Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.

Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.

De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.

Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.

Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.

Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner ni väl till? Ibland har jag funderat över om det är mina barns farmors mormors mor Johanna i Östergöl som är hans förebild för Ulrika. Jag ska förklara varför:

Johanna Johansdotter föddes 1844 i backstugan Hallen i byn Östergöl i Älmeboda socken i Småland. Vilhelm Moberg växte upp i Moshult i Algutsboda socken, i sin mors barndomshem ungefär en mil ifrån Östergöl. Johannas mor Ingrid Gustafsdotter var i sin ungdom piga i Moshult i Algutsboda. Jag kan därför tänka mig att Vilhelm Moberg har känt till Johanna genom sina morföräldrar. I Moshult blev Ingrid med barn och fick en son 1834, fader okänd.

Något Västergöl hittar jag inte på kartan idag i de här trakterna, bara Östergöl.

Ingrid Gustafsdotter var sedan piga både i Långasjö och Ljuders socknar innan hon senare gifte sig med Johannes Johansson. De fick tre döttrar och en son: Johanna, Kajsa, Emma och Carl. Ingen av döttrarna gifte sig. Johanna och Kajsa fick barn som ogifta, Emma dog i fängelse.

Johannas tre barn har alla okända fäder. Hennes äldsta dotter hette Ida och blev mormor till mina barns farmor.

Johannas föräldrar bosatte sig i backstugan Hallen i Östergöl. Hallen fick senare heta Kajsalyckan efter dess sista bosättare, som var Johannas yngre syster Kajsa. Resterna av backstugan finns kvar inne i en skogsdunge, och har märkts ut av Älmeboda hembygdsförening vid en torpinventering. 2012 besökte jag platsen.

Johanna emigrerade inte till Amerika, men till Tyskland och Danmark, precis som många ungdomar i dessa trakter gjorde vid den här tiden. Hon återvände efter några år, först från Tyskland och sedan från Danmark, och var hemma några år emellan. Två av Johannas barn föddes i Danmark men Ida föddes hemma i Älmeboda.

Däremot har jag inte sett några tecken på att Johanna blev religiös, som Mobergs Ulrika. Men det fanns en religiös väckelserörelse med centrum i Östergöl redan i slutet av 1700-talet. Fast det var ju långt före Johannas tid. Den här gruppen lär vara förebild för Danjel och övriga frireligiösa i Mobergs utvandrarepos.

Den här familjen är en av de mer intressanta som jag följt under min släktforskning. Ingen av syskonen inordnade sig i den tidens dygdemönster utan fick barn som ogifta eller dömdes för stölder och rymningar. I lillasyster Emmas fängelsejournal från Norrmalms straffanstalt i Stockholm kan vi läsa att hon hade ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”. Fadern Johannes egen far hette Johannes Mattisson och dog i kronohäktet i Växjö 1833.

Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle velat träffa Johanna och hennes systrar.

Johannas danskfödda dotter fick senare en son som fick namnet Einar. Efter honom har min yngste son fått sitt fina namn Einar, och de två hann träffas några gånger innan Gammel-Einar gick bort. Men då visste vi inget om den här släktgrenens spännande historia. Det krävdes släktforskning för att få veta.

Om mitt resonemang kring Vilhelm Moberg stämmer lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju ingen roll heller, det är ju bara något som ger lite extra krydda åt släktforskningen. Men intressant är det att fundera på, det tycker jag.

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.

I dagarnas uppmärksammas att ett sekel gått sedan de första skärmytslingarna bröt ut formellt i Det stora kriget, The Great War. Med tiden skulle det följas av ett ännu större och mer förödande krig och i stället kallas för det första världskriget. Det är omöjligt att inte förfasas över den omänskliga tillvaro som soldaterna kastades in i.

b2ap3_thumbnail_Beda1b.jpg

Mormors mor Beda

Min mormors mor, Beda Holmberg (1887- 1961), hade inte mindre än 37 kusiner på sin pappas sida. 1879 föddes hennes farbror Karl Erik Anderssons son Karl Axel i Lövgölet, Björkvik. 1883 flyttade så Karl Erik och hans familj till Södertäljetrakten. Troligtvis var kontakten med min mormors morfar Gustaf Adolf Holmberg endast sporadisk efter Karl Eriks flytt och upphörde sannolikt helt efter Gustaf Adolfs död 1912.

Min mormors mors kusin, Karl Axel Andersson Karlsson, var 1898- 1902 artillerist vid Kungliga Andra Artilleriregementet i Stockholm. Efter ett år hos fadern i Ytterenhörna skrev han så 1903 in sig vid Sjömanshuset i Malmö. I Ytterenhörnas församlingsbok uppges:
"Avvek från Sjömanshuset i Malmö 31/12 1907, enligt anmälan 2/1 1908. Lär vistas i Australien (1908)".
Karl Axel Andersson Karlsson kallade sig i Australien för Charles Axel Carlson. Han anlände från Kristiania ombord på S/S Heine 8/12 1909 till Melbourne i Australien. Därefter bodde han 5 månader i Melbourne och tjänstgjorde i tre månader som sjöman på S/S Africa. Efter en tid blev han diversearbetare i Port Adelaide i South West Australia. Efter att 3/12 1914 ha ansökt om medborgarskap blev han så drygt en månad senare naturaliserad australiensisk medborgare. 16/2 1916 skrev Charles Axel Carlson in sig vid Australian Imperial Forces.

Dokumenten från hans ansökan om medborgarskap samt tiden i fält är digitaliserade av National Archives of Australia. Nog är det fantastiskt att kunna läsa handlingar från andra sidan jordklotet med ett par enkla knapptryckningar!

b2ap3_thumbnail_WW1c.jpg

Av mönstringshandlingarna framgår att Charles Axel Carlson var 170 cm lång, vägde 63,5 kg, hade blå ögon och brunt hår samt tatueringar på överarmarna, bröstet och på låren. Han tillbringade över två år i skyttegravarna på västfronten, men efter att han vintern 1917- 18 drabbats av nervösa besvär och förtida senilitet, avfördes han av medicinska skäl ur rullorna 18/8 1918 och skickades hem till Port Adelaide.

Inte ens 40 år gammal var Charles Axel åldrad i förtid både till utseende och sinne, och i oktober 1920 ändade han sitt liv. Det tog ett och ett halvt år innan den åldrade fadern hemma i Ytterenhörna fick veta att sonen avlidit. Som den plikttrogne gamle kyrkvärd han var, begav han sig omedelbart till kyrkoherden och anmälde dödsfallet, som alltså finns i noterat i Ytterenhörnas dödbok för år 1922 trots att den avlidne inte vistats i socknen på över 15 år. Dödsorsaken angavs kortfattat som: "Shooting. Suicidal"

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

"Jag vet vilka alla är på kortet. Vet du?"

Så stod det under en gruppbild med ett 60-tal uppklädda och allvarsamma människor som jag fick för några år sedan. 

b2ap3_thumbnail_mm60.JPG

Jag kände endast igen min farfars föräldrar men konstaterade att bilden föreföll vara tagen i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Efter närmare en timmes granskande fann jag avsändarens namn och kontaktuppgifter nerklottrade med minimal stil i marginalen, och ringde omedelbart upp. Det mystiska brevet kom från pappas syssling Jan, vars morfar Ernst var bror till min farfars far Valfrid. Kortet togs då Jans mormor Edit firade sin 60-årsdag år 1955. Festen ägde mycket riktigt rum på Drottningkällaren, en traditionsrik festlokal väl värd ett besök!

Jan, som släktforskat en tid, hittade mig via en diskussion på Anbytarforum. Vår gemensamme förfader Erik Palmlöf, som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig...", övergav sina barn efter hustruns död. Hans yngste son, vår anfader Johan Fredrik, blev fosterson hos sin moster och hennes make i Skogstorp i Bärbo socken utanför Nyköping. Han bodde hos dem i mer än 25 år och först som blivande trebarnsfar lämnade han vid 28 års ålder fosterföräldrarna, så Skogstorp var nog platsen han betraktade som sitt hem. Skogstorp var även Jans barndomshem, då hans föräldrar övertog gården 1954. De var de sista att bo på gården där idag endast några husgrunder finns kvar.

b2ap3_thumbnail_agnes2.jpg

Agnes Palmlöf

Valfrids och Ernsts syster Elin gifte sig med sin pappas kusin, Karl Oskar Palmlöf. De fick 11 barn och jag hade kunnat följa (och ta död på) 10 av barnen, men gått bet på näst äldsta dottern Agnes. Hon var helt enkelt spårlöst försvunnen. Det var oerhört frustrerande, men det här var så länge sedan att knappt  något 1900-talsmaterial fanns tillgängligt på mikrokort och än mindre var digitaliserat. Jan hade en hel del uppgifter om familjen, och, visade sig, även om Agnes. Hon hade i många år brevväxlat med Jans morfar. Hon utvandrade 1926 till USA och avled 1985 i Los Angeles. Inte undra på att jag inte hittade henne i Sverige!

När vi pratade vidare beklagade jag mig över att jag hade så få kort av min farfars föräldrar. Jamen, deras brölloopskort hade jag väl i alla fall, menade Jan. Nej, jag hade ju inte det. Men han hade bröllopskortet!

b2ap3_thumbnail_valle_julia.JPG

Valfrid och Julia år 1914

Det lönar sig alltså att diskutera sina släktingar, särskilt på ett lika användarvänligt forum som Anbytarforum där även diskussioner med över ett decennium på nacken kan följas. Har man tur blir man kontaktad av en släkting med de där små pusselbitarna man själv saknar!