Min allra första blogg handlade om gisslet med alla dessa papper med nerklottrade forskningsanteckningar som dräller på mitt skrivbord i väntan på att skrivas in i Disgen. Det var i januari i fjol och på de 20 månader som gått så borde jag numera förstås ha ett blänkande rent skrivbord med ordning och reda. Jo det borde jag nog, men... i söndags kunde jag inte lokalisera min telefon när den ringde. Den hade gömt sig under en av de fyra stora högar med spridda papper som brer ut sig på skrivbordet. Läge att börja peta in notiserna i Disgen, med andra ord. Det flöt på ganska bra under söndagen, så till kvällen återstod bara tre papper i hög nr 1. På måndagen återupptog jag glad i hågen arbetet och tänkte i min stilla enfald att jag inte bara skulle hinna beta av hög nr 1 utan även komma halvvägs med hög nr 2. Som med de flesta goda föresatser gick det förstås åt skogen.
Inmatningen tar nämligen lång tid. Det tar tid att kontrolläsa notiserna och justera de återkommande felen som uppstår när jag halkar fel på tangentbordet: utan kontrolläsning skulle min forskning vimla av "åigor" och personer med så udda namn som "Marua", "Jihan" och "Persosn". Vidare så flyttar mina släktingar aldrig särskilt långt och den där partnern man skred uppför altargången med finns oftast  på någon annan gren i familjeträdet. Men för att reda ut det eventuella släktskapet måste jag måste forska på den nyfunna maken/makan.

Så var också fallet med de där notiserna som fanns i hög nr 1. Jag ägnade måndagen åt att dra i diverse släkttrådar och när dagen slutade bestod hög nr 1 inte längre av tre papper utan dussintals papper. Det hela var en salig röra av hoptrasslade släktgrenar. Eftersom det blir så rörigt när en person förekommer flera gånger i databasen försöker jag alltid att följa alla personer från vaggan till graven innan jag matar in dem, men det i sin tur leder till att de där skrivbordshögarna ständigt ökar i omfång. Det är helt enkelt roligare att forska än att mata in uppgifter...

Nästa fråga som dyker upp vid inmatning är ju frågan om normering. Ska man normera? Vad ska man normera? Varför ska man normera?

Den sista frågan är enklast att svara på: för att göra det enklare att återfinna uppgifterna. Ta ett så vanligt ortnamn som Gölstugan, som nog kan stavas på åtminstone ett dussin sätt: Göölstufwan, Giöhlstugan, Gjölstughan osv. Eller det i Södermanland så populära Per: Per, Pehr, Phär, Peter, Petter mfl varianter. Att behöva komma ihåg exakt vilken variant du använt för en Per Persson är alldeles för besvärligt och om namnet stavas på ett särdeles fascinerande sätt i någon källa så gör i stället en notis i biografin.

Knepigare blir det ju närmare 1900-talet vi kommer. Smeknamn som tidigare normerats kanske nu används som dopnamn och ska då förstås inte normeras. Ibland kan konsekvent normering ge något oväntade följder om undantag aldrig görs. Om grundprincipen är att Elsa alltid ska normeras till Elisabet, hur gör du då med flickebarnet som döpts till Elsa Elisabet? Normerar hennes namn till Elisabet Elisabet? Just Elsa Elisabet var en överraskande populär kombination: 4347 träffar i Sveriges dödbok 1901- 2013, där även kombinationerna Greta Margareta (11 träffar) och Märta Margareta (1692 träffar) förekommer. Och ska man normera till Gustav Gustavsson när en person gått genom livet som Gustaf Gustafsson och kallas så ändå från födseln fram till sin död år 1966? Svaret borde vara ett självklart nej, men är det verkligen det?
b2ap3_thumbnail_Gustav-och-Beda-Gustavsson1b.jpg

På fotot ovan syns min mormors far Gustaf Adolf Gustafssons gravsten på Nya kyrkogården i Nyköping. Hans namn stavas med slut-v på två ställen: i dödsannonsen och på gravstenen. I alla andra källor stavas hans namn med slut-f. Den logiska förklaringen här borde vara att den gren av släkten som fortfarande bär mormors flicknamn stavar med ett slut-v, men de stavar på samma sätt som Gustaf. Så här sitter jag vid mitt skrivbord fyllt av dessa ständigt växande pappershögar och kliar mig i skallen medan jag undrar varför namnet normerats på gravstenen.