Rötter

Spår efter förfäderna

16 april 2014

3075 Träffar

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

Taggad i:

Om författaren

Camilla Eriksson

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.