Julen närmar sig och vad ska en släktforskare önska sig i julklapp? Markus Gunshaga skriver i sitt förra blogginlägg vad han har på sin julklappsönskelista som släktforskare, vilket framför allt är nya register, en önskan jag ansluter mig till. Men det finns annat jag också väldigt gärna skulle vilja ha, men av lite annan karaktär.

1. Det första är mer tid. Tid att hinna slutföra forskningen om de släkttrådar jag just för tillfället håller på med och som tenderar att dra ut långt efter midnatt, trots att det är arbetsdag nästa dag. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, mönstringsrullor och gamla kartor. Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.

2. Det andra är en bättre förmåga att läsa gamla handskrifter. Allt skrevs ju för hand förr, så att läsa handskrift är nödvändigt. Det är bara att traggla på och nöta in. Några genvägar finns inte. Men jag önskar mig förmågan att lära mig detta snabbare. 1800-talet är mer sällan problem, delar av 1700-talet är svårare medan delar av 1600-talet kan vara lite lättare. Men långt ifrån allt. Vissa bokstäver har jag svårt att se vad de ska vara. Jag har svårt att ändra tanken och förståelsen så att jag ser vad det står när det stavas på helt andra sätt än idag. Ibland får jag ljuda högt för att få ihop orden. Slarviga präster med ovårdad handstil, de kommer vi inte ifrån. Men de flesta skriver ju någorlunda läsbart, det är bara det att för mig på 2000-talet är det svårt att tolka. Ännu svårare antar jag att det är för de betydligt yngre släktforskarna.
När jag började släktforska 2010 fick jag helt enkelt hoppa över en del för att jag inte kunde läsa det, medan jag nu ser vad det står om jag återvänder till källan. Den erfarenheten tror jag många gör. Så framsteg gör jag, men vill snabba på. Jag vill kunna läsa allt.

Några exempel på i mitt tycke svårlästa gamla handstilar:
Många värre exempel finns. Jag önskar att jag direkt kunde läsa vad det står här, men det är knepigt även om en hel del går att stava sig fram till. (Dessa två är bara exempel jag tagit fram till blogginlägget och inget jag stött på i min forskning).


Bildkälla: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAABA:708 (1728-1728) Bild 610.


Bildkälla: Arkiv Digital, Rådhusrätten-Magistraten i Visby stad (I) A1A:1 (1624-1631) Bild 270 / sid 24.

3. Så önskar jag att alla brunna och på annat sätt förstörda kyrkböcker plötsligt skulle uppenbara sig. Som till exempel i Sibbarps socken i Halland, där jag har en del släkt, och dessutom själv är född. Där saknas kyrkböckerna mellan 1761 och 1862. De försvann i en brand, och jag och många andra släktforskare tappar spåret efter våra gamla släktingar där. I Surteby socken på andra sidan gränsen till Västergötland har också en brand förstört kyrkböckerna och en släktgren slutar där i mitten av 1800-talet. Så himla trist. Fler sådana exempel finns.


Det är ett hopp i Sibbarps kyrkböcker mellan 1761 och 1862. Bild från Svar, digitala forskarsalen.


Surteby äldsta kyrkbok är dödboken som börjar 1842. Bild från Arkiv Digital, Surteby-Kattunga (P) F:1 (1842-1861) Bild 3.

Egentligen är jag mycket tacksam att jag lever i Sverige och har min släkt härifrån, eftersom det svenska folket är så väldokumenterat ända sedan 1600-talet. Tänker vi efter så är det ju fantastiskt att vi kan hitta våra anor så långt tillbaka, individer som levde för 400 år sedan, och kunna få veta var de bodde, när de var födda, hur många barn de hade och om de kom i tvist med någon eller blev utsatta för något brott. Denna historia på mikronivå, som uppenbarar sig genom arkiven, den upphör aldrig att fascinera mig.

Häromdagen forskade jag kring den skånska klockarsläkten Fougstedt, som i början av 1800-talet höll till i Kågeröd. Denna sockens kyrkoböcker 1689-1894 är sedan länge registrerade i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) så det var inga problem att hitta födelse- och vigseldatum för klockaren Magnus Fougstedts döttrar, och en efter en föll uppgifterna på plats – förutom vigseldatumet för dottern Charlotte (1817-1888). Genom att gå bakvägen fick jag fram att hon gifte sig med vagnmakaren Johannes Friberg (1817-1905) från Södra Vrams by i Norra Vrams socken, dit hon flyttade 1858 från Kågeröd. Kanske äktenskapet ingicks efter att hon flyttat till Norra Vram?

Jag plockade fram Norra Vrams lysnings- och vigselbok 1853-1875 och började bläddra. Framlänges, och baklänges. Framlänges igen, och baklänges ännu en gång, men vigseln stod ej att finna. Var gifte de sig egentligen? Kanske var det ändå i Kågeröd? Men i så fall måste ju DDSS glömt att registrera vigseln i databasen? För att vara helt säker letade jag fram Norra Vrams inflyttningslängd 1858, där jag mycket riktigt fann Charlotte Fougstedt – inflyttad från Kågeröd som »Gift med wagnmakaren J. Friberg»!

Vigseln måste alltså ha skett innan hon flyttade till Norra Vram, så kanske låg det ändå nånting i vigseln missats i DDSS? Jag återvände till databasen, klickade fram de par som vigdes i Kågeröd under året 1858 och kontrollerade sedan registeranmärkningen. »Uppgifterna hämtade ur: Kågeröd E I:2 1844-1862» stod det, så jag plockade fram denna volym. Nej, vigseln hade tydligen inte missats i DDSS för bland 1857-1858 års vigda par fanns inte ett enda spår efter Charlotte och Johannes. Jag sökte vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och upptäckte en intressant volym – en lysningsbok för åren 1834-1862. Kanske där fanns någon ledtråd? Jag ögnade sakta igenom alla namn och datum, och efter en stund hittade jag denna notis bland 1858 års lysningar:

»Kågeröd. År 1858 den 8 October beviljades lysning till äktenskap emellan Enkl. Wagnmakaren Johannes Friberg från Södra Wram och Mamselle Charlotte Fougstedt från Bauseröd. Friberg var personligen tillstädes och företedde så väl intyg från PastorsEmbetet i Wram om hinderslöshet till det tilltänkta äktenskapet, som att vederbörligt arfskifte, å de omyndiges vägnar, godkändt af Joh: Friberg och Eskel Heljesson. Från Mamselle Fougstedt inlämnades skriftligt bifall till den begärda lysningen samt från Handlanden J. Fougstedt som äldste broder och förmyndare och N: Fougstedt yngste broder medgifvande till äktenskapet. Han 41 år. Hon 40.»

Detta var ju dock bara parets lysningsnotis, och huvudfrågan kvarstod – men denna notis måste ju innebära att paret faktiskt vigdes i Kågeröd. Så var fanns då vigselnotisen, om den inte fanns i vigselboken 1844-1862? Jag snokade vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och hittade ännu en volym, CI:8, som tydligen var en duplett för åren 1857-1873. Jag hade dock inget större hopp om att hitta vigselnotisen där, eftersom den ju saknades i den huvudsakliga vigselboken, så döm om min förvåning när jag bläddrade mig framåt från första lysningen den 8 oktober 1858 – och hittade parets vigsel, den 13 november 1858:

b2ap3_thumbnail_Vigseln-1858.jpg

»Vigdes i Stenestad vagnm: Enkl: Johannes Friberg i Vram och Mamsell Charlotte Fougstedt i Bauseröd» (Kågeröds kyrkoarkiv, vol. CI:8, 1857-1873, sid. 35. Bild: ArkivDigital).

Vigseln fanns alltså i Kågeröds kyrkoarkiv hela tiden, dock inte i vigselboken utan i duplettboken. Varför har vigseln missats? Har det att göra med att brudens bror Ola Fougstedt (1812-1876) var klockare i Kågeröd vid tidpunkten? Och varifrån kommer den märkliga uppgiften att vigseln ska ha skett i annexförsamlingen Stenestad, när bruden bodde i Bauseröd i Kågeröds socken? (tilläggas kan att vigseln inte finns antecknad i någon av Stenestads kyrkoböcker vid samma tid). Den lilla vigselnotisen väcker många frågor, men besvarar i varje fall en – frågan om var och när Charlotte Fougstedt gifte sig med Johannes Friberg – och är inte minst en viktig påminnelse om att uppgifter ibland bara finns i duplettböckerna.

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!

Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

Husförhörslängderna i Skåne och Blekinge börjar i regel ganska sent, till stort förtret för oss släktforskare. Jag har själv förfäder som avlider kort innan församlingens äldsta bevarade husförhörslängd börjar, varpå jag går miste om födelseuppgifter och eventuell tidigare bostadsort. Det finns emellertid en genväg - att undersöka flyttningsattesterna. Dessa förvaras i kyrkoarkivens serie HII (»Bilagor till flyttningslängden»), och är i regel bevarade långt tidigare än husförhörslängderna. För att nämna några exempel börjar husförhörslängderna i Fulltofta 1813 men inflyttningsattesterna redan 1777, i Karlshamn och Mörrum börjar husförhörslängderna 1794 och 1813 men inflyttningsattesterna 1774 respektive 1778, och i Helsingborgs stadsförsamling finns visserligen husförhörslängder redan under 1700-talet, men uppgifterna i dessa är ytterst sparsamma. Inte förrän i husförhörslängden 1811-1812 börjar man till exempel anteckna inflyttnings- och födelseorter, vilket kan jämföras med att de äldsta inflyttningsattesterna är daterade 1776.

b2ap3_thumbnail_Flyttningsattester.jpg

I en attest daterad Höör den 20 oktober 1778 får man veta att oförlovade pigan Britta Bengtsdotter var 34 år gammal, född i byn Nunnäs i Fulltofta socken, samt att hon »kan läsa i bok och utan til Lutheri L. Cateches med spörsmålen, och har därom ett godt beröm, wördsaml. brukat sina Salighetzmedel». Prästen noterar även att »denna Piga tjente i Ekastiga, där eldswåda förtärde så den enas som andras goda, det ock bör behjertas» (ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängderna 1777-1789; ArkivDigital).

Flyttningsattesterna, som även kallades flyttningsbetyg eller prästbevis, var ett intyg som utfärdades av kyrkoherden i den församling varifrån utflyttningen skulle ske. Attesten uppvisades för prästen då man inflyttade till den nya församlingen, och det var viktigt att den blivande själasörjaren fick så mycket information som möjligt om sin nya församlingsmedlem. Bland flyttningsattesterna kan man därför hitta uppgifter om allt från födelsedatum- och ort, släktskap och yrkesverksamhet till ingångna äktenskap och begångna brott. Ibland kan man till och med hitta uppgifter om utomäktenskapliga barns fäder, som jag tidigare bloggat om.

Några av Skånes äldsta inflyttningsattester finner man i Lunds domkyrkoförsamling (stadsförsamlingen). Där börjar husförhörslängderna 1810-1813, men inflyttningsattesterna så tidigt som 1741. Eftersom församlingen var så stor har attesterna dessutom delats upp i två serier, HIIa (attester för dem som flyttat in i församlingen och stannat kvar) och HIIb (attester för sådana inflyttare som senare flyttat vidare). Bland dessa attester har jag själv hittat många intressanta uppgifter, som hjälpt mig vidare i forskningen.

b2ap3_thumbnail_Flyttatest-nneslv.jpg

En av Knästorps äldsta inflyttningsattester, utfärdad i Hällestad den 20 november 1744 för »Gåßen Mauridtz Ohlson, Barnfödd i Öneßlöf by Bonderup Sockn, som nu tiänar i Väsum i Knästrup Sockn» (ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. HII:1, 1742-1760; ArkivDigital).

Bland dessa attester kan man ibland hitta utdrag ur kyrkböckerna. När Johannes Friberg flyttade till Lund 1757 finner man till exempel en attest från komministern i hans hemförsamling Högseröd, som intygar att »Efter Höxeryds Kyrckjoboks richtiga innehåll befinnes afledne Klåckaren Lars Fribergs son, Johannes, wara född d: 24 Junii 1740, som uppå begiäran, till bewijs lämnas. Höxery d: 24 Jan: 1757. P: E: Asping Comminist: i Höxery». Till saken hör att denna kyrkobok sedermera blev lågornas rov, så den lilla attesten är ovärderlig för den som forskar kring klockarfamiljen Friberg i Högseröd.

I de äldre attesterna hittar man emellanåt uppgifter om släktskap, något det finns flera exempel på bland Lunds domkyrkoförsamlings inflyttningsattester. Kyrkoherden Lars Finerus i Burlöv utfärdar till exempel en attest 1761 till flickan Mätta Maria Jansen »som något öfwer ett halft åhr warit i mitt bröd, och för des opaslighet föranlåten at begifwa sig hem till sin K: moder» i Lund, prästen i Norra Åsum noterar i en attest 1764 att »Substituten Monsieur Petter Lundberg, [...] uppå andra åhret uppehållit sig uti Skiepparslöf försambling hos sina föräldrar» och kyrkoherden Windelius i Hällaryd utfärdar 1765 en attest som säger att »Klåckare Änkan Ingrid Pehrs dotter Pijhlström, [...] flyttar til sin son Trumslagaren Johan Lundberg i Malmö». Vidare intygar Malmös garnisonspräst i en attest 1780 att »Garnizons-Klåckaren Brenzelii Änka, Kersti Jönsdotter, 63 år gammal, flyttar nu med sin doter, oförlofwade Pigan Elna, 32 år, ifrån Garnizons församblingen härstädes», samt utfärdar en attest till »Sedelwisande Madame Christina Helmuth, som för någon tid tilbaka flyttat härifrån staden, och nu wistas hos des swåger och syster i Lund».

b2ap3_thumbnail_Backaryd-1663.jpg

Blekinges äldsta bevarade flyttningsattest utfärdades »aff Hoebye» i april 1663, då kyrkoherden Sigvard Nielsen Albin i Bräkne-Hoby intygade att »Effterat denne unge karl, Johan Diurson Skredder er kommen hid til menigheden fra Bagerye Sogn med rictig Paß, dateret den 3. Aug. Anni 62. haffuer jeg icke andet fornummet til hannom, end det som ærligt, Christeligt och forsuarligt er» (ur Backaryds kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängden 1663-1789; ArkivDigital).

Detta källmaterial är som synes en riktig guldgruva för oss släktforskare, men hur hittar man intressanta flyttningsattester utan att behöva gå igenom varenda kyrkoarkiv? En släktforskarförening som har funderat kring detta är Blekinge Släktforskarförening, som även har kommit fram till en lösning. Under ett par års tid har föreningsmedlemmen Björn-Åke Petersson skapat ett register över Blekinges inflyttningsattester, något som har resulterat i det attest- och inflyttningsregister som är fritt tillgängligt och sökbart via föreningens hemsida. Björn-Åke har hittills registrerat attester från ett flertal kommuner i Blekinge, och hoppas framöver även kunna registrera angränsande socknar i Småland och Skåne. Hela projektet beräknas vara klart 2017, och kommer då innehålla omkring 350 000 poster.

Attest- och inflyttningsregistret är en ovärderlig tillgång för oss som släktforskar i Blekinge, och jag har själv hittat flera borttappade släktingar tack vare detta register. Kanske man vågar hoppas att andra släktforskarföreningar följer Blekinge Släktforskarförenings initiativ, och med hjälp av eldsjälar som Björn-Åke Petersson skapar motsvarande register för andra delar av Sverige?