Har du släktingar som utvandrat till Danmark? Kanske som i mitt fall på 1870-talet. Eller vid en annan tidpunkt. Då kan de gå att hitta i en dansk databas med uppgifter från de danska folkräkningarna. Databasen är fritt tillgänglig på nätet på Dansk Demografisk Datebase.

Min morfar hade två fastrar som hette Albertina och Josefina, födda 1847 resepktive 1853. De hade tre bröder: storebror Emanuel (min morfars far), lillebror Carl Alfred och brodern Zakarias som dog åtta år gammal 1857. Familjen bodde i Svenstorp i Köinge socken i mellersta Halland.


Gården Svenstorp där Albertina och Josefina växte upp. Foto: eget.

Systrarna flyttade båda till Randers i Danmark, som ligger på Jylland en bit väster om Grenå. Vid den här tiden var det inte ovanligt att ungdomar från södra Sverige var gästarbetare i Danmark, liksom i Tyskland. Om de reste dit av detta skäl, eller med avsikt att stanna, vet jag inte.

Albertina kom dit 1868, 21 år gammal. Lillasyster Josefina följde efter sin syster 1874, också 21 år gammal. Då hade Albertina redan hunnit gifta sig med den 20 år äldre svensken Nils Nilsson från Kristianstad. De fick två barn, Alma Maria som dog efter tre veckor 1871, och sonen Nils 1873. Kanske skrev Albertina hem till sin syster och bad henne komma.

I Randers blev Albertina mormon. Den 29 augusti 1876 döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Den grundades 1830 av amerikanen Joseph Smith och har sitt huvudsäte i Salt Lake City i Utah i USA, som vi släktforskare är välbekanta med. Det var dit Albertina reste. Hon blev en mycket hängiven mormon och när Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig och Albertina emigrerade ensam med sonen 1877.

Om Albertina har jag skrivit tidigare. Nu handlar det om lillasyster Josefina Potentia. Albertinas historia är känd i vår släkt för vi är flera som har kontakt med och har träffat Albertinas amerikanska barnbarnsbarn. Men vi som lever idag har undrat vad som hände Josefina men inte haft så mycket kunskap om hennes historia. Tills nu.

Min moster minns sin fars danska kusiner som några gånger kom och hälsade på i Sverige och det finns också ett fotografi från ett besök som mormor och morfar gjorde hos släkten i Köpenhamn någon gång på 1950-talet. Vi har också känt till kusinens namn Karl Kallesen och att hans fru hette Alvilda. Men vad hände där emellan?

Jag har inte lyckats utröna vad som hände Josefina de första åren i Danmark. Men hon stannade kvar i Randers och två år efter systerns utvandring gifte hon sig 1879 med Kornelius Kallesen från Husum i Slesvig. Det visar uppgifter från den danska folkräkningen 1880 och 1901. Paret ska ha fått 13 barn varav sju var döda, om uppgifterna stämmer. 1901 levde fyra barn och tre av dem finns med namn i folkräkningen: Anna Kornelia född 1884, Karl född 1888 och Kristian född 1894. Kornelius Kallesen arbetade som maskinmästare på ett gasverk. 1880 bodde de fortfarande i Randers men 1901 hade familjen flyttat till Köpenhamn där de verkar bo i eget hus med namnet Villa Josefine. Däremellan bodde de i Næstved för där är Anna Kornelia och Karl födda.

Albertina blev ju mormon i Randers men det verkar inte som om Josefina följde i samma spår. Enligt folkräkningarna är hon lutheran.


I Köpenhamn bodde Josefina med make och barn på Rosenlunds Allé i Vanløse i västra utkanten av huvudstaden. Detta är en ganska kort gata som sträcker sig bara ett kvarter fram. Utmed gatan finns några äldre hus, kanske är det något av dessa som är Villa Josefine. Eller så är det huset rivet och ersatt med ett nytt. Bild från Googlemaps gatuvy.


Som nygifta bodde Josefina och Kornelius på denna lilla gata i centrala Randers, Vester Kirkestræde, men i folkräkningen finns inget husnummer. Bild från Googlemaps gatuvy.

Uppgifterna från folkräkningarna ger en del kött på benen till det vi redan känner till om Josefina. Men jag skulle förstås vilja veta hur det förhåller sig med de sju döda barnen och vem det fjärde levande barnet är. Så forskningen fortsätter. Jag vet att de danska kyrkoarkiven är fritt tillgängliga på nätet, så det finns gott hopp om att hitta mer. De danska folkräkningarna har jag inte känt till tidigare, länken dit dök upp vid en sökning före jul. Men den källan vill jag tipsa er om, alla ni som har släkt i Danmark. Malmö Släktforskarförening har sammanställt en guide om släktforskning i Danmark.

Jag önskar er en god fortsättning på det nya året! Önskelistan för 2017 har jag redan skrivit och hoppas att detta blir ett bra släktforskarår.

Den veckan som gått har jag befunnit mig i 1600-talet. Inte helt, för julförberedelserna har förstås tagit sin tid. Men i tanken har jag inte rikitgt varit med, utan grottat ner mig i 1600-talets Halland, hos mina släktingar tio-elva generationer tillbaka.

I förra veckan fick jag äntligen tag i Sven Larssons bok "När hallänningarna blev svenskar" från 2004. Han är historiker från Jönköping, född i Gällared och bor numera i Askome så vitt jag vet. I boken berättar han både övergripande och i detalj om tiden närmast före och efter 1645, då Halland blev svenskt genom Brömsebrofreden. Eftersom Halland först var en pant på 30 år så skulle dansk lag, kyrkoordning och administration gälla. Men freden bröts och Halland blev svenskt för gott.


För några år sedan stannade vi till vid bron i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge, som förr var riksgräns. Där finns ett minnesmonument över freden 1645. Egna bilder.


Halland, Skåne och Blekinge hörde till Danmark ända till 1600-talets mitt. Bild från Wikipedia.

Större delen av 1600-talet var en prövotid för hallänningarna. Svenskarna härjade vid gränserna, liksom danskarna som efter fredsavtalet försökte återta de tidigare östdanska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Både svenska och danska trupper drog fram genom Halland och precis som i alla krig var det civilbefolkningen som for illa. Gårdar och byar brändes ner och ödelades, många människor dödades och då som nu var våldtäkt en systematisk del av krigföringen. Det var inte ovanligt att kvinnan sedan dödades.

Det som skiljer dessa krigsskådeplatser från dagens Aleppo är väl att det inte fanns några bomber. Men rädslan och utsattheten kan säkert ha varit väl så stor.


Slaget vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676 var ett avgörande slag i det svensk-danska kriget. Hade danskarna vunnit hade jag kanske varit dansk. Halland hade en stor militär närvaro under hela seklet. Målning av Johan Philip Lemke. Bild från Wikipedia.

Kungen satte inte in hallänningar som soldater att försvara landskapet mot anfallande danskar eftersom de inte var att lita på, många ställde sig på den danska sidan och blev snapphanar eller friskyttar. Och svenskarna som kom norrifrån, de kände nog inte att det var ett broderfolk de kom till utan snarare fiendeland även om Halland formellt sett var svenskt.

Det tog lång tid för de tidigare danska hallänninganra  att bli svenskar. Vi vet genom bevarade handlingar att hallänningarna inte gillade när de så småningom blev tvungna att anpassa sig till svensk lag och acceptera svensk kyrkoordning. Inte minst att tvingas lyssna på predikan på svenska! Det var ju ett annat språk, inte deras språk. Kanske kände folk i allmänhet inte så stor nationstillhörighet, utan var nog mer i första hand sockenbor och hallänningar. Men när kyrkan, som hade ett starkt grepp om deras liv, förändrades, då blev det svårt för hallänningarna.

Egentligen levde nog danskheten kvar länge hos oss hallänningar. I vår halländska dialekt finns en hel del danskklingande ord kvar, åtminstone hos de äldre i mina föräldrars generation. Och fortfarande har många gårdar namn efter de danskar som ägde dem vid överlåtelsen till Sverige. Se dig om på vägskyltarna i Halland så ser du gårdsnamn som Börje Hindriksgård, Per Olsgård med flera liknande namn.

Både nu och tidigare har jag funderat en hel del på vad det innebar för mina dåtida släktingar att leva under denna övergångstid, framför allt de som bodde nära den gamla riksgränsen mot Sverige. De var födda som danskar och dog som svenskar.

I mitt släktträd har jag nu 13 personer som föddes som danskar. Kanske blir det fler innan jag är klar med min utforskning av släkten.

Askome socken: Arvid Olofsson, född 1630. Anna Gudmundsdotter, född 1632. Brita Torstensdotter, född 1644.
Gällareds socken: Nils Larsson, född 1634.
Sibbarps socken: Olof Persson, född 1626.
Gunnarps socken: Mårten Persson, född 1640. Kristina Arvidsdotter, född 1633. Anders Jönsson, född 1623. Ingeborg Andersdotter, född 1620.
Rolfstorps socken: Olof Andersson, född 1639. Gunilla Svensdotter, född 1636.
Och några där vi inte har födelseår eller födelsesocken: Olof Jönsson. Jöns Olsson.

Egentligen är jag förundrad över att de alla överlevde de umbäranden som drabbade så många i det fattiga och utsatta Halland under denna tid. De gifte sig och fick barn och här sitter jag nu, drygt 350 år senare, och önskar att jag kunde fått en pratstund med någon av dem.


Hunnestad ministerialbok CI:1 har noteringar med födelseuppgifter ända från 1615, dvs långt innan Halland blev svenskt. Här är det en person född 1618, som jag har svårt att se vad han heter mer än Svensson. Kanske Arve Anders? Han verkar ha en son som heter Tore Andersson som gifter sig och lämnar gården. Dottern malin är gift med Esbjörn Olsson och kvar hemma. Boken är förd topografiskt, dvs gård för gård, och detta är på Sven Hanssons skattehemman i Blixtorp, så det bör väl vara Sven Hanssons son. Jag tror att Hunnestads kyrkoarkiv är det enda i Halland med en kyrkbok som har uppgifter som sträcker sig tillbaka till dansktiden. Mina egna anor i Hunnestad föddes på 1670- och 1680-talen. Bildkälla: Arkiv Digital, Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 11 / sid 6 (AID: v92666.b11.s6, NAD: SE/LLA/13161).

Syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg har skrivit en serie böcker om Halland på 1600-talet, där de utgår från domböckerna och berättar om de mål som finns protokollförda, både från den danska och den svenska tiden. Dessa böcker har jag skrivit om förut, och kommer säkert att återvända till igen, liksom till mina danska anor i Halland som jag också skrivit om tidigare.

I övrigt hoppas jag att ni alla har en fin julhelg.

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.