I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

När min farmors morfars far Jöns Lind (1854-1924) från Bästekille avled nedtecknade prästen några märkliga kråkfötter i död- och begravningsboken. Jag förstod att det var latin, även om detta språk var helt främmande för mig när jag upptäckte dödsnotisen för många år sedan. Det gjorde inte saken lättare att prästen dessutom hade ovanligt svårläst handstil. Jag försökte på alla sätt tyda dödsorsaken, som jag med stor tveksamhet tolkade som »Under chitus capillitii, olycksfall, fall på golf + Pneumonia cardio-arteriosclerosis». De bidragande dödsorsakerna var inga problem att förstå; tack vare Anbytarforum fick jag veta att Jöns hade drabbats av lunginflammation (pneumonia) och led av åderförkalkning i hjärtkärlen (cardioarteriosclerosis). Jag blev dock inte klok på den huvudsakliga dödsorsaken - vad betydde de latinska orden, och varför föll han egentligen på golvet?

I död- och begravningsboken fanns även en anteckning om att dödsfallet hade skett på Simrishamns lasarett, och att pastorsämbetet i Södra Mellby hade fått en avi därifrån. Jag tänkte att denna avi måste ha hamnat i Södra Mellby kyrkoarkiv, så jag undersökte bilagorna till död- och begravningsboken. Dessa fanns bevarade för åren 1828-1931, och ingick i volymen HIII:1 (bilagor till födelse- och dopboken 1852-1932), där jag mycket riktigt hittade den omnämnda avin, underskriven av lasarettsläkaren. Tyvärr gav den inte mycket mer än död- och begravningsboken, och den latinska dödsorsaken var lika svårläst här; jag tolkade det med stor tveksamhet som »Vuln enitus capillitii». Avin avslöjade däremot att Jöns hade avlidit kl. 4.40 på eftermiddagen - alltid något!

b2ap3_thumbnail_IMG_20150120-131407_1.jpg

Ur Jöns Linds patientjournal från Simrishamns lasarett 1924 (Regionarkivet i Skåne).

Jag funderade vidare. Eftersom Jöns avled på Simrishamns lasarett borde det finnas en journal i lasarettets arkiv, men var fanns detta? Efter lite detektivarbete kom jag fram till att de skånska lasarettens patientjournaler förvaras på Regionarkivet i Skåne. Där hittar man journaler från olika typer av vårdinrättningar, såsom sjukhus och vårdcentraler, barnhem och fosterhem, provinsialläkare, sjukhem, privatkliniker, skolor, sanatorium och vårdhem. När överflyttningen av samtliga vårdinrättningars patientjournaler är avslutad, vilket beräknas till hösten 2015, kommer Regionarkivet förvara sammanlagt 20 miljoner journaler fördelade på omkring 100.000 hyllmeter. Precis som för andra arkiv gäller 70 års sekretess, så jag hade inga problem med att få tillgång till Jöns' journal via Regionarkivets Journal- och arkivservice. Det visade sig att han hade vistats på lasarettet tidigare samma år, och patientjournalen innehöll mer information än jag vågat hoppas...

b2ap3_thumbnail_S-Mellby-1924.jpg

Ur Södra Mellby kyrkoarkiv, vol. FI:2 (död- och begravningsbok 1895-1941), sid. 102 (ArkivDigital).

Jöns hade tydligen halkat i ett dike den 26 juli 1924, och hade då fått ett ytligt sår vid höger öga. Två dagar senare hade han skrivits in som patient på lasarettet i Simrishamn, där han låg kvar i sex dagar med en kroppstemperatur som pendlade mellan 36,6 och 37,6 grader. När läkaren gick morgonronden den 2 augusti hade Jöns sett frisk ut, och eftersom temperaturen dessutom låg på 36,8 grader fick han lämna lasarettet. Han återvände dock två månader senare. Han hade känt sig allmänt svag och därför legat till sängs under ett par dagar, och när han skulle resa sig från sängen på morgonen den 3 oktober hade han fallit omkull och slagit huvudet i golvet. Samma kväll fördes han till Simrishamns lasarett, där läkaren konstaterade att han hade ett kraftigt blödande krossår i huvudsvålen. I journalen har läkaren antecknat denna skada på latin, »Vuln. contus capillitii» (vulnus contus capillitii) - äntligen fick jag en korrekt förklaring på de frustrerande kråkfötterna i död- och begravningsboken!

b2ap3_thumbnail_44-Jns-Mrtensson-Lind.jpg

Jöns Lind (1854-1924); fotografi i privat ägo

Såret i huvudet förbands omedelbart, och vid den inledande undersökningen konstaterade läkaren att patientens hjärta hördes dåligt, samt att lungorna inte heller lät bra, men eftersom kroppstemperaturen låg på 36,3 bedömdes läget vara stabilt. Under de kommande tolv timmarna drabbades Jöns dock av feber, och temperaturen steg till 38,3 grader. Han mådde allt sämre, låg utmattad i sin säng och var helt slapp i höger sida. Morgonen därpå hade febern stigit ytterligare, och termometern visade nu hela 40,2 grader. Det fanns inget läkarna kunde göra, och tjugo minuter i fem på eftermiddagen den 5 oktober 1924 drog Jöns sitt sista andetag. Han fick sitt vilorum på Södra Mellby kyrkogård, och efterlämnade fyra barn och arton barnbarn.

Patientjournalerna kan som synes ge intressanta uppgifter om förfädernas hälsotillstånd och sista dagar i livet, information som saknas i kyrkoböckerna. I min egen släktforskning har jag hittat ett flertal sådana journaler, där jag bland annat fann information om mina förfäders fysik, hälsa och matvanor - och vad som egentligen dolde sig bakom de där latinska kråkfötterna i Södra Mellby död- och begravningsbok 1924.