Min morfar hade en kusin i Baku, Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) - maskinist och ingenjör vid Nobels fabriker vid Kaspiska havet. Till skillnad från resten av släkten, som alla flydde för sina liv i samband med den ryska revolutionen och den terror som sedan följde, blev Gustafs familj kvar i hemstaden. Själv var han ju sedan länge avliden, men hans ryska hustru Sofia Nikolajevna Muschikina och de fyra barnen Victor/Vittja (*1893), Peter/Pyotr (*1895), Sofia/Sonja (*1896) och Boris Sandgren (*1898) bodde kvar i den av bröderna Nobel skapade "svenska" staden vid Balachani. Här levde de hyfsat väl, med pension för änkan och bidrag för de fyra barnen. Särskilt begåvad var tydligen äldste sonen, Victor, som fick ett generöst stipendium för att kunna studera vidare i Riga i Lettland, ett land som givetvis också ingick i det Ryska imperiet.

I olika sammanhang har jag berättat om hur jag, efter 40 års sökande, på ett osannolikt sätt till sist lyckades hitta och få kontakt med Gustaf Sandgrens ättlingar. Tyvärr gick det mycket illa för familjen. 1918 bombade turkarna Baku och ödet ville att just det hus änkan Sandgren bodde i träffades, varvid hon omedelbart avled. Oturligt nog hade näst äldste sonen Peter bara några minuter tidigare kommit hem på permission - kriget pågick fortfarande - varför även han skadades svårt. Efter 18 dagar på sjukhus avled även han, 23 år gammal. 

Kvar i Baku fanns nu endast dottern Sonja och yngste sonen Boris, som mot alla odds överlevde både kriget och Stalins utrensningar. Alldeles för tidigt gick de dock bort, Boris 1948 och Sonja 1950. Den senare efterlämnade emellertid två döttrar, vars ättlingar - en handfull - numera lever i Ukraina. De "ryska" delarna av Ukraina skall kanske tilläggas ... 

b2ap3_thumbnail_Familjegrupp-Justerad.jpg

Ovanstående bild visar familjen Sandgren kort före katastrofen 1918. Från vänster Boris, Peter, Sonja och Sofia. 

Men så var det då äldste sonen, Victor. Hur gick det för honom? Illa, mycket illa! Det finns ett bevarat fotografi av honom. Där sitter han iklädd skoluniform. Bilden är sannolikt tagen i Baku kort före avresan, eller kanske i Riga strax efter ankomsten. Bilden visar en ung pojke, 15 år gammal eller så, med pigg och vaken blick. Men på själva kortet har någon klistrat en liten lapp där det står † 31 VIII 1909. Inte mer än så. Men det säger allt. Drygt 15 år gammal och nyss ankommen till Riga, dukar han under, kanske för en epidemi eller en lunginflammation.  

På onsdag passerar jag Leipzig på väg mot de tyska släktforskardagarna i Gotha, där jag skall föreläsa och ha bokbord. Naturligtvis stannar jag då till vid Stadsarkivet och besöker Zentralstelle für Genealogie. Hur så? Jo, på 1930-talet mikrofilmades stora delar av kyrkoboksbeståndet i tyska och tidigare tyska provinser och församlingar, t.ex. Posen, Schlesien, Gdansk och Lettland. Alla Rigas gamla kyrkoböcker lär således finnas på mikrofilm eller möjligen digitaliserade i Leipzig. Kanske lyckas jag hitta stackars Victors dödsnotis i någon av Rigas dödböcker 1909. Kanske inte. Men det är värt ett försök.

Även om jag skulle hitta dödsnotisen ger den förmodligen inte så värst mycket ny information. Församlingens namn, en adress kanske, skolans namn, dödsorsak och i bästa fall namnet på kyrkogården där han begravdes en septemberdag för 106 år sedan. Inte mycket att lägga tid och pengar på, kan man tycka. Men den uppmärksamheten är han värd, stackars Victor. 

b2ap3_thumbnail_Victor-1909.jpg

Rubrikbilden föreställer Victor (i mitten) med lillebror Peter och kusinen Axel Sandgren. Den senare var också född i Baku, men var en av dem som lyckades fly i tid. Efter att ha ägt en stor ingenjörsfirma i St Petersburg kom han 1918 barskrapad till Stockholm, och barskrapad förblev han livet ut. 

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}