Vi befinner oss mitt i stilla veckan eller dymmelveckan. Denna vecka som förr avslutade fastan och ledde upp mot påskhögtiden innehöll många traditioner och en hel del skrock. Man skulle inte gå hemifrån under stilla veckan. Det skulle ju vara stilla och tyst under veckan och det var också en tid med en extra mängd oknytt i farten, inte minst alla häxor som förberedde årets högtid på Blåkulla. Det kunde vara idé att tänka efter både en och två gånger innan man sköt en fågel under påskveckan för det kunde vara en häxa som antagit en annan skepnad. Om man sköt prästfrun så att hon blev halt för livet var en sak men att skjuta lårbenet av sin egen mor var givetvis inte så roligt att inse. Fast det borde förstås vara ännu värre att acceptera att modern var en trollpacka som ägnade sig åt djävulsriter vid Blåkulla... Om man fick syn på en häxa med utslaget hår ridande på sin ugnsraka eller kvast i skyn så var det förstås fritt fram att skjuta henne. Om bössan var laddad med en silverkula var sannolikheten för att träffa betydligt större. Silverkulor är ju också väldigt användbara om man skulle råka träffa på en varulv.

Blå måndag / Magermåndag / Svarta måndag

I Skåne var det traditionen att under denna inledande dag av stilla veckan äta nio sorters kål för att få god hälsa. I Bohuslän skulle man sota skorstenarna just denna dag. Den i hushållet som klev upp sist under måndagen kallades i Julita i norra Södermanland för askfisen. Det var knappast ett hedrande uttryck.

Vita tisdag / Fettisdagen

I Bohuslän beundrade man sina nysotade skorstenar, och dagen kallades därför vite tisdag. I Värmland skulle man koka de nyslaktade grisarnas fötter och sedan äta den nytillagade delikatessen. De överlevande grisarna fick sedan mumsa på benresterna så skulle de växa sig feta och fina.
I Österbotten skulle flickorna på kvällen knacka på dörren till svinstian och lyssna efter hur många grymtningar hon fick till svar. Antalet grymtningar visade hur många år hon skulle förbli ogift. Undrar just om hon blev gift samma år eller var dömd till ett liv som ungmö ifall ingen gris behaga grymta. 
Den som sov längst i Julita denna dag kallades för fetgrisen.

Askonsdag / Dymmelonsdag
Den som sov längst på dymmelonsdagen fick i Julita heta dymmeloxen.
Denna dag skulle tystnad infinna sig. Ett sätt var att knyta upp kyrkklockorna så att de inte längde ringde. Från klockan tio skulle man inte utföra någon arbetsuppgift som orsakade buller, så man kunde inte hugga ved, väva eller ta hem ris från skogen - troligtvis rasslade det om kvistarna. Och om man nu ändå hägg ved så drabbades man av allehanda olyckor: veden kunde ruttna extra kvickt så att vedträna blev odugliga att elda med, eller så blev veden så hård att den inte gick att klyva alls. Dessutom riskerade man att yxorna blev slöa och obrukbara och även korna kunde råka illa ut - om de trampade på spånor som huggits på dymmelonsdagen så kunde de få klövälta. Om man tog hem ris så drog man ormar med sig till gården och det var förstås inte bra.
Man skulle också undvika arbetsuppgifter med kringgärning, dvs cirklande rörelser, då dessa ansågs öka Jesu lidande på korset. Alltså kunde man inte nysta, dra slipstenar, tvätta, brygga, baka eftersom brödkaveln är rund eller använda vagnar då ju vagnshjulen är runda. Oknytt blev dock förtjusta om man bröt mot arbetsförbudet. Om man bryggde öl kunde trollen stjäla sötman så att ölet blev riktigt obehagligt att dricka, och råttorna och möss strömmade till den gård där någon utförde ett förbjudet arbete. Som botemedel fanns olika ramsor att mässa. Allt vinterarbete skulle alltså vara färdigt innan påsk. Våren väntade runt hörnet eller var redan på väg så nu gällde det att sätta igång med utearbetet.
b2ap3_thumbnail_Glad-psk.jpg

Skärtorsdag

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter ordet skära i en äldre betydelse "göra ren". Skärtorsdagen var alltså dagen för mer grundlig tvagning. Den flicka som lade ett mynt i vänstra skon natten till långfredagen skulle under natten drömma om sin friare. Ville man göra det lite mer omständligt skulle man lägga en silverslant i skon under vänsterfotens häl, ställa sig på gödselhögen och sedan vrida sig tre gånger motsols på vänstra hälen. Därefter skulle man, iförd något gödseldoftande fotbeklädnad, gå ut på vägen. Den första person man mötte var ens blivande make. Lika mödosamt var det att lista ut vem ens tillkommande var i Selånger. Där skulle man vid midnattstiden under skärtorsdagsnatten sopa i en korsväg för att se densamme. I Hälsingland var det mycket förberedelser inför nattens aktiviteter: under skärtorsdagsnatten skulle man gå till en jordfast sten, gå tre varv motsols runt den och så knacka på den med en nyckel som under julnatten suttit i dörren in till härbret. Sedan lade man örat mot stenen och lyssnade så hörde man en ledtråd till vilket yrke ens blivande partner hade. Lite mer romantiskt gick det till i småländska Långasjö. Där skulle flickan på skärtorsdagsmorgonen fylla ett äggskal med salt och gå till en källa som rann åt norr. När hon sedan åt saltet kom hennes kommande make åstad med vatten.
Dagens långsovare kallades i Julita för skärsaxa.

Trollkärringarna förr var betydligt farligare än dagens färgsprakande påskkärringar av något yngre årsmodell. Om man lånade en trollkärring smör under stilla veckan kunde hon smörja sin kjollinning med detsamma och därmed kunna lägga beslag på allt smör, mjölk och ost som ens kor gav. Ännu mer eftertraktat bland dåtidens trollkunniga damer var eld. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur kraftfullt förödande eld kan vara.
Just skärtorsdagen var en extra farlig dag då häxorna var som mest aktiva med  att förberedda Blåkullafärden. Det gällde därför att skydda sitt hem och de sina så att de inte blev bortförda till denna djävulens fest. Först skulle man plocka lite färsk kodynga och slå den mot ladugårdsdörrarna, men kanske behövde djuren skyddas ytterligare. En piga iförd röd kjol; andra färger kunde gå an men en röd kjol var den absolut bästa utstyrsel för detta viktiga förvärv, skulle rita ett kors på djurens nos med en tjärsticka och även rita ett kors i tjära på väggen över deras huvuden samt ovanför dörren. Extra tryggt blev det om man även tjärade tröskeln och dörrposterna runt ladugårdsdörren, och när man ändå var i farten borde man även förse fönster och dörrar till boningshusen med kors i svart tjära.
Inomhus skulle allt som en häxa kunde tänkas vilja stjäla plockas undan. Nog låter som om det inte bara är fråga om skrock utan en extra ursäkt för att regelbundet rusta upp vissa byggnader samt att storstäda innan den instundande påskhögtiden. Markus Gunshaga har skildrat en oroande händelse i Jämshög strax före påsk 1773.
Skärtorsdagen var dagen för årets viktigaste nattvardsgång och då skulle allt gårdsfolk gå i kyrkan. I kyrkan kunde man få extra hjälp att känna igen en häxa som varit vid Blåkulla eftersom de gick i kyrkan som alla andra. Allt som krävdes för att avslöja en förklädd häxa var att och man hade lagt en fyrklöver i strumpan eller hade stoppat på sig tre hönsägg så kunde man se hur häxornas huvudbonader inte var vanliga hättor utan mjölkbyttor. Det gick också att avslöja häxor under påskdagens gudstjänst. Om man då hade med sig en vargstrupe kunde man se hur Blåkullaresenärerna gjorde allt bakvänt inne i kyrkan. De läste nämligen bönerna baklänges och satt omvända i kyrkbänkarna så att ryggarna vette mot prästen i predikstolen.

Långfredag
Kallades också svarta fredagen eller piskefredagen. Husbonden och moran på gården skulle då gå upp i ottan och slå barn och tjänstefolk med påskriset i åminnelse av frälsarens lidande. I påskriset, påskskräckan, skulle det finnas björkris som allra helst skulle komma från en dvärgbjörk. Det fjäderprydda påskris vi idag pryder våra hem med till påsk syntes först i vår huvudstad vid 1800-talets slut och blev mer allmän först under 1920- och 1930-talen. På tal om att gå upp i ottan så kallades i Julita dagens långliggare för långlaten.

På långfredagen skulle man vara allvarlig och helst klädd i svarta kläder. Även på långfredagen skulle man gå i kyrkan och gudstjänsten var extra lång. Dagen förlängdes ytterligare av att man helst skulle fasta och äta först till kvällsmålet. Det fanns t om särskild långfredagsmat som av tradition skulle ätas just denna stillsamma, långa, dag så på matbordet runt om i vårt avlånga land serverades på många håll ärtor, salt sill och ölsupa, laxrygg med korintsås, sillsallad, sillpannkaka, rågmjölsgröt eller rårakor. Flera av rätterna låter ganska salta men det gällde att tåla törsten. Den som drack för mycket på långfredagen skulle få svettas rejält resten av året och om man tog en sup så led Jesus extra mycket på korset. Att dricka mjölk var inte heller bra då man kunde få skabb och bölder.

Påskafton och påskdagen
Den som sov längst på påskafton fick i Julita heta stumpen och den morgontrötte på påskdagen kallades för påsklåskan.

I österbottniska Korsholm kunde man förutse vem som skulle dö under det kommande året genom att släta ut hö i fähusladan varefter alla lade ut sitt lintyg med armarna utbredda över detta. På morgonen var det nog med viss bävan ortsborna tittade in i fähuset för att se om ärmarna fallit ner från något linne då detta varslade om att flickan eller kvinnan som ägde linnet skulle få ikläda sig liksvepning innan nästa påsk. Betydligt trevligare var förstås att bli varse om ifall man skulle få stå brud under året. Ett fiffigt sätt att ta reda på detta var att hämta en famn ved i vedlidret och bära in i stugan. Gissa om det var mest tursamt att ha burit in jämna eller ojämna par vedträn? Svaret är förstås att det var jämna par som gällde. Nästa steg var förstås att ta reda på vem den kommande friaren var. För att få reda på det skulle man på påskafton gå tre gånger runt ett tre gånger flyttat hus så skulle man se sin friare. Annars kan man under tystnad - och allra helst naken! - vid midnatt gå tre varv motsols runt en trekantig åker så möter man sin blivande fästman. Under denna promenad gällde det att inte se sig om, för det var farligt. Riktigt, riktigt farligt, ja, faktiskt fantastiskt farligt för bakom lurande fan själv. Denna promenad kunde också ske under skärtorsdagsnatten. Ett något trivsammare sätt var att klä av sig naken i soluppgången och sedan tvätta sig så fick man syn på sin blivande makes vålnad (fick man däremot syn på honom in natura så riskerade man nog i en dylik situation att få anordna barnsöl till jul).

Läs mer:
Forsberg, Vera, Majstång och julgran. Våra helgseder (1953)
Schön, Ebbe, Folktrons år. Gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet (1996)
Tillhagen, Carl Herman, Folklig spådomskonst (1991)

När jag var liten fanns det en fascinerande liten bok hemma. Den var fylld av tårtor vars like man aldrig sett i 50 och 60-talets Sverige. Stora, maffiga och mångfärgade med fantastiska namn. Den hette ”Pillsbury Bake Off 1952” och var en present från amerikanska vänner. Pillsbury Bake Off var en tävling i tårtbakning anordnad av ett mjölföretag, där man kunde vinna enorma summor pengar, boken innehöll de bästa, inklusive vinnaren som visades på bild med en stor check.

b2ap3_thumbnail_Modern-women.jpg

-          Men mamma, varför har alla vinnarna killnamn? Man kan väl inte heta mrs Robert K Brown? Heter dom så i Amerika?

Mamma förklarade att fruar i Amerika använde sina mäns namn.

-          Det är ju orättvist, det var ju inte männen som bakade tårtorna!

Redan då var jag visst en nyfiken person med ett visst rättspatos. Jag försökte, med hjälp av ett lexikon, att översätta recepten med de fantastiska namnen. ”Angel Food Cake”, ”Devil´s Food Cake”, Lemon Chiffon Pie”. Jag försökte baka dem också, men det var svårt att hitta ingredienserna. Men jag var helt betagen av denna bok i många år, den är helt sönderläst.

Nu sitter jag här och försöker följa en amerikansk man, Edwin K Carpenter, som var gift med en släkting, han var också gift ett antal gånger till. Men med vilka? Jo, man hittar några av hans många barn i tidningsnotiser när de gifter sig på 40 och 50-talen. Men….. de är konstant angivna som barn till Edwin Carpenter och mrs Edwin Carpenter! Jag vill ju veta vad mödrarna hette!

Vi kan, här i Sverige, bli ordentligt frustrerade när vi läser riktigt gamla dopböcker där inte moderns namn anges, bara faderns. Men som tur är övergavs den seden ganska tidigt. Dessutom är vi lyckliga nog att de flesta kvinnor behöll sina flicknamn fram till 1901. I födelseböckerna står dessutom då alla kvinnor med sina flicknamn. Visserligen blev inte gifta kvinnor myndiga förrän 1921, men de hade en egen identitet i alla fall.

1963 kom boken ”Den feminina mystiken” av Betty Friedan ut i USA, hon skildrade där den välutbildade hemmafruns frustrerade tillvaro som just mrs Robert Brown, utan ens en egen identitet. Kampen för rätten att vara en person, även om man var en gift kvinna. Kampen för att få eget erkännande för sina egna insatser. Vinner man 100 000 dollar för sitt kakrecept ska man åtminstone få hämta det i sitt eget namn. Naturligtvis handlade boken om mycket mer när det gäller jämställdhet, men jag kunde förstå tanken väldigt snabbt, jag som växte upp med tävlingsvinnarna utan eget namn.

Nu kämpar jag vidare, på andra dagen, med fruarna utan namn. Edwin Carpenter är en hal figur, som verkar försvinna från alla sina familjer i rask takt. Men fruarna sitter kvar med barnen, utan att ens ha ett eget namn.

 b2ap3_thumbnail_BakeOff14pagesofcontestants1.jpg

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

När man släktforskar kan man i princip hitta information om allt som rör ens förfäder - från matvanor och kläder till folktro och läsvanor, det gäller bara att veta vilka källor man ska leta i. Såhär i midsommartider blev jag lite nyfiken på hur mina förfäder firade midsommar - kunde jag känna igen mitt eget firande i deras? Eftersom de flesta av dem bodde i Skåne började jag mitt sökande på Folklivsarkivet i Lund, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter.

b2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Lyngby, Börringekloster samt Hyby.

I de gamla uppteckningarna fanns inte bara levande beskrivningar av midsommarfirandet i många gamla skånska socknar, utan även vackra bilder över de midsommarstänger som förfäderna dansade kring. Jag fann genast en midsommarstång från Lyngby, där farmors far Evan spenderade sina första år. Kanske denna typ av midsommarstång var den första han såg i sitt liv? På Börringekloster i Börringe socken, där farmors farmors morfars far Lars Nilsson (1776-1850) växte upp, restes den lite ovanliga midsommarstången i mitten, och den till höger kommer från Hyby, den socken där farmors farfar Lars föddes 1871. I Folklivsarkivets uppteckningar kan man läsa att »Enligt hvad flera personer i trakten berättat har man i Hyby haft och har ännu en majstång som vidstående. Den del, som förbinder den lodräta stångens topp med den vågräta tvärslåns ändpunkter, utgöres af ett rep, hvilket i likhet med de öfriga delarna kläddes med allehanda slags blommor». Allehanda slags blommor låter väldigt somrigt, och bland de sex midsommarstängerna på bilderna är ju den från Hyby utan tvekan mest lik den »klassiska» svenska.

b2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Markie hage, Stora Roslätt samt Häckeberga.

Midsommarstången ovan till vänster kommer från Markie hage i Anderslövs socken där den ovannämnde Lars Nilssons hustru Pernilla Nilsdotter föddes 1773. Där var även hennes far Nils Claesson skogvaktare, och man kan läsa att »Om pingst och midsommar brukade man förr å Markiehage ha en majstång som vidstående. Stången, som mätte 8 meter i höjd, restes sista gången år 1876». Kanske skogvaktarens döttrar hjälptes åt att samla blommor till denna midsommarstång? Till höger syns den midsommarstång som ännu på 1880-talet restes i Häckeberga i Genarps socken, farmors farmors mormors mor Elnas hemsocken, och Folklivsarkivets uppteckningar beskriver hur »den var klädd med såväl skogsgrönt som åker- och trädgårdsblommor». Midsommarstången i mitten restes i Roslätt i Svedala socken, där min farmors farmors morfar Anders Larsson föddes och växte upp i början av 1800-talet, och där även hans föräldrar, de ovan nämnda Lars Nilsson och Pernilla Nilsdotter, var husmansfolk. Det var ägaren till Roslätts herrgård, majoren och greven Thor Thott (1797-1880) som stod för midsommarfirandet i Roslätt, och husaren Hans Ström (1842-1927) beskriver byns midsommarfirandet vid mitten av 1800-talet:

»Dagen före midsommarafton gingo husmansbarnen ut i skogarna och samlade allsköns blommor och grönt till midsommarstången. Vid 11-12-tiden på midsommarafton slutade gårdskarlarna upp med arbetet för dagen och hjälpte husmanstöserna med att i kostallet kläda majstången och pryda den med pioner och åkannor. Stången var 18 alnar lång, hade i toppen en spira med en rörlig mölla och två rörliga gubbar. När stången var färdig att resas, togo karlarna sig hvardera en stor sup af den kanna brännvin, som godsherren hade anslagit till resningsarbetet. Spelmännen kommo, och under musik restes stången. Ofta var det tre spelmän, två med fiol och en med en slags trumma. När resningen var färdig, gjorde man slut på det anslagna brännvinet, och sedan gick man hem, åt middag och klädde sig.

Klockan två på eftermiddagen började dansen, kadrilj, vals, polska och mazurka, kring stången, som stod på planen framför herrgårdsbyggnaden. Till förtäring hade godsherren lämnat två tunnor öl, fördeladt på tvenne fat, hvilka stodo ute på gårdsplanen samt 15 kannor brännvin. Klockan fem på eftermiddagen bjöds på smörmada, så stora att de hvardera vägde en 3-4 skålpund. Till bakandet af detta bröd åtgick två tunnor råg. Två karlar voro sysselsatta en hel dag med att skära upp det. Efter smörgåsutdelningen började man dansa igen. Spelmanstallriken bars omkring. På denna hade utbölningarna att lägga en tolfskilling. Spelmännen nöjde sig med några riksdaler, och det som blef öfver användes till att köpa brännvin för till midsommardagen. Klockan 12 på natten slutade dansen och man begaf sig hem följd ett stycke af godsherren.»

Visserligen innehåller mitt eget midsommarfirande varken trummor. smörmada eller öltunnor, men jag inser att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket sedan 1800-talet - och kanske är det just charmen med midsommarafton, att det är som det alltid varit? Idag ska jag i alla fall ha förfäderna i åtanke, när jag tittar på midsommarstången och inser att den liknar den min farmors farfar dansade kring i Hyby på 1880-talet, och att de blommor jag plockar är samma sorter som farmors farmors morfars mor plockade i trakten kring Roslätt på 1840-talet.