Ett nytt år har börjat och man brukar säga att det innebär nya möjligheter. Fast jag känner mig mer intresserad av riktigt gamla möjligheter istället. För visst är det något speciellt med att hitta det där avgörande spåret i någon gammal källa, som jag kanske är den första att titta i på många år, som löser upp knuten med farfars farfars far. Lars Bengtsson ska han visst ha hetat om man tror den enda uppgift som finns, men vem var han och varifrån kom han. En förhoppning om att det blir i år han hittats finns ju, och det finns fortfarande kvar många dagar och nätter att leta.

Från Arkiv Digital Skarstad (R) C:4 (1788-1832) Bild 6

Uppgiften om Lars finns i Skarstads Församlings Kyrko-Bok, uti vilken enligt Kongl. Maijts Kyrkolag uppteckning på Sammanvigda.  Ja, det finns naturligtvis även om födda och döda, men för mig är just vigseln det som jag tittar på. På bokens första sida finns också en notering som innehåller en intressant koppling, ett utdrag ur en psalm som fanns i den psalmbok som var aktuell när bokens framsida skrevs 1788.  ”Herre lär oss betänka att vi dö måste, på det att vi månger förståndige varda”
Kanske inte den mest positiva versen men det ligger en del i tanken på att att koppla på förståndet lite oftare och inte låta vilka dumheter som helst hända. Inte bara i Skarstad utan över hela vår värld.

Från första sidan så hoppas jag in i den del av boken som avser vigslar där det finns kolumner som inte är så vanliga idag. Att det börjar med lysningsdatum följt av vigseldatum är ju bra, sedan kommer värdet på avgiften till kyrkan, chartornas valeur, och sedan kommer det viktiga.  Brudfolkens uppgifter, visst är brudfolken ett vackert ord, kanske ska vi använda det mer. Uppgift om brudparets förnamn följs av en kolumn med respektive föräldrars namn. Rubriken hemvist och hantering ger uppgift som Bruka och bebo Skattegården eller Kommer att äga och bebo det nya torpet vid Långsjön. Den sista kolumnen innehåller den viktiga uppgiften om morgongåvans storlek.

När vi kommer fram ett antal år i boken så minskar informationsmängden men jag kan se att Lars är dräng och tillträdande torpare och hans maka är piga när de gifter sig. Så nu vet jag det och då får vi försöka se vid vilket torp de började sitt sammanboende. Det som jag saknar är uppgift om föräldrarnas boende för då hade det funnits en möjlighet att spåra den okände fadern, mammans namn som finns med visste jag och hon har varit död i 20 år när giftermålet ägde rum. Men ett namn är ju bättre än inget så det får bli läsande sida upp och sida ner för att se om det kommer fram någon kandidat.

Hittar jag någon som det kanske kan vara så kommer nästa fas, och om det blir i år eller senare, det får tiden utvisa. Men visst kan det vara spännande att följa en kandidat och hans efterlevande framåt i tiden. Finns det uppgifter om barn och kan det tänkas vara så att det finns nu levande män som härstammar ifrån Lars med bara män mellan dem. Då kan det bli dags att nyttja kunskap om mitt egna unika släktkontrollverktyg.  Jag vet bokstäverna och siffrorna som utgör koden för min Y-kromosom och med ett enkelt test, inte något av de som kostar mycket, utan för runt 200 kronor kan jag kolla om det är samma linje som min.

Tänk att det går att kombinera uppgifterna i den gamla boken, den som uppmanade till förståndighet, med nya verktyg som hjälper mig att identifiera kopplingar.  Det är nästan så jag funderar på när vi får tidsmaskiner så att vi kan åka tillbaka och hälsa på släkten.  Men det blir inte i år så det lägger vi på hyllan för kommande bloggar.

Ha det bra och njut av nya året.

God Fortsättning och ett Gott Nytt År! vill jag först och främst önska alla släktforskare!

I mina funderingar på något lämpligt bloggämne, kom jag att tänka på det här med så kallade oäkta barn och, framför allt, deras mödrar. Under många århundraden var det lagbrott, tingssak och många bittra ord om detta med att få barn utan att vara gifta. Lönskaläge, enkelt eller dubbelt hor, böter och värjomålseder var vardagsmat för de flesta. Men under 1800-talet började väl den moraliska indignationen att lätta? Så småningom, på 1860-talet, var det ju inget lagbrott längre heller. Eller hur var det egentligen? 

I mitt eget släktträd, har jag två kvinnor, boende i samma trakt och ungefär lika gamla. De får varsitt oäkta barn med bara några års mellanrum, men verkar ha bemötts helt olika. 

Mathilda Bovin är född 1816 och får 1846 dottern  Elvira i Västra Eneby (?), Östergötland. 

Sara Stina Egnell är född 1818 och får 1850 sonen Lars Gustaf i Västra Eneby,  Östergötland. 

Mathilda arbetar som sömmerska. Hennes dotter ska vara född i Västra Eneby 1/6 1846, men trots intensivt letande i både Västra Eneby och kringliggande församlingar, har jag aldrig hittat födelsenoteringen. Det kan förstås bero på att hon fötts någon helt annanstans, men också på att någon eller några sett till att barnet aldrig fördes in i dopboken. Mathilda själv är inte född i trakten, utan både hon och senare hennes föräldrar har kommit inflyttande. Inte heller i eller omkring deras förra hemort finns dottern i dopboken.  Mathilda är dotter till skeppstimmermannen, senare manufakturisten Johan Fredrik Bovin och hans hustru Maria Christina Landtberg. Mathilda dör ensam, som 'gammal piga' vid hög ålder. 

Sara Stina är dotter till livgrenadjären Lars Egnell och hans hustru Maria Jonsdotter på Rävbacken. Sara Stinas far är med bland dopvittnena, och efter födelsen bor hon kvar hemma hos föräldrarna en tid innan hon ger sig ut för att tjäna piga igen. Det verkar inte som om dotterns 'oäkta' födsel har genererat någon större uppståndelse. 1859 gifter sig den då 41-åriga Sara Stina med den 22-årige drängen Gottfrid Bruzell från Bennemåla. Senare övertar de och driver Kisa Gästgiveri och får flera barn tillsammans. 

Jag funderar på varför de båda östgötakvinnorna uppenbarligen blev så olika bemötta? Hade Egnells det bättre ställt än Bovins? Eller var det för att de senare var utsocknes ifrån? 

På annan ort, i Västmanland, ser en annan av mina anmödrar till att förlova sig och försvinna från trakten med sitt oäkta barn fortare än kvickt. Trots att prästens språk i kyrkboken är korrekt, läser man tydligt förakt mellan raderna. Och detta skedde ändå nästan femtio år efter de båda barnen i Östergötland!

Tur att värderingarna är annorlunda numera. Allt var inte bättre förr! 

Bilden: dopfunt från Storbritannien. Foto: Pixabay

Erik och Anna Johansson. Fotograf: Tor Ekholtz, Umeå. Privat bildsamling. Erik August "E. A." Johansson föddes 31 januari 1878 i Högland, Bjurholm som ett av elva barn till bonden, storjägaren Johan Mikaelsson och hans hustru Karolina Åström. Dessutom hade fadern sex barn från ett tidigare äktenskap.
Erik hjälpte till med jordbruksarbetet fram till värnplikten, som han började samma år regementet flyttade från Gumboda till Vännäs läger. Erik gick tre år i rekrytskolan och blev korpral. Livet som militär tog slut då folkskoleinspektör Frans Svedberg tyckte att Erik skulle prova på att vara skollärare i Vännäs. Han hade utförsgåvor, enligt Svedberg. Erik var skollärare i Hjoggsjö ett år. Därefter ville Svedberg att Erik skulle söka till seminariet i Härnösand. Erik gick två år men blev sjuk och var tvungen att avsluta sina studier. Läst för mycket. Erik hade ju själv endast mindre folkskola som grund och han gick själv bara ett par veckor i skola. Redan vid tolv års ålder hade dock E. A. bestämt sig för att han ville bli predikant.

Efter en tids ledighet sökte E. A. in på Johannelunds missionsinstitut, det blev förstås att läsa på nytt. Det gick bättre än i Härnösand. När Johansson var färdig med sin predikantutbildning hade han också sin första plats som predikant i en liten ask. Studierektorn hade rekommenderat direktören i Umeå att anställa E. A. som sekreterare i nybildade Västerbottens lutherska missions- och ungdomsförbund. Det var år 1909. Hans återhållsamma humor och livliga personlighet gjorde honom väl lämpad för uppgiften. Direktören behövde inte ångra att Johansson blev länets förste resepredikant. Ungdomen på drygt 20 år, var ingen vekling som undvek svårigheter. Han promenerade kors och tvärs i länet, bildade ungdomsföreningar på löpande band. På den tiden var det dåligt med vägar. E. A. Johansson gick från Umeå över Vännäs på småvägar till Fredrika, Örträsk och Åsele. Cyklar liksom bilar var okända fortskaffningsmedel. När cykeln blev populär fanns den i många västerbottniska hem. Erik bad sin chef, direktör J. M. Nilsson om en cykel. Direktören svarade: "Vad ska du med en cykel till när det inte finns några vägar?" Nåja, den godhjärtade Nilsson gav med sig. Johansson fick en tysk cykel av märket Helios, vilket blev hans sällskap i många år. Det hörde till att man tog emot predikanterna, gav dem mat och logi. Lönen för en predikant var inte särskilt stor, 65 öre per månad.
I slutet av december 1916 flyttade E. A. till Hörnsjö, Nordmaling. Han gifte sig där samma år med folkskollärarinnan, min morfars mors kusin, Anna Charlotta Olofsson född 18/7 1882 i Umeå stad, dotter till åkaren Karl Anton Olofsson, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Magdalena Charlotta Persdotter, barnfödd i Nysätra socken. I Erik och Annas äktenskap föddes fyra barn, två pojkar och två flickor. Barnen tog sig släktnamnet Jonnerby.

Under tiden i Hörnsjö satt Erik som ledamot i kyrkofullmäktige i Nordamling. Han var den som såg till att det blev kyrkogård i Hörnsjö. Dessutom var han med och beslutade om att bygga ett missionshus i Hörnsjö, vilket invigdes för kyrkligt bruk.
I Fredrika hade han under kyrkoherde Bjurbergs tid hand om undervisningen av konfirmanderna. Det var nära att kyrkoherden skrev till biskop Bergqvist med anhållan om att Erik måste prästvigas. "Har för lite kunskap. Bäst jag är som jag är", svarade Erik själv.
I en artikel från 1951 i tidningen Umebladet berättade Erik August Johansson bland annat om sina föräldrar och om sin uppväxt. I den närmaste granngården i Högland bodde en farbror som hade för vana att under de långa vinterkvällarna komma till Eriks föräldrahem. Mannen brukade sitta på vedbänken och berätta spökhistorier. De flesta av dessa skulle ha inträffat i de stora backarna längs den gamla landsvägen genom byn. Erik och hans syskon lyssnade med stort intresse på dessa berättelser. Konsekvensen blev att de inte vågade gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Eriks far var som tidigare nämnts en skicklig jägare. Han deltog bland annat i en björnjakt tillsammans med socknens dåvarande länsman och en handlare. En gammal man hade berättat för Erik att han hade ärende till Eriks föräldrahem och att han fick följa Eriks far Johan till härbret eller visthusboden. Där hängde på en stång 27 torkade tjäderkroppar. Detta var ju ett avundsvärt förråd av mat under nödårstiden, då man fick nöja sig med bröd, som till stor del var blandat med bark. Trots att Erik hade många syskon fick de tillräcklig föda. De behövde inte gå och tigga efter mat.

En berättelse som visar hur fattigt och tuffa förhållanden det var förr, visar inte minst denna. En kvinna blev änka och förlorade sin man när han var i sina bästa år. Torpet som de arrenderat på 50 år, togs ifrån henne, kon samt ett par getter tillsammans med det enkla lösöret som såldes för att täcka en del av skulden. Det minsta barnet låg fortfarande i vaggan och när den skulle säljas sade en barmhärtig människa: "Men låt henne ha kvar 'tullan'". När samma änka i sin fattigdom gick till kommunordföranden och begärde att få lite mjöl på socknens bekostnad för att inte barnen skulle svälta ihjäl fick hon till svar: "Ja nog får du sälja guldringen-vigselringen-du har på handen först, innan du får någon hjälp". Hon svarade gråtandes: "Det var hårda ord".

Eriks far var född 1832. Han berättade ofta om hur gott om fisk det var i hans ungdoms- och krafts dagar i Öreälven. Det var vanligt att fiska med not. Lax var det som fiskades. På 1950-talet var det inte lika gott om fisk i älven som det var t.ex. under 1860- och 1870-talen. 1895 tog Erik, hans äldre bror och ett par ungdomskamrater noten. De fick många laxar i notvarpet. Glada över fiskefångsten tog de en fisketur nedför älven. När de kom upp till Bjurholms kyrka, gick de upp till prästgården och erbjöd fru Markgren att köpa lax för en krona kilot. Hon köpte den med glädje.

Kamraterna fortsatte sin fisketur och kom till Agnäs. Där gick de upp till herrgården och blev även där väl mottagna av fru Smith. Hon var glad och tillfreds att köpa laxen för samma pris som i Bjurholm. Hon hade dock inga pengar och bad kamraterna att vänta, medan hon gick till kontoret för att hämta pengar. Då kom inspektören in i köket. Han skrek, svor och frågade vilka rättigheter pojkarna hade att fara efter älven för att fiska. Han skulle anmäla dem till länsman, hotade med stryk m.m. Men "Jonke", som var äldst av kompisarna, var inte räddhågsen. Han sade att deras fäder hade egna hemman och ägde både vatten samt fiskerätt i älven. Därför fanns det inget förbud för dem att fiska heller. Inspektören lugnade sig och gav sin fru de pengar hon behövde för att köpa laxen.
Kamraterna fortsatte sin fisketur ned efter älven, glada och nöjda. I den så kallade Storforsen nedanför Agnäs fick pojkarna se att laxen endast kunde gå upp på östra sidan om bergsknallen, som är mitt i forsen vid lämpligt vattenstånd. Där hittade de också en lax som hade tagit sig upp till översta fallsatsen men där hoppat upp och fallit tillbaka i en grop, där det var så lite vatten att den inte kunde ta sig därifrån.
Sedan den farleden stängdes med en stenkista, troligtvis år 1899, solidarisk med berget, har ingen lax kunnat gå upp där ovanför. Vilka rättigheter de haft som lagt dit den, visste inte Erik och det vet inte undertecknad heller.

Erik och en bror började tidigt att sätta ut snaror för att fånga fågel samt hare. Vid den tiden var det gott om fågel, särskilt ripor, som var lättast att fånga. Februari månad var bästa tiden att fånga dem. Då hände det ofta på aftnarna att tolv-femton stycken flög förbi och skrattade. Om de slog sig ner i närheten av gården, gladdes Erik och hans bror åt att vid morgonvittjningen få flera i byte.
När Erik var 60 år anställdes han som distriktsombud inom EFS för södra Västerbotten. Han var sådan tills han avgick med pension sju år senare. Vid 90 års ålder var Erik fortfarande verksam som predikant, möjligen landets äldsta? Med andra ord hade han varit predikant i 55 år.
Johansson skötte själv fastigheten. Han städade och högg den ved som behövdes. Odla potatis och rotfrukter i den lilla trädgården hann han också med. I en intervju från 1964 sade han: "Hälsan är god. Han såg verkligen pigg och vital ut. Skrattade så att det ekade i rummet, när han mindes någon rolig episod från sitt långa liv. Erik hade ibland svårt att sova. Då steg han upp mitt i natten och kokade kaffe. En natt var klockan 01:30 när han vaknade och kokade kaffe.
Hur hade då samarbetet mellan E. A. och prästerna varit?
-Gott, mycket gott, svarade han själv när han fick frågan om detta. Särskilt då med de äldre. Johansson berättade att han åtminstone vid två tillfällen fått böja knä och bedja vid två prästers sista läger. Det säger väl det mesta om hur accepterad Johansson varit som förkunnare och predikant. Som predikant underlättar det ju att ha en bra sångröst. Det hade Erik. När Anna och Erik vigdes av kyrkoherde Svartengren sjöng han en ovanlig vigselpsalm för dem: "När jag lägger mig att sova". Erik själv hade under sin levnad sjungit många andra psalmer och sånger. När han skulle sövas på lasarettet stämde han upp och sjöng: "Tryggare kan..."

I 25 år bodde Erik, Anna och barnen i Hörnsjö. 1942, samtidigt som Anna slutat sitt jobb som lärarinna och avgått med pension, köpte de en fastighet på Skolgatan i Umeå av en farbror till Anna. De flyttade dit och bodde där länge.
Hustrun Anna då? Ja hennes vagga stod som sagt i Umeå stad där föräldrarna idkade både jordbruk och åkerirörelse. 1903 avlade hon folkskollärarexamen i Umeå. Hennes första tjänstgöring var i Gästrikland. Där i det gamla skolhuset mitt i skogen, där råttorna förde ett väldigt väsen, blev hon inte kvar länge. 1904 fick hon ordinarie plats i som lärarinna i Hörnsjö. Hon stannade kvar i tjänsten fram tills pensionen vid 60 års ålder 1942, när hon och åtta kollegor fick patriotiska sällskapets medalj för trogen tjänst. Liksom sin make var Anna religiös. Under tiden i Hörnsjö var hon ordförande i Hörnsjö Lutherska ungdomsförening. Efter flytten till Umeå var hon medlem i Umeå Lutherska missionsförening. Det kan också tilläggas att fru Johansson hade, liksom sin make, haft god hälsa långt upp i åren. Hon hade aldrig under sin långa tjänstgöringstid haft någon tjänstledighet.
En stor sorg för Anna och Erik var när äldsta dottern avled 1964 vid 45 års ålder. Den sista tiden bodde Erik och Anna på äldreboendet Sofieborg i Umeå. Där somnade Erik in 20 maj 1972, 94 år ung. Anna avled 20 mars 1976, 93 år fyllda.

Gott Nytt År! Nyårskort från Trollhättan, som en del av min släkt kommer ifrån. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Nyårsafton 2022 och året är slut, dags att summera men också blicka framåt.

Det bästa med 2022 var nog att vi kunnat återuppta den fysiska kontakten, att släktforskare kunnat träffas igen, både i lokala föreningsmöten och på Släktforskardagarna i Skövde i augusti.
Här i vår förening i Västerås har vi både haft medlemsmöten och flera släktforskarjourer. Att få hjälpa andra med släktforskning, som man gör på en släktforskarjour, det är nog det roligaste.
Släktforskarjour har vi som regel på biblioteket. När jag går dit har jag ingen aning om vilka frågor vi ska få och kan få ta tag i precis vad som helst. Okända fäder, gårdar, försvunna sjöman, invandrare från Finland... Frågorna har verkligen gällt allt möjligt. Det känns så bra att kunna hjälpa någon annan att komma vidare i den egna släktforskningen.
Jag är också glad att jag efter tio års skrivande då och då blev klar med mina båda släktböcker under 2022, både den om min pappas släkt och den om min mammas. Det ska bli en till om min mammas släkt, men det blir om några år.
Summering: 2022 blev ett bra släktforskarår, framför allt genom möten med andra släktforskare.

2023 kan också bli bra, tror jag.
Allra mest gläder jag mig åt att nästa upplaga av Sveriges dödbok ska bli tillgänglig på nätet, så att alla kan söka och läsa i den. Att ge tillgång till databaser på nätet genom abonnemang tror jag är den absolut bästa modellen. Så gör redan släktforskarföreningarna i Halland och Jönköping (kanske fler?), precis som Arkiv Digital med sina register. Tillgängligt för alla, oberoende av plattform eller system.
Vi har vant oss vid register att söka i, de är en fantastisk hjälp. Släktforskningen går snabbare framåt och belöningen kommer genast. Givetvis ska alla uppgifter kontrolleras i kyrkböckerna, för ibland står det fel i registren. Men det vet ju ni som släktforskar.

Vad önskar jag mig av 2023?
- Fler poster i bouppteckningsregistren, så att de är lättare att hitta.
- Att alla lagfartsböcker digitaliseras. Fortfarande saknas en del.
- Indexering av sjömanshusens inskrivningsböcker.
Det finns förstås väldigt mycket mer att önska sig, men jag stannar vid detta.

Hur långt tillbaka kan vi gå? Med vår släktforskning menar jag, övrigt bakåtsträvande överlåter jag åt andra att bedöma och beskriva.  Kan vi med säkerhet säga vilka våra förfäder var ett antal generationer tillbaka och vad krävs det egentligen i bevisväg. Fast bevis och bevis, det får nog var och en bestämma själv, men vill man framföra sina åsikter i skrift så behövs det skrivas ner vad som ligger bakom det som framförs.

Men är det så viktigt att veta exakt, eller kan man göra antaganden, välgrundade, och på så sätt komma en bit till bakåt. Naturligtvis beror det på vad som ska visas, men samtidigt så känner jag mer och mer tvivel nu när jag ser mer och mer hur fel vi kan ha i vår egen närtid. Var det bättre kvalité tidigare så att vi kan lägga högre vikt vid det som hände förr än det som händer i nutid.

Under de senaste 10–12 åren har min egen bild av släktforskning och kvalitetsbegreppen kopplade till det utsatts för den ena påfrestningen efter den andra. Den ena upptäckten efter den andra med stöd av DNA gör att mycket ställts på ända. I min egen släkt visade Y-DNA att morfars raka ursprung skiljde sig mot det vi trott, men för länge sedan eftersom det samtidigt visade med stor sannolikhet att linjerna från mitten på 1700-talet stämmer. En gren med kvinnor stämmer inte, men jag vet inte var felet är, baserat på två linjers mitokondrieDNA.

Senare år har den autosomala testningen spridit sig, flera hundra tusen som bor i Sverige, har testat sig och den ena hemligheten efter den andra har kommit fram.  Okända fäder i flera generationer tillbaka har hittats, och förbättrat träden. Kända fäder i flera generationer har plötsligt visa sig vara fel och träd på träd har beskurits kraftigt. Och med tanke på alla de som då inte testats så kan vi fundera på hur många fler som det egentligen borde vara.

Under året har jag sett okända föräldrar, där barn lämnats in anonymt på barnhus, komma till liv. Nya släktingar har kopplats ihop där det förut inte fanns något och ensamma har fått nya familjer. Nya släktgrenar har kunnat kopplas till träd och den glädje och förväntan som kommit i daga har verkligen berört mig. Samtidigt som glädje kan delas, så ger sådana här händelser funderingar kring hur rätt vi har i våra träd, för inte kan det vara bara nu som allting inte stämmer i i böckerna.

Fritt foto av Wout Vanacker på Unsplash

Men vi avslutar snart det här året och ett nytt år börjar, med nya spännande upptäckter framför oss. Jag vet att det redan några dagar in på nya året kommer uppgifter som jag är spänd på. Kanske inte så att det påverkar min släktforskning, men andra spännande svar. I tidningen Cell kommer det en rapport från ett antal DNA-tester. många med koppling till Öland.  För de som hört om Sandby borg, den fornborg som utsattes för en massaker i mitten på 400-talet och där människoresterna legat kvar orörda, så kan jag berätta att några av dem har testats och vi får veta vilka de var, genetiskt. Att det kommer uppgifter om de som var med fartyget Kronan som förlista utanför Öland gör inte rapporten sämre. Undrar om vi kommer att se testade på Öland som har liknande DNA.


Så, med förhoppning om många nya, intressanta upptäckter under det kommande året tillönskar jag alla som orkat läsa ända hit, ett riktigt
Gott Nytt År!

Idag är det VÄRNLÖSA BARNS DAG - en dag då vi förmodas tänka på de oskyldiga små gossebarn i Betlehem, som den grymme Kung Herodes lät mörda. Det var egentligen en sorts logisk försiktighetsåtgärd utifall stjärntydarna skulle råka ha rätt. Bättre att eliminera den eventuella konkurrensen rejält. Förut hette det MENLÖSA BARNS DAG, men eftersom ordet menlös har kommit att bli lite, ja "menlöst", ändrades det år 2000 till det nuvarande. Det fanns dock ett tredje alternativ: OSKYLDIGA BARNS DAG, som kanske hade varit det allra bästa.

Det finns mängder av målningar som skildrar denna ruskiga händelse i den bibliska historien, de flesta så blodiga och fasansfulla att man inte orkar titta på dem. Bilden ovan, målad av Peter Bruegel d.ä. på 1500-talet, visar en soldatstyrka som skövlar en liten by i nuvarande Belgien om vintern. Invånarna har just firat jul, då plötsligt en ryttartrupp rider upp på bytorget med en gråskäggig svartklädd myndighetsperson i spetsen. Alla utfartsvägar från byn är bevakade av beridna poster.

Trots snön är det faktiskt Barnamorden i Betlehem tavlan försöker skildra. Bruegel har dock placerat den bibliska händelsen i sin egen samtid. Soldattruppens anförare har givit ordern att samtliga gossebarn skall dräpas. Själva verkställandet dirigeras av rödklädda gendarmer och brokigt utstyrda landsknektar. De tränger in i husen, klättrar genom fönster, slår in dörrarna, hugger och dödar de arma pojkarna.

Som tur är har vi väl ingen Kung Herodes i vår egen samtid ... ?

Eller har vi det? Tänk på Putin som samvetslöst låter bomba skolor och barnsjukhus. Tänk på Trump, som av politiska skäl spärrade in småbarn i särskilda läger, åtskilda från sina föräldrar. Tänk på den vidriga militärregimen i Burma som fördriver och mördar oskyldiga Ruhingier, däribland 10.000-tals små barn. Tänk på de sanslösa Talibanerna i Afghanistan som dömer halva befolkningen, inklusive alla småflickor, till hopplöshet och förtvivlan. Tänk på alla dessa militära grupperingar världen runt, som glömt vad de egentligen kämpar för och för vilka ingenting är heligt, särskilt inte små oskyldiga barn. Dessa kan med fördel användas som barnsoldater eller som värnlösa slavar åt de tappra gerillasoldaterna.

Så låt oss då ägna en tanke åt alla dessa moderna Betlehemsbarn världen över och även i vårt eget land. För lite över 100 år sedan var det vi svenskar som flydde svält och umbäranden för ett bättre liv i Amerika. Nu är det 100 miljoner olyckliga medmänniskor som flyr för sina liv.

Värnlösa mot Herodes efterföljare!

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

GOD JUL!

Tiden har sin gång sägs det, och det kan vi se på många vis. I släktforskarsammanhang syns inte det minst när vi bläddrar i längd efter längd. Det föds, det vigs och det dör, hela tiden. Tiden står inte still, den rullar oundvikligen på, och inget kan stoppa den. Det är som sand som rinner mellan fingrarna.

Fri bild av Ben White på Unsplash

Även för oss som lever nu, som inte har genomgått alla delarna av folkbokföringen så kan vi se att det sker något.  Att det syns i spegeln är en sak, den mogna skönheten blir bara mer och mer framträdande. Men det finns andra små saker som också påminner. De bara dyker upp och pekar på att det finns ett glapp i tiden.  Ett sådant kom idag, bara så där,

Det finns ett mail in inkorgen, ett av flera men det här leder tankarna till tidens gång. Själva mailet säger inte så mycket, ett svar på ditt inlägg har postats, det är vad som står, med en länk angiven.
Undrar vad det kan vara, och eftersom länken ser ut att gå till ett säkert ställe så öppnar jag den. Ett svar, visserligen inte till mig, men i en tråd där jag skrev ett inlägg om att soldatnamn är lite luriga för det är inte alltid man är släkt. Kom inte ihåg att jag skrivit det, men det finns ju svart på vitt. Ett svar från idag, på ett inlägg jag gjorde för 10 år och en månad sedan, visst är det fantastiskt.

Än mer fascinerande blir det när jag tittar på det första inlägget i just den här tråden, det inlägget blir 20 år gammalt om tre månader, och ändå finns det där, hur lätt som helst att läsa. Tankarna börjar snurra lite, tänk om man kunde få tag i alla de inlägg som skrivs på facebook och söka bland dem, då skulle det bli lika bra som Anbytarforum. Fast kanske lite större antal meddelanden.

Vilken skatt Anbytarforum är, där finns de, sökbara, inläggen som många plitat på, som ibland gett glädjande svar och ibland nedslående, under de snart senaste 25 åren.  Har inte räknat alla inlägg men många måste de vara, och tänk så mycket kunskap det finns bland alla dessa inlägg.  Sedan finns det naturligt en del inlägg som handlar om mer kontroversiella ämnen och där kan man nästan se att det ryker lite om den, hur gamla de än är. Hoppas att de flesta av dessa nu är lösta och lagda på glömskans hög.

Blir sittande och ”leker” med all information som finns, det är lätt att fastna i alla de mycket intressanta frågeställningar som finns och tänk sedan alla de fantastiska svar som kommer fram ju mer jag läser.

Varför inte ta en sväng in på Anbytarforum och botanisera, fast risken är att julförberedelserna blir försenade. Men om du inte gör det nu, ta det i mellandagarna.

Du kan antingen gå via det som Rötter kallar faktabanken där du ser alla ämnen och välja första rutan
 https://www.rotter.se/faktabanken

Eller så går du direkt till Anbytarforum https://forum.rotter.se/

Oavsett vilken väg du tar och när så vill jag passa på att önska dig en trevlig och innehållsrik julhelg!

På SvtPlay kan man för närvarande avnjuta två säsonger av den danska versionen av ARVINGE OKÅND. Det har jag gjort, och jag får säga att jag är mycket imponerad. På senare tid har vi glädjande nog fått en massa släktforsknings- och DNA-relaterade TV-program, men de flesta av dessa tycks vara behäftade med samma grundproblem: de är producerade av icke-släktforskare, d.v.s. TV-producenter, filmare och redigerare, som i sin strävan att göra förmodat torr släktforskning "TV-mässig", ofta missar poängen. [Bild ovan:  SVT]

Jag var själv med i produktionen av 50 avsnitt av den klassiska serien VEM TROR DU ATT DU ÄR? och var redan på den tiden irriterad över föraktet för arkiv, arkivalier och arkivarier. Visst, sådant förekom också men vispades förbi så fort som möjligt. Kändisarna fick för det mesta forskningsresultaten framdukade på ett bord, eller serverade som en nota på något café någonstans. 

Så icke i danskarnas "Arvinge okänd". Här spelar arkivarien, Adam Jon Kronegh från danska Riksarkivet en framträdande roll och medverkar flera gånger i varje avsnitt. Han springer mellan arkiven, hissar sig upp med truck i Riksarkivets höglager och fotar sina fynd med sin mobil. Tittarna får fortlöpande följa gången och samtidigt lära sig förstå hur forskningen går till och hur man rätt skall tolka de uppgifter som kommer fram. Till skillnad från motsvarande program i övriga länder, sätts dokumenten verkligen i centrum och det är de som tillåts dirigera utvecklingen av arvsärendena.

Flera pluspoäng får programmet för att man orkar och gitter plocka fram en massa okända källor från sociala arkiv, polisen och myndigheter av olika slag. En och annan kyrkobok förekommer givetvis också, men det är ofta de andra dokumenten som blir avgörande. 

Den andra programledaren heter Mette Frisk och hon är verkligen en frisk fläkt och en behaglig personlighet. På hennes lott faller att intervjua grannar, vänner, präster och potentiella arvingar och så småningom meddela resultatet. Avsaknaden av känslopjunk och framtvingade TV-tårar bland deltagarna känns också som en befrielse.

Om du har lite tid över på helgerna, ta då och smaka på några avsnitt i denna utmärkta serie!

Heja Danmark! 

Igår tittade jag på ett föredrag från Riksarkivet i Zoom om arkivskatter. Arkivarien Claes Westling i Vadstena berättade om allt möjligt i arkiven, utifrån sin senaste bok "Våra historiska arkiv – En slumrande skatt", utgiven i år. Föredraget finns nu på Riksarkivets Youtubekanal.
Det jag mest fastnade för är de allra äldsta arkivhandlingarna, de från medeltiden. Jag slutar aldrig fascineras av att vi har tillgång till brev och räkenskaper från 1300-talet och 1400-talet... Även om jag själv inte kan läsa dem så finns det de som kan och som har tolkat dem. Till exempel de många medeltida pergamentbreven hos Riksarkivet (som jag bloggat om tidigare).

Föredraget handlar om både digitaliserade och icke digitalserade arkivhandlingar. Bara omkring 5 procent av Riksarkivets handlingar är digitaliserade och det som inte är digitaliserat används mycket mindre för forskning. Inte så konstigt, för vi har vant oss vid att kunna släktforska hemifrån, inte minst under pandemin. Men Claes Westling vill lyfta fram de andra 95 procenten också.
Här i Västerås har jag besökt både regionarkivet och stadsarkivet men det är lite längre att ta mig till landsarkiven i Vadstena, Lund eller Göteborg, där handlingar som rör min egen släkt finns. Så de digitaliserade arkivhandlingarna blir även mina källor. Det går ju också att beställa kopior från Riksarkivet, vilket jag gjort flera gånger.

Här om dagen fick jag anledning att söka information i ett gammalt militärt arkiv och som digitaliserats av både Riksarkivet och Arkiv Digital. Det är en samling som heter "Rullor 1620-1723" och består av tidiga militära mönstringsrullor plus ett kortregister. Tidigare visste jag inte att dessa finns tillgängliga.

 
En mönstringsrulla från 1620 för Upplands kavalleri. Inte helt lätt att läsa. Översta namnet är Per Johansson och sedan kommer Isak Ingelsson (tror jag). Heter den förste av korpralerna Luntsson? Kunde man heta så? Nästa läser jag som Erland Uddesson, sedan Anders Holfastsson och Anders ??. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett exempel på riktigt gamla volymer som Claes Westling nämnde är tänkeböcker, alltså föregångare till domböcker. De finns bevarade från 1400-talet från Arboga, Jönköping och Stockholm och i avskrift från Kalmar 1381. 1381! Visst är det lite hissnande...

Det här är från en sida i tänkeboken från Arboga 1450 (bild 14) och som digitaliserats av Riksarkivet. Det här kan jag inte läsa så jag vet inte vad det handlar om. Bildkälla: Riksarkivet.

En del kyrkoarkiv har riktigt gamla ministerialböcker (födda, vigda och döda) och jag har vid några tillfällen släktforskat i sådana från tidigt 1600-tal, t ex 1631 i Lima församling och 1633 i Västrums församling. En upplevelse, måste jag tillstå.

Men något annat som Claes Westling tog upp är bilagorna till kyrkböckerna. De är i de flesta fall inte digitaliserade men i några. Ett sådant kyrkoarkiv är Hjärtum i Bohuslän, där jag har släkt på min farfars sida. Där har jag hittat bilagor till flyttlängder från 1700-talet. Här är ett exempel på en sådan bilaga:

Flyttbetyg för dragonen nr 21 i Fräkne kompani i Kongl Bohusläns regemente Jonas Fagerskog, född 1732, med hustrun Maria Jonsdotter, född samma år, och deras barn som flyttar från Tuns församling till Hjärtum i juli 1774. En bilaga till flyttlängden i serie H. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bilagorna till kyrkböckerna finns i serie H, så titta efter det när du är inne i förteckningen över kyrkoarkivet.

Det finns så otroligt mycket information dolt i våra arkiv men värt att plocka fram. Att hitta det som man behöver för att få den där saknade pusselbiten är inte alltid så lätt, men kan du inte hitta i NAD så kan arkivarierna på Riksarkivet hjälpa dig.

Snart är det jul, och då kanske vi kan koppla av ett tag (efter att allt stök är över) och fundera på hur de som finns i våra släktträd hade det vid sina jular. Kan vi försöka förstå vad som gällde då, och vilka av dagens traditioner, oberoende av vilka vi har, som de upplevde. Funderar på om det finns en tidslinje som någon skrivit ner där jag kan gå in och se vad som gällde 1820, 1764 eller vilken tid som helst.  Spännande om det finns, annars får vi kanske se till att skapa en sådan.  Lite grann som det som Nordiska Museet gjort när det gäller Luciatraditioner, där det beskrivs om olika utseende och innehåll under tidens lopp.

Jag funderar på vilken skillnad det kan ha varit mellan storbonden Per och backstugusittande änkan Anna. De levde samtidigt men hur mycket gemensamt hade de och hur mycket av det som sker idag fanns med i deras firande då. Om det nu var något firande, de flesta var ju på något sätt relaterade till jordbruket och där kunde man inte stänga av produktionen och ta det lite lugnt.  Jag ser i Släktforskarens lilla Faktabok 4 att 1850 så var 75% av den arbetande befolkningen sysselsatt i jordbruket.  Inte undra på att jag har så många torpare och jordbruksarbetare i mitt träd. Statistiskt sett borde det vara 3 av 4 i mitten på 1800-talet.

Fritt foto av Markus Spiske på Unsplash

Fast alla kanske inte hade bara jordbruk som sysselsättning, om Olof i Nora står det runt år 1800 att han var torpare och salpetersjudare, så han hade två sätt att föda sin familj. Fast jag tror att det inte blev så mycket intjänat som sjudare, det var något som var på sluttampen då.  Fast vad var en salpetersjudare, det kan man fråga sig. Att salpeter var viktigt för kruttillverkning är kanske känt, men att det togs fram genom att man hämtade urindränkt jord från fähus, grävde bort det som fanns och sedan fick ägaren fylla på med ny jord, det kanske inte alla vet. Jag vet inte om det passar sig att nämna vad de kallades av de som drabbades av uppgrävningarna, men om ingen protesterar så var det ”pissegubbar”. Undrar om man sa det direkt till dem eller bara om dem.

När det gäller våra traditioner, och då speciellt jul, så ser jag på ett forum där ättlingar till emigranter delar sina upplevelser med oss som bor kvar i Sverige. Det händer hela tiden att svenskar svarar att så är det inte, så ser det inte ut, när emigrantättlingarna delar sina upplevelser. Ibland nästan hätska påhopp om att de på andra sidan atlanten har fel. Men tänk så fel det blir, när det går att se att det är traditioner som de var hos oss för 150 år sedan, som fortlevt i sin ursprungliga form. Våra traditioner har utvecklats åt något håll, men de har bevarats, som en koppling till det gamla hemlandet, av ättlingar till de som en gång seglade iväg, för att aldrig återvända.

På tal om nya traditioner, så ser jag att nya traditioner skapas hela tiden. En gång är ingen gång, två gånger en vana och tre gånger en tradition, ett något modifierat ordspråk, gör att jag, trots min ålder, tittar då och då på Musikhjälpen. Ett program som rullar dygnet runt några dagar här innan jul. Har inget direkt med släktforskning att göra, men de lyfter olika aspekter av mänskliga rättigheter och det är något som jag ser att synen har förändrats på under de olika epoker som våra förfäder levt. En liten tidslinje runt detta kan vi kanske lyfta in i släktföreningen också.

Och på tal om Musikhjälpen, ni har väl läst på Rötter om Genjägarnas insamlingsbössa, där de samlar in pengar till barn på flykt från krig.  Tänk om varje släktforskare, åtminstone alla de som tagit ett DNA-test, ger en slant, då blir det mycket i den bössan.

Om du inte redan hittat bössan så finns den på den här länken
https://bossan.musikhjalpen.se/genjaegarna

Exakt samma typ av våtservett finns i Järnvägsmuseets samlingar. Foto: Järnvägsmuseet.

Inte trodde jag att jag skulle bli väldigt glad över ett erbjudande av en gammal våtservett! Men här sprudlade det av lyckokänslor när jag förstod att det var en alldeles speciell sådan...

Idag bjuder Viktoria Jonasson, ordförande för Sveriges Släktforskarförbund, på en lite annorlunda gästblogg som mången släktforskare nog kan känna igen sig i. Det handlar om de små och till synes obetydliga sakerna, som kan påminna om de stora händelserna och personerna i den egna släkthistorien. 
Baksidan på den ärvda våtservetten. Foto: författaren.

För ett tag sedan ringde min mamma och undrade om jag vill ha en gammal våtservett som hon hittat i källaren. Jag kan ju inte påstå att jag blev så begeistrad över erbjudandet, det lät verkligen inte lockande. Snarare att jag blev lite undrande över hur mor min mådde…

Men visst hade hon rätt, det var klart att jag ville ha våtservetten. Med vetskapen om att min morfar var ”järnvägare” förstår varenda släktforskare det när de som ser bilderna nedan. Den duger kanske som ett roligt kuriosa-ting även för icke-släktforskare.

På ena sidan ser den ut som en högst alldaglig gammal våtservett, men när jag läste på andra sidan småfnittrade jag glatt för mig själv av texten ”Tilldelas lokpersonal, 36 st/månad”. Skulle en våtservett räcka till flera tillfällen per arbetspass tro?

Min morfar (Åke Harry* Uhlmann f. 1906-12-31 i Fritsla, d. 1983-12-12 i Borås Gustav Adolf) hörde inte till lokpersonalen utan arbetade vid stationen Borås Övre fram till sin pension i mitten av 60-talet.

Jag vet inte om våtservetten kommer från hans arbetstid eller om han fått den något senare. Stationen Borås Övre var i drift till 1968, men enligt ”Järnvägshistoriskt forum” på nätet borde våtservetten snarare härröra från något senare tid.

Tur att inte det inte var någon epidemi som härjade då begränsningen av SJ:s våtservetter gällde, det hade inte varit roligt att vara lokförare då.

Foto: Olle Söderström.Viktoria Jonasson är ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. Hon har tidigare varit ordförande för Borås Släktforskare, moderator för Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum och projektledare för NÅDD (Namn åt de döda). Hon har också lett kurser för kursledare i Sveriges Släktforskarförbunds regi.

Till vardags arbetar hon som ingenjör och utbildningsansvarig på ett forskningsinstitut och en stor del av fritiden ägnar hon åt sin släktforskning.

För någon vecka sedan, var det dags att samlas några stycken på Stockholms Stadsarkiv igen. På vägen dit, försökte jag komma på när jag var där senast. Pandemin, min egen flytt och annat har lagt hinder ivägen. Kom fram till att det faktiskt var lite drygt tre år sedan jag senast besökte ett regelrätt arkiv! 

Det var nästan snopet att konstatera att Stadsarkivet såg ut precis som förut. Samma stenplattor fram till dörren, och samma dörr som envisas med att vilja stänga sig precis som man befinner sig mitt i dörröppningen. Förvaringsskåpen, toaletterna, kaffeautomaten... Allt var sig likt. 

Däremot kände jag inte igen någon i personalen när jag var där. Någon har bytt jobb, en annan har gått i pension... Mina 'kumpaner' från förr var sig dock ganska lika. Lite nya frisyrer, ett försvunnet skägg, men annars rätt väl igenkännbara. 

Efter vårt lilla möte, hann några av oss med att prova datorerna igen. Där avslöjades åtminstone hos undertecknad några lager rost som belägrat minnet. Till slut började fingrarna dock komma ihåg ett och annat. Just det, så var det man sökte efter detta! 

Jag insåg också hur mycket jag saknat arkivforskningen. Visst, det finns mycket att göra hemma vid datorn, men det är en speciell gemenskap att forska tillsammans med andra. Låga mumlanden om husförhörslängder och fuktfläckar i bakgrunden, skrapet av stolar när någon eller några blivit kaffesugna, gåendet i dörren och glada hälsningar forskare emellan, dämpade förfrågningar borta vid receptionsdisken... 

Det är här vi släktforskare hör hemma. 

Eller hur? 

Bilden: Interiör från det norska riksarkivet i Oslo. Foto: författaren

Oskar och Gerda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Oskar Stenberg kom till världen den 13 mars 1899. Hans vagga stod de fem första månaderna i Mullkälen, en numera öde by inom Skellefteå socken. I slutet av augusti samma år flyttade dock familjen till Norra Grundfors inom samma församling. Oskar var näst yngst av sju syskon. Föräldrarna var snickaren Adam Jonsson Stenberg, barnfödd i "Rajmirbränne", nära Bjurvattnet, Skellefteå och hans hustru MARIA Johanna Selberg, bördig från Lövångers socken.

Oskar Stenberg provade på diverse yrken. Han hade egen smedja i Norra Grundfors. Oskar hade i sin ungdom gått i lära hos mästersmeden Fjällström i Stavaträsk, Jörn. Som 17-åring blev han smedgesäll men dessutom var skogs- och flottarlivet ej obekant för honom.

Åren 1930-1934 arbetade Oskar på Kopparverket, Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Det sistnämnda året gifte han sig med sin kusins dotter Gerda Teresia Amanda Holmström uppvuxen i Dalfors, Skellefteå socken. Hon var född 1907-04-16, dotter till fällmakare Edvard Holmström, barnfödd i Bastunäs och hans hustru Teresia Kristina Stenberg, bördig från grannbyn Bjurström. Gerda var äldst av dussinet syskon.

Oskar och Gerda bodde ett år i Bergsbyn innan de 1936 köpte sig en gård i Brännfors, Boliden dit de också flyttade. I deras hem fostrades fyra döttrar.

På 1940-talet utbildade sig Oskar till svarvare. Ungefär samtidigt flyttade han med sin familj till Medle. Han anställdes hos byggfirman Bäckström & Strömberg vid kraftverksbyggena, Krångforsen och Selsforsen. Där gjorde han sig känd som en skicklig svarvare. "Rätt man på rätt plats", säger ordspråket. Det kunde man med fog tillämpa på Stenberg. Han var även med vid byggen av kraftverk i Umeälven. Bygget av kraftstationen i Båtforsen var Oskar också delaktig i. Han flyttade dit med sin familj. När han fyllde 50 år skrevs det om honom i tidningen: "Få torde med sådan spänst och vitalitet passera 50-årsstrecket som han, detta, trots att han tidigare under längre perioder svårt plågats av sjukdom." I flera år var Oskar även anställd vid Skånska cement AB.

Som person var Oskar redbar, lugn och skämtsam, vilket lär ha skaffat honom flertalet vänner. På 1960-talet flyttade han och Gerda in till Skellefteå. Oskar, som var tremänning till min mormorsmor Olga, somnade in 10 december 1969.

Om Gerda vet jag inte så mycket men hemmet och barnen var hennes största intressen i livet. Hon avled på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå 18 december 1995, 88 år fyllda.

Idag den 10 december är det Nobeldagen. Den här dagen, den 10 december 1896, dog Alfred Nobel i San Remo. Det är 126 år sedan. På Nobeldagens kväll är det högtidlig fest i Stockholm för nobelpristagarna, som tidigare på dagen får sina priser. Kanske klär du upp dig och har din egen nobelfest hemma just idag.

Allt detta skulle aldrig skett om inte Alfred Nobel skrivit sitt berömda testamente och om inte Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist agerat.

Det var i testamentet Alfred Nobel klargjorde vilka priser som skulle delas ut. Orden från testamentet är välkända:
"Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet af utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt den som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysoologiens eller medicinens domän; en del den som inom literaturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."

En avskrift av hans testamente finns i hans bouppteckning i Karlskoga häradsrätts arkiv, digitaliserad av Arkiv Digital (källreferens ser ni överst i varje bild):

Läs om Nobelpriset på Wikipedia. Där finns en bild på det som jag tror är originaltestamentet, som lämnades in till Stockholms rådstugurätt. Hela bouppteckningen finns i Karlskoga häradsrätts arkiv och omfattar 84 sidor, inklusive testamentet på fyra sidor.

Alfred Nobel efterlämnade drygt 31,5 miljoner kronor 1896. En enorm förmögenhet på den tiden. Han hade egendomar och andra tillgångar i Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Frankrike, Skottland, England, Italien och Ryssland. Allt räknas upp i bouppteckningen, som inte blev klar förrän nästan ett år efter hans död.

I sitt testamente skrev han också hur man skulle förfara med hans kropp efter att han dött:

Han ville att man skulle skära upp pulsådrorna på handlederna och efter att "tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats" skulle han kremeras. Det slutliga testamentet är daterat Paris den 27 november 1895.

I testamentet lämnade han en hel del summor till sina avlidna bröders barn och barnbarn. Han testamenterade också olika belopp och livräntor till anställda. Men 94 procent av förmögenheten gick till Nobelpriserna. Alla pengarna finns kvar fortfarande och har växt betydligt, trots att priser på ganska stora summor delats ut i många år nu. Enligt testamentet är det bara avkastningen, dvs räntan, som delas ut. Kapitalet växer hela tiden och har nu växt till 4,5 miljarder kronor, enligt Nobelstiftelsen.

Hans släktingar gillade inte testamentet utan bestred det, trots att de fick ganska stora summor allihop.  Släktingarna hade ingen framgång i sin strid, tack vare rådigt ingripande av testamentsexekutorerna Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist, som av Alfred Nobel valts ut att förvalta den stora förmögenheten.
Sveriges Radio gjorde för några år sedan en serie korta dokumentärprogram om detta.
Eller läs om det hos Populär Historia.

Vill ni läsa Alfred Nobels farfar Immanuel Nobels bouppteckning finns den fritt tillgänglig på Riksarkivet. Han var provinsialläkare i Gävle och dog 1839.

Tänk vad mycket som kan komma upp när jag funderar på dagens blogg. Sånt som hänt för länge sedan och det som händer idag.  Kan bli lite av ett sammelsurium, och det känns som att knappast lämpar sig att blanda för mycket. Men lite grann kan nog gå bra.

Jag läser idag i en våra största tidningar om Paul Nurse, ett namn som kanske inte säger så mycket, men han är en utmärkt genetiker och fick Nobelpriset 2001 för sina upptäckter om cellcykeln, en grundläggande process för allt liv som finns på jorden. En duktig vetenskapsman, som efter priset fortsatte att arbeta inom genetiken och har bidragit till att vi idag kan läsa, förstå och sortera olika delar av våra celler, inte minst då DNA.

Berättelsen handlar inte så mycket om det arbetet utan det som kan påverka oss och vilka upptäckter vi kan göra. Paul kommer från ett vanligt arbetarhem i England, pappa verkstadsarbetare och mamma städerska, och det är nog inte alla som med den bakgrunden blir nobelpristagare.  Hans säger själv att undrar varför han, i motsats till sina äldre bröder och syster, inte slutade skolan vid 15 års ålder utan båda fick och kunde studera vidare.  Borde inte alla ha ungefär samma förutsättningar, fast som minst så kanske det fanns större möjligheter.

Nu ska vi inte fastna så mycket i hur det gick till, men det visar sig, efter att han fått Nobelpriset att han fick reda på sin egen bakgrund. Han var inte son till de föräldrar han alltid haft, de hade tagit hand om honom när han föddes, med en okänd far och hans mamma var den som han hela livet trott var hans storasyster. Jag kan inte sluta fundera på hur det skulle ha sett ut om några i hans familj tagit DNA-test och börjat att plocka med de matcher som funnits. Hade någon klarat ut att tolka de uppgifter som kom fram, och hur är det när vi tittar på våra matcher, kan vi ens föreställa oss att något sådant kan komma fram?

Efter att ha funderat på hur lång tid det tagit att få rätsidan på en sådan matchlista så kan det vara skönt att hoppa till något annat. Ett ämne som verkar vara omöjligt att få riktig rätsida på är de ursprungskartor som DNA-företagen tar fram, etnicitet eller origin eller vad de nu kallas. En del litar blint på dem, andra struntar helt i hur de ser ut. Kan likhet i små strängar av DNA verkligen säga något och hur räknar de egentligen. Att resultatet kan bli olika för ganska närstående testare, det syns allt som oftast. Så varför inte titta på ett exempel där föräldrarna inte ser så lika ut och sedan se vad som blir resultatet när deras DNA blandas.

Här kommer tre kartor, från tre olika personer, undrar hur det ter sig

Den första visar på en rejäl spridning, och eftersom fördelningen inte syns riktigt så kan vi säga att på kontinentnivå är det 67 % till vänster, 25 % i mitten och 7 % längst till höger

Karta från FTDNA, godkänt av testad

Den andra bilden visar en mer samlad bild och där är det 95 % i de norra delarna.

Karta från FTDNA, godkänt av testad
Och hur blir resultatet om vi slår ihop det?   Så här ser ett resultat ut om vi tar resultatet av de två övre och testar en avkomma.  Stämmer så till vida att kontinenterna finns med, 30 % till vänster, 57 % Europa, 12 % i Afrika och en liten skvätt i Indien.

Karta från FTDNA, godkänt av testad

Om det är tur eller skicklighet, men visst syns det att på kontinentnivå så gav i alla fall just detta exempel en ganska bra bild på hur det kan se. Fast det finns ju det som sticker ut, varifrån kommer Indien och fördelningen i Afrika ser lite olika ut, men på det stora taget så verkar det stämma. Om det beror på att just detta blev hyfsat rätt eller om andra försök kommer att ge liknande fördelning, det får vi se framöver. Men det är knappast att rekommendera att bryta ner de kontinentunika fördelningarna och tro för mycket på dem, det tycker jag framgår ganska klart, så har du Italien med på din karta så betyder det egentligen inget annat än att det kommer från Europa.

För snart fyra år sedan blev jag en kväll kontaktad av en kvinna i Norge - Randi - som hade sett mig medverka i programmet "Arvinge okänd". Hon undrade om jag skulle kunna hjälpa henne att hitta en halvsyster, som skulle bo någonstans i Sverige. Jag fick ett par ledtrådar, ett ungefärligt födelseår och så namnet: TURID.

Jag råkade känna en person med det namnet och med rätt ålder - vi hade till och med bott grannar - och jag visste också att hon hade norska rötter. För att göra en lång historia kort: Det var hon!

Kontakter förmedlades och sedan dess är de båda systrarna bästa vänner och träffas ofta. Det var i ett tidigt skede meningen att jag skulle få träffa Randi, men så kom pandemin emellan. Idag har det dock hänt. I ett vintrigt Istrum fick jag posera mellan systrarna, Randi till vänster och Turid till höger.
Ibland går det lätt att forska ...

Hela den osannolika historien kan ni läsa här:     Blogg från januari 2019

Gustaf och Betty Rudholm. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Hjalmar Rudholm föddes 1886-06-06 i Frostkåge, Byske som son till Isak Vilhelm Rudholm, barnfödd i nämnda by och hans hustru Lovisa Lindgren, härstammande från Drängsmark. Gustaf var barn nummer sex i en syskonskara på åtta.
I maj 1908 vigdes Gustaf med Betty Margareta Lundberg född 1884-12-28 i Ostvik, Byske, dotter till Petter Lundberg, bördig från Östanbäck, Byske och Ida Margareta Persdotter, barnfödd i Ostvik. Betty hade många syskon, både hel- och halvsyskon eftersom fadern varit gift tidigare. I början av juli 1885 flyttade hon med sina föräldrar till Kasern, Hälsingtunas församling i Gävleborgs län.
1892 flyttade familjen, som då bestod av föräldrarna samt fem barn, till Östanbäck. Där utökades barnaskaran med fyra barn. I oktober 1905 flyttade Betty till Storkåge, Skellefteå socken där hon tjänstgjorde som piga hos Johan Vilhelm Forssell med familj. Året efter bytte hon arbetsgivare till Karl Forsberg med familj, han bodde också i Storkåge. 1908 flyttade Betty till Frostkåge, Byske där hon gifte sig med nämnda Gustaf Rudholm. Makarna köpte sig en avstyckning kallad "Heden" i Frostkåge och slog sig ner där. I deras hem fostrades åtta barn.
16 år gammal erhöll Gustaf Rudholm anställning vid Furuögrunds sågverk. På den tiden var det en stor arbetsplats. Han tjänstgjorde där fram tills sågen lades ner 1925, alltså i 23 års tid. Efter detta hade han diverse arbeten fram till pensioneringen, bland annat var vägarbetare ett yrke han provade på.
En stor sorg för Gustaf och Betty var när deras ena dotter, sömmerskan Inga avled i sviterna av tbc 1940, 20 år ung. Även deras äldste son Olaus gick bort vid 57 års ålder 1966.
Under flera års tid besvärades Gustaf av en magsjukdom men efter en operation vid 68 års ålder blev han fullt frisk. När han fyllde 70 år var han fortfarande ungdomlig i sinnet. När han hade nått de 80 åren var han ännu pigg och duktig för sin ålder. Han for omkring och gjorde beställningar precis som i ungdomens dagar. Gladlynt och humoristisk var två kännetecknande egenskaper för honom.
Efter att ha bott i Frostkåge under en lång följd av år flyttade Gustaf och Betty 1963 till pensionärshemmet i Byske. Sedermera bosatte sig makarna på Strandgården i Skellefteå. Han somnade in på Skellefteå lasarett tisdagen 27 mars 1973, nästan 86 år ung.
Betty var en arbetsam och duglig kvinna. När finska flyktingar kom till Bysketrakten på 1940-talet var fru Rudholm en av de som ställde sig till förfogande och hjälpte till. Hon tillhörde Rödakorskretsen i Byske och var kristligt intresserad. Betty slutade sina dagar på Skellefteå lasarett måndagen 15 juli 1974, 89 år ung.

Prästen i Fjärestad socken i västra Skåne i slutet av 1800-talet var en sådan präst som vi släktforskare gillar. Dels skriver han prydligt så att det är lättläst, dels har han lämnat en del lappar efter sig i husförhörslängderna. Meddelanden som sockenborna lämnat till honom i olika ärenden.

I Fjärestad har jag själv ingen släkt utan har fått ett tips från en släktforskare (som jag också är släkt med). Det tipset tackar jag för och ska nu förmedla det vidare till er släktforskare med släkt i den församlingen. Har ni ännu inte gått igenom husförhörslängden för 1881-1890 så har ni kanske någon godbit framför er, om det är rätt släkt.

Så här kan det se ut (alla kyrkboksbilder från Arkiv Digital):

Bonden Lars Månsson på Fjärestad nr 11 har skickat ett meddelande till prosten inför det stundande husförhöret. Han skriver om vilka som ska flytta in och vilka som ska flytta ut, eftersom han själv inte kan vara med vid förhöret. Längst ner står det ett meddelande om drängen och det fortsätter på nästa sida:

Där får vi veta att drängen Olof Mårtensson är far till det barn som pigan Oliva Andersson väntar.

På samma uppslag finns också ett meddelande om att barnet fötts den 21 mars, en flicka som fått namnen Olga Emelie. Meddelandet kommer från pastorsämbetet i Ekeby där barnet fötts och döpts.

Prästen i Fjärestad som lämnat de här meddelandena efter sig till oss var pastoratets kyrkoherde, prosten Anton Niclas Thelander, född i Döderhult 1829. Han kom till Fjärestad, som var annexförsamling till Bårslöv, 1883 och var bosatt i prästgården i Bårslöv. Så här såg han ut (bild från Svenskt Porträttarkiv):

När vi läser husbondens meddelande om drängens faderskap så är det lätt att tro att drängen försökte smita ifrån detta. Men så var det uppenbarligen inte för den 10 oktober 1886 fick kyrkoherde Thelander viga de båda föräldrarna till Olga Emelie, ett halvår efter dotterns födelse:

Det här är från högersidan i vigselboken och det ser ut som om de själva skrivit sina namn här.

De blev sedan statare och fick två barn till i Ekeby där Oliva dog 1911. Olof gifte om sig 1915. Dottern Olga gifte sig 1909 med Axel Bernhard Bengtsson som var gruvarbetare. De fick tvillingar 1910 och sedan en dotter 1912, men Olga dog redan 1923.

Har du gjort fynd i kyrkböckerna som du vill dela med dig av? Tipsa gärna om det i en kommentar.

Letande och letande, långt tillbaka i svårlästa böcker eller bland konstiga mätningar i ett DNA-test. Är det något att hålla på med egentligen, det finns ju så mycket annat att göra. Någon som har hört sådan eller liknande kommentar om det område som kallas släktforskning?  För visst upplever en del att det är en konstig hobby att hålla på med det som redan hänt och som vi inte kan påverka.

Men när en uppgift kommer fram och det går att fortsätta lägga sitt pussel med delvis okända bitar, en ny bit ger kanske ännu fler bitar som passar in, då kommer känslan som de som inte varit med om letandet inte förstår. En känsla som kan vara olika beroende på vad som den biten ger, var det så att han verkligen dog på det sättet, så sorgligt. Eller där dök hon upp igen, hon försvann inte utan i en gudsförgäten håla på den amerikanska prärien eller var det vid en backstuga i det innersta av Småland som hon fanns. Och den som inte sökt förstår nog inte känslan när en knut löses upp.

I en gästblogg läser jag om personen som plötsligt dyker upp en bouppteckning, som gör att det går att gå vidare. Plötsligt stod han där, den sedan långe försvunna sonen och pusslet blev en bit rikare och roligare att fortsätta med. Eller den beskrivning av den nyfunna mormodern, som kom med ett meddelande, en text full av nyheter, för nu har barnhusbarnets mamma, som lämnade in sin dotter och försvann, blivit uppenbarad. Det tog många år, och många kopplingar måste lösas, innan det stod helt klart vem hon var. Ett långt letande efter sitt ursprung fick en lycklig upplösning när syskonens mormor fick ett namn och en egen släkthistoria med alla möjliga intressanta krumelurer nertecknade. Nu gäller att hitta morfar också, var finns gömd.

Ibland känns det nästan orättvist att få läsa om de lyckliga upplösningarna på släktgåtorna. Varför ska det vara andra och inte jag som får svar. Men å andra sidan så har jag i vissa fall åtminstone kunnat bidra med någon liten arbetsinsats, så varför inte glädjas åt det. Och kan den människan eller någon annan som letar på annat håll lyckas, så vore det konstigt om inte jag kan. Men om det är för länge sedan det hände, det jag vill veta så får jag kanske konstatera att det får förbli ett mysterium.

Fri bild av Edward Howell på Unsplash

Så nu får jag lägga en del av det som tar tid åt sidan och koncentrera mig på lille pojken Lars som föddes av en ensam piga 1786 i Västergötland.  Att jag inte hittar honom direkt genom att ta alla de DNA-tester som rekommenderas så fort fader okänd nämns, det är en sak, men kanske har jag missat något annat. Den man som anges vid Lars bröllop kanske är hans far ändå, synd att han har så vanligt namn.  Men det är ju bra att prästen skrev in något namn, för det kanske fanns något litet frö till sanning. Men å andra sidan, 30 år efter brudgummens födsel, så kanske uppgiften inte var den sannaste, men det får vi ta reda på.

När jag hittar Lars så kan jag skriva en ny blogg, för kan man hitta linjer till gamle Olof, han som är den som alla Burar utgår ifrån, så kan jag nog hitta min Lars, han är ju mer än 400 år yngre, nästan modern om man tänker så. Har du några intressanta människor du letar efter, där det kanske är lite längre bak till lösningen än de har som deltar i Genjägarna, kanske lika långt tillbaka som någon Bure, så kan du väl berätta hur du gjorde. Hoppas på många kommentarer 😊