Emellanåt fastnar man rejält i släktforskningen, men genom att vända på alla stenar och testa varenda tänkbar sökväg både framlänges och baklänges brukar det lossna förr eller senare – människor dyker ju inte bara upp ur tomma intet eller försvinner spårlöst. Fast vad händer när man gjort allt detta, och ändå inte kommer vidare? Det är ju en sak att inte lyckas spåra en person – men vad gör man när inte ens samtiden tycks ha vetat var personen kom ifrån, eller tog vägen?

b2ap3_thumbnail_2015-05-06.jpg

I min antavla hittar man Trued Burgmeister (född 1786), en bondson från Vallby socken på Österlen som 1810 blev husar vid dåvarande Mörnerska husarregementet i Malmö. Emellanåt tilläts han permissioner till hembygden, och under en sådan vistelse gifte han sig 1822 i Borrby – givetvis med regementschefens nådiga tillåtelse – med pigan Elna Jönsdotter. Paret fick fyra barn, varav yngsta dottern dog en månad före modern, som avled i vattusot 1829. Ett år senare gifte Trued om sig, men i detta äktenskap föddes endast två dödfödda barn, och vid den sista förlossningen fick modern sätta livet till. Trued var nu änkling för andra gången inom loppet av mindre än fem år, och man kan lätt förstå att situationen måste varit oerhört ansträngd. Ett halvår efter hustruns död flyttade han och de tre små barnen till Östra Ingelstads socken, där deras flyttningsattest – undertecknad av prosten Jacob Böök i Hammenhög 1834 – avslöjar att Trued läste stapplande i bok, och lika stapplande kunde han Luthers katekes utantill med enfaldigt begrepp. Han hade emellertid varit närvarande vid samtliga husförhör, och hade även begått nattvarden ett år tidigare. Prosten noterar även att han var 

»Till lefvernet oklandrad; har ingen här känd ägtenskapsförbindelse, sedan hans Hustru d. 12de sidste Maji aflidit; han medförer 3 Barn, Neml. Sonen Nils född i Borrby 1821 d. 1 April, och Döttrarna Ingar i Hammenhög d. 3 October 1823 samt Anna i Hammenhög d. 15 Martii 1826. Nils läser rent i bok och utantill begge Catecheserne någorlunda, och döttrarne läsa äfven rent i bok, samt utantill lilla Catechesen och något ur Sveb: Förkl. med enfaldigt begrepp.»

Attesten avslöjar alltså tre skötsamma barn och en plikttrogen fader, som i den nya församlingen fick en tjänst som väktare hos överste Gustafschöld på Ingelstads gård. Vistelsen där blev emellertid kortvarig, för redan elva månader senare flyttade familjen till Hannas, Hammenhögs annexförsamling, där Trued blev husman – och här slutar alla spår efter den gamle husaren. Anteckningarna i husförhörslängden avslöjar att familjen åtminstone närvarade vid husförhöret 1835, men därefter stryks de utan förklaring. De återfinns varken i Hannas eller Hammenhögs husförhörslängder, inte heller i Östra Ingelstad eller dess annexförsamling Östra Herrestad, och Trued finns inte antecknad i någon av dessa församlingars dödböcker. Hannas församlings flyttningslängd börjar dessutom först 1847.

b2ap3_thumbnail_Trued-i-Hannas.jpg

Det sista spåret efter Trued Burgmeister; ur Hammenhögs kyrkoarkiv, vol. AI:3 (1835-1840), sid. 11. (bild: ArkivDigital)

Några år senare dyker emellertid de tre barnen upp i helt andra församlingar, en efter en – Nils hamnar i Hörup 1839, Ingar inflyttar till Kverrestad 1840 och minstingen Anna till Bollerup 1841. Den gemensamma nämnaren är att de anges komma från Hammenhög eller dess annexförsamling Hannas, men här återfinns de ju inte i husförhörslängderna. Ingars flyttningsattest har inte gått att hitta i Kverrestads kyrkoarkiv, men de två andra barnens attester är bevarade, och det är märkliga uppgifter som den tidigare nämnde prosten Böök lämnar om syskonen. I attesten daterad Hammenhög 1839 berättar han att Nils »flyttade för 4 år sedan tillbaka härifrån till Ingelstad; jag är således nu ur stånd att meddela något bevis om hans Christendoms Kunnskap», och man kan verkligen undra var Nils har hållit hus under tiden? Han tycks alltså ha vistats i Östra Ingelstad men saknas i denna församlings husförhörslängder, och ber plötsligt Hammenhögs kyrkoherde om en flyttningsattest, trots att han inte varit kyrkoskriven där under flera år. Dottern Annas (min farmors mormors mormor) attest från 1841 är emellertid märkligast. I denna berättar prosten att 

»År 1826 d. 15. Martii föddes i Borrby Husmannens Trued Burgmeisters och dess hustrus Elna Jöns Dotters Dotter Anna under hustruns dervaro på et besök. Denna flicka har flera år varit ur dessa församlingar, och kommer först nu och begär betyg. [...] Emot hennes uppförande har intet blifvit här anmäldt. Hon begär nu sedel till Bollerup, och hvar hon hittills varit vet jag icke; hon är vaccinerad och har ej begått den Hel. Nattwarden.»

Det verkar med andra ord som att Trued Burgmeister och de tre barnen helt enkelt har fallit ur folkbokföringen, alltså kyrkoböckerna, men hur är detta möjligt? Blev de lösdrivare? Var vistades barnen under tiden, och vad hände egentligen med fadern? Som jag nämnde inledningsvis är det ju en sak att inte lyckas spåra en person i källorna, men i fallet med denna familj har alltså inte ens samtiden haft kunskap om var de höll hus. En vacker dag kanske jag får veta var som hände Trued, och äntligen skriva in hans dödsdatum i antavlan – men tills dess får jag nog acceptera att han är och förblir husmannen som försvann.

Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Har du dina rötter i Särna på 1700-talet kan du som släktforskare skatta dig lycklig. Här har prästen skrivit ganska långa berättelser om församlingsborna som dog på 1700-talet. I dödnotiserna finns inte bara uppgifter om den döde utan också om föräldrar, make och barn. Dessuom gör prästen en sorts levnadsbeskrivning som ibland ger lite kött på benen om människans liv.

När jag läser en del av dem slås jag av hur rekorderliga dessa människor måste ha varit. De är gudfruktiga och dygdiga, strävsamma och goda kristna. Eller är det så att prästen förskönat? Det vet jag inte, och kanske finns det dödnotiser där personen inte beskrivs i fullt så fina ordalag. Jag har ju inte läst alla. En del notiser är korta, utan levnadsbeskrivning. Kanske är det människor som prästen inte haft så mycket gott att skriva om men inte velat sätta detta på pränt?

Flera kvinnor beskrivs som lydiga både mot sina föräldrar och sina makar. Det säger ju en del om den tidsandan.

Kanske är det så här även i många andra socknar och inte bara i norra Kopparbergs län, men jag har inte stött på det någon annanstans, inte så här konsekvent och under så lång tid. I Särna börjar dessa långa notiser kring sekelskiftet 1700 och finns i både F:1 och F:2, som slutar 1778. Längre fram har jag inte tittat. Ett postumt tack skickar jag till dessa präster!

Själv har jag ingen släkt här utan har kommit hit när jag släktforskat åt en kund. Det var roligt att kunna ge mer än bara de vanliga personuppgifterna.

Ett par exempel (med reservation för feltolkningar av 1700-talstexten):

Elisabeth Israelsdotter: Född av ärliga föräldrar den 4 juli 1683, far är Israel Ersson och mor är Marit Engelbertsdotter. Hon är en sondotter till den förste svenska pastorn i Särna, Lars Erik Wahlerius. Tidigt har hon fått lära sig läsa "utur bok". Hon har gift sig den 19 april 1702 med Håkan Svensson "här i Särna" och de har "i god sämja" levt ihop i 45 år och fått med fem barn, varav en dotter är död. Hon har varit änka i fem år. Hela sitt liv har hon levt "oklandrad", hon har flitigt gått i kyrkan och tagit nattvarden. Hon dog den 13 juni 1758. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 93/sid 170 Arkiv Digital.

Anders Jonsson på Idre: Född den 29 mars 1715, far är Jon Andersson, mor är Karin Ersdotter. Han har haft försvarlig kristendomskunskap. Allt ifrån ungdomen har han tjänat "än i Norge, än hemma på Idre". Han har haft problem med magplåga, "förorsakad av hunger och otjänlig spis". Han var en allvarsam, flitig och saktmodig dräng och dog den 13 juli 1756. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 87/sid 164 Arkiv Digital.

Bilder från Arkiv Digital, ovanstående exempel.

Jag betonar att detta inte är min släkt utan jag har forskat här på uppdrag åt en kund, och då upptäckt dessa långa nekrologer. Ingen av de personer jag nämner ingår i forskningsuppdraget heller, utan detta är bara exempel på vad man kan hitta.

Under släktforskningsuppdraget har jag bara forskat i Särna och Idre. Nu funderade jag på om det är fler socknar i norra Kopparberg med liknande utförliga dödnotiser och tittade i Lima C:5. Här finns något som jag inte vet, men tror, är lite ovanligt. I slutet av C:5 har prästen skrivit upp hela sina begravningstal (verkar det som) som dödnotiser, från och med 1833 och fram till 1841.


På Marie bebådelsedag 1834 har prästen begravt drängen Olof Påhlson på Rörbäcknäs. Begravningstalet inleds så här: "Till erinran om vår dödlighet och flyktigheten av vårt vistande här på jorden hava våra sinnen i dag ånyo blivit väckta, då vi i graven nedsänkt det andelösa stoftet av drängen Olof Påhlson..." (moderniserad stavning). Prästen talar sedan om drängens "saktmodiga fromhet" och att han dött genom olyckshändelese "...så är det blott ett steg mellan livet och döden."
Från Lima C:5 (1817-1842) Bild 184 (bilden ovan)

Det ser alltså ut som begravningstal. Eller är det så att prästen helt enkelt skriver sådana här dödnotiser? Om en gammal man som dött skriver prästen att mannen 1783 ingått "...i äkta förening med sin till evighetens land föregångna maka Greta Hindriksdotter...". En annan är begravd "...till att förvaras i jordens famn..." På något sätt tycker jag att det här är lite charmigt även om det är högtravande på gränsen till pekoral. De här predikningarna i Lima säger ju inte lika mycket om den döde som i dödnotiserna i Särna på 1700-talet, men de är intressanta ändå.

När man släktforskar lär man sig snabbt att födelsedatum emellanåt ändras och förvanskas, på grund av slarvigt skrivna flyttningsattester och husförhörslängder, bläckfläckar och felläsningar. Ett födelsedatum kan ibland vara helt oigenkännligt när personen ifråga läggs i graven, och åtskilliga gånger har jag sett på Anbytarforum att detta förvirrar nybörjare rejält – vilket datum är det egentligen som gäller? Grundregeln är att det datum som står i födelseboken är det rätta, eftersom denna uppgift ju nedtecknades tidsmässigt närmast själva händelsen, alltså födseln – men kan man verkligen alltid lita på födelseböckerna?

b2ap3_thumbnail_014---John1.jpg

Min mormors far John Sverre Johansen (1905-1987), avporträtterad hos fotograf Sollem på Nygaardsgaten 9 i Fredrikstad.

Min mormors far John firade alltid sin födelsedag den 27 november, och eftersom jag föddes fem dagar efter hans 81-årsdag kom vi att dela stjärntecken – vi föddes båda i Skyttens tecken. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled tre månader senare, men jag har hört många berättelser om honom och hans originella humor. Han vilar på Borge gravlund i Norge, och på den vackra gravstenen står det mycket riktigt *1905 27/11, precis som i familjebibeln där Johns mor Anne nedtecknade födslar och dödsfall inom släkten från 1890-talet och framåt. När jag började utforska mina norska förfäder fokuserade jag så småningom på Johns släkt, men när jag skulle verifiera familjebibelns uppgifter om hans och syskonens födelsedatum i kyrkoböckerna blev jag minst sagt förvånad. Syskonens födelsedatum stämde, men när jag letade fram John hittade jag honom visserligen i födelseboken för Vestre Fredrikstad 1905 – dock inte 27 november, utan 27 december!

b2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpg

Moderns anteckning i familjebibeln jämte födelsenotisen i Vestre Fredrikstad ministerialbok nr. I6 (1894-1914), sid. 213 (Statsarkivet i Oslo; bild från Digitalarkivet).

Detta lät väldigt konstigt – hade släkten haft fel i alla år? Födelseboken måste ju ha rätt, det är ju en av släktforskningens grundregler – men något såg onekligen märkligt ut. När jag jämförde med de andra födelsenotiserna på samma sida i födelseboken, så hade samtliga barn döpts långt över en månad efter födseln, men om John nu var född 27 december så hade hans dop bara dröjt arton dagar. Om den 27 november däremot faktiskt var rätt födelsedatum, så stämde det mycket bättre med de övriga barndopen årsskiftet 1905-1906. Jag bestämde mig för att prata med mormor, kanske hon visste mer om vad som egentligen hade hänt? Och jodå, hon berättade att hennes far var väl medveten om det felaktiga datumet i födelseboken, och att han skämtsamt brukade säga att han kunde fira sin födelsedag två gånger om året! Tydligen hade prästen verkligen skrivit fel datum, men pastorsämbetet hade vägrat att korrigera det – man ansåg att det datum som stod i födelseboken var rätt. 

b2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpg

Ur Østre Fredrikstad klokkerbok nr. 3 (1920-1940), sid. 131, Statsarkivet i Oslo (bild från Digitalarkivet).

När jag letade vidare i kyrkoböckerna hittade jag Johns konfirmation, den 9 maj 1920 i Østre Fredrikstad kyrka – och även här fanns det felaktiga födelsedatumet antecknat! Det mormor berättade verkade alltså stämma; pastorsämbetet hade helt sonika fört in födelsebokens felaktiga datum i konfirmationslängden. John kunde alltså verkligen fira sin födelsedag två gånger om året, eftersom han ju hade två födelsedatum – ett verkligt och ett kyrkligt. I detta fall litar jag dock mest på datumet i familjebibeln, eftersom denna uppgift inte bara ligger närmast händelsen i tiden, utan dessutom är nedtecknad av barnets moder – vilken mor skulle inte minnas vilket datum hennes eget barn föddes? Historien om Johns två födelsedatum är ett bra exempel på att vi släktforskare endast kan vara säkra på att vi egentligen aldrig kan vara säkra på något – inte ens släktforskningens grundregel om att födelseboken alltid har rätt!

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

Den 24 oktober 1718 vigdes två av mina förfäder i S:ta Maria församling i Ystad, och denna församlings näst äldsta vigselbok (1690-1771) är en riktig guldgruva för släktforskare. Ofta upptas brudparets födelseorter, varifrån de inflyttat, om deras föräldrar levde eller var avlidna, och i vissa fall anges till och med föräldrarnas namn och bostadsort. Tack vare denna vigselbok har jag förvisso kommit vidare i min forskning ett flertal gånger, men en särskilt intressant detalj är den utförliga titulatur som har använts i lysnings- och vigselnotiserna. När mina förfäder vigdes 1718 kan man till exempel läsa följande rader i vigselboken:

b2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpg

»den 14 Septembr. blef til ett Christeligit äcktenskap första gången ochså widare afkunnat för Skomakaren Erlig och Wälachtade Hindric Nielson Eneroot, så och den Ärliga, dygdiga och Gudfruchtiga hustru Elina Jöns dotter»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 77 (ArkivDigital).

Jag började fundera kring denna titulatur - användes den konsekvent, kunde man se ett mönster, och vad betydde egentligen dessa tjusiga ord som prästen använde sig av vid vigslarna i Ystad? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom att i detalj studera vigselboken var tionde år. År 1698 saknas titulaturen helt, men från och med 1708 är den i mer eller mindre konsekvent. Jag undersökte därför vigselnotiserna för åren 1708, 1718, 1728, 1738, 1748 och 1758, och fram trädde en mängd av titlar och ålderdomliga ord i olika variationer!

Vanligast bland männen under dessa år är utan tvekan »ärlig och beskedlig» - så tituleras nämligen hela tjugosex drängar, karlar, ungkarlar, arbetskarlar, borgare, krögare, skomakare, snickare, grynmalare, fiskare, kronobåtsmän och matroser. Att vara beskedlig i detta avseende innebär enligt Svenska Akademiens Ordbok att vara vänlig, snäll och god, så det fanns tydligen många sådana män i 1700-talets Ystad. Mer sporadiskt tituleras en dräng som endast »beskedlig», en ungkarl sägs vara »skicklig och konstfärdig», en borgare är »ärbar och beskedlig», en skomakare är »ärlig och välaktad», och slutligen sägs sex drängar och ungkarlar vara »ärlig och skicklig». Utöver dessa herrar finner man ett par handelsmän, tullskrivare, skomakare, krögare och bagare som tituleras »äreboren och välaktad», något för övrigt Karl XII:s egen kammarvaktmästare sägs vara när han gifter sig i Ystad 1718. Kungens hovköksmästare kallas däremot »äreboren och högaktad», och man kunde nog inte varit något annat än högaktad när man fick laga mat åt hovet under stormaktstiden. Hovköksmästarens brud var nog minst lika högaktad som sin blivande make, för hon är den enda av jungfrurna som sägs vara »äreboren, dygderik och mycket sedesam»!

Ystad var under 1700-talet en utpräglad hantverksstad, något man finner många exempel på bland brudgummarna - skomakare, snickare, skräddare, vävare, handskmakare, murmästare, krukmakare och klensmeder. Dessa herrar tituleras »äreboren» eller »ärlig», i diverse kombinationer med »konsterfaren», »konstfärdig», »konstrik» eller »skicklig». I staden fanns även en hel del sjöfolk såsom skeppare, styrmän och kronobåtsmän som liksom hantverkarna sägs vara »äreboren» eller »ärlig», i kombination med »välfaren», »välbefaren» och »sjöfaren». Man hittar även en soldat som sägs vara »ärlig och manhaftig», enligt SAOB en karlaktig, käck, modig och tapper man, och i äldre tid den gängse titulaturen på militärer.

På kvinnosidan är »ärlig och gudfruktig» den vanligaste titulaturen, hela trettiosju kvinnor sägs vara detta, allt från pigor och änkor till frånskilda kvinnor, och (kanske lite förvånande) en »kvinnsperson». Det är dock endast pigor som tituleras »dygdig» eller »ärlig och gudälskande», medan både pigor och möar sägs vara »dygdälskande och gudfruktig» eller »ärlig och dygdig». För möarna är variationen dock ganska stor, och de kallas allt från »gudälskande», »äreboren och gudälskande» och »dygdig och gudälskande», till »gudälskande och sedig» och »äreboren och dygdig» - en mö kallas till och med »äreboren, dygdig och gudfruktig». Både möar och hustrur kunde kallas »dygdig och gudfruktig» eller »äreboren, dygdälskande och gudälskande», medan »ärlig, dygdig och gudfruktig» används om både, pigor, möar och hustrur. Bland de många vigslarna finns dock tre brudar som tilldelas unik titulatur - en kvinna sägs vara »dygderik och gudfruktig», en änka kallas »dygdesam och gudfruktig» och slutligen finner man en »gudälskande och dygdesam matrona».

b2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpg

»Söndagen den 19 Jan. blef efter wederbörlig tillåtelse af Hans Excellence H:r Håfmarskalcken Düben samt laga trolåfning til äcktenskap 1 gången och så widare lyst för Kongl. Maij:tz HofKiökemästare Äreborne och Högachtade H:r Andreas Tideman: så och then Äreborne dygderike och mycket sedesamma Jungfru, Jgf: Eleonora Beata Spalckhawern»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 74 (ArkivDigital).

I Ystad fanns även en del civilanställda, och dessa tituleras på ett särskilt sätt. En man som är rådman och stadskassör kallas »ädel, välvis och högaktad», stadsnotarien sägs vara »äreboren och välvis» medan en sjötullsvisitör är »äreboren och välbetrodd». En frälseinspektor från landet får samma titulatur som sjötullsvisitören, vilket kanske är mer logiskt än att både en snickaregesäll och en adelsmans lakej sägs vara »äreboren och skicklig». Bland de högre samhällsstånden finner man en köp- och handelsman som kallas »ärlig, aktbar och välförnäm», medan fyra kyrkoherdar sägs vara »ärevördig» eller »välärevördig» i kombination med »höglärd» eller »högvällärd». Av dessa prästmäns blivande hustrur kallas två  »väläreboren och dygderik» eller »väläreboren och dygdesam», och liksom andra jungfrur kom de från finare familjer i Ystad - alla dessa kvinnor sägs vara äreborna, dygderika, dygdälskande, dygdesamma och sedesamma i olika kombinationer, och rådmannens brud kallas »dygdädel och sedesam». Handelsmännens och tullskrivarens blivande hustrur tituleras på samma sätt, medan Karl XII:s tidigare nämnde kammarvaktmästare gifter sig med en »äreboren och dygdesam» matrona.

Bland brudparen finner man sextioåtta personer som helt saknar titulatur, däribland tre murmästare, två skomakare, en piga, tre soldater, en timmerman, två jungfrur, en köp- och handelsman, en ryttare, en änka, en desertör, en kofferdistyrman, två skräddare, en mjölnare, två handskmakare och en kronobåtsman. För vissa av dessa får man väl anta att prästen helt enkelt glömt att anteckna titulaturen, och vissa av brudgummarna kom inte från Ystad, så prästen kände dem nog inte tillräckligt väl för att våga nedteckna någon titulatur. Ett av brudparen behövde nog ingen närmare titulatur, eftersom deras stånd sade allt om vilka de var - den högvälborne baron som gifte sig med en välboren fröken 1718. På samma sätt behövdes ingen titulatur för de tre »qwinnospersoner» som gifte sig under dessa år. Denna benämning sade nog allt om hur samhället, och särskilt prästen, såg på dem...

I äldre tid var titulaturen som synes viktig, och det fanns uttalade regler för hur människor skulle tilltalas och benämnas beroende på samhällsställning, bakgrund och stånd. När kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin höll ett anförande till riksdagen 1752 i samband med tronskiftet tilltalade han till exempel ridderskapet och adeln med »Högwälborne och Wälborne», prästerskapet med »Ärewördigste, Höglärde, Wördige», borgerskapet med »Äreborne, Förståndige, Wälaktade» och bönderna med »Hederwärde och Redelige». Att titulaturen var viktigt kan man också tydligt se av boken Den svenske handsekreteraren med undertiteln »Anvisn. till uppsättandet af alla slags Bref och Juridiska skrifter, såsom inlagor, kontrakt, fullmakter, skuldebref samt räkningar och bokhålleri», som publicerades första gången 1833 av författaren och boktryckaren Nils Wilhelm Lundequist (1804-1863) under pseudonymen »B. U. Pettersson». Denna bok blev en av 1800-talets storsäljare och trycktes så sent som år 1900 i en femtonde upplaga (på Anbytarforum kan man för övrigt läsa ett utdrag ur 1885 års upplaga). Detta säger väl något om hur viktigt det var att använda rätt titulatur förr i tiden - vare sig man tilltalade en högvälboren greve, dygdesam änka, konstfärdig murmästare, gudfruktig piga eller höglärd kyrkoherde!

Jag drömde att det var fullt med julklappar under granen på julafton. Massor av paket i olika färger. Det visade sig vara släktforskningsjulklappar! Man fick ju önska sig vad som helst till jul och min önskelista var diger, minst sagt.

Ett stort paket innehöll en folkräkning från 1830, digitaliserad och sökbar, med Johan Gidlöf och Carl Szabad som upphovsmän. I Danmark och Norge finns det tidiga folkräkningar, men inte här. Tänk om man kunde leta i en folkräkning från tidigt 1800-tal. Ancestry digitaliserar nu husförhören från 1880 (se Teds blogg) men där finns det ju sökbara folkräkningar.

Nästa paket, det såg likadant ut. Nämen – en folkräkning från år 1800 också! Hur har de lyckats fixa det? Vänta….det fanns mer, en folkräkning från 1850! Då kanske man kan hitta de tidiga utvandrarna, de som försvann före 1880 och inte finns i Emibas eller Emiweb, ofta för att de reste utan att ta vägen förbi prästen, speciellt om de skulle till Danmark.

Ett annat stort paket rev jag upp med stora förväntningar – ja! Det var domböcker från 1850 och framåt, fotograferade och läsbara från hemmet. Oj, nu kan jag verkligen ta rätt på vad som hände. Domböckerna innehåller massor av information om de som hamnade i domstolen. Och det var många. Kött på benen i släktträdet.

Och så ett litet kuvert. Där stod det att Släktforskarförbundet inlett förhandlingar med producenterna av avancerade programvaror för kartbearbetning och med Lantmäteriet om användning av digitala kartor, historiska och nutida. Allt till rimliga priser för medlemmarna. Nu kan vi visa hur det såg ut där anorna bodde, ibland kan vi placera in grannar och andra personer i byn också. Och vi kan se hur dagens landskap ser ut och vad som finns kvar från förr. Försvunna byar återuppstår på dataskärmen, åkrar och ängar finns där det idag är stad eller urskog.

Ett paket till, förväntningarna var stora. Jo, det var precis vad jag ville ha. Äntligen finns mängder av tidningar scannade och sökbara på nätet, många fler än vad som hittills funnits. Kungliga Biblioteket har löst upphovsfrågan och fått fart på digitaliseringen. Här finns en guldgruva till fördjupningar i släktforskningen.

En klapp för framtiden: Jonas Magnusson hade fått anslag till att fortsätta sitt föredömliga arbete med digitalisering av böcker på www.cognatus.se. Genealogiska föreningen hade också fått pengar och folk till att digitalisera delar av sitt enorma bibliotek i rask takt, så att alla medlemmar kan ta del av skatterna. Tidiga matriklar till skolor och universitet innehåller till exempel viktig information som hjälper oss att gå vidare.

Jag kastade mig lystet över en till julklapp – filmade originalhandlingar från Allmänna Barnhuset, de som refereras till i sökfunktionen på Stadsarkivets hemsida. De hade kastat in handlingarna från Konsistoriet också, de som är underlag för skilsmässorna på ett CD-register. Där hittar man hänvisningar till domstolarna, som datum för domen. Så kan man gå vidare och läsa om anledningen till skilsmässan, det är ofta tung läsning, skilsmässa fick man inte lättvindigt.

Så ett kuvert till. Riksarkivet har fått pengar för att hålla arkiven öppna på lördagar och fler kvällar. Allt kan man inte se på nätet, dessutom är det en speciell känsla att bläddra i originalen, man får liksom en länk till det förflutna. Det kräver tid och det blir inte många timmar man kan sitta när öppettiderna minskats.

Allt som jag skrivit i min önskelista fanns inte under granen, men det kommer ju fler jular. Jag övertalade sambon att sköta hunden och hushållet under de närmaste sex månaderna, tog ledigt från jobbet, låste in mig i arbetsrummet och satte igång.

(Bildkälla:http://www.publicdomainpictures.net/view-image.php?image=1470&picture=christmas-present)

När jag släktforskar använder jag emellanåt de register som finns tillgängliga hos FamilySearch, och även om de publicerade släktträden måste tas med en rejäl nypa salt är samlingarna av indexerade dokument en värdefull sökingång till källmaterialet. Genom dessa register har jag spårat försvunna anförvanter, upptäckt avlägsna amerikanska släktingar och hittat nya förfäder, och för ett par år sedan lyckades jag lösa en släktforskningsgåta som uppenbarade många nya grenar i släktträdet.

b2ap3_thumbnail_Fam.jpg

I många år sökte jag efter föräldrarna till min förfader Daniel Appelqvist (1723-1778), som var hemmansåbo i Stora Råby och Knästorp utanför Lund och som även innehade burskap i staden. Jag hade inga problem med att hitta hans hustrus, Elna Christina Dahlstedts (1721-1807) familj - hon var klockardotter i Stora Råby, och det unga paret hade övertagit gården från hennes far, klockaren Petter Dahlstedt (1691-1763). Daniels ursprung var däremot ett stort mysterium, och jag hittade inte ett enda spår som ledde bakåt. En dag satt jag och sökte på måfå bland FamilySearchs register, och hade väl inga större förhoppningar när jag knappade in Daniel Appelqvist, född omkring 1720-1725 i Sverige. Förvåningen blev därför stor när jag plötsligt fick en träff på en person med detta namn, »Born about 1723 in Svenskop, Malmohus, Sweden» som son till en Lars Appelqvist och Ingiar Sommar!

Jag började genast plöja igenom Svensköps kyrkbok 1690-1739, men hittade ingen Daniel född omkring 1723. Kanske sökträffen hos FamilySearch bara var en sån där »kvalificerad gissning», som så ofta skickar oss släktforskare fel? Jag sökte vidare i Svensköps kyrkbok, och gjorde till slut ett fynd - i oktober 1728 föddes en flicka vid namn Elsa Maria »som tillhörde Hr Mantahls Commiszarien Ärborne och Wälbetrode Lars Appelqvist och däs Elskeliga Kiäraste Madamme Ingiär Danielzdotter Sommar». Eftersom jag sedan tidigare hade studerat Otto Lindbergs ypperliga bok Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919) visste jag att mantalskommissarier tjänstgjorde vid landsstaten, och alltså bör finnas i Lindbergs bok. På sidan 356 hittade jag mycket riktigt Lars Appelqvist:

b2ap3_thumbnail_Appelqvist-s-356.jpg

Ur Otto Lindbergs, »Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917» (bild: ArkivDigital)

Inte heller där fanns en son Daniel, så varifrån hade FamilySearch egentligen hämtat denna uppgift? Jag funderade på att ge upp, men med tanke på att Ingar ju var dotter till en Daniel så borde de fått en son med detta namn, och eftersom de gifte sig i juni 1722 - men enligt Lindberg inte fick sitt första barn förrän i augusti 1724 - så borde det ju få plats en liten Daniel däremellan. Min magkänsla sa åt mig att inte ge upp, så jag gjorde ett nytt försök och dök ner i Svensköps oerhört röriga och kladdiga kyrkbok. Till slut hittade jag det jag sökte! - »Anno 1723 d 19 Aprill blef till Wärlden födh et drengebarn på N:o 1 här i Swenskiöp som till hörde Hr Quartermästaren Lars Appelqvist och Madamme Ingiär Sommar, d 21 boret till döpelsen af fru Hr Magisterskan Madamme Catharina Preys i Huarydh och kallat Daniel Tåstarius».

b2ap3_thumbnail_Svenskp-1723.jpg

Ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1690-1739), opag. (bild: ArkivDigital).

Sedan dess har jag hittat fler bevis för att det faktiskt är rätt Daniel som föddes i Svensköp 1723, och det var verkligen en spännande släktkrets som trädde fram. Daniels mor tillhörde nämligen samma Sommar-släkt som författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), mer känd som »Ernst Ahlgren» - Daniel var kusin med Victorias farmors far, prosten Magnus Sommar. Eftersom dennes dotter Johanna gifte sig Bruzelius och hennes dotter Hedvig i sin tur gifte sig med biskop Petrus Muncks son David, så finns det en hel del anmärkningsvärda Bruzelius och Munck af Rosenschöld bland ättlingarna. Daniels mormors far, kyrkoherden Peder Fristrup (död 1686) blev för övrigt begravd i Huaröds kyrka, och en stor svart gravsten framme vid altaret markerar ännu hans sista vilorum.

Även om det tyvärr finns en hel del felaktigheter i FamilySearchs material kan det alltså vara en god idé att knappa in namn och årtal i deras sökregister. Fallet med Daniel Appelqvist är dessutom ett lysande exempel på att man inte heller ska lita blint på litteraturen, utan alltid undersöka originalkällorna, och framförallt vara envis. Förr eller senare hittar man den där saknade pusselbiten - kanske med hjälp av FamilySearch?

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Det fanns fattiga torpare och backstugefolk utan egen täppa, det fanns tiggare som strök omkring från socken till socken och som ingen vill ha. Och så fanns det den här familjen som bodde i en koja.

b2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.png
Källa: Undenäs AI:1 (1782-1799) Bild 95/sid 168 Arkiv Digital

Här om dagen letade jag efter en helt annan familj i den här husförhörslängden i Undenäs i Västergötland och såg detta. Det går inte att bara glida förbi.

En hel familj med fyra barn som bor i en koja någonstans i närheten av Galtebolet i Selsendi rote.

Föräldrarna är födda 1741 och 1742, och är alltså i 40-årsåldern i början av perioden. De ser ut att heta Jakob Persson och Katarina Esbjörnsdotter. En son heter Esbjörn och är född 1770. En dotter heter Britta och är född 1767. Brita verkar ha ett litet barn som föds 1795. En son heter Petter och är född 1779. Kvinnan näst längst ner, Ingrid Jonsdotter, är född 1707 och är hustruns mor, alltså svärmor. Det finns inga noteringar om att någon dör. Barnen som är strukna flyttar förmodligen iväg.
 
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt bor fyra generationer tillsammans i någon slags koja, alltså inte ett hus. Inte ens en backstuga.

Stackars människor!

Vart de tar vägen vet jag inte. I nästa längd finns de inte på den här platsen, och det finns inte längre någon koja här. Förhoppningsvis kunde de flytta in i en backstuga eller ett torp någonstans.

Något liknande har jag aldrig stött på tidigare. Men det finns fler exempel.

I boken "Usla, elända och arma" av Sofia Holmlund och Annika Sandén berättas om änkan och fyrabarnsmodern Brita Larsdotter Grandin som bodde i en koja av ris och lera och en dörr av hopspikade bräder. Den låg i det som nu är förorten Kallhäll i Järfälla socken i Stockholm. Hon dog här 1842, efter att ha bott tio år i kojan. Hon försörjde sig genom tillfälliga jobb hos bönderna och genom att sälja risviskor inne i stan. Författaren konstaterar att hon levde i en tid när de egendomslösa blev allt fler i takt med ökad fattigdom.

Hon är omskriven i sockenstämmoprotokollen. Kanske finns det också skrivet om familjen i Undenäs i den socknens sockenstämmoprotokoll, det har jag inte undersökt. Men jag kan inte riktigt släppa bilden av den här samlingen människor i kojan någonstans där borta i närheten av Galtabolet.

Tillägg: Tack Camilla Eriksson, för dina iakttagelser! Camilla har undersökt familjen närmare och berättar följande "svärmodern dör 1784 och torde vara den 79-åriga änkan med samma namn som dog 1784 21/9 och anges som 'inhyses änka vid Höghult'. Det är alltså verkligen fråga om fyra generationer i kojan. Exakt vart alla flyttar är lite knepigare att utröna då det står flera uppgifter efter klammern. För de flesta står dock "Till Östergyln 1787". Östergyllen var ett annat namn för Östergötland. Nästa fråga då blir ju hur denna till synes utfattiga skara kunde få tillåtelse att bosätta sig i en annan församling där de sannolikt skulle komma att behöva försörjningsunderstöd."

I helgen som varit reste vi genom Tivedsskogarna från Askersund till Kristinehamn och tillbaka, på väg 205. En väg, som liksom många andra i Sverige, kantas av storskogen och där man ser enstaka skyltar för enskild väg rakt in i djupaste skogen.

Det är ganska tråkigt att köra bil, efter några tester av det magra utbudet på radion (valanalyser och sport) börjar jag fundera över vägskyltarna och de fåtaliga hus som skymtar. Visst, jag har läst en del om Tivedenområdet, men jag blir mer och mer nyfiken, precis som en äkta nörd ska bli. Tänk om man kunde få höra berättelser om livet här i skogarna förr under resan.

När jag kommer hem kan jag kolla på datorn. Bara namnet Guldsmedsboda är ju spännande, den övergivna brukslängan längs vägen väcker nya frågor. Vem bodde här och vad gjorde de? Ännu mer spännande är historien om mordet i Sirsjötorp som jag hittar när jag googlar. Efter ett tag hittar jag ”Skogens pärlor” på Skogsstyrelsens hemsida (http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor), där kan man zooma in en karta och klicka på olika punkter, då kopplas man till Riksantikvarieämbetets Fornsök eller till Skog och Historia, ett arbetsmarknadsprojekt som kartlagt kulturhistoriska lämningar i våra skogar. Skogens pärlor finns som app också. Där hittar man massor av kolmilor, gruvhål, boplatser och platser med kulturell betydelse, men inte några detaljerade uppgifter. Fortfarande finns det ändå mängder av information att leta efter, i kyrkböcker och andra släktforskarhjälpmedel. Vi har många och långa mil med liknande vägar i Sverige, vägar som väcker nyfikenhet. Precis som utlagda foton på Facebook eller Anbytarforum väcker diskussioner och detektivarbete så väcker vägen genom den stora skogen lusten att leta, det blir gärna så när man är en äkta nörd.

Att köra bil och samtidigt fippla med en app är inte att rekommendera, än mindre försöka leta i kyrkböcker under färd. Tanken slår mig – varför finns det inga nördappar? Något man kan lyssna på under färd och som tar upp intressanta historier om livet och folket längs en väg. Precis som man kan hyra inspelade guider på muséer. Troligen är det dålig mobiltäckning längs många av våra fina vägar, så en fil att ladda ner för avlyssning i mobilen eller i bilradion kanske fungerar bättre. I vissa (sällsynta) fall kanske även medpassagerarna vill höra.  En levande beskrivning av trakten kan också locka till flera stopp längs vägen och små utflykter från den fastlagda rutten. Den kan locka till fördjupade studier när man kommer hem och kanske till och med till ett besök hos de lokala föreningarna i framtiden. Släkt- och hembygdsföreningarna sitter på en skattkista med information, kan det vara något för dem?

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

Ibland blir man överraskad av kyrkböckerna. Till exempel av en präst som skriver ovanligt vackert, eller gör ovanliga anmärkningar. Eller att det finns en teckning i kyrkboken.

Jag bor i Västrums socken utanför Västervik, som från början ingick i Gladhammars socken. Avsöndringen ska ha skett 1622. Eftersom jag sysslar med hembygdsforskning också har jag flera gånger tittat i de tidiga kyrkböckerna för både Västrum och Gladhammar. För en tid sedan bläddrade jag på slutet i Gladhammar C:1 och nästan längst bak finns den här teckningen av Per Olsson. Detta är en teckning som någon gjort med David Klöcker Ehrenstrals kända målning som förlaga. Per Olsson var bondeståndets talman i slutet av 1600-talet. Han kom från Lunds by i Gladhammars socken.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 92 / sid 175 Arkiv Digital

Om det är prästen som gjort den här teckningen, då är prästen en ovanligt skicklig tecknare. Mer troligt är kanske att någon annan gjort teckningen och prästen infogat den i kyrkboken, för att visa vilken berömd man som bott i socknen. Det är gjort efter Per Olssons död. På nästa sida finns en också sentida notering om den berömde sockenbons hädanfärd.

Per Olsson står som Peder Olofsson i kyrkboken men i våra svenska historieböcker är han känd som Per Olsson. Att detta är samma namn men med variation vet ju vi som släktforskar.

Han föddes omkring 1630 i Gladhammars socken, blev riksdagsman 1676 och bondeståndets talman 1686. Kungen Karl XI hade stort förtroende för Per från Gladhammar och förlänade honom en hel by i hemsocknen, Lunds by. Det är en än idag oskiftad by där de flesta gårdar fortfande ägs av hans ättlingar. Läs om Lunds by.

Per Olsson dog den 14 december 1692. På sidan 157 i C:1 är hans död noterad, den 8 januari 1693, vilket bör vara begravningen. Här finns också en kortare anteckning, uppenbarligen tillagd i efterhand. Av denna framgår att han ska ha dött den 14 december och begravts den 14 januari, vilket är de datum som är kända. Anteckningen är tillagd 1760, alltså nästan 70 år senare. Varför han ursprungligen är antecknad på den 8 januari skulle jag bra gärna vilja veta.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 83 / sid 157 Arkiv Digital

Här i trakten av Västervik är det en hel del personer som har Per Olsson i sina släktträd, inte bara de som bor kvar i byn. Själv hör jag inte alls dit, jag har mina rötter på västkusten. Att komma från denna släkt är något som många är medvetna om, även de som inte släktforskar, annars skulle jag inte ha hört talas om det vid flera tillfällen.

Lunds by är ett fint besöksmål i Tjust och många turister hittar dit och till byns hembygdsmuseum. Men det är också en vanlig, men ovanlig by, där folk bor och lever sina vardagsliv i en alldeles speciell historisk miljö.

Läs en artikel om Per Olsson och Lunds by från hösten 2009.

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.

Idag hakar jag på Teds blogg, det finns inget tristare än att blada igenom hundratals sidor på jakt efter en person! Men det finns mer hjälp, jag funderar lite runt alla de register som finns. Nu när sommaren teoretiskt har kommit kan man sitta inne och släktforska i frid och ro. Vi har under ett par veckor varit några stycken som via Facebook har jobbat med de passhandlingar som hittades i ”Assistansen”, Domstolsverkets nyrenoverade hus (http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1800-tal/hedin/). Det handlar i högsta grad om nålar i höstackar, detta var teatermänniskor som reste runt i landet under det att de gifte sig, födde barn och till slut avled.

När man med sitt långsamma sommarbredband ska söka brett och förutsättningslöst efter personer som förekommer i den växande sagan om passinnehavarnas familjer så utstöter man gärna ett förtvivlans stön när man kommer till en trolig församling och ser att den enda källan är inflyttningsattester. Visst, jättebra, de brukar vara små guldkorn om man bara kan finna just den person man söker. I många fall så har dessa originaldokument gallrats bort så om de finns så är det en bonus. Bilagor till flyttningslängder – 406 sidor att bläddra i, med snigelfart.  Men - titta längst ner på menyn, där finns register!  För länge sedan, innan datorernas intåg, har några suttit och gjort maskinskrivna register över attesterna! Guldkornen dyker upp, ett efter ett.

Det kommer fler och fler av dessa register på nätet, Arkiv Digital har fotograferat många, inte bara i kyrkoarkiven (husförhör, födda, vigda, döda) utan också till exempel släktnamnsregister, alla de släktnamn som förekommer i vissa län före år 1800, med hänvisningar till kyrkoarkivalierna. Register till kyrkoarkiven är speciellt värdefulla i större städer, där förvirringen annars kan bli total. För att inte tala om bouppteckningsregistren! De sparar mycket tid och kan också användas för att söka personer. Riksarkivet/Svar har till exempel register över mantalslängder i Stockholm före år 1800. Då är de handskrivna och inte i strikt bokstavsordning, men fungerar ändå. Det finns också register i de lokala arkiven, Malmö stadsarkiv har utmärkta register, en del finns på AD-online (http://blogg.arkivdigital.se/). Örebro stadsarkiv har register över bouppteckningar med ingresser, gjorda av släktforskarföreningar (http://www2.orebro.se/stadsarkiv/filarkiv.htm). Stockholms stadsarkiv har en uppsjö av register, en del sökbara (http://www.ssa.stockholm.se/Anvand-arkiven/). Jag har inte hittat alla register som finns, botanisera ni också och ni ska finna! Sedan finns naturligtvis alla utmärkta sökbara register, på CD eller på nätet, många gjorda av flitiga, frivilliga föreningsmedlemmar runt om i landet.

Det allra roligaste med att bläddra i registren, speciellt pappersregistren, är att man ibland hittar sina gamla surdegar på de mest oväntade ställen, plötsligt finns lösningen på ett helt annat problem än det man startade med.  Är man sedan nyfiken som jag, så hittar man dessutom en massa roligt att gräva i, det kan bli lite störande för den egentliga fråga man ville besvara.

De maskinskrivna registren på landsarkiven gjordes ofta, åtminstone till en del, av sk beredskapsarbetare eller arkivarbetare, personer som av någon anledning inte hade arbete på den vanliga marknaden.  Skulle man kunna tänka sig att släktforskningsintresserade arbetslösa idag kunde få arbeta med liknande uppgifter istället för att träffa en radda hurtfriska fas-3 coacher till ingen nytta?  Eller är det politiskt inkorrekt? Jag skänker en tacksamhetens tanke åt alla de som suttit med kort eller pappersremsor och sorterat namn, transkriberade från ibland nästan oläsliga källor för att sedan skriva ut de sorterade registren på maskin. Det var ett arbete för framtiden som är till stor glädje idag och som kommer att vara till glädje även framåt i tiden.

Tack alla ni som skapade dessa register, vare sig ni var anställda, beredskapsarbetare eller föreningsaktiva!

(Bild från AD-online, Släktnamnsregister Bohuslän)

Tro inte på allt som står i kyrkböckerna! Ibland är det helt galet, det som prästen skrivit för länge sedan.

Har man släktforskat ett tag har man förstås stött på felaktigheter, till exempel omvända siffror så att ett födelsedatum den 4/7 i stället blir den 7/4 eller att en Kajsa plötsligt heter Stina, för att prästen förväxlat ett par systrar eller pigor.

Här om dagen började jag släktforska åt en bekant som inte vet så mycket om sin släkt. Han är själv född på 30-talet och föräldrarna i slutet av 1800-talet. Hans far är född i Stockholm och hans mor i Låssa socken i Uppland. Han kommer från en släkt där man kom till Stockholm, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, flyttade inom Stockholm och höll på så där i några generationer under framför allt andra halvan av 1800-talet.

Det här är ju inte ovanligt alls, men lite knepigt för släktforskaren.

b2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.png
Källa: Jakob och Johannes BIa:13 (1874-1879) Bild 175 / sid 170, Arkiv Digital

I går kväll stötte jag på ett problem. I inflyttningslängden i Jakob och Johannes församling 1875 hittar jag min bekants mormors föräldrar, timmermannen Johan Ersson Ekman och hans hustru Sara Christina Rundgren. Jag har följt dem bakåt, med hjälp av både Rotemansarkivet och kyrkböckerna, men vet dittills inte alls var de är födda, bara när. Men så äntligen, i inflyttningslängden ser jag. Han är född i Rumskulla 1827 och hon i Skuttunge 1832.

I Skuttunge finns ingen Johan med en far som heter Erik och född på rätt datum den 7 november, och inte heller på något annat datum som kan passa, fast jag letar som besatt. Likadant i Rumskulla, där finns inte heller någon Sara Christina på rätt datum.

Ibland kan det ju hända att ett barn har antecknats i fel ordning, eller fått fel datum eller årtal. Men två?

b2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.png
Källa: Klara BI:18 (1869-1871) Bild 116, Arkiv Digital

Då går jag tillbaka till nästa flyttlängd i Stockholm, nu i Klara församling där de bott innan de kommer till Jakob och Johannes. Här står det tvärtom! Det är Johan som är född i Rumskulla och Sara Christina i Skuttunge. Och detta stämmer. Där finns de, och jag kan nysta vidare i den här släkthistorien.

I Stockholm har jag kunnat följa dem bakåt till 1866. Då har de flyttat in i Klara församling från Adolf Fredriks församling. I Adolf Fredriks flyttlängd hittar jag deras utflyttning samma år, och en notering om inflyttning i november 1857. Men den kan jag inte hitta i inflyttningslängden, trots idogt letande.

I Skuttunge kan jag följa Johan från födseln och framåt, och vill förstås veta på vilka vägar han tar sig till Stockholm. Han lämnar hemmet som 14-åring och blir lilldräng hos prästen och sedan hos en mjölnare. Via drängjobb i Bälinge kommer han till en handlare i Uppsala när han ska fylla 25. Där stannar han i tre år, sedan flyttar han till Stockholm. Stockholm! Det står bara Stockholm och inte vilken församling. Stockholm har många församlingar, så för att hitta honom blir det till att leta metodiskt i den ena efter den andra inflyttningslängden.

Det har jag inte gjort än, så just nu är det några år som jag inte vet vad han har för sig. I stället gick jag vidare till Rumskulla för att leta upp Sara Christina.

Det här är en familj som gäckar mig.

b2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngSara Christina finns i födelseboken där hon ska vara, så långt är det inga problem. Familjen flyttar några gånger mellan olika gårdar. Hennes mor är en bondes änka som gift om sig med en 18 år yngre dräng på gården, sedan maken dött. När hon är fem år gammal flyttar de från gården i Gibberyd till torpet Knapelhagen i Övrakulla. 1840 flyttar de därifrån. Men vart? I husförhörslängden står de bara som avflyttade, och varken flyttlängd eller obefintlighetsbok finns för 1840 i Rumskulla.
Bilden: Rumskulla AI:9 (1835-1840) Bild 183 / sid 174, Arkiv Digital.

Så där står jag just nu, med ovisshet om Sara Christinas liv från 1840 till 1866. Och Johans från 1855 till 1866.

I Stockholm heter hon ju Rundgren i efternamn men i Rumskulla har varken hennes mor eller far detta namn. Det vill jag ju gärna veta när hon börjar använda. Hennes far är född i ett torp i byn Runsdal i grannsocknen Hässleby och kanske kommer namnet därifrån.

Vi får se om jag lyckas hitta henne igen.

Det här är en släktkartläggning som jag gör för att det är så himla kul att släktforska. Min bekant har inte bett mig, snarare var det jag som sa att "det kan jag kolla på" när vi kom att tala om hans släkt och att han vet så lite. Självklart kan jag inte låta bli att börja rota i detta. Var det slutar vet jag inte än. Jag har bara hållit på med hans mors släkt än, hans far ska ha växt upp eller levt i Ryssland under sin barndom eller ungdom, så vi får se vad jag kan hitta.

I den här släkten kommer jag bara att ta fram fakta från kyrkböckerna, och inte fördjupa mig. I min egen släkt har jag ständigt pågående forskningsprojekt som jag vill ta det lite mer systematiskt när jag har mer ostyckad tid. Just nu hoppas jag nästan på en regnig sommar, åtminstone lite då och då, så att jag med gott samvete kan sitta inomhus och leta bouppteckningar och annat intressant.

Tillägg den 13 juni:
Den här historien har engagerat flera släktforskare. Stort tack till Bo Persson och Lars Lundell, som hört av sig på mail.
Lars Lundell har bidragit med en del av de pusselbitar jag saknade, nämligen vart Sara Christina tog vägen fram tills äktenskapet med Johan. Via hennes lillasyster Karolina har han hittat familjen och berättar att de flyttade från Rumskulla till Bälinge i Uppland, sedan flyttade Sara Christina först till Uppsala och sedan till Stockholm 1855. Rimligtvis var det i Bälinge eller i Uppsala som de två ungdomarna träffades.
Bo Persson kommer från samma släkt som Sara Christina och har delat med sig av sitt forskningsresultat ner till 1600-talet för den här släktgrenen. Den kommer huvudsakligen från Rumskulla och grannsocknen Hässleby.

Släktforskare är ett fantastiskt släkte! Så redo att hjälpa till och dela med sig. Det glädjer mig in i hjärtat. Tack!

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.