Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Lucior från förr

lucia koloreradAteljéporträtt, kolorerat, föreställande Kröök Karin Olsdotter från Leksand i Dalarna som Lucia. Hon bär långt, vitt, linne, rött band i midjan och en klädd krona med ljus. Skansens Lucia omkring 1898. Fotograf Hélène Sofie Edlund/Nordiska museet.

De flesta av oss känner nog till att luciahögtiden bygger på legenden om Sankta Lucia från Syracusa på Sicilien. Men det katolska helgonet har egentligen mycket lite att göra med svenskt luciafirande av i dag. Lussandet är ett hopkok av många olika traditioner med ursprung i bland annat gammal folktro och lokala seder och bruk. En del av det vi tar för gammalt är i själva verket relativt nya konstruktioner – men att även pojkar kan vara lucior är inget nytt.

Lång, mörk och skrämmande natt

Att generalisera om hur lucia firades "förr" är inte särskilt lyckat. Traditionerna har genom tiderna sett mycket olika ut i runt om i landet.

I större delen av det svenska bondesamhället var lucianatten sedan länge känd som en lång och kuslig natt. Enligt den äldre kalendern (som gällde fram till kalenderreformen 1753) var lucianatten årets längsta och enligt folktron var övernaturliga makter i rörelse. Under lussinatta, som den på vissa håll kallades, var det säkrast att hålla sig inomhus då man trodde man att troll och övernaturliga väsen höll till ute i mörkret.

Föreställningen om den långa lucianatten levde kvar trots kalenderändringen, som flyttade vintersolståndet till den 21–22 december.

Lussebruden

Men särskilt i Västsverige var luciadagen i äldre tid också en stor festdag. Den kallades för lille julafton eller lusse långnatt och det frossades i stora mängder mat. På vissa håll ska man ha ätit upp till tre frukostar. Lussebruden, som förekom på vissa håll, kunde vara klädd i halm – eller en halmdocka – som man på skoj kunde dansa runt med.

Det äldsta belägget för en vitklädd lucia med änglavingar på ryggen och ljusstakar i händerna, uppvaktandes på morgonkvisten är från 1764. Det rörde sig om en tradition på det välbärgade Horns boställe norr om Skövde. Lucia som en ljusklädd kvinnogestalt tros ha sin förebild i den tyska Christkindlein, som var en flicka med tända ljus i håret föreställande det lilla jesusbarnets gloria. Traditionen med en ljuskrönt lucia växte sig allt starkare i herrgårdsmiljöerna kring Vänern under 1800-talets första decennier.

Först i mitten av 1800-talet spred sig seden från Västsverige och det var också från den här tiden luciafirandena runt om i landet började få allt fler gemensamma nämnare. Under 1800-talet kunde lucia uppträda ensam eller med några få följeslagare. När traditionen spred sig till städerna växte luciaföljet med tärnor och stjärngossar, som ursprungligen var figurer från julupptågen på annandagen och trettondagen.

Traditioner slås samman

stjarngossar skansen

Bild: Stjärngossar utanför Blekingestugan, Skansen, Stockholm. Fotografering 1896 (enligt påskrift). Fotograf Frans G. Klemming/Nordiska museet.

Men olika former av sång- och tiggarrundor var inget nytt. Seden att gå runt bland hus i grannskapet tros vara ett arv från äldre tiders staffanssjungning, som förekom både på landet och i städerna. Det var ofta så kallade djäknar, studenter från tiden då den högre utbildningen främst skedde i kyrkans regi, och ungdomar bland landsortsbefolkningen som gick mellan husen för att samla in pengar eller godsaker.

Men inte heller staffanssjungningen hörde ursprungligen hemma på luciadagen. Den ägde traditionellt rum den 26 december och det var först i samband med lussefirandet på Skansen som inslag från den tidigare staffanssjungningen togs upp i luciafirandet.

Det var på 1890-talet, under tiden för de starkaste nationalromantiska idéströmningarna, som Skansen började med luciafirande i ett försök att lyfta fram lokala festseder som de såg ut på olika håll i landet.

Pojklucior

hjalmar luciaMånga upprörs i dag över att luciafirandet inte sker på "traditionellt vis" men faktum är att vår tids lucia, med en ljusbärande kvinna i procession eller följe, är en förhållandevis modern tradition som tog fart under 1920-talet efter att tidningen Stockholms Dagblad utlyst en tävling. Den vinnande lucian fick 1928 gå i procession och hade elektriskt ljus i huvudkronan. Konceptet spreds till andra tidningar och på så vis fick luciatågen och framröstandet av en vacker kvinna som lucia uppmärksamhet över landet.

Även luciasången är en 1920-talskonstruktion. Melodin är italiensk och de svenska textvarianterna skrevs först på 1920-talet. Sankta Lucia, ljusklara hägring skrevs av Sigrid Elmblad 1924 och Natten går tunga fjät skrevs av Arvid Rosén 1928.

Något som i dag upplevs som kontroversiellt är könsöverskridande lucior. Men att lucia måste vara kvinna är egentligen ett nytt påfund. Faktiskt så var den allra första lucian beskriven som vitklädd och med ljuskrona en dräng i Skinnskatteberg 1820.

Bild ovan: Hjalmar Carlander som lucia. Bildtext: "Thure Axel "Hjalmar" Carlander, f. i Sthlm 9 Mars 1876. Mekaniker, Bosatt i New York, son af grosshandl. Carl Magnus Carlander i Sthlm." Fotografering 1879 (cirka). Fotograf: A. Jensen/Västergötlands museum.

Källa: Nordiska museet, Wikipedia.

 

systrar ranchstina nordqvist

 

Bilder fr v: Mathilda Ranch (sittande) och en väninna, Hermine Carlsson från Göteborg, som Lucior 1898. Fotograf Carolina Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum.

Stina Nordkvist som Lucia. Bildtext: Sköfde. Fotograferad omkring sekelskiftet 1900, okänd fotograf/Skövde museum.