»Jag vill intet längre mera, din köttpölsa!»

De förtvivlade orden ovan yttrade bonden Per Bengtsson till sin kusin Per Åkesson vid ett byalag i Fjelie den 15 november 1759. Morgonen därpå hittades Per Åkesson död i sin säng, och det dröjde inte länge innan snacket gick i byn. Hade Per blivit mördad, och vem var i så fall den skyldige? Hans egen kusin? Häradsrätten bestämde sig genast för att undersöka saken, och domboken ger inte bara intressanta uppgifter om livet i 1750-talets Fjelie, utan man lär även känna den avlidne på ett personligt plan. Den märkliga historien uppdagades då jag hittade hans dödsnotis i Fjelie kyrkobok 1759:

»24 Sönd: eftter Trinit: d: 25 Nowembr begrafdes Rusthållaren Pär Åkason som d: 15 ejusdem uti ett Ölslag hos brodern Nils Åkason blef af Pär Bängtson och Pär Pärson med oblida rörelser öfwerfallen och natten dereftter dödde och blef derföre af fältskjären αnatomïcerad dess ålder 41 åhr och 5 månader».

Mina tankar började genast snurra. Hur såg de oblida rörelserna ut? Och på vilket sätt blev kroppen anatomicerad? Jag dök genast ner bland Torna häradsrätts urtima domböcker, eftersom det rörde sig om ett eventuellt brottmål. Jag slungades tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden och befann mig plötsligt mitt i det där ödesdigra byalaget i Fjelie, i november 1759. Åldermannen hade samma förmiddag tutat samman byamännen till samling, för att bland annat dela på de skjutspenningar som inkommit. Byamännen gick in till Per Åkessons bror Nils, där de stannade för att fördela penningarna. Även Per Åkesson anslöt sig, och de andra upptäckte snabbt att han var märkbart berusad. Detta var tydligen inget ovanligt, eftersom Per i allmänhet »warit nog begifwen på dryckenskap och som oftast funnits drucken». Att man under byalaget dessutom förtärde en halv tunna öl lär inte ha gjort honom mindre berusad, och efter en stund började Per bråka med de andra byamännen.

b2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpgb2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpg

Per Åkessons dödsnotis 1759; ur Fjelie kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1696-1779), s. 107 (ArkivDigital)

Inledningsvis attackerade han sin kusin Per Bengtsson med skällsord, som snabbt gick till motattack. Han reste sig upp och gav Per Åkesson en rejäl örfil, samtidigt som han skrek »iag will intet längre mera, din Kiött Pölsa!». En droppe blod började sakta rinna från Per Åkessons näsa... Per, som väl troligen började bli allt mer berusad, reste sig nu upp från sin plats och ville gå fram till sin kusin för att hämnas. De som satt bredvid höll dock fast honom och uppmanade honom »att han måste sittia stilla», men detta hindrade inte Per Åkesson från att skrika och svära åt sin kusin. Nu började emellertid rusthållaren Per Persson tröttna. Han gick fram till Per Åkessons, tog tag i hans hår och skrek »om iag giorde rätt skulle iag lagga dig braf, din Swinhund, som aldrig kan skiöta dig sielf, utan i hwart lag skall du bära dig så åht, sitt stilla och skiöt dig sielf!». Per Åkesson lugnade nu ner sig, och stannade kvar hos byamännen i ytterligare två timmar. Under denna tid var han »fresk och Sund», men blev mot slutet alltmer berusad. Sedan byalaget avslutats hade Per Åkesson tvingat sin svägerska att ge dem mer att dricka, men hon hade då svarat att hon inte hade annat än svagdricka. Detta fick duga, så de drack några kannor innan de gick hemåt.

På vägen hem fick Per Åkesson syn på en kalv, som han sprang efter »i sin dryckenskap», och enligt vittnen såg det hela mycket komiskt ut. Per slog på sina kläder med händerna för att skrämma kalven, vilket Jöns Perssons tjänstegosse, som hade stått i stalldörren, såg. Han skrattade åt den lustiga synen, men Per Åkesson upptäckte gossen, vände sig mot honom och skrek »om du skrattar åht mig skall den onde Stå i dig din Canaille». Kalven sprang då sin väg, så Per gick vidare hemåt. Väl framme vid sin port föll han omkull på stentrappan, och medan han låg där i mörkret ropade han efter hustrun. Den då 14-årige sonen Åke, som var på logen och hörde sin fars rop, tog hjälp av gårdens dräng för att hjälpa in fadern i huset. När Per fick se sonen och drängen komma till undsättning bad han dem att hjälpa honom upp »efter han sådant sielf ej förmådde». Sonen och drängen gjorde ett försök, men trots stor ansträngning lyckades de inte. Sonen gick då in i huset och berättade för modern att fadern låg utanför porten. Hustrun tog då med sig pigan ut för att hjälpa maken upp. Tillsammans lyckades de fyra till slut bära in den kraftigt berusade Per i huset. De klädde av honom och lade honom i sängen, och han somnade utan ett ljud.

b2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPG

Per Åkessons gård Fjelie Nr 9, som den såg ut vid tiden för dödsfallet; efter karta från 1769 i Lantmäterimyndigheternas arkiv (teckning: M. Gunshaga)

Morgonen därpå kom det bud från Per Åkessons bror som undrade om Per ville följa med in till Malmö med kronotionden. Hustrun Sissa försökte väcka sin make, men upptäckte till sin fasa att han låg död i sängen. Man tillkallade genast kronolänsmannen Malmlin, som påbörjade en utredning. Han stämde genast in de ovan nämnda Per Bengtsson och Per Persson, som nu offentligt anklagades för Per Åkessons död. De erkände utan omsvep att de örfilat Per Åkesson och dragit honom i håret, men Per Bengtsson försvarade sig med att han endast slagit honom på munnen eftersom han blivit kallad skällsord. Båda två menade dessutom att deras handlingar inte hade skett med någon iver eller på ett sådant sätt »att Pehr Åkason deraf kunnat taga någon skada, mindre att hans timade död deraf Kunnat förorsakas». Vittnet Carl Håkansson instämde, och berättade att Per Bengtsson slog »ej med någon särdeles ifwer» samt att Per Persson drog Per Åkesson i håret »utan att hwarken draga el:r stöta». 

Häradsrätten ansåg att det krävdes en obduktion, för att med säkerhet kunna fastställa dödsorsaken. Kronobefallningsmannen Göran Dröscher sände därför bud till stadsfältskären Hünemöder, som öppnade och besiktigade den dödes kropp. Han konstaterade att det inte fanns några yttre skador på den dödes kropp, och inte heller i underlivet eller på bröstet fanns något som skulle kunna vara orsak till dödsfallet. Fältskären undersökte också lungorna och mjälten, som tydligen var ovanligt sköra. Detta ansågs dock inte bevisa något, utan antydde bara att Per Åkesson haft svag hälsa. På huvudets högra sida syntes dock ett litet rött märke, som fältskären menade kunde bero på ett obetydligt slag mot skallen. När han däremot öppnade huvudet och tog av huvudskålen såg han direkt att hinnan som innefattar själva hjärnan (»duru Mater», enligt fältskärens egen anmärkning) var mycket utspänd av den stora mängd levrat blod som fanns under den. Han uppskattade detta levrade blods mängd till halvannat skålpunds vikt, och menade att en större ådra hade brustit varpå döden hade kommit så hastigt eftersom själva hjärnan med dess nerver »ej kunde tåla en dylijk compression».

Fältskären avslutade sin undersökning med att konstatera att denna »Hæmorrhagia Cerebri ell:r blodens öfwerflödande i hiernan» utan tvekan hade orsakat Per Åkessons död, men att det var svårt att med säkerhet avgöra vad som orsakat denna blödning. Torna Häradsrätts slutgiltiga dom mot de båda anklagade, Per Bengtsson och Per Persson, föll ganska snart efter obduktionen. Man valde att från »widare answar till Pehr Åkasons timade död frikalla» de anklagade, men dömde dem till att betala 24 daler silvermynt till fältskären för hans omkostnader. 

Som släktforskare vet man att vissa notiser i kyrkböckerna är mer spännande än andra, eftersom de leder raka vägen till domböcker, länsstyrelsearkiv och domkapitelsprotokoll. Man inser direkt att man hittat något ovanligt när man läser de där kryptiska raderna i kyrkböckerna, och man lär sig snabbt att det inte är de skötsamma förfäderna eller de vardagliga händelserna som lämnat de mest intressanta spåren efter sig i arkiven, utan snarare motsatsen. Det är konflikter, brott, märkliga dödsfall och personer som på något sätt misskötte sig som man får veta mest om. Sådant väckte intresset hos myndigheterna, som nedtecknade allt i protokoll och domböcker, och det var just genom domböckerna jag lärde känna min förfader Per Åkesson - rusthållaren med alkoholproblem, som alltid misskötte sig under byalagen, som kallades både »köttpölsa» och »svinhund», och som till slut dog av ett brustet blodkärl i hjärnan.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Släktforskningscentralen
Jakten på en okänd far

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 1

Claes-Göran Magnusson den måndag, 01 december 2014 18:55

Tack för en skön historia.

Tack för en skön historia.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Örebro
Västerås
Karlstad
Rönninge
Blentarp