Så här ser det ut på många sidor i rullorna från Allmänna barnhuset i Stockholm. Barn som dör tidigt, i dessa fall väldigt snabbt efter att de kommit till fosterhem. Men många överlevde också.

Selinda Maria Forsman och Anna Sofia Judith Larsson dör samma år de föds visar journalen från Allmänna barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:42 (1875-1875) Bild 310 / sid 5044.

Jag måste berätta om Helge Schultz, eller Schoultz som han senare kallade sig. Han föddes den 2 juni 1879 och lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm den 17 juni. Hans mor var den ogifta Matilda Wilhelmina Petronella Schultz och hon (eller kanske barnets far) betalade 400 kronor för att han skulle tas emot.

Översta delen av första sidan om Helge Schultz i Allmänna barnhusets journal. Listan med omplaceringar fortsätter en och en halv sida till. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139.

Den här lille gossen åkte ut och in i fosterhem under hela sin uppväxt. Men det verkar ha gått bra i livet för honom ändå. När han var tre månader kom han till en statarfamilj i Huddinge. Under sin uppväxt hann han vara fosterbarn i sju familjer. Fyra gånger återlämnades han till barnhuset. Så här höll det på tills han var 13 år och hans mamma hämtade honom. Då hade hon gift sig och tog med honom till Amerika. Därifrån skrev han 1954 ett brev till Allmänna barnhuset och begärde en födelseattest. Alla uppgifter och all korrespondens finns i Allmänna barnhusets arkiv, som fotograferats av Arkiv Digital. I Chicago var han gift med Constance och arbetade som expedit i en mataffär visar folkräkningen 1930. 1902 blev han amerikansk medborgare och när han skrev och begärde sin födelseattest 1954 skrev han på engelska.

Helge Schultz brev 1954. Då bodde han i Chicago och var 65 år. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139b.

När jag ser listan med alla flyttningar mellan fosterhemmen och återlämnandena till barnhuset, då undrar jag förstås hur hans uppväxt egentligen var. Alla dessa uppbrott. Hur påverkade det honom? Och alla andra barn som var med om samma sak? Så många barn som skyfflades hit och dit.

Barnhemsbarn och fosterbarn var de kanske mest utsatta barnen. De lämnades ut till fosterföräldrar så snart sådana kunde hittas, verkar det som. En del var bara några månader, andra var äldre. Sjuka barn ville fosterföräldrar inte ha, fosterbarnen skulle helst vara starka och friska för att klara av att arbeta, åtminstone när de blev större. Hjälp i arbetet på torp och gård var i de flesta fall syftet med att ta emot fosterbarn, vid sidan om att få betalt för att ta hand om barnet. Fosterbarnen var både arbetskraft och inkomst. Från 1881 ser jag ett kvitto där fostermodern fått 40 kronor för att ta hand om ett fosterbarn det året. De som hade flera fosterbarn kunde kanske leva på inkomsten.

Själv är jag inte alls släkt med Helge Schoultz, jag bara råkade se detta i barnhusrullan när jag tittade efter annat. Och jag kan inte annat än gripas av dessa barns historier. Väldigt många gick det inte så bra för, misstänker jag. Många dör ju redan som småbarn, andra försvinner ut ur kyrkböckerna som vuxna. Ett par pojkar som jag råkade få ögonen på, de blev sjömän och hamnade sedan i obefintlighetsboken.

Men Helge Schoultz är långt ifrån den ende som hör av sig som vuxen. Vid flera av barnen i rullan finns det antecknat att de själva eller något barn hört av sig och frågat om vilka föräldrarna är. I flera fall är föräldrarna okända och då svarar barnhusföreståndaren (eller senare arkivpersonalen antar jag) att det inte går att få veta mer.

Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 490 / sid 9079.

Hilda Josefina Stark kom till Allmänna barnhuset tre månader gammal. Hon hann vara på tre olika fosterhem, återlämnas till barnhemmet och sedan komma till ett nytt fosterhem innan hon dog två år gammal. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 190 / sid 9027.

I kontrast till de många som flyttade runt mellan olika fosterhem finns det en hel del som kom till ett ställe och sedan stannade där. Och dessutom är det inte så få som hämtas tillbaka av föräldrarna, i de flesta fall av modern.

Det som slår mig är också att så många av barnen lämnades till barnhuset redan samma dag de föddes eller bara några dagar gamla. Det skär i hjärtat att läsa detta. Så tragiskt, men en bister verklighet för så många ogifta nyblivna mödrar förr i tiden.


Barnhusbarn nr 9004 på Allmänna barnhuset var Carl Oskar född den 21 januari 1879 av okända föräldrar. De har betalat 400 kronor för att han ska tas in på barnhemmet samma dag han föds. I maj lämnas han som fosterbarn till en soldatfamilj i Södertälje men flyttas efter två år till mamsell Amalia Landström på Johannes Östra Kyrkogata 10. Sedan bor hon på Ragvaldsgatan 14. Vad hände sedan? Någon på barnhuset har antecknat med blyerts "Var finns barnet? Har fostermodern rest till Amerika? 12/3 83 Barnet lär vara dött". Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 80 / sid 9005.


Allmänna barnhuset startade redan 1633 och fanns kvar som barnhem till 1922. Rullor över barnen finns fotograferade från 1713. I en av de äldre rullorna hittar jag tre syskon som kom in på barnhemmet i augusti 1791. Deras far var soldaten Olof Tingstedt och deras mor Christina Tingstedt hade dött. Storasyster Maria Elisabeth var född 1779, lillasyster Gustav 1781 och deras bror Olof 1785. Alla tre barnen kom till fosterfamiljer i Askaby socken. Kanske fick de möjlighet att hålla kontakten under den fortsatta uppväxten. I rullorna syns att det inte var ovanligt att flera syskon lämnades in på barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2FA:3 (1789-1793) Bild 600 / sid 1111.

Mitt tidigare blogginlägg om fosterbarn.
 

Många släktforskare hittar fosterbarn i sin släkt, antingen en släkting som var fosterbarn eller en familj som tog emot fosterbarn. Fosterbarnen kunde vara barnbarn, andra släktingars barn eller grannars eller andra sockenbors barn. Men många fosterbarn kom också från barnhem, och allra flest från Allmänna Barnhuset i Stockholm. De fosterbarnen skickades i många fall ut på landsbygden.

I påskhelgen har jag inte tagit helt ledigt utan arbetar en del. Just nu hinner jag inte med min egen släktforskning så mycket utan ägnar den mesta tiden åt arbetet med årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Om en dryg månad ska den vara klar för tryckning och sedan utgivning i början av sommaren. Mycket arbete återstår ännu.

En mycket intressant artikel i årets årsbok handlar om fosterbarn. Författare är Johanna Sköld och Ingrid Söderlind, som båda två är historiker och forskar om barnhemsbarn och fosterbarn. De har också skrivit en bok om fosterbarn. I årsboken berättar de om villkoren för fosterbarn, hur det gick till när de placerades ut, hur man hittar uppgifter om fosterbarn i arkiven och mycket annat.

Barn och anställda på Kungsholms barnhem i Stockholm 1920. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=24078

Många stadsbarn kom till landet, och hit till Tjust i norra Kalmar län, där jag bor, kom många fosterbarn från Stockholm. Det här har jag stött på i kyrkböckerna och även hos bekanta som kan ha haft en förälder eller far- eller morförälder som kom hit som fosterbarn. Att det blev många just här beror bland annat på att det då gick att åka både tåg och ångbåt hit. Men jag tror också att det spelade roll att det just här fanns en eller flera aktiva fosterbarnsombud, personer som förmedlade barn till presumtiva fosterföräldrar. Jag har av någon släktforskare här i Tjust hört om en prästfru som agerade i den rollen, kanske var det i Lofta eller Loftahammars församlingar.

I Tryserums socken i Tjust fanns det sex utackorderade fosterbarn under åren 1891-1897. Alla barnen kom från Stockholm. Bild från Arkiv Digital, Tryserum AI:24 (1891-1897) Bild 12.

Man kan utläsa ur arkivhandlingar att det inte bara var längtan efter barn och att göra en insats som låg bakom att ta emot fosterbarn. För många var det ett sätt att få billig arbetskraft till en gård. Till exempel var det vanligt att man efterfrågade flickor i åldern 8–13 år, för att de skulle vara barnpigor i en familj.
 
I städerna fanns utackorderingsnämnder eller utackorderingsbyråer och i dessas arkiv finns uppgifter om både fosterbarn och fosterhem. I Stockholm var Allmänna Barnhuset en viktig institution för att placera fosterbarn från slutet av 1700-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Barnhusets arkiv finns bevarat på Riksarkivet.

För dig som har en ana som var fosterbarn finns mycket intressant information i årsboksartikeln.

Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan 14 i Stockholm. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9280

Även om jag började släktforska tidigt och har hunnit fråga mina släktingar om mycket, kändes det ändå som att många frågetecken fanns kvar när min morfar hastigt avled i ett hjärtstopp i maj förra året. Saker jag hade glömt att prata om och ny information som tillkommit under det senaste årets forskande. Än mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj och han fanns inte kvar att fråga.

Det hela började med att jag för första gången hade beställt hem en personakt från ett av landsarkiven. Flera andra släktforskare hade berättat för mig om dessa och visat vad de kunde innehålla. Tidigare trodde jag inte att de kunde tillföra min forskning något nytt - jag visste ju redan "allt" om min morfars familj. Det som fick mig att tänka om var de stora luckor som fanns i Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv på nätet. Böckerna sträcker sig över en lång tid och det i kombination med sekretessreglerna resulterar i att jag bara kan följa mina släktingar på morfars sida fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926-1956).  Till slut gjorde jag en beställning på min morfars båda föräldrar, Sven Fredrik Verner Bäckström (1893-1982) och hans hustru Elsa Elisabet f. Hedberg (1897-1991).

Elsas-personakt.JPGFörsta sidan av personakten på min morfars mor, Elsa Bäckström f. Hedberg.

Personakter upprättades 1947/1948 av pastorsämbetena och skulle innehålla uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och födelseförsamling. En akt gjordes för varje person och följde med denne genom livet - anteckningar om yrken, flyttningar och äktenskap skrevs in fram till 1991-06-30.

Uppgifter om föräldrar fördes in då det gällde minderåriga barn. Barn i äktenskapet och utom äktenskapet antecknades i moderns personakt. Anteckningen skulle dock endast göras i den mån den kunde ske med ledning av församlingsboken i den församling där man var skriven. Det kan därför saknas uppgifter om barn som t.ex. flyttat hemifrån. I faderns personakt antecknades mellan 1947-1967 endast hans barn utom äktenskapet som var trolovningsbarn eller arvsrättsförklarade. Övriga barn utom äktenskapet och barn inom äktenskapet antecknades inte.

1971 utfärdades anvisningar om att man retroaktivt skulle komplettera faderns personakt med uppgifter om barn i äktenskapet. Denna komplettering skulle göras med ledning av hustruns personakt och/eller församlingsboken där man var skriven. Ytterligare efterforskningar behövde inte göras för att säkerställa att allt fanns med.

 Så en dag kom det ett mejl från landsarkivet med de beställda personakterna. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblick inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. Men, så såg jag plötsligt att bland barnen fanns ett nytt namn! En till syster till min morfar!? Flickan hette Elsa Birgitta och var född 1941-09-12. I parentes stod död. När då? tänkte jag. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Som släktforskare får man ganska snabbt lära sig att det som sägs inom släkten inte alltid stämmer. Den största anledningen till att jag ifrågasatte uppgiften att morfar haft en till syster var för att det alltid hade pratats väldigt öppet om familjen. Hemma i bokhyllan har jag dessutom min morfars mors gamla konfirmationsbibel, där alla barn, barnbarn och ingifta finns nedskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom denna Birgitta...

Utdrag-ur-familjebibel.JPG
Uppslag i familjen Bäckströms bibel, som morfars mor Elsa fick vid konfirmationen 1911.
Här antecknades barn, barnbarn och ingifta släktingar.

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle, två vuxna och tio barn. Det var knapert. Fadern Sven hade många olika ströarbeten under årens lopp och var bl.a. chaufför på bussen som gick fram och tillbaka till Forsbacka i Valbo. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte och beviljades bidrag för att ha råd med mat, hyra m.m. På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

Min morfar föddes den 17 oktober 1937 och fick namnet Ulf Arnold. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under 14 års äktenskap. Ulf blev tilltalsnamnet, och Arnold fick han som andranamn för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Även fast pojken inte är begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort efter några år. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett † i anslutning till hans namn.

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Först en sökning i Sveriges Dödbok, men inget napp. Efter ytterligare några försök kunde jag konstatera att det saknades uppgifter under flera år från Gävles församlingar på 1940-talet. Kanske var det förklaringen. Eftersom jag hade ett födelsedatum började jag istället söka i kyrkoarkiven utifrån det. Originalet av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok 1941 fanns inte skannad och digitaliserad, så jag fick nöja mig med SCB:s utdrag. Efter en del bläddrande hittade jag ett barn med rätt namn och föräldrar, född som barn nr 264 det året! Det fanns en till syster!

 Elsa-fdelse-1941.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok, 1941.

Med tanke på att flickan stod som död på personakten började jag leta vidare i dödboken, också den i form av SCB:s utdrag. 1941 - inget napp. 1942 - samma. När jag öppnade året 1943 hade jag inga stora förhoppningar om att hitta henne, men så plötsligt fanns hon där, död 1943-11-17. Dödsorsaken: Bronchit. capillaris. Mongolismus. Med andra ord luftrörsinflammation till följd av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom...

Jag var i chock. Hur kunde morfar inte ha berättat om detta? Jag var helt övertygad om att han skulle ha berättat om han visste något. Med morfar borta fick jag istället fråga andra släktingar om de kände till något. Jag ringde till syskonen Göran (f. 1931), Ulla (f. 1934) och Hans (f. 1935), men ingen visste något. Svaret jag fick var att det kunde ha funnits ett syskon till, men att det barnet i så fall var dödfött. Att barnet skulle ha bott hemma med de övriga i nästan två år verkade omöjligt, även om både födelsebok och dödbok uppgav föräldrahemmet som den adress hon var skriven på.

 
Elsa-dd-1943.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets dödbok, 1943.

Mina efterforskningar slutade inte där. Jag ville få fram hela sanningen. Antingen ljög alla om att de inte visste något, eller så hade barnet aldrig bott hemma. Jag tyckte ändå att någon borde ha känt till det, särskilt Göran som ju skulle fylla 12 år samma år som Birgitta gick bort, men icke. Istället tog jag kontakt med landstingsarkivet i Gävle. De förvarar bl.a. födelsejournaler för barn som är födda på sjukhuset i staden. Där fanns Birgitta med 1941, 3550 g tung och 53 cm lång. Hon inkom den 19/9 (födelsedagen) och utgick därifrån först den 1/10. Barnet har sneda ögon. Tar ofta fram tungan. Skriker ibl. omotiverat. Är med allra största säkerhet ett fall av mongolism.

Det förefaller som att Birgitta aldrig togs hem efter sin födelse den 19 september 1941. Hon blev kvar på sjukhuset på inrådan av läkaren. En typisk mongol med sneda ögon, sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Pat. fjällar kraftigt över hela kroppen. Därifrån flyttades hon i oktober till barnhemmet Lilla Källbäck. Det framgår av en liten blyertsanteckning som både jag och arkivarien först hade missat. Av handlingar från landstingsarkivet och stadsarkivet i Gävle framgår vidare att Birgitta hämtades till barnhemmet direkt från lasarettets medicinska avdelning. Orsaken: att hon på grund av sin sjukdom inte kan vårdas i föräldrahemmet. Läkaren ansåg att barnet behövde emottaga vård på grund av att det är mongoloid idioti samt även med hänsyn till familjens sociala fäste.

b2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpg

Lilla Källbäck i Gävle byggdes 1922 som ett mödra- och spädbarnshem. 1926 övertogs det av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem fram till 1970-talet. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

Jag letade vidare. Efter ytterligare förfrågningar hos landstingsarkivet visade det sig att Birgitta flyttades från Lilla Källbäck till Sinnesslöanstalten Karlsberg i Gävle hösten 1943. Hon var då ca två år gammal. Denna typ av hem kallades också för "idiotanstalter", och var uppförda i syfte att vårda och uppfostra "idioter". Gävle låg i framkant när det gällde att ge särskild vård till behövande barn, och hade bl.a. öppnat landets tredje sinnesslöskola 1874.

I Nordisk familjebok från 1910 kan man läsa vad som kännetecknade en idiot. Det var en okunnig och obildad person. En som är oförmögen att begripa eller lära något. En fåne eller en sinnesslö individ som är andesvag. Under begreppet "idioti" kan man vidare läsa: "[...] en medfödd eller i barndomen uppkommen ytterlig svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan kvarstå på en ståndpunkt, som motsvarar eller understiger den tidigare barnaålderns andliga nivå. I allmänhet kan det sägas, att verklig idioti icke blott beror på en afstannad utveckling af hjärnan och dess bark, utan har sin grund i sjukdomar under fosterlifvet eller den tidigaste barndomen, hvilka på ett bestående sätt skadat hjärnbarken."

I Gävle stads barnavårdsnämnds arkiv finns en ansökan till anstalten daterad den 29 september samma år, och bifogat finns åldersbetyg, läkarutlåtanden samt en ansvarsförbindelse där barnavårdsnämnden tar på sig att betala 150 kr/år för flickans vistelse på hemmet. Exakt när hon flyttades över till Karlsberg framgår inte av handlingarna, men jag visste sedan tidigare att hon dog redan i november samma år. Om dödsfallet finns inga särskilda handlingar från Karlsberg - det enda som tar upp saken är en liggare över de inskrivna barnen och där har man skrivit död.

Till slut fick jag alltså svar på vem Birgitta var och vad som hade hänt henne. Hon är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. Jag blev väldigt illa berörd. Till en början arg på föräldrarna, som så enkelt verkar ha lämnat kvar henne på sjukhuset och sedan åkt tillbaka hem och låtsats som att ingenting hade hänt. Aldrig berättat om det för sina andra barn, om lilla Birgitta som åkt till himmelen. Nu i efterhand ser jag det i ett annat ljus. Självklart måste händelsen ha satt sina spår i min morfars föräldrar, kanske mer än någon anade. Vem vet om Elsa grät sig till sömns i flera månader efteråt, eller om det var Birgittas öde som gjorde att Sven var så glad i spriten? Det var inte bara deras beslut att Birgitta skulle vårdas på barnhem, det var samhällets. Den tidens ideal. Kanske hade hon fått vara kvar hemma om det istället hade utspelat sig idag. Jag hoppas och tror det.

Man är inte död förrän man är bortglömd. Genom släktforskningen kan vi göra våra släktingar levande igen.

b2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpg
 Min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

Lästips:

• Statens offentliga utredningar 1949:11 - Betänkande om sinnesslövården
  (finns att ladda hem gratis här)

• Öhman, Annica, Barnen från Källbäck, 2006.