Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?