Hur det började...

En sen kväll i juli 2009 föreslog maken att vi skulle försöka hitta hans farmor och farfar i kyrkböckerna. Han hade länge funderat på att släktforska, men aldrig kommit igång. Tidigare på våren hade vi flyttat till vår nuvarande bostad i Helgerum, huset intill där hans farmor och farfar bodde för hundra år sedan och där hans far var född. Givetvis hade vi pratat om det, att ta reda på mer. Det han visste var vad de hette, de flesta namnen på hans fars syskon och att de skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum i Västrums socken. Men vilket Ryssby visste vi inte. Ryssby finns ju både i trakten av Kalmar och borta i västra delen av Småland.

Vi tog ett tretimmars abonnemang på Svar och blev sittande till långt efter midnatt.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpg

Min mans farmor och farfar med en del av sin stora familj. Fotot tror vi är från 1922 eller 1923. Den minste lille gossen är min svärfar Holger, född 1914 på Helgerum.

Det gick fort att hitta dem i kyrkboken och följa dem under alla flyttningar från 1890-talet och framåt. Och här såg vi att de kom från Ryssby i Kronobergs län, inflyttade 1892. Hur kom det sig att de hade en dräng och en piga med sig från Ryssby också? De var ju fattiga, det visste vi. Det tog en stund innan vi förstod att det var makens farmors syskon. Här fanns det alltså mer släkt att ta reda på.

En överraskning var också att min svärfar haft en liten bror som dog redan som fyraåring. Det hade vi aldrig hört talas om.

En liten stund innan de tre timmarna var till ända hade vi tagit oss till Ryssby husförhörslängd och hittat både farmor och farfar där. Sedan hann vi inte mer.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpg

Från husförhörslängden i Ryssby AI:26 (1891-1895) sid 192 (bild från Svar). Axel Wilhelm Karlsson, Emilia Maria Carlsdotter och sonen Karl Gustaf lämnar Ryssby 1892 och flyttar till Västrums socken ute vid Östersjökusten söder om Västervik.

Det var där och då som jag blev fast. Jag minns den nästan euforiska känslan av att bläddra sig fram genom kyrkböckerna och hitta spåren av de här människorna på boksidorna. Numera känns det nästan gammalt och vant, men jag kan ändå ibland uppleva den där känslan igen när jag möts av något oväntat, eller lyckas hitta något jag länge letat efter. Det är det som är släktforskarens belöning.

Ett år senare fortsatte jag forskningen om denna släkt, men på egen hand. Maken har inte haft tid utan överlämnat det till mig. Men det var han som fick mig att börja.

Nu har jag släktforskat nästan oavbrutet sedan 2010. Så känns det i alla fall. Det går nog inte en dag utan att jag åtminstone funderar på något släktforskningsrelaterat. Något jag själv håller på med, något problem som någon annan ställts inför, en text till vår medlemstidning, planering av en kurs eller ett föredrag, min egen släkt etcetera.

För två år sedan lämnade jag ett fast jobb på lokaltidningen för att bli frilans och skriva böcker, och för att få tid att ägna mig mer åt släktforskning än vad jag hann när jag arbetade heltid. Det var rätt beslut, det känner jag fortfarande. För släktforskningen är så himla roligt. Och det spelar ingen roll om det är min egen släkt jag forskar om, eller någon annans, det är lika roligt.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

DNA revolutionerar släktforskningen
Fidel, here I come!
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild