Idag ska jag komma med ytterligare ett tips som gäller släktforskning i Stockholm, i anslutning till förra veckans blogginlägg. Men det gäller egentligen alla landsarkiv.

I höst har jag i två fall släktforskat om bortadopterade barn och deras biologiska föräldrar. I det ena fallet gick det att få fram adoptionshandlingarna, i det andra har sekretessgränsen ännu inte passerats och adoptionshandlingar kan då inte lämnas ut.

Handlingar om bortadopterade barn finns i arkiven. Oidentifierade barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Johan Johansson. Bildlicens: Public Domain.

Det fallet där det gick att få ut kopior på adoptionshandlingarna gäller en person född på 1920-talet. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara berätta i stora drag om detta.

Kopiorna beställde jag från Stockholm stadsarkiv och de levererades som papperskopior. Det var 90 sidor! De innehöll det mesta som har med fosterhemsplaceringen och adoptionsärendet att göra. Flera brev mellan barnavårdsmannen och adoptivföräldrarna, ifyllda blanketter i ärendet, brev mellan en släkting till det bortadopterade barnet och barnavårdsmannen med mera. I barnavårdsmannens handlingar fanns i detalj beskrivet den bortadopterades mor och hennes, som man då såg det, tillkortakommanden med både omdömen och uppgifter om sjukhusvistelser och mycket annat. En mycket diger akt som sträcker sig över flera år eftersom barnet först blev fosterbarn och sedan adopterat.

I det andra fallet, där sekretessgränsen ännu inte passerats, fick vi ut en s k personbild på en förälder till det barn som adopterats bort. I personbilden ingick de barn som fötts av modern men det bortadopterade barnet var överstruket med svart tusch. Det avslöjade ju ingen personlig information men är en bekräftelse på att det fanns ett barn som adopterats bort, vilket tidigare var osäkert i denna familj. Nu får kunden vänta på att åren ska gå tills sekretessgränsen passerat innan fullständiga uppgifter kan fås ut. Personbild beställer man från Skatteverket.

Sekretessgränsen är 70 år och ett barn som blivit bortadopterat för 70 år sedan kan ju i många fall fortfarande vara i livet. Därför gäller naturligtvis att hantera sådan här information med hänsyn till detta, om det inte gäller dig själv eller att det bortadopterade barnet själv medverkar till beställningen. Med tanke på att det i mitt tycke var mycket känslig information som fanns i adoptionshandlingarna från 1920-talet (fallet var inte avslutat förrän i början av 1940-talet) så är det tydligen så att sekretessen på 70 år även gäller känslig information. Jag är nästan förvånad över att den inte är längre.

Som släktforskare i 1900-talets arkivhandlingar anser jag att man måste alltid ha tanken med sig att information man får fram egentligen är ganska nära i tiden och att det mycket väl kan finnas släktingar och andra som fortfarande lever och berörs av det. Eller personer som känt dem som är berörda och det kan bli mycket personligt. Bara för att en arkivhandling är offentlig är det inte givet att innehållet ska spridas urskiljningslöst.

Däremot vill jag med det här blogginlägget visa på möjligheten att beställa kopior på handlingar från arkiven, oavsett om det gäller adoptionshandlingar eller annat. Om du inte kan åka dit själv och titta på det. Våra arkiv är fantastiskt rika och det är så liten del som är digitaliserad. Kostnaden för papperskopior är 4 kr/sida (jag tror att det även gäller digitala kopior) och sedan tillkommer eventuell forskningsavgift för arkivarien.

Adoptioner infördes inte förrän 1918. Innan dess var barnen fosterbarn, och så vitt jag vet, utan arvsrätt om inte fosterföräldrarna skrev testamente. Landsarkivet i Uppsala har en guide om adopterade barn och Barbro Nordlöf har skrivit en bok om adoptioner i Stockholm.

Innan adoptioner blev lagliga 1918 placerades barn enbart i fosterhem. Oidentifierat barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Henri Osti. Bildlicens: Public Domain.

Vad innebär det att vara släkt? Kan man bli släkt? När upphör man att vara släkt med någon? Alla har nog egna definitioner på dessa inledande frågor. Det som är självklara svar för mig kanske någon annan tycker är fullständigt uppåt väggarna. För några år sedan diskuterade jag med en kollega som blev oerhört upprörd över att jag kallade min moster för min moster. Min mamma har två bröder och min moster är gift med den äldste av dessa. Eftersom hon inte är syster till min mamma menade min kollega att hon "bara" är min morbrors fru. Vi enades om att den andras definition av ordet "moster" var rätt märklig.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpg

_{Här slutade Sveriges mest ökända släktträff. Hertigarna Erik och Valdemar låstes}

_{enligt Erikskrönikan in i fängelsehålan efter Nyköpings gästabud 1317}

Min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, innehöll i förra veckan en tankeväckande artikel om vänskap och släktskap. En kvinna i 30-årsåldern flyttade till Nyköping för några år sedan och träffade en ungefär 20 år äldre kvinna. De blev omedelbart väldigt nära vänner. Den yngre kvinnan blev faderlös i väldigt unga år och började söka efter faderns rötter. Sökandet efter hans ursprung försvårades av att han var adopterad. Efter att ha fått fatt på sin biologiske farfar ringde hon och pratade med honom. Hon var dock väldigt nervös inför att möta honom, varför väninnan erbjöd sig att följa med på besöket. Hennes föräldrar bodde ju i samma stad som den nyfunne farfadern. Besöket blev dock aldrig av, och en tid senare avled väninnans pappa. Bodelningsmannen meddelade väninnan att hon haft en dittills okänd avliden bror, och några dagar senare hörde han av sig igen, nu med nyheten att den okände brodern hade efterlämnat en son och en dotter. Märkligt nog hade dottern samma namn som hennes yngre väninna. Samt samma födelsedatum, för de var förstås faster och brorsdotter!

Släktskap är känsligare att diskutera när man kommer in på adoption. Ted Rosvall har i sina bloggar om TV-programmet Spårlöst berört att adopterade ibland kan känna en rotlöshet och vilja söka efter sina biologiska rötter, med mångahanda TV-mässiga tårar som följd. Nyligen träffade jag en släktforskare som var adopterad. Han fick på kort tid tre olika telefonsamtal som alla inleddes med orden "Hej, jag är din syster". Det var kittlande men samtidigt nervöst för han visste ju inte hur många syskon han hade. Att finna nya syskon i vuxen ålder innebär att ens känslor kastas in i en virvelvind, där nyfikenhet, glädje och sorg blandas om vartannat. Denna virvelvind är förstås en del av det vissa kallar livet.