Drömmen var, som de flesta drömmar, fantastisk. En vagn som helt utan hjälp av hästar kunde transportera fyra personer från Nyköping till Stockholm på bara sex timmar. Manufakturisten Carl Gustaf Norberg i Nyköping byggde 1838 en småskalig modell av sin planerade ångvagn. Modellen, som idag finns på Nordiska muséet, visades upp för en betalande publik i januari 1842 på Lilla Nygatan 19 i Stockholm (en genealogisk knorr är att huset vid 1700-talets början ägdes av Carl Gustaf Norbergs farmors fars styvmors morbror). Tanken var förstås att bygga en fullskalig ångvagn och sedan starta en omnibusslinje med densamma. 1835 hade Sveriges första busslinje, mellan Gustav Adolfs torg och Djurgårdsbrunn i Stockholm, startats men där användes förstås häst och vagn. En för tiden svindlande snabb ångvagn var en hisnande tanke som givetvis krävde en genial uppfinnare. Vem var då Carl Gustaf Norberg?

Han föddes 23 juni 1808 på godset Vik i Stigtomta utanför Nyköping som son till skomakaren Karl Peter Nordberg och Margareta Kristina Holmström. Bland hans anor finns få bönder men många tekniskt lagda och kreativa individer samt några anor med läshuvud: en skomakare (f), skräddare (ff mf, senare bonde), hammarsmed (mm ff ff f), timmerman/skeppsbyggmästare (fm ff), urmakare (mm f), byggmästare (mm ff) samt en bonde, en sjöman, en befallningsman, två komministrar och en rådman. Av hans farbröder var en urmakare och en annan en tusenkonstnär som växlade mellan att vara gjutare, skogvaktare, torpare och fiskare, medan hans morbröder var skeppare respektive spiksmedmästare.
Carl Gustaf Norberg arbetade som filare vid Nyköpings Mekaniska Verkstad men drömde alltså om att revolutionera resandet och teknikhistorien. Han gifte sig med trädgårdsmästardottern Hedvig Dahlberg från Bärbo och på tre år fick makarna en son och två döttrar. Carl Gustaf lämnade sin anställning och startade eget som manufakturist, samtidigt som han alltså var småbarnsförälder och drömde om att revolutionera teknikhistorien. Det fantastiska ångvagnsäventyret gick i graven när Carl Gustaf Norberg dog i nervfeber 7 juni 1843, alltså strax före sin 35-årsdag. Att döma av bouppteckningen hade det nog inte blivit någon ångvagn ändå. Före sin död sålde den svårt skuldsatte Carl Gustaf Norberg all lös egendom i hushållet och det enda familjen ägde var ett parti gammalt järn. 

Carl Gustaf Norbergs ångvagn blev alltså inget mer än en modell. Först 1892 rullade den första svensktillverkade ångbilen ut på vägarna, om än inte särskilt långt eller ofta. Ystadbröderna Cederholms skapelse, som nämligen stannade titt som tätt, finns numera på Ystads Militärmuseum.  Året innan, 1891, visades en Panhard med bensinmotor av Daimler på Göteborgsutställningen.
Vid sekelskiftet 1900 fanns bara en handfull bilar i Sverige, och i ett bilregister från 1905 finns 115 registrerade motorfordon. Jag är inte helt klar över om registret enbart innehåller personbilar eller omfattade både person- och lastbilar.

De första decennierna av 1900-talet samsades hästtransporter med bilar, bussar och lastbilar på våra vägar. Vägstandarden var dålig, och bilarnas trähjul gick ofta sönder och behövde repareras vid vägkanten innan resan kunde fortsätta. Bilarna saknade tak men var långt ifrån dagens glidarturer i välputsade cabrioleter. Det var skumpigt, kallt och de hästfyllda vägarna innebar att det var oundvikligt att få hästspillning både på de delikata trähjulen och på de egna kläderna. Det fanns heller ingen snöröjning och ända in på 1930-talet var det förbjudet att sanda vägarna eftersom många behövde ta sig fram med häst och släde vintertid. Väg- och fordonsstandarden innebar också att resor tog tid - segraren i en biltävling mellan Uppsala och Stockholm 1905 avverkade sträckan på 6 timmar och 8 minuter, medan det tog ett dygn att färdas från Göteborg till Stockholm vid en tävling 1911. Bara att öppna och stänga kreatursgrindar på vägen tog lång tid.

b2ap3_thumbnail_Widengrens-fartvidunder-1907.jpg

Alvar Roséns samling, Sörmlands museum

Vid 1900-talets början dyker de första trafikmålen där bilar är inblandade upp i domböckerna. 1906 avhandlades ett mål vid Oppunda häradsrätt där chauffören Helmer Holm åtalades för "öfwerdådig framfart". Bilen tillhörde grosshandlaren Per Widengren i Vingåker, och de båda herrarna sitter i framsätet på fartvidundret ifråga på bilden ovan. Söndagskvällen 7 oktober 1906 buskörde Helmer Holm runt i centrala Katrineholm i en och en halv timmes tid och skrämde ortsborna. Han struntade i att tuta i mistluren när han skulle svänga och körde dessutom runt med lyktorna släckta. Holm erkände sig skyldig. Troligen ledde händelsen till att han fick söka sin en ny anställning, för året efter kördes bilen av en annan chaufför. Att bilarna ännu var få i häradet visas av att även det andra trafikmålet vid Oppunda häradsrätt gällde Widengrens fartvidunder. I april 1907 körde chauffören Josef Andersson bilen från Oxelösund till Vingåker. Mellan Stensjö och Katrineholm hann han ikapp flera hästekipage. Trafikreglerna föreskrev att han skulle signalera och sedan vänta tills kusken kört åt sidan och klivit av för att hålla i hästen. En omkörning tog alltså säkert en eller par minuter, och när han kom ikapp det tredje ekipaget på några hundra meter brast Anderssons tålamod. I stället för att signalera och vänta blåste han förbi Gideon Larsson från Lyshällen i Björkvik. Gideons hästar skrämdes förstås och brakade ner i diket, varvid han klämdes under vagnen och skadades svårt. Josef Andersson fick böta 50 kr för att ha brutit mot automobilförordningen när han inte följde god trafiksed och signalerade sin avsikt att passera Gideon.

1907 kom en förordning att alla fordon skulle besiktas. Många var hembyggen eller kraftigt ombyggda och trafiksäkerheten diskutabel. Besiktningen var en inspektion av nytillverkade eller nyimporterade fordon. Årlig kontrollbesiktning infördes på 1960-talet.

1907 bestämdes också att alla fordon skulle ha ett igenkänningsmärke, dvs en registreringsskylt. Igenkänningsmärket var en bokstav (länsbokstav) samt siffror, t ex D57 eller K231.

1907 var även födelseåret för körkortet. Det nya förordningen var att föraren skulle kunna uppvisa ett kompetensbevis. I varje län fanns en person som utfärdade kompetensbevis. För Södermanlands del var det ingenjören Erik Lundvik, vars första intyg gällde att en viss Erik Lundvik var betrodd att framföra motorfordon.

1911 kungjorde landskansliet i Nyköping i Södermanlands Länskungörelser N:o 3 vilka allmänna vägar i Södermanland som "få med automobil befaras".

Det förekom långt in på 1950-talet att hugade bilspekulanter med brist på kontanta tillgångar kunde köpa en bil från en bilfirma genom kohandel. Ja, man lämnade alltså en ko och fick i stället en bil. Hade man ingen ko kunde det också gå bra med en symaskin, ett dragspel eller en sommarstuga. Tänk om detsamma gällde idag: jag har rensat i mitt förråd och har några kassar med saker jag ska skänka bort. Undrar just vad jag skulle få i utbyte mot några dukar, fyra stolsdynor, tre förkläden, en ryggsäck och en kasse med böcker?

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.