Rötterbloggen
Rötterbloggen

De fattiga och utsatta

Det var ett elände att vara fattig förr i tiden, precis som idag men mycket värre. Tidningen Släkthistoriskt Forum har i senaste numret fattigdom som tema, där jag medverkar med en artikel. Under arbetet med den har jag tänkt mycket på de utsatta i samhället förr, de fattiga och ofta sämre behandlade.

Till artikeln har jag letat efter bilder för att illustrera texten. Det finns många bilder på fattigstugor och fattighjon, den ena eländigare än den andra. Hur har människor kunnat bo så här? År efter år?

fattig
En kvinna utan känt namn vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland. Foto: Nils Keyland, bild från Nordiska Museet.


jordkula
En jordkula i Stadshagen i Stockholm som nödbostad 1902. Vem bodde här? Fotograf okänd, bild från Stockholms Stadsarkiv.

fattighus
Fattighus i Norra Kyrketorps socken. Foto: Karl Fredrik Andersson, bild från Falbygdens Museum.

fattighjon
Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911. Foto: Olof Jonsson, bild från Vänersborgs Museum.

I husförhörslängderna ser vi prästens anteckningar om fattiga, utfattiga och fattighjon. De fattiga kunde bo i backstugor, på fattighuset eller inhysta som rotehjon eller fattighjon hos andra. Rotehjonen skulle bidraga till sin försörjning genom att arbeta efter sin förmåga. Trots detta var de sällan välkomna utan sågs som en börda för bonden.

De flesta socknar hade ett eller flera fattighus men vården var obefintlig och kosthållningen i många fall undermålig. Sockenbönderna skulle lämna sina bidrag till fattighuset men underlät ibland eller lämnade för lite. Dessutom var det den sämsta potatisen och den sämsta säden som gick till de fattiga. Därför blev många fattiga tiggare, men tiggeri var inte alltid tillåtet.

Många fattiga ville inte bo i fattighusen för de visste hur eländigt det var. Säkert blev det också en stigmatisering.

De flesta som bodde i fattighusen var äldre människor som inte längre orkade arbeta så att de kunde försörja sig och på 1900-talet övergick många fattighus till att bli ålderdomshem. Men det hände också att barn som var föräldralösa eller övergivna växte upp på fattighus utan egentliga fosterföräldrar. En uppväxt som är svår att föreställa sig idag, men som jag sett exempel på i kyrkböckerna.

 

Fortsätt läs mer
  321 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
321 Träffar
0 Kommentarer

De fattigas historia

Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.


Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!


Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.


Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.


Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.


Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

 

Fortsätt läs mer
  1919 Träffar
  0 Kommentarer
1919 Träffar
0 Kommentarer

»Dhe aldrafattigaste, armaste och bräckligaste»

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpgb2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpgb2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpgb2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Fortsätt läs mer
  1937 Träffar
  0 Kommentarer
1937 Träffar
0 Kommentarer

»At med förenade krafter rädda desse uslingar»

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpgb2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpgb2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpgb2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

Fortsätt läs mer
  2033 Träffar
  0 Kommentarer
2033 Träffar
0 Kommentarer

En krutgumma till mormor

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

 

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.

 

Fortsätt läs mer
  2852 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Berntsson
Kul och intressant läsning som vanligt. Du skriver bra!
fredag, 24 oktober 2014 09:41
2852 Träffar
1 Kommentar

De fattigaste av de fattiga

Det fanns fattiga torpare och backstugefolk utan egen täppa, det fanns tiggare som strök omkring från socken till socken och som ingen vill ha. Och så fanns det den här familjen som bodde i en koja.

b2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.pngb2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.png
Källa: Undenäs AI:1 (1782-1799) Bild 95/sid 168 Arkiv Digital

Här om dagen letade jag efter en helt annan familj i den här husförhörslängden i Undenäs i Västergötland och såg detta. Det går inte att bara glida förbi.

En hel familj med fyra barn som bor i en koja någonstans i närheten av Galtebolet i Selsendi rote.

Föräldrarna är födda 1741 och 1742, och är alltså i 40-årsåldern i början av perioden. De ser ut att heta Jakob Persson och Katarina Esbjörnsdotter. En son heter Esbjörn och är född 1770. En dotter heter Britta och är född 1767. Brita verkar ha ett litet barn som föds 1795. En son heter Petter och är född 1779. Kvinnan näst längst ner, Ingrid Jonsdotter, är född 1707 och är hustruns mor, alltså svärmor. Det finns inga noteringar om att någon dör. Barnen som är strukna flyttar förmodligen iväg.
 
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt bor fyra generationer tillsammans i någon slags koja, alltså inte ett hus. Inte ens en backstuga.

Stackars människor!

Vart de tar vägen vet jag inte. I nästa längd finns de inte på den här platsen, och det finns inte längre någon koja här. Förhoppningsvis kunde de flytta in i en backstuga eller ett torp någonstans.

Något liknande har jag aldrig stött på tidigare. Men det finns fler exempel.

I boken "Usla, elända och arma" av Sofia Holmlund och Annika Sandén berättas om änkan och fyrabarnsmodern Brita Larsdotter Grandin som bodde i en koja av ris och lera och en dörr av hopspikade bräder. Den låg i det som nu är förorten Kallhäll i Järfälla socken i Stockholm. Hon dog här 1842, efter att ha bott tio år i kojan. Hon försörjde sig genom tillfälliga jobb hos bönderna och genom att sälja risviskor inne i stan. Författaren konstaterar att hon levde i en tid när de egendomslösa blev allt fler i takt med ökad fattigdom.

Hon är omskriven i sockenstämmoprotokollen. Kanske finns det också skrivet om familjen i Undenäs i den socknens sockenstämmoprotokoll, det har jag inte undersökt. Men jag kan inte riktigt släppa bilden av den här samlingen människor i kojan någonstans där borta i närheten av Galtabolet.

Tillägg: Tack Camilla Eriksson, för dina iakttagelser! Camilla har undersökt familjen närmare och berättar följande "svärmodern dör 1784 och torde vara den 79-åriga änkan med samma namn som dog 1784 21/9 och anges som 'inhyses änka vid Höghult'. Det är alltså verkligen fråga om fyra generationer i kojan. Exakt vart alla flyttar är lite knepigare att utröna då det står flera uppgifter efter klammern. För de flesta står dock "Till Östergyln 1787". Östergyllen var ett annat namn för Östergötland. Nästa fråga då blir ju hur denna till synes utfattiga skara kunde få tillåtelse att bosätta sig i en annan församling där de sannolikt skulle komma att behöva försörjningsunderstöd."

 

Fortsätt läs mer
  2398 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Kärrman
Intressant, något sådant har jag aldrig sett tidigare. Observera dock att hela uppslaget används i den volymen. På högersidan kan ... Läs mer
söndag, 05 oktober 2014 09:01
Eva Johansson
Hej Jan! Tack för din kommentar. Du har alldeles rätt. Jag blev så beklämd över detta att de bodde i en koja, när jag råkade blädd... Läs mer
söndag, 05 oktober 2014 09:13
Jan Kärrman
Jag hittade några som lagt in familjen i Disbyt. Här finns Jakob, nu änkling tillsammans med sonen Esbjörn, avskedade soldaten Esb... Läs mer
söndag, 05 oktober 2014 09:26
2398 Träffar
4 Kommentarer

Det kom ett mejl...

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpgb2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2528 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Åh vad roligt att få ett sådant mail! Det har jag också fått, ett par gånger, och jag blir lika glad varje gång. Internet är fanta... Läs mer
torsdag, 25 september 2014 17:10
Fredrik Mejster
Visst är det, Eva! Alltid lika roligt och oväntat! Jag är övertygad om att de tycker det är lika roligt på andra sidan havet - i ... Läs mer
torsdag, 25 september 2014 22:56
2528 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
220 inlägg
Eva Johansson
190 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Camilla Eriksson
85 inlägg
Mats Ahlgren
44 inlägg
Helena Nordbäck
29 inlägg
Peter Sjölund
16 inlägg
Fredrik Mejster
13 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg