Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.

För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.

Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.

Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.

S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader:


Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.