte. Det hade jag inte lyckats hitta då, och inte heller vart han for. Att han emigrerade 1909 visste jag, men inte mer. Nu vet jag mer. Förra helgen var gratishelg på Ancestry för emigrantdokument. Så jag passade på att leta efter just dessa uppgifter. Man vill ju stilla sin nyfikenhet.

Min fars morbröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Till vänster är det John, Karls hustru Elin och Karl. I mitten Karl och Elin, troligen vid samma tillfälle, kanske något eller några år efter att de anlänt. Till höger tror vi att det är Karl och John, men flera år senare.

Enligt en passagerarlista avreste Karl, som då hette Kristoffersson, med fartyget Empire of Britain från Liverpool till Quebec i Kanada den 4 juni 1909. Rederi var Canadian Pacific Line. Från ett brev som finns bevarat i släkten framgår att han befinner sig hemma i Sverige den 18 maj samma år och han bör ha hunnit ta sig över till England och vidare till Liverpool på de tre veckorna där emellan. Kanske åkte han i slutet av maj. Så nu verkar det mysteriet vara löst, när han åkte.

Jag hittade även en lista över personer som passerade gränsen mellan Kanada och USA i oktober 1909. Där finns Karl med den 21 oktober. Åtminstone tror jag det.

I formuläret finns massor med uppgifter. Först står det att Karl Kristoffersson är stenhuggare, vilket stämmer bra. Det arbetade han som både i Amerika och i Sverige. Senaste bostadsorten i Kanada är Vancouver, vilket stämmer med det han uppger senare i livet när han ansöker om amerikanskt medborgarskap. Hans destination i USA är Seattle. Han är 30 år och kommer från Varberg i Sverige, vilket också stämmer. Men en uppgift stämmer inte. Det står att hans far ska heta Carl Jonsson med bostadsort Jordberg i Sverige. Det är fel. Hans far hette Kristoffer Johansson, som också är min fars morfar. Han hette inte Karl, inte ens som andranamn. Jordberg stämmer inte heller, gården hette Mute nr 8 i Rolfstorp. Jag tror ändå att detta är den rätte Karl, för jag har svårt att tro att två personer med samma namn, samma ålder, samma födelseplats i Sverige och samma yrke passerar gränsen mellan Kanada och USA vid ungefär samma tidpunkt. Det måste vara rätt. Hade namnet varit Swanson eller Johnson eller Andersson hade jag tvivlat mer, men Kristoffersson är inte så vanligt namn. Kanske har den tjänsteman som fyllt i formuläret skrivit fel efter att ha hört fel, eller blandat ihop med någon annans uppgifter. Kanske missförstod Karl frågan och gav fel svar.

I en kolumn framgår att Karl rest genom USA och senast befunnit sig där den 28 september, samma dag han uppger att han kommit till New York med fartyget Cedric. Det står ingen adress men det står "trans" vilket jag tolkar som transitering, dvs genomresa. Uppgifterna får mig att tro att han varit kvar i Quebec eller någon annanstans i Kanada, avreste därifrån i slutet av september med S/S Cedric och anlänt till New York den 28:e. Sedan har han rest vidare och någon gång under resan återvänt till Kanada, fortsatt resan där för att sedan återkomma till USA den 21 oktober via Vancouver.

Resan mellan Kanada och New York är dock en gåta. Enligt Wikipedia trafikerade fartyget Cedric rutten Liverpool-New York, och inte Kanada. Kan Karl ha rest tillbaka till Europa med planen att återvända hem men ändrat sig och åkt tillbaka med Cedric? Då borde han ha funnits med i Ellis Islands databas över immigranter, men det gör han inte. Eller är det en tillfällig ändring av rutten? Eller minns Karl fel? Kanske till och med hittade han på av någon anledning? Han har förmodligen inte avkrävts några dokument för att visa det han påstår, men det vet jag inte.

Karls lillebror John emigrerade 1911, men förra gången hade jag inte hittat hans ankomst till USA och vilket fartyg han kom med. Jag har sökt på Ellis Island flera gånger utan resultat. Inte så konstigt, för han åkte till Boston. Dit anlände han med fartyget Cymric den 6 april 1911, med avresa från Liverpool. John uppger då att han ska till Baring, den stad i staten Washington där storebror Karl redan bor.

Varför vill jag veta allt detta? Det spelar ju ingen roll längre, egentligen. De är döda sedan länge, båda två. Men jag vill kunna lägga pusslet med så många bitar som möjligt. Ren vetgirighet, alltså.

Det jag allra helst vill veta är vad som fick Karl att emigrera. Att John blev påverkad av sin storebror verkar givet, men Karl som åkte först, varför gjorde han det? En olycklig kärlekshistoria sägs det i släkten, men ingen vet med säkerhet.

Sedan förra bloggposten har jag också fått veta att Johns ende son fortfarande lever och bor i Florida. Sonen fick tre barn som är lite yngre än jag, och alltså mina tremänningar. Två av dem har jag kontakt med via Facebook idag och den ena av dem har berättat en hel del nytt om sina farföräldrar. Bl a varifrån hennes farmor Opal kommer, Johns hustru som jag tidigare inte visste något om, och deras kontakt med en känd bolagsmogul i USA. Men det är en historia för vår egen släktbok, som ska skrivas så småningom.

Min morfar hade en kusin i Baku, Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) - maskinist och ingenjör vid Nobels fabriker vid Kaspiska havet. Till skillnad från resten av släkten, som alla flydde för sina liv i samband med den ryska revolutionen och den terror som sedan följde, blev Gustafs familj kvar i hemstaden. Själv var han ju sedan länge avliden, men hans ryska hustru Sofia Nikolajevna Muschikina och de fyra barnen Victor/Vittja (*1893), Peter/Pyotr (*1895), Sofia/Sonja (*1896) och Boris Sandgren (*1898) bodde kvar i den av bröderna Nobel skapade "svenska" staden vid Balachani. Här levde de hyfsat väl, med pension för änkan och bidrag för de fyra barnen. Särskilt begåvad var tydligen äldste sonen, Victor, som fick ett generöst stipendium för att kunna studera vidare i Riga i Lettland, ett land som givetvis också ingick i det Ryska imperiet.

I olika sammanhang har jag berättat om hur jag, efter 40 års sökande, på ett osannolikt sätt till sist lyckades hitta och få kontakt med Gustaf Sandgrens ättlingar. Tyvärr gick det mycket illa för familjen. 1918 bombade turkarna Baku och ödet ville att just det hus änkan Sandgren bodde i träffades, varvid hon omedelbart avled. Oturligt nog hade näst äldste sonen Peter bara några minuter tidigare kommit hem på permission - kriget pågick fortfarande - varför även han skadades svårt. Efter 18 dagar på sjukhus avled även han, 23 år gammal. 

Kvar i Baku fanns nu endast dottern Sonja och yngste sonen Boris, som mot alla odds överlevde både kriget och Stalins utrensningar. Alldeles för tidigt gick de dock bort, Boris 1948 och Sonja 1950. Den senare efterlämnade emellertid två döttrar, vars ättlingar - en handfull - numera lever i Ukraina. De "ryska" delarna av Ukraina skall kanske tilläggas ... 

b2ap3_thumbnail_Familjegrupp-Justerad.jpg

Ovanstående bild visar familjen Sandgren kort före katastrofen 1918. Från vänster Boris, Peter, Sonja och Sofia. 

Men så var det då äldste sonen, Victor. Hur gick det för honom? Illa, mycket illa! Det finns ett bevarat fotografi av honom. Där sitter han iklädd skoluniform. Bilden är sannolikt tagen i Baku kort före avresan, eller kanske i Riga strax efter ankomsten. Bilden visar en ung pojke, 15 år gammal eller så, med pigg och vaken blick. Men på själva kortet har någon klistrat en liten lapp där det står † 31 VIII 1909. Inte mer än så. Men det säger allt. Drygt 15 år gammal och nyss ankommen till Riga, dukar han under, kanske för en epidemi eller en lunginflammation.  

På onsdag passerar jag Leipzig på väg mot de tyska släktforskardagarna i Gotha, där jag skall föreläsa och ha bokbord. Naturligtvis stannar jag då till vid Stadsarkivet och besöker Zentralstelle für Genealogie. Hur så? Jo, på 1930-talet mikrofilmades stora delar av kyrkoboksbeståndet i tyska och tidigare tyska provinser och församlingar, t.ex. Posen, Schlesien, Gdansk och Lettland. Alla Rigas gamla kyrkoböcker lär således finnas på mikrofilm eller möjligen digitaliserade i Leipzig. Kanske lyckas jag hitta stackars Victors dödsnotis i någon av Rigas dödböcker 1909. Kanske inte. Men det är värt ett försök.

Även om jag skulle hitta dödsnotisen ger den förmodligen inte så värst mycket ny information. Församlingens namn, en adress kanske, skolans namn, dödsorsak och i bästa fall namnet på kyrkogården där han begravdes en septemberdag för 106 år sedan. Inte mycket att lägga tid och pengar på, kan man tycka. Men den uppmärksamheten är han värd, stackars Victor. 

b2ap3_thumbnail_Victor-1909.jpg

Rubrikbilden föreställer Victor (i mitten) med lillebror Peter och kusinen Axel Sandgren. Den senare var också född i Baku, men var en av dem som lyckades fly i tid. Efter att ha ägt en stor ingenjörsfirma i St Petersburg kom han 1918 barskrapad till Stockholm, och barskrapad förblev han livet ut. 

Min mormors farfar Claus Johansen (1869-1944) bodde i Fredrikstad i sydöstra Norge, men kom ursprungligen från Sverige. Enligt egen utsago var han född i Skara, och likt många andra svenskar på jakt efter arbete utvandrade han i slutet av 1800-talet till Norge. Han gav sig in i stenhuggarbranschen där han gjorde sig känd för gott hantverk och hårt arbete, så när blixten slog ner i ladugården på Thorsø herrgård i augusti 1917 fick Claus det prestigefyllda arbetet att återuppbygga ladugården. Det enorma byggnadsverket blev enligt godsägaren Kai Møller ett »underverk», och ryktet om den talangfulle svenske byggmästaren spred sig i trakten. När Fredrikstad drabbades av en rejäl översvämning 1918 var det därför många gårds- och husägare som anlitade Claus för husreparationer, och dessa arbeten gav så goda inkomster att han kunde köpa ett ståtligt hus i stadsdelen Elverhøi. Här spenderade Claus många avkopplande stunder i den stora fruktträdgården, och barnbarnen minns honom som en propert klädd man med stora händer, och skostorleken 46 antyder att han måste varit en respektingivande förman för de många stenhuggarna och murarna. Han hade dock ett hjärta av guld, och barnbarnen minns med värme hur han rensade ål, rökte cigarr eller skickade fram hushållerskan med varm choklad.

b2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPG

Det låter onekligen som en framgångssaga, men vem var egentligen Claus Johansen? Var han verkligen född i Skara, och hur såg hans bakgrund ut? Jag började mitt sökande i Norge, och hittade familjen i folkräkningen 1900. Då bodde de på Brochsgaten i Fredrikstad, och redan då kallas den 31-årige Claus »graastenmurer, mester» och anges dessutom vara ägare till hela huset. Folkräkningen avslöjar att huset var ett våningshus med tillhörande verkstad, och i fastigheten bodde sammanlagt tjugotvå personer. Som hyresgäster hade man en stuveriarbetare med hustru och fem barn, en svensk symaskinsreparatör med hustru och tre barn samt en skomakare med hustru och fem barn. Man får även veta att Claus var född i Skara 1869 och hade svenskt medborgarskap, så det som sagts i släkten tycktes stämma. Det tog dock stopp direkt eftersom jag inte hittade honom i Skaras födelsebok 1869, så jag återvände till de norska kyrkoböckerna för fler ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpg

Hustrun Anne var född i Torsnes socken, så jag koncentrerade mitt sökande dit. Familjebibeln avslöjar att parets äldsta barn föddes 1897 så jag slog upp 1896 års vigselbok för Torsnes – och hittade dem direkt! Brudgummen »Klaus (Klas) Johansen» var då stenhuggare på Thorsö medan bruden Anne Andreasdatter Holm bodde på gården Basto på Hvaler, men hade tydligen återvänt till hembygden för att vigas i kyrkan där hon döptes. Det stod även att Claus var född i »Øglunda Sogn Skaraborg Len» den 10 september 1869, och var son till avlidne »Bygmester Johan Clausen». Uppgiften om Skara stämde alltså inte riktigt, även om Öglunda faktiskt ligger i Skara stift och sedermera hamnade i Skara kommun. Nu när jag hade mer exakta födelseuppgifter kunde jag påbörja mitt sökande i Sverige, och äntligen få grepp om hans bakgrund.

b2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpg

Öglunda födelsebok 1869; lille Claes föddes mycket riktigt den 10 september 1869 i Öglunda socken, och var son till arbetaren Johannes Claesson och hans hustru Anna Lisa Andersdotter i Grangården (i födelseboken står felaktigt Johansdotter); ur Varnhems kyrkoarkiv, vol. C:4 (1850-1871), sid. 345 (bild: ArkivDigital).

Det visade sig att hans liv verkligen var en framgångssaga, för det hade inletts på sämsta tänkbara sätt. Föräldrarna Johannes Claesson (1809-1875) och Anna Lisa Andersdotter (1832-1875) avled när lille Claus precis hade fyllt sex år – fadern som avled den 7 oktober 1875 blev begravd den 12 i samma månad, och dagen efter begravningen avled även modern som följde sin make i graven fyra dagar senare. Dagen efter hennes begravning förrättades bouppteckningen, som ger en inblick i det lilla hemmet i Grangården. Där fanns en soffa och ett bord, en säng och två skåp, ett väggur och två grytor, en stekpanna och en »Kaffebrännare». Två speglar och några böcker, två liar och en spinnrock, två täljknivar, två saxar och en slipsten, några glaskärl och blomkrukor, samt fyra tunnor potatis och en skeppa rågmjöl. De tre sönerna fick dela på de 115 kronor och 10 öre som blev kvar efter föräldrarna, och kanske var det därför de till en början kunde bo kvar i Grangården – antagligen hos sin förmyndare, hemmansägaren Sven Johansson. Efter en tid tog troligen pengarna slut, för i Öglunda husförhörslängd 1881-1895 hittar man Claus och hans lillebror Anders Johan (1874-1911) i fattighuset. Det kan nog inte bli värre än så, två små föräldralösa gossar i socknens fattighus – så hur kunde egentligen Claus ta sig hela vägen till det ståtliga huset i Elverhøi?

b2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpg

Jag följde honom framåt i tiden. I november 1884, alltså vid nyss fyllda femton år, lämnade Claus fattighuset och flyttade som »yngling» till Baggården i närbelägna Bergs socken. Här blev han dräng hos hemmansägaren Johannes Svensson, men flyttade redan året därpå till Melldala Håkansgård och 1886 till gården Lycke i annexförsamlingen Lerdala. Här var han dräng i två år, och höll sig än så länge i Västergötland, men 1888 tog den nittonårige Claus ett stort steg i livet – han lämnade hembygden och flyttade de dryga femtio milen till Forsa socken i Hälsingland. Här blev han arbetare i byn Harv, och även om det inte sägs rakt ut var det antagligen i Hälsingland som han fick upp ögonen för stenhuggarkonsten. Efter några år lämnade han Forsa socken utan att meddela vart han tog vägen, så prästen överförde Claus till den särskilda förteckningen i april 1895. Fem månader senare blev han dock kontaktad av Claus, som behövde ett ledighetsbetyg – kanske hade han redan nu träffat blivande hustrun Anne, min mormors farmor? – varpå prästen noterade i husförhörslängden »d. 12/9 95 ledighetsbetyg till Borge i Norge adr. Fredrikstad. adm – reste till Norge 1891». Han hade nu alltså officiellt flyttat till Norge, efter en sammanlagd resväg på över hundra mil.

b2ap3_thumbnail_029---Anne.jpg

Som jag tidigare berättat har den norska kyrkobokföringen varken husförhörslängder eller församlingsböcker, så jag har inte kunnat följa Claus Johansen år för år, men genom att studera kyrkoböckerna har jag ändå lyckats få en bild av hans yrkesverksamhet. Vid vigseln 1896 kallas han »stenhugger» på Thorsø herrgård, och 1897 i Basto på Hvaler-öarna. År 1898 är han stenhuggare i Sand på Hvaler, men i oktober 1899 bor familjen på Brochsgaten i Fredrikstad och Claus kallas nu fortfarande stenhuggare. I folkräkningen 1900 sägs han ju dock vara gråstensmurarmästare, något han är ännu i december 1902. I november 1905 har familjen dock flyttat till Fossumsgaten 4 i Fredrikstad, och här bor de kvar ännu i juli 1910 då Claus kallas »stenhuggerformand». Även när sonen John konfirmerades 1930 kallas fadern förman, precis som vid hustruns död 1932.

b2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpg

Claus tycks därefter ha avvecklat byggverksamheten, och sina sista år njöt han av livet på Elverhøi tillsammans med barnen och barnbarnen. Han avled 1944 och begravdes bredvid sin älskade Anne i Østre Fredrikstad gravlund, alldeles intill den vackra Gamlebyen. Graven är numera bortplockad, men hans minne kommer leva för evigt – minnet av den föräldralöse lille gossen som växte upp i Öglunda fattighus, men som till slut kunde ge sina barn den trygghet han själv aldrig hade upplevt. 

Egentligen var nog allt bara en slump. Inte att jag skulle börja släktforska, men i den unga åldern. Jag var 16 år och var som brukligt på besök i Västergötland hos mina farföräldrar under sommaren. Vi sågs inte särskilt ofta, men när mina föräldrar hade semester passade vi på att ta en sväng på Kinnekulle för att se det vackra landskapet, titta i affärer och fika på små kaféer där kaffebrödet var hembakt. Oftast åkte vi också förbi den lilla stenkyrkan i Västerplana där mina föräldrar gifte sig 1995.

Några tankar på att börja släktforska hade jag aldrig haft under min uppväxt. Jag kan minnas att jag tyckte det var spännande att rita släktträd i skolan, men på den tiden hade jag inte en tanke på att man kanske kunde ta reda på mer än vad farfars föräldrar hette. Det handlade mer om att rita in den närmaste familjen med farbröder, ingifta fastrar och kusiner - de som fortfarande fanns i livet.

Det hade varit en vacker sommardag. Vi satt inne på kvällen och fikade  och kom då att prata om släkten. Någon nämnde något om släktingar på Hawaii och jag ryckte till. Hawaii? Har vi släktingar där? Farfar berättade historien från början, om hur hans två morbröder lämnat landsbygden under tidigt 1900-tal för att söka lyckan i Amerika. Den ene blev bonde i Minnesota och den andre elektriker på Pearl Harbor, Hawaii. Det här var något man hade pratat om i alla år, även under min pappas uppväxt, förstod jag. Berättelsen om de båda bröderna som lämnat Sverige för att aldrig komma tillbaka hade satt djupa spår i min släkt och under alla år hade man funderat över hur deras liv hade blivit. Man pratade, funderade, men hade aldrig gått från tanke till handling. Tänk om farfar kunde få ett svar medan han levde? Och semester på Hawaii? Det var värt ett försök!

Jag letade fram en blyertspenna och ett  kollegieblock och började anteckna frenetiskt. År, namn och gårdsnamn började sakta men säkert bilda ett litet släktträd. Några luckor blev det här och där, men de flesta datum kunde både farmor och farfar utantill. Jag fick veta att min kusin Amanda hade en namne i farfars moster, den framgångsrika "Malle" som hade herrekipering i Stockholm, och min pappa Svante hade fått sitt namn efter farmors farfars far, "Svante på Gärdet" i Öttum.

Familjen-Adolf-Andersson.jpg

Adolf Andersson och Maria Svensdotter med barnen Amanda, Edvin, August och Helvy, min farfars mor.

Om släkten på Hawaii visste man inte mycket. Kanske var allt bara påhitt? Det enda man med säkerhet kunde berätta var att farfars mor hade haft kontakt med sina bröder via brev och att brodern på Hawaii hade en dotter Alice som var på besök i Sverige på 1960-talet. Hon hade varit på samma plats som jag just då befann mig, i Blomberg där mina farföräldrar har sitt sommarhus.

Väl hemma igen började jag läsa på om släktforskning och fördjupa mig i ämnet. Jag lånade böcker på biblioteket, sökte på nätet och anmälde mig strax till en nybörjarkurs på ett av studieförbunden i Gävle där jag bodde. Det var en kvällskurs med ca åtta deltagare och jag sänkte medelåldern rejält.

Med ny kunskap och de uppgifter  jag redan hade samlat på mig började jag leta i arkiven. På den tiden var det ännu mikrokort man fick använda, men Genline (numera Ancestry) hade precis börjat lägga upp materialet på nätet. Det var mörka och svårlästa bilder, men med tiden gick det lättare. Snart hade jag hittat farfars familj i husförhörslängderna och med hjälp från duktiga forskare på Anbytarforum kunde jag hitta brödernas utflyttningsdatum.  Vissa hade också tillgång till amerikanska arkiv med folkräkningar och passagerarlistor, vilket steg för steg förde mig närmare och närmare min släkt i USA.

Enligt folkräkningarna hade farfars ena morbror, Edvin Isak Adolfsson, gift sig med Elma och fått barnen Edwin och Alice. De bodde i Honolulu på Hawaii och han arbetade som elektriker. Bingo! Med de ledtrådarna tog jag kontakt med stadsarkivet i Honolulu och berättade om vad jag sökte. Arkivarien där som tog emot mitt mejl var mycket hjälpsam och engagerade sig verkligen för att ge mig svaren jag sökte. Fanns det levande släktingar? På arkivet fanns bl.a. rullfilmer med kopior på gamla tidningar från Hawaii. Här lyckades arkivarien lokalisera dödsannonser efter min farfars morbror, dennes hustru och sonen Edwin.  Det visade sig att berättelsen om min farfars morbror var sann - han hade arbetat på Pearl Harbor och var enligt den utförliga texten mycket omtyckt. Som s.k. master electrician var han ansvarig för en egen avdelning där man bl.a. hade haft till uppgift att laga allt som förstörts under kriget.

Sonens dödsannons gav mig fler ledtrådar. Han hade arbetat som poliskonstapel  på Hawaii, men var kanske mest känd från stränderna på norra sidan av ön där han agerat livvakt på sin fritid under många år. Han rustade upp sin bil med egna medel och hade förutom sin surfbräda flera andra hjälpmedel för att kunna få upp nödställda personer ur vattnet. Han uppskattas ha räddat över 100 personer och blev senare invald i Hawaiis polisdistrikts egen Hall of Fame.

148-1.jpg
Farfars morbror Edvin Adolphson med hustrun Elma och barnen Alice och Edwin.

I dödsannonsen fanns också namnen på hans tre döttrar och deras makar. Yngsta dottern var frånskild och arbetade liksom sin far som polis, men i Kalifornien. Jag kontaktade därför alla möjliga poliskontor i den amerikanska delstaten, men fick snart till svars att de inte kunde lämna ut några uppgifter om sina anställda. Internet blev min räddning. I de nyare numren av den lokala tidningen på Hawaii hade samma kvinna skrivit flera insändare. Dessa kunde jag läsa direkt på nätet och kunde där se att kvinnan gick under sitt flicknamn, Adolphson. Ett rop på hjälp skickades till tidningen, och några dagar senare fick jag plötsligt ett mejl mitt i natten. Hawaii ligger tidsmässigt 12 timmar efter oss, så det var egentligen inte så konstigt. Mejlet var från den person som jag sökte - min pappas syssling, barnbarn till farfars morbror som emigrerade 1906. Hon berättade att hon var den jag sökte och delade med sig av sina minnen av den svenska släkten som hennes far och faster hade varit i kontakt med för länge sedan.  Jag var i sjunde himlen!

Efter tät kontakt med mina amerikanska släktingar åkte sedan jag och min flickvän till Hawaii i tre långa veckor på semester. En fantastisk resa som vi aldrig ville skulle ta slut. Nästa sommar åker vi tillbaka igen, denna gång för att gifta oss. Det blir på midsommarafton, precis som mina föräldrar och farföräldrar före mig har gjort. Min släktforskning har verkligen format mig som person och lett mig in på helt nya vägar. Att släktforska är en resa som aldrig tar slut!

IMG_1052.JPG

Jag tillsammans med mina amerikanska "kusiner" framför min farfars morbrors gravsten.

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}

De arbetade, deltog i samhällsutvecklingen och kom från Sverige. I dag handlar det så klart om kvinnor och eftersom det är Internationella Kvinnodagen tar jag klivet ut över Atlanten. Det är inte bara Greta Gustafsson, sedermera Garbo, som blev känd svenska i USA utan det finns fler och på andra områden.

Några av dem jag skriver om här idag har jag fått tips om av släktforskaren Sten Norell, som jag tackar så mycket! Han är med i Genealogiska föreningen och i föreningens Facebookgrupp har han skrivit om dessa.

Sofie Sager var en tidig kvinosakskämpe, både i Sverige och i Amerika. Hon kom från brukssamhället Ryfors utanför Jönköping, född 1825. När hon var 23 år blev hon utsatt för ett våldtäktsförsök och blev den första kvinnan i Sverige som tog ett sådant till domstol. Förövaren fälldes mycket överraskande för brottet och målet fick stor uppmärksamhet. Sofie var begåvad och när hon kommit till USA 1859 fortsatte hon kampen för kvinnors rättigheter där, genom föreläsningar och artiklar. Maj Olsen har skrivit en bok om henne.

En av de mest kända svenskorna för hundra år sedan i USA var Mary Anderson i Chicago (bild till vänster). Där engagerade hon sig fackligt i skoarbetarnas förbund och i Womens Trade Union League (WTUL), där hon stred för kvinnors arbetsmiljö. Hon var senare chef för Kvinnobyrån inom det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet under ett kvarts sekel, dess uppgift var att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. När hon emigrerade hette hon Maria Sofia Magnusdotter och kom från Salby socken i Västergötland. I USA började hon sin karriär som diskare i ett skogshuggarläger i Michigan och kom sedan till en skofabrik. Lennart Pehrsson konstaterar i sin bok "Den nya staden" att hon kom som outbildad från den svenska landsbygden och gjorde en remarkabel karriär i USA där hon tog sig fram helt på egen hand.
Läs mer om Mary Anderson på Svenska Dagbladet och på Highbeam.

Fler svenska kvinnor var engagerade i WTUL. Två av dem är Ellen Lindström och Othelia Myhrman, även de i Chicago.

Ellen Lindström var lärare från Fjelkestad i Skåne och blev sömmerska i Chicago. 1890 emigrerade hon, 30 år gammal, och var med och grundade WTUL 1906 där hon var vice ordförande en tid. Hon var engagerad i beklädnadsarbetarnas förbund, och är en av dem som gjorde avtryck i historien, bland annat genom sina tidningsartiklar.

Othelia Myhrman kom från Finspång och emigrerade till USA och Chicago som 16-åring 1875. Där blev hon så småningom hembiträde men ledde senare en arbetsförmedling genom vilken många svenska kvinnor fick arbete. Hon var också engagerad nykterist, var en av grundarna av Swedish National Association och en tid ordförande i Swedish-American Woman's Club of Chicago och American Daughters of Sweden. (Bilden till höger kommer från Ulf Beijboms bok sidan 392)

Anna Johnson Pell Wheeler (bild till vänster) föddes av svenska immigranter i Iowa 1883. Hon tog flera universitetsexamina och doktorerade 1909 i matematik vid University of Chicago. Hon är känd för sina teorier inom algebra (som jag absolut inte kan redogöra för) och anses som en auktoritet på sitt område. När hon efter sin disputation skulle börja undervisa mötte hon först motstånd, för universiteten ville inte anställa kvinnor som lärare. Men genom att hon fick ta över sin makes (också matematiker) klasser efter hans stroke fick hon sedan arbete på Bryn Mawr i Pennsylvania, där hon blev professor 1925. Anna Johnson var en av de första kvinnorna som nått ryktbarhet inom matematik. En föregångare i matematikerfacket var också svenskan Inez Rundström som redan 1894 blev professor vid Gustavus Adolphus College i Minnesota.

Signe Liedberg var dotter till en svensk äventyrare som grävt guld i USA och sedan återvänt till Växjö där hon föddes sedan fadern förlorat sina pengar. Signe blev journalist och författare och kom så småningom till Chicago, efter att ha bott i flera länder i Europa. Från Chicago rapporterade hon till svenska tidningar, bland annat Idun, men skrev också i svenskamerikanska tidningar i USA och skrev böcker. I Chicago gifte hon sig med en tryckare Ankerfelt. (Bild till höger från http://www.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/idun/1893/pdf/1893_24.pdf)

En annan svenskamerikansk författare var Anna Olson i Rock Island, född i Värmland 1866.

Ellyn Marie Swanson var en känd sopransångerska i Chicago, född där av svenska föräldrar 1884. Hon var engagerad av Balatka Concert Company och arbetade som professionell sångerska.

Esther Peterson föddes 1906 i Utah och kom från en svensk utvandrarfamilj, och är också en framgångsrik kvinna i det amerikanska samhället. Hon var universitetsutbildad och lärare men också i ledningen för National Consumers League och Amalgamated Clothing Workers. 1961 utsågs hon av John F Kennedy till chef för regeringens Kvinnobyrå, och alltså en av Mary Andersons efterträdare.

Esther Peterson i mitten, i sitt arbete på arbetsmarknadsdepartementet.

Det här är bara några av de mer kända svenskamerikanskorna. Alla de hundratusentals okända kvinnor som emigrerade är också värda att kommas ihåg. De flesta unga kvinnor som emigrerade blev pigor eller arbetade i industrin, precis som här hemma.

I min egen släkt har jag ett par kvinnor som emigrerade som jag vet om i dag, men säkert finns det fler.

Den ena av dem är min morfars faster Albertina Larsdotter (bild till höger). Hon flyttade först till Randers i Danmark, gifte sig och fick två barn där. Det var i Randers som Albertina fann sin tro och blev mormon. Den 29 augusti 1876, när hon var 29 år gammal, döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Hon blev en mycket hängiven mormon och när maken Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig. Ena barnet dog och Albertina tog med sig den andre sonen och emigrerade till Amerika och mormonkyrkan i Salt Lake City i Utah. Där gifte hon om sig och förblev en starkt troende mormon. Hennes efterlevande är fortfarande mycket aktiva inom kyrkan.

Den andra är min morfars moster Olena Beata Bengtsdotter. Henne vet jag inte så mycket om än. Hon föddes 1848 och 1871 gifte hon sig med arrendebonden Lars Johan Carlsson. Paret fick fyra barn fram till 1879 och i början av april 1881 gav sig maken iväg till Amerika. I november föddes en son, kanske visste hon inte i april att hon var gravid. 1886 följde Olena och de då fem barnen efter till USA. 2012 fick jag kontakt med deras barnbarnsbarn i USA och har fått veta att de fick ytterligare en dotter där. Olena kallade sig Beata i Amerika och de slog sig ner i Pennsylvania där släkten fortfarande är kvar. I hennes fall återstår ännu en hel del efterforskning för min del.
 
Båda två kom från mellersta Halland, från socknarna Köinge och Okome. Även om de inte blev kända för en extraordinär gärning i det nya landet är jag ändå imponerad över deras och alla andra emigrerade svenskors mod och beslutsamhet inför att ta ett så stort steg som det innebar att lämna sitt hemland och rota sig på nytt i ett annat land så långt borta.

Källor:
http://www.uic.edu/depts/lib/specialcoll/services/rjd/findingaids/WTULb.html
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
http://www.highbeam.com/doc/1G2-2591300398.html/print
http://www.djibnet.com/photo/women+of+math/anna-johnson-pell-wheeler-1883-1966-5507499868.html
http://www.svd.se/kultur/understrecket/skoarbeterskan-som-var-mer-kand-an-garbo_5758121.svd
http://womenshistory.about.com/od/worklaborunions/a/wtul.htm?
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
https://archive.org/stream/historyofswedeso02olso/historyofswedeso02olso_djvu.txt
http://www.ilovehistory.utah.gov/people/difference/peterson.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Johnson_Pell_Wheeler
http://www.agnesscott.edu/lriddle/women/wheeler.htm
Lennart Pehrsson: "Den nya staden" (2014)
Ulf Beijbom: "Utvandrarkvinnor" (2006)
Ernst Wilhelm Olson, Martin Engberg och Anders Schön: "History of the Swedes of Illinois" (1908), digitaliserad på Internet Archive

Det finns också en del 1, och eventuellt ännu fler, av boken om svenskarnas historia i Illinois.

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.

När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.

Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter. 

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.

Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!