Rötterbloggen
Rötterbloggen

"Går det att forska på mitt namn?"

20180914-143735

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?

Fortsätt läs mer
  1927 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag har släkt från Svanskog på mormors sida - en man som tog namnet Svanér. Det går att hitta på vackra namn med den förstavelsen... Läs mer
fredag, 21 september 2018 17:34
Helena Nordbäck
Ja, det finns många fina svan-namn.... var någonstans i Svanskog kom din anfader ifrån? Niklas Svanström, som senare blev byggmäst... Läs mer
lördag, 22 september 2018 14:10
1927 Träffar
2 Kommentarer

Att tillhöra en släkt

En släkt kan alltså definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Jag har tidigare diskuterat fallet när släktskapet räknas genom både män och kvinnor. Då återstår att studera den rena manslinjen (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män) och den rena kvinnolinjen (matrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom kvinnor).

Definitionerna med en manslinje eller en kvinnolinje delar en intressant egenskap. Det är att varje person tillhör endast en släkt, sin pappas eller sin mammas. Det beror på att det i varje generation i en persons antavla bara finns en person från vilken släktskap kan räknas, pappan eller mamman till nästkommande generations person. Efter säg fem eller tio generationer finns det fortfarande bara en man eller en kvinna från vilken släktskapen räknas.

Det innebär att definitionerna gör sig ganska bra för släktpresentationer eftersom de genom sin definition avgränsar vilka och därmed också antalet personer som tillhör släkten. En släktredovisning blir då mer behändig och att fler generationer kan presenteras. Jag tycker det helt rimligt att man inför en prestation av sina forskningsresultat definierar en släkt på det sättet. I andra sammanhang kan andra definitioner vara att föredra.

Den agnatiska släktdefinitionen är kanske den vanligaste och har och har haft genomslag på många områden. Historiskt försökte exempelvis kungamakten definiera adelskap som något som ärvs agnatiskt. Om sambandet mellan det agnatiska släktbegreppet och ättebegreppet på Riddarhuset tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kungamakten försökte också styra upp arvsrätten bland adeln i agnatisk riktning. Då var man dock tvungen att ändra lagen vilket inte var helt enkelt. Det man enklare kunde förfoga över var hur vissa förläningar av skatteintäkter till adelsmän kunde ärvas. Det normala var att sådana förläningar var med full äganderätt (termen som används är allodial) och att de ärvdes de i enlighet med landslagens bestämmelser som annan egendom.

Karl IX rundade denna begränsning genom att 1604 få Riksdagen i Norrköping, som han helt kontrollerade efter segern vid Stångebro 1598, att införa en förläningsform som gått till historien som »Norrköpingsbeslutsgods«. Dessa förläningar gavs bl.a. med begränsad arvsrätt så att bara söner som huvudregel kunde ärva. Förläningarna försvann dock vid den stora reduktionen i slutet av 1600-talet.

1600-talet såg dessutom introduktion i rättssystemet av den för Sverige ganska främmande »primogenitur«-principen: inte bara var det söner som ärvde allt utan bara den förstfödde av dem. D.v.s. den agnatiska linjen begränsades till bara vissa män. Detta skedde genom den s.k. »fideikommissen« som lagfästes 1686. Genom fideikommissen kunde en person avskärma egendom som inte fick delas upp eller förminskas. Den som fick egendomen i arv kunde bara använda avkastningen och var tvungen att ge den odelad till nästa generation. Nya fideikommisser kan idag inte inrättas men befintliga måste ha Regeringens tillstånd för att överföras till nästa generation. I båda dessa fall handlade om att statsmakten ville stärka den agnatiska släkten.

I princip kunde fideikommissen i och för sig följa kvinnolinjen men det var mer ett undantag som liknar »kognatisk tronföljd« till skillnad från »full kognatisk tonföljd«. Med kognatisk tronföljd kan döttrar ärva tronen men bara om det inte finns några söner. Sverige har sedan 1980 full kognatisk tronföljd då den agnatiska tronföljden (kvinnor saknar arvsrätt) avskaffades. På så sätt ärvdes fideikommisserna från äldsta son till äldsta son, och om endast om söner saknades via döttrar.

Den matrilinjära släktdefinitionen har inte haft så stor spridning genom historien. Inte heller ser man den ofta använd bland släktforskare. Senaste veckan har vi dock att få se ett intressant undantag då 2018 års utgåva av Svenska släktkalendern släpptes. Där ingår en matrilinjärt definierad släkt utgående från »Stormor i Dalom«, prästhustrun Margareta Hansdotter (1594–1657). Hennes person och hennes mors släkt (då kognatiskt definierad) har också blivit uppmärksammade med två artiklar i under augusti månad publicerade Släkt och Hävd 2018:3.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  623 Träffar
  0 Kommentarer
623 Träffar
0 Kommentarer

En Kaukasier i Kaukasien

Kaukasien

Totalt utmattad efter nattens nagelbitande valvaka, kommer denna lilla betraktelse sent, mycket sent! Och inte heller får den handla om politik eller mandatfördelningar. Nej, idag är ämnet KAUKASIEN, ett område på vår jord som vi väl alla har hört talas om, men som vi kanske inte riktigt vet exakt var det ligger eller vilka länder och provinser som kan sägas ingå i begreppet.

Själv har jag en särskild relation till denna del av vår värld, eftersom det var dit min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) en gång utvandrade (1859). Efter några år i Astrachan hamnade han i början av 1860-talet i Baku, där bröderna Nobel som bäst höll på att etablera sig som oljebaroner och industrumagnater. I Baku gjorde han karriär, gifte sig och fick barn, och så bra gick det för honom att ett dussin syskonbarn kom att följa i hans spår. Till sist blev det en handfull olika grenar av släkten, som under många decennier kom att bo och verka i dessa exotiska trakter. De sista av mina ryska släktingar lämnade Baku 1990, det skedde i samband med frigörelsen från Sovjetoket och de därpå följande etniska motsättningarna med grannfolken.

I över femtio år har jag gått och drömt om att en gång få följa i min morfars fars fotspår, se de städer och platser han så målande beskriver i sina memoarer, uppleva allt det "exotiska" first hand, men så har livet kommit emellan och det har aldrig blivit av.

Nu blir det av!

I slutet av september reser jag med en temaresa till KAUKASUS. I det intensiva programmet ingår besök i tre olika länder, Azerbaidjan - det är där Baku ligger - Georgien och Armenien. Reseledare är Malcolm Dixelius, känd svensk utrikeskorrespondent i Moskva under flera decennier. Han kommer att föreläsa om och guida i dessa för mig relativt okända länder; historia, religion, natur, kultur och människor. Särskilt ser jag särskilt fram emot den dag som ägnas Bröderna Nobel och deras Nafta-imperium i Baku, men även Tblisi och Jerevan verkar vara väl värda ett besök. Räkna med ett antal resebrev i denna blogg framöver ...! Många är de svenskar som har anknytning till just Baku. Under mer än femtio år fanns det en betydande svensk-koloni där nere vid Kaspiska Havet. Man undrar hur de tog sig dit. Fågelvägen är det omkring 305 svenska mil mellan Stockholm och Baku, med bil ca 372 och med tåg ca 562 mil. Imponerande avstånd ...

Ni som ser på amerikanska deckare har säkert noterat uttrycket "Caucasian" - ett samlingsnamn för personer som inte är "Afro-Americans", "Asians" eller "Native Americans". Du och jag alltså. Vi är Kaukasier - de flesta av oss - och om några veckor skall jag ta mig till vårt eget urhem, Kaukasus! Hittade en förfärlig bild i en gammal uppslagsbok, som under rubriken "De vita raserna i Europa" ger exempel på olika undergrupper, greker, ryssar, tyskar, judar, irländare och italienare.   

NIEdot322

Undrar just vilka av dessa som, apropå ett aktuellt citat, skulle "passa in" i det svenska samhället?

 

Ps: Vad kan våra DNA-expert bidra med när det gäller vårt kaukasiska arv?

 

Fortsätt läs mer
  3603 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Det låter jättespännande, Ted! Lycklig resa, och jag ser fram emot dina kommande 'resebrev' här. Även den gode James Bond har anvä... Läs mer
måndag, 10 september 2018 22:09
3603 Träffar
3 Kommentarer

De fattigas slit

De fattiga backstugusittarna, torparna och arbetarna var utsatta. Inte bara av sin egen fattigdom utan också av överheten. Författaren Albert Viksten skrev på 50-talet boken "Blå gryning" som handlar om hans uppväxt och ungdom i Graninge socken i Västmanland. Det är en roman och i boken kallar han sig Per Erik.

Viksten HMM40969
Författaren Albert Viksten. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Han kom från en fattig familj. Hans far Fredrik Viksten (bokens Hinrik) var först skomakare och blev sedan landbonde när han inte längre kunde försörja sin växande familj på skomakeriet. En landbonde var en arrendebonde och hemmanet var inte stort, på fyra och en halv seland. Det gick 24 seland på ett mantal. Det var bolaget Graningeverken som ägde gården. Albert Viksten beskriver hur de kom dig med sitt flyttlass och såg de fallfärdiga husen och den illa skötta marken. Att odla upp det och få det i stånd krävde lån och växlar och fadern satt kanske för alltid kvar i skulder. Så trots att de var bönder var de fattiga.

Per Erik och hans bröder (de blev till slut tio syskon) jobbade i skogen åt skogsbolaget under vintrarna. En vinter i hans ungdom snöade det så mycket framåt vårvintern att det var svårt att få fram timret till sågen. Då sänkte skogsbolaget deras löner eftersom de inte hade full beläggning på sågen, samtidigt som skogsarbetarna fick slita ännu hårdare för att lyckas få fram det timmer som gick. Efter lönesänkningen gav de upp. Det var meningslöst att arbeta när det ändå inte skulle ge någon mat på bordet till hungriga familjer. De lämnade skogshuggarkojorna och pulsade hemåt. Där försökte de köpa mat på kredit hos handlarn men han vägrade och tyckte att om de inte arbetar ska de inte äta. Per Erik och en annan yngling från byn gav sig ut på tiggarstråt i bygden och kom hem med lite mjöl, potatis och pengar som fördelades mellan arbetarfamiljerna.

skogshuggare Orebrokuriren 1955 PD2
Skogshuggarlivet var krävande och innebar hårt slit. Bild från Garpenberg 1955. Foto: Örebrokuriren.

torpare OM.H.000057
Torpar- och bondelivet var inte alltid så lätt, tvärtom. Många tog sig aldrig ur fattigdomen. Bild från Bogölen i Svinhult 1905, torparen hette Karl Johan Johansson. Foto: August Christian Hultgren, Östergötlands Museum.

Det här är bara ett exempel på hur det kunde vara. Och inte syns det ett dugg av detta i husförhörslängderna. Där får vi inte veta något om den fattiges tillvaro.

Det som gör mig så upprörd och arg fortfarande, mer än hundra år senare, är överhetens förakt för de mindre bemedlade. Det är ett omvittnat förakt och var en del av tidens anda och attityder. Att ifrågasätta överhetens rätt att styra över dem som hade det sämre var att ifrågasätta hela samhällsordningen och var länge ett brott. Det var som att svära i kyrkan och sätta sig upp mot kungen eller Gud. Länge stod det till exempel i torparkontrakten att den torpare som var stursk eller inte genast lydde jordägarens befallning kunde vräkas från sitt torp med omedelbar verkan.

Att leva på allmosor, understöd och medmänniskors välvilja var säkert för de flesta illa nog. Och dessutom bli behandlade som en sämre sorts människor. Det här skriver många om i litteraturen, likt Albert Viksten. En av dem är Per Anders Fogelström i sin åtta böcker långa serie om Stockholm. Om hur fabrikören på väveriet höll lönerna så låga att de anställda arbetarna nätt och jämnt kunde föda sig så att de orkade arbeta. Inte ett öre mer skulle de ha för då blev de lata, minsann! Ändå är det de fattigas slit som burit upp samhället.

familjViksten HMM41664
Albert Viksten med sin familj. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Läs mer om Albert Viksten och alla böcker han skrivit.

Fortsätt läs mer
  780 Träffar
  0 Kommentarer
780 Träffar
0 Kommentarer

Istället för griftetal...

Jurgen-003

Jürgen Weigle är död.

I förmiddags var jag på begravningen i Spånga kyrka, tillsammans med bland annat ett flertal släktforskare. Jodå, Jürgen gjorde betydande insatser för den tysk-svenska släktforskningen.

Sedan G-gruppen (www.g-gruppen.net)  bildades för ungefär tjugo år sedan, har Jürgen varit en återkommande släktforskare i mitt liv. Hans liv var långt och innehållsrikt, men det kan andra skriva mer om än jag.

Det fanns personer som varnade mig för Jürgen. De menade att han var 'skräckinjagande' och 'jobbig'. Förvisso talade Jürgen klarspråk. Man visste exakt vad han tyckte eller inte gillade. Uppstod det en konflikt, kastade han sig med glatt mod in i den, och gav sig inte förrän saken var bilagd på ett eller annat sätt. Förvisso väldigt jobbigt, enligt vissa personer.

Nog var han envis. Hade han fått för sig att något skulle vara på ett visst sätt, så är ord som 'envis' eller 'tjurskallig' alldeles för blida. Men han lyssnade noga, och kunde ändra sig om man hade nya fakta. Med ett karakteristiskt 'å fan' gav han med sig.

Jürgen besatt också den fantastiska förmågan att skriftligen läxa upp personer som förtjänade det, så att de inte var vatten värda, men  ändå inte använda ett enda personligt invektiv. Till och med då, mitt i uppläxningen, dök det upp stänk av hans rika sinne för humor i en självironisk kommentar eller någon galghumoristisk observation.

Jag brukade kalla honom för 'min riddare på vit häst'. Hur tufft han än hade det själv, så orkade han ställa upp när det blev mörkt på min himmel. Han skickade tröstande e-post, och dök inte sällan upp på min arbetsplats med en bukett tulpaner i handen, väl medveten om att det är min favoritblomma. Och framför allt, han bidrog med både råd och dåd för att hjälpa upp situationen. Fullkomligt orädd, gav han sig in i stridigheter och svårigheter. Och det var inte sällan som han gick segrande ur striderna.

En kunnig släktforskare, och en otroligt stark människa har lämnat oss.

Adjö, min riddare på vit häst.

Kanske ur syn, men definitivt aldrig ur sinn'.

 

Bilden: Spånga kyrka i förmiddags

 

 

Fortsätt läs mer
  1247 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Tack för att du var där Helena Nordbäck - jag vet hur mycket Jürgen uppskattade dig. Jag själv är så tacksam att jag fick träffa h... Läs mer
fredag, 07 september 2018 19:57
Helena Nordbäck
fredag, 07 september 2018 20:50
Lena Mårtenson Tingstam
Tack för dina fina ord om pappa. Han var sin alldeles egen sort och jag är så tacksam att jag ”lurade” in honom i släktforskningen... Läs mer
fredag, 14 september 2018 21:36
1247 Träffar
3 Kommentarer

Att tillhöra flera släkter

Tidigare diskuterade jag exempel på föreställningen om släktskap utan blodsband. Huvudspåret när det gäller att definiera en släkt eller släktskap får dock sägas vara någon form av blodsband, även om att vara släkt och att tillhöra samma släkt inte är riktigt samma sak. Genom historien och i olika samhällen har det dock funnits flera olika sätt att göra det. Vad som kan variera är bland annat från vilken person man tar sin utgångspunkt.

Enklast är kanske att utgå från sig själv. Vilka är jag släkt med? Ja mina föräldrar, mina syskon och mina barn. Mina far- och morföräldrar och deras barn d.v.s. mina farbröder, mostrar etc. På det sättet kan den krets av person som jag anser mig vara släkt med genom blodsband utvidgas till allt fler lager av personer. Antropologer talar om en »släktkrets« eller till och med om en »individuell släktkrets«.

Släktkretsen är alltså unikt definierad för mig. En person som ingår i min släktkrets kan då självfallet ingå i många andra släktkretsar. Släktkretsen blir då förstås något temporärt. När jag dör upphör »min« släktkrets att existera eftersom den definierades utifrån min person.

Släktkretsens sätt att räkna släktskap fungerar därför inte för att definiera olika grupper som har bestående varaktighet. Den har dock haft och har användning inom ett för släktforskare intressant område: arvsrätten. Typiskt i Sverige har de som har haft rätt till arv efter en person ingått i en på liknande sätt definierad släktkrets. Arvsrätten i Sverige är dock idag inte oinskränkt genom att kusiner idag inte har arvsrätt. I det sammanhanget räknas kusiner alltså inte in i släktkretsen. Under medeltiden och fram till 1845 var också arvsrätten begränsad men inte genom att personkretsen begränsades utan genom att kvinnor på landet ärvde hälften av vad deras bröder ärvde.

Släktkretsen definierar alltså blodsband i förhållande till en viss person (»jag«). Men arvsrättens bestämmelser behöver inte överensstämma och kan resultera i att arv kunnat förmedlas så att arvet lämnat »blodslinjen«. Det har möjliggjorts av arvsrättens ofta förekommande komponenter »bakarv« och »istadarätt«. Bakarv innebär att föräldrar kan ärva barn och istadarätt att barn inträder i avlidna föräldrars ställe i arvsrätten.

Antag att en släktkrets består av en person (ett barnbarn) och dess farmor och mormor. Farmodern avlider och barnbarnet ärver henne genom att inträda i sin avlida pappas ställe (istadarätt). Sedan dör barnbarnet och ärvs av sin mormor (bakarv). Mormodern kommer alltså att indirekt överta farmoderns egendom utan att det finns något direkt blodsband mellan dem.

En släkt kan också definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Antropologerna talar om en »linje«. Eftersom vi kan räkna släktskap genom antingen män, kvinnor eller såväl män som kvinnor kan vi alltså definiera tre olika typer av linjer: manslinje (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män), kvinnolinje (matrilinjär linje där släktskap räknas endast genom kvinnor) och kognatisk linje (där släktskap räknas genom både män och kvinnor).

I det sista fallet, den kognatiska linjen, kan en person kan tillhöra väldigt många olika släkter. Det beror på att i en persons antavla kan varje föräldrapar i en generation vara utgångspunkten för en linje och när antalet generationer ökar blir dessa väldigt många. Efter fem generationer finns det ju 25 = 2·2·2·2·2 = 32 personer att utgå i från. En person ingår då i 32 olika släkter definierade efter kognatiska linjer. I släkter definierade efter mans- eller kvinnolinjer tillhör man dock bara en släkt. Jag återkommer till dessa.

Litteraturtips: Christer Winberg (1942–2008) var professor i historia vid Stockholms och Göteborgs universitet. Hans bok »Grenverket« från 1985 om bl.a. släktskapssystem rekommenderas för den som vill fördjupa sig i detta. (Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt bibliotek 38, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning. LIBRIS-ID: 7746183. ISBN: 91–85190-31-4. ISSN: 0534-2716.)

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  659 Träffar
  0 Kommentarer
659 Träffar
0 Kommentarer

Alice och jag

Alice och jag

Fru statsråd, fru landshövding!

Det var så han började sitt hälsningsanförande vid invigningen av släktforskardagarna i Växjö, Sverigs släktforskarförbunds ordförande, Erland Ringborg. Landshövdingen var alltså Ingrid Burman, tidigare V-politiker och numera således statens högsta företrädare i Kronobergs län. Statsrådet var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Både Erland och Ingrid höll mycket trevliga och innehållsrika anföranden, men det var Alice som, med ett tal fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi, golvade oss alla. Gång på gång återkom hon till att vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - för Rötterbloggen - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar med tanke på Släktforskardagarnas tema mest om migration och snart nog kommer vi in på de mer allvarliga sidorna av detta ämne. Det visar sig att Alice och jag själv delar ett starkt engagemang för alla de ensamkommande flyktingar som, trots att de vistats i snart tre år i vårt land fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Emigrantmottagning

Om migration handlade det också i förbundets monter, där jag under några timmar under såväl lördagen som söndagen öppnade min EMIGRANTFORSKARMOTTAGNING. [Foto: Elisabeth Dahlström] Där satt jag, högt uppriggad på några bokkartonger, och tog emot besökarnas frågor en efter en. Kön växte, gångarna korkade igen, kölappssystem fick införas, och under de två dagarna hann jag med att hjälpa och/eller ge goda råd till ett 40-tal intresserade. Min och Anna-Lena Hultmans handbok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET gick åt som smör i solsken. Tack vare en mikrofon och en storskärm kunde alla besökare se och följa de olika sökningar jag gjorde och hur dessa utföll. Ett spännande om än fruktansvärt intensivt koncept .... (nu ska jag sova i en vecka!)

 

1418097 people in queue

 

Släktforskardagarna i Växjö fungerade alldeles utmärkt, luftiga och rymliga lokaler, omväxlande program och bra logistik. Den detalj jag brukar haka upp mig på - MATEN - fungerade denna gång något bättre än på jämförbara tidigare släktforskardagar, men inte perfekt! 

På släktforskardagarna vill ingen människa stå i kö! Vi har inte tid med det! En måltid eller en fikastund får inte ta en halvtimme eller en timme i anspråk. Det måste gå geschwindt! Det duger inte med såsiga matköer, där alla gäster måste passera förbi någon form av brickbana och en efter en ta för sig ur fem eller sex grytor och kastruller: Bricka, tallrik, glas, servett, kniv och gaffel, dricka, potatis, kött/fisk, sås, tillbehör o.s.v. Om man ska ha matservering måste det gå till så här:

  • Insläpp
  • Lämna din matkupong - alternativt betala
  • Tag bricka, glas, porslin och bestick 
  • Gå sedan till ett av flera salladsbord, som alla har samma sortiment, och ta för dig
  • Fortsätt till den varma maten, som finns på fler olika ställen, och förse dig
  • Avsluta med ett besök vid en av flera dryckesstationer och fyll på

Självbetjäning är det enda som fungerar! 

När det gäller fikastunderna ber jag att få upprepa min rekommendation från förra årets blogg i ämnet:

En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna!

Ta till er detta, Borås och Skövde, och skulle ni ha några ytterligare frågor är det bara att med förtroende vända er till firma

 

KÖELIMINERING AB i Falköping

 

Detta sagt är det bara att lyfta på hatten för kamraterna i Växjö! Bra jobbat! Tack för en härlig helg! 

 

  

 

Fortsätt läs mer
  3555 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Mitt första möte med detta event och tycker det var mycket bättre än jag förväntat mig. Särskilt att "alla" var där.... Invigning... Läs mer
måndag, 03 september 2018 16:44
3555 Träffar
1 Kommentar

På plats i Växjö

Släktforskardagarna inleddes igår med förbundets årsstämma. Idag och imorgon är det mässa för släktforskare och utdelning av belöningar och priser ikväll.

Det här är alltid en trevlig, ja riktigt rolig helg, och jag kommer alltid hem med ny energi efter alla de möten med andra släktforskare som sker. Det roligaste är själva mässan, då arbetar jag i Rötterbokhandeln (förbundets bokhandel) och där traffar man folk.

Uppdatering lördag kväll:

Det blev en hektisk dag i Rötterbokhandeln idag. Här kommer lite blandade bilder från lördagens mässa:

invigning
Kulturminister Alice Bah Kuhnke invigde Släktforskardagarna med ett varmt och engagerat tal, och fick ett fint släktträd gjort av systrarna Margit Lorentsson och Viola Ek i Kronobergs Genealogiska Förening. Den som håller upp det är konferencier Richard Grügiel från samma förening.

appelquist
Jan Appelquist har skrivit en handbok om arkivering och signerade den i Rötterbokhandeln.

peter dna
Peter Sjölund hade en frågestund om DNA i Rötterbokhandeln.

bokhandel
Det var tryck på bokhandeln hela dagen. Till höger står mina bokhandelskollegor Eivor Grafsund och Siv Bergman.

dis
Eftersom vi är i Småland är DIS Småland med hos föreningen DIS på mässan.

kgf
Tack KGF för ett bra arrangemang! De har jobbat hårt med föreberedelserna inför mässan, Jörgen Sjöblom, Börje Gustafsson och Viola Ek.

lantmateriet
Föreläsning om historiska kartor hos Lantmäteriet.

manga
Det var lång kö både till en del föreläsningar och till att komma in på mässan.

riksarkivetA
Riksarkivet är givetvis på plats.

ted
Ted Rosvall hjälpte till med emigrantforskning.

tyskland
Släktforskare från Tyskland är med på mässan.

Läs på Rötter om mässan.

Tidigare text och bilder:

Det började redan på fredagen när jag kom till stämmolokalen i Utvandrarnas hus. Det blev många "Hej, vad roligt att ses igen!" och prat hit och dit. Det är dessa möten med andra släktforskare och en del avlägsna släktingar som är så upplyftande och viktiga.

Vaxjo
Växjö visade sig kanske inte från sin allra bästa sida igår, med tunga regnmoln över staden med sina karaktäristiska dubbeltorn på domkyrkan. Bilden tog jag från järnvägsövergången på väg från förbundsstämman.

Men allvaret finns där också och på stämman var jag en av 136 ombud från 83 medlemsföreningar. Jag representerade Tjust Släktforskarförening i Västervik. Stämman är viktig för förbundet vilar ju på alla medlemsföreningarna och det är vi som är grunden för organisationen. Med hemifrån hade jag med mig hur vår lokala styrelse (jag sitter inte i styrelsen) ser på det som skulle avhandlas utifrån den dagordning mm som vi tidigare fått.

I den ingick bland annat att välja förbundets ordförande och styrelseledamöter. På de allra flesta blev det omval men en ny ledamot ingår numera i styrelsen. Han heter Hans Olsson, kommer från Karlstad och ser ut så här:

Hans Olsson

Under inledningen berättade förbundsordföranden Erland Ringborg att förbundet nu slutit avtal med Riksarkivet om att ge ut folkräkningarna för år 2000 och 2010, ett avtal som alldeles nyligen gått i hamn. Åtkomst till dessa betyder mycket för släktforskarna och ger intäkter till förbundet.

Resultatet för 2017 redovisades och blev en förlust på 1,2 miljoner. Det är en miljon mindre än den budgeterade förlusten på 2,2 miljoner. Att förlusten blev så mycket mindre beror på en ökad försäljning i Rötterbokhandeln. 2016 hade ett resultat på -1,7 miljoner.

En punkt på dagordningen var flerårsplan för verksamhetens ekonomi och beslut om avgifter för 2019. Under denna punkt blev det mycket diskussion och till och med votering. Läs mer om detta.

votering
Votering under stämman.

Egentligen är förlustresultatet kanske inte fullt så dystert som det vid en första anblick kan verka. I november beräknas version 7 av Sveriges dödbok komma ut, nu i fullständig version till skillnad från den tidigare ofullständiga. Det är en mycket populär produkt och ger goda intäkter. Försäljningen av de kommande folkräkningarna 2000 och 2010 kommer sannolikt också att ge liknande intäkter. Kanske är det mer på gång, det vet vi inte. De kommersiella produkterna kan inte avslöjas i förväg av konkurrensskäl.

Idag och imorgon ska jag alltså stå i bokhandeln och sälja böcker, usb-minnen och cd-skivor. Återkommer nog om det ikväll. Hoppas vi ses i mässhallen!

Fortsätt läs mer
  2176 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för en intressant rapport. Kunde tyvärr inte vara med själv i år.
lördag, 01 september 2018 18:21
Eva Johansson
Jag vill bara försöka förmedla lite av vad Släktforskardagarna är för er som inte kunnat vara med, och kanske aldrig varit på någo... Läs mer
söndag, 02 september 2018 21:06
2176 Träffar
3 Kommentarer

Släkt, släktare, släktast

Är vi släkt eller tillhör vi samma släkt? Hur nära släkt är vi? Frågorna är centrala för alla släktforskare. Särskilt när våra forskningsmödor i kyrkoarkiv och andra handlingar kan konfronteras mot den naturvetenskapliga forskningens DNA-resultat. Och när traditionella föreställningar om vad släktskap innebär ställs mot nutidens människors krav på att själva få definiera sina släktrelationer.

Att »vara släkt« och att »tillhöra samma släkt« behöver inte betyda samma sak. »En släkt« kan definieras på många olika sätt. De flesta skulle nog mena att släktskap är förenat med blodsband och ju närmare blodsband desto mer släkt är man. De flesta av oss har dock säkert erfarenhet av att begreppet släkt använts utan att blodsband är inblandat.

För några år sedan var jag (tillsammans med mina barn, min syster och min mamma) inbjudna till en »släktträff« (inte familjeträff) där alla som härstammade från ett nu avlidet gift par var inbjudna. En grafisk stamtavla delades ut till alla deltagare och där fanns vi med på ett hörn eftersom min mamma är sambo med en son till det avlidna paret.

Vi hade alltså inga »blodsband« med några andra närvarande personer utan skälet till att vi var med var alltså min mammas samborelationen. För organisatörerna av tillställningen var det alltså helt självklart att inte bara bjuda in oss utan också rita in oss i stamtavlan. Liksom många andra med liknande relationer. Släkten definierades för det här tillfället, för släktträffen, precis som en »släkt« kan definieras för andra ändamål som t.ex. en släktpresentation.

Föreställningen om släktskap utan blodsband är förstås inte ett modernt fenomen. Det räcker med att gå tillbaka till äldre regler mot äktenskap i förbjudna led i Sverige. Eftersom äktenskapet innebar att makar enligt kyrkan blev ett (»De är inte längre två utan ett.« Matteus 19:5) ansåg man att s.k. »svågerlag« utgjorde äktenskapshinder. Idag utgör exempelvis olika slags svågerlag bl.a. grund för jäv.

01bildStatue AugustusKejsar Augustus, staty funnen 1863 i Villa Livia, Prima Porta, Rom. Wikimedia commons.Föreställningen att blodsband inte krävs för att man ska anse att släktskap föreligger är spridd genom mänsklighetens historia. Adoptioner är kanske det vanligaste sättet att etablera släktskap utan blodsband. En av historiens mest kända adoptioner är troligen Julius Cæsars adoption av (sin systerdotterson) Gaius Octavius Thurinus (63 f.v.t. – 14 e.v.t.) som då blev Gaius Julius Cæsar Octavianus, idag mer känd som kejsar Augustus. I det romerska systemet övergick den adopterade helt till adoptivfaderns släkt. Mer ovanlig är »polygynandri«, alltså att flera män och kvinnor är gifta med varandra, där barnen kan anses vara gemensamma oberoende av biologisk släktskap. Ett viktigt skäl för dessa konstruerade icke-biologiska släktskap är att barnen utför nödvändiga religiösa riter vid föräldrarnas död.

Ett annat märkligt exempel finns bland Nuer-folket i Sydsudan. Bland dessa kan äktenskap ingås på liknande sätt som hos oss mellan en man och en kvinna. Men om mannen avlider och änkan får barn (t.ex. genom omgifte eller genom att ha en älskare) räknas dessa barn som den avlidne mannens barn, trots att det inte finns några blodsband. Alltså på samma sätt som hos oss är det bland Nuer-folket, nämligen att mannen i äktenskapet presumeras vara far. Men hos Nuer-folket även då mannen är avliden. Fenomenet kallas av antropologer för »spökäktenskap«.

Det finns alltså exempel från vår egen och andra folks historia på att frånvaro av blodsband inte utgjort något hinder för att anses tillhöra samma släkt eller för att vara besläktade.

Epilog 1: Rubriken är i själva verket ett citat från minnet, och därmed med viss reservation för att det inte är korrekt, från en skämtteckning från en svensk dagstidning för många år sedan. Tidningsklippet har sedan länge förkommit och upprepade försök att hitta notisen har misslyckats. Tips om var teckningen kan återfinnas mottas med tacksamhet.

Epilog 2: Jag kommer inte att tynga mina bloggar med omfattande käll- och litteraturhänvisningar när uppgifterna lätt kan återfinnas i ett vanligt uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller svenska Wikipedia.

Källhänvisning: Bibelcitatet är från den senaste svenska översättningen som finns i SOU 2000:100: tidigare användes uttrycket »ett kött« istället för »ett«. Uppgifterna om nuer-folket är hämtade från sid. 216f i R. M. Keesing, Cultural anthropology. A contemporary perspective, andra upplagan 1981, Harcourt Brace College Publishers. LIBRIS-ID: 4478510. ISBN: 0-03-046296-7.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  1816 Träffar
  0 Kommentarer
1816 Träffar
0 Kommentarer

Nyaste Nytt på Nätet

Nyaste Nytt

Bara några dagar kvar till en av årets absoluta höjdpunkter: SLÄKTFORSKARDAGARNA - denna gång i småländska Växjö med naturliga kopplingar till emigrationen, i modern tid vår kanske enskilt största historiska händelse. För oss släktforskare är det emellertid inte de historiskt-akademiska aspekterna på utvandringen som lockar mest. Vi vill veta vad som hände med morfars morbror, drängen Johannes Pettersson från Sjögestad socken i Östergötland. Var hamnade han? Hur gick det för honom? Gifte han sig och fick barn? Finns det några nu levande ättlingar? 

Tack vare den digitala revolutionen och alla indexeringsansträngningar, är möjligheterna att få svar på dessa frågor idag radikalt mycket bättre än för bara några år sedan. Det mesta av vad som finns tillgängligt hos olika aktörer, Ancestry, Familysearch, MyHeritage, Genealogybank o.s.v. finns presenterat i boken

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET

som Anna-Lena Hultman och jag förra våren knåpade ihop. Där presenterar vi de mest använda resurserna och listar länkar till ny kunskap. Med folkräkningar, adresskalendrar, vital records. mönstringskort och gravregister kommer man långt - och hela tiden publiceras det nya databaser, nya möjligheter.

Om just dessa nya resurser föreläser jag på lördag kl 11.00 i Växjö (Sal A). Jag kommer att fokusera på de databaser som tillkommit sedan boken skrevs - nyheter helt enkelt - Nyaste Nytt på Nätet!

Den viktigaste nyheten är förstås att de svensk-amerikanska kyrkoböcker nu äntligen blivit tillgängliga. De finns med i boken och presenteras i detalj, detta eftersom vi anade att en digitalisering var på gång. Nu finns de där och jag kommer att visa hur de fungerar och vad man kan hitta med hjälp av dessa fantastiska längder. Sökknep och trix. Jag kommer också att redovisa vilka kompletterande samlingar som finns på nätet, hos Arkiv Digital och hos Swedgen, och hur de olika versionerna skiljer sig åt.

Vidare kommer jag att dra en lans för alla digitala och indexerade tidningar, som ibland är den enda tillgängliga källan för personhistorisk information och som till skillnad från förhållandena i byråkratiska Sverige är tillgängliga långt fram i tiden.

En resurs som många efterfrågat, är de moderna adressregistren - alltså konsten att hitta folk i nutid, aktuella adresser och kontaktuppgifter till nu levande amerikaner. Det finns en rad förhoppningsfulla leverantörer av sådan information, samtliga dyra och dåliga, men om man vill komma vidare är det ofta nödvändigt att ändå konsultera dessa.

Om jag hinner kommer jag också att kasta fram ett antal mindre kända amerikanska databaser och personregister - det finns hur många som helst ...

Mottagning

Den som vill veta mer, och kanske vill få råd och tips om sina egna försvunna emigranter, är välkommen till Förbundets monter lördag kl 13.00 - 14.30 eller söndag kl 11.00 - 12.30. Då är min EMIGRANTFORSKARKLINIK öppen, där jag försöker applicera mina erfarenheter på just ditt forskningsproblem - en liten stund i alla fall. Välkomna!

Mitt andra föredrag, söndag kl 14.00, har fått det lustiga namnet KUNGLIG PING-PONG och handlar om hur Sverige och Danmark servade och reurnerade prinsessor fram och tillbaka över sundet, ibland med rejäla smashar. Det kommer att handla om husen Vasa, Pfalz, Holstein-Gottorp och Bernadotte, med massor av historiska bilder på duken.

Familjeporträtt Karl XI Ehrenstrahl 1690 tal Livrustkammaren 89010

Vi ses i Växjö!

 

 

Fortsätt läs mer
  3810 Träffar
  1 Kommentar
3810 Träffar
1 Kommentar

Släktforskare på besök

Har du sett oväntade hjulspår på din gårdsplan? Har din granne berättat att någon varit hemma hos dig och fotograferat gården när du var borta? Har du sett en ensam person som sitter i bilen och fikar på en kyrkogårdsparkering? Då är det nog en släktforskare som är i farten.

Under två dagar nu i mitten av augusti har jag varit ute på släktforskningssafari. Det förstår du nog genast vad det är. En släktforskare som far omkring och letar upp gårdar, torp och andra ställen där de gamla och sedan länge döda släktingarna bott och verkat. Vi vill ju se deras gamla boställen. Ibland finns ingenting kvar, ibland är gårdar och manhus intakta. Och vi vill se gravarna på kyrkogårdarna, om de finns kvar.

fika
I måndags eftermiddag tog jag en kort paus vid Svartrå kyrka i Halland. Egen bild.

Ena dagen var min släktforskande bror med, andra dagen åkte jag själv. Däremellan har jag träffat de släktingar som är i livet fortfarande, så jag har inte bara ägnat mig åt de döda.

Sju socknar besökte jag, alla i mellersta Halland: Askome, Okome, Köinge, Svartrå, Ullared, Gällared och Gunnarp. Härifrån kommer min mors släkt och delvis också min farmors. Under dessa turer träffade jag flera underbart generösa människor som tog sig tid att prata och dela med sig av sin kunskap. Ett varmt tack till alla!

Jag hade förberett turerna genom att gå igenom på kartan var gårdarna låg och gjort en utskrift av ett kartutsnitt och där markerat alla gårdarna. Då var det lätt att se hur vi skulle åka för att hitta det ena stället efter det andra. Dessutom hade jag utskrifter av kartan för varje gård där jag gått ner i detalj och markerat vilket hus vi skulle leta efter. Jag litar inte riktigt på att kunna hitta det i mobilens kartapp på plats, eftersom det på flera ställen ute i skogsbygden kan vara dålig täckning. På kartutskrifterna hade jag också noterat när dessa gårdar och torp funnits i vår släkt och vem som bor där idag.

karta
Min planering innan jag åkte till västkusten i förra veckan.

På fredagen åkte min bror och jag runt i Okome, Gällareds och Ullareds socknar. Måndagen efter tog jag resten på min lista (utom en gård som vi inte kom fram till). Vi började med Nydala kvarn i Okome där vår mamma föddes 1924 (hon gick bort 2009). Mormor och morfar bodde där när de gifte sig 1922 och var kvar till 1928. Den gamla kvarnmiljön är kvar och vi träffade den nuvarande ägaren vars farfar tog över efter min morfar 1928. Han berättade en hel del för oss och vi fick möjlighet att se oss om även inne i en byggnad.

Sedan bar det av till Huslyckan i byn Buskabygd i Gällared. Där föddes mormor 1904 och där har vår släkt bott i två tidigare generationer. Mormors far var snickare och den gamla snickarverkstan finns kvar. På den tiden var Huslyckan ett torp, idag ser det mer ut som en gård. Så vitt jag vet brukar inte ägarna (en tremänning med fru) gården utan arrenderar ut marken, eller om den är avstyckad och såld.

Sedan fortsatte vi till ytterligare fyra gårdar utmed en rutt som jag lagt upp. På smala slingrande grusvägar, ibland så smala och beväxta att vi blev osäkra på om det skulle vara körbart ut till stora landsvägen. Men det var det. Vi knackade på men på de flesta ställen var ingen hemma. Förmodligen hade det varit annorlunda om vi kommit på lördagen eller söndagen, men då hade vi andra planer. På två av dessa fem gårdar (forutom kvarnen) var ägarna hemma. Den ene av dem är släkt till oss men våra respektive släktgrenar skildes åt i mitten av 1700-talet. Den gården har varit i vår gemensamma släkt sedan tidigt 1600-tal, då Halland var danskt. Den andre gårdsägaren som vi träffade är vi inte släkt med, däremot släkt till släkten med varandra (alltså genom ingifte).

Komna så långt var det dags att åka och hälsa på moster i Ullared som väntade med kaffehurran på.

I måndags var jag ute på egen hand för att leta upp resterande gårdar på min karta. Men dagen började jag med att i sällskap med en annan moster åka genom byn Gällsås i Okome socken som morfars släkt delvis kommer ifrån. Min moster, som bor i kyrkbyn, hjälpte mig att identifiera de enskilda gårdarna, själv känner jag bara igen några sedan tidigare besök. Det blev en extra trevlig tur, tack vare hennes sällskap. Därefter återstod ett återbesök på en gård från fredagen plus besök på fyra andra gårdar som ligger i Gällareds och Gunnarps socknar.

Syftet med resan var både att se platserna och att dokumentera dem, dvs fotografera. I de flesta fall är varken boningshus eller uthus desamma som när släkten bodde där, men på en del gårdar finns äldre hus kvar. Bilderna och berättelserna om vår släkt på de olika gårdarna ska ingå i en kommande bok om släkten.

De gårdar och byar som fick påhälsning är (utöver de jag nämnt): Axtorna i Köinge socken, Mellangärde, Stora Ammås, Övre Hjärtared, Yttre Hjärtared och Dughult i Ullareds socken, Stenstorp i Gällareds socken samt Tåghult och Lunnagård i Gunnarps socken. Har du släkt där kanske du är släkt med mig.

Några av mina bilder från gårdarna vi letade upp:

YttreHj
På andra sidan stengärdsgården låg de gamla husen på gården Yttre Hjärtared där min släkt bodde på 1700-talet, kanske var det samma hus som släkten bodde i redan på 1600-talet. Ägaren berättade att hans far hittat lämningar av husen, men idag är de flesta spår borta. Vägen i bakgrunden är väg 153 mot Ullared.

Axtorna
Axtorna i Köinge socken. På denna gård föddes min morfars farmor Anna Christina Larsdotter 1819.

Nydala
Nydala kvarn i Okome socken, på gränsen till Köinge. Morfar hade kvarnen till 1928 och här föddes min mamma.

Huslyckan
Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken. I detta uthus hade mormors farfar Johannes Torsson sin snickarverkstad, även min morfars far Malkolm Johansson.

Lyckan
Detta hus kallas Lyckan och ligger i Gällsås i Okome socken. I huset hade morfars far Emanuel Dahlberg affär innan han gifte sig med grannflickan Lotta Maria Bengtsdotter.

Lunna
På Lunnagård i Gunnarps socken finns lämningar kvar av de gamla husen. Detta är rester av en ladugård berättade den nuvarande ägaren här, vars släkt bott på Lunnagård sedan åtminstone 1780, kanske längre, och kanske är vi släkt. Min släkt bodde här på 1600-talet.

Fortsätt läs mer
  2664 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Vad roligt det låter, och vad avundsjuk jag blir! Mina halländska präster flyttade ju till nya pastorat i varje generation... ... Läs mer
söndag, 26 augusti 2018 22:34
Eva Johansson
Då har du mycket att se i stället, Helena. Men jag kan förstå om det blir för mycket. Du får koncentrera dig på dem som ända stann... Läs mer
söndag, 26 augusti 2018 22:37
Eva Johansson
Ja, det kan vara väldigt olika vad som finns kvar och inte och i vilket skick. Jag har sett prov på det mesta. Torpet där min mans... Läs mer
måndag, 03 september 2018 11:12
2664 Träffar
4 Kommentarer

På resande (släktforskar-)fot

Prstergtland-original-149

Jag älskar att resa. Och intrycken jag får är många. Ibland leder de till något överraskande upptäckter och tankegångar...

Utom släktforskning har jag ju också dille på historia i största allmänhet. För ett par år sedan bilade jag norrut tillsammans med min syster. Hon hade lovat mig att vi skulle stanna till vid den så kallade 'Arkeologstigen' strax söder om Sundsvall. Men när vi svängde av från motorvägen, fick jag syn på något:

- En runsten! Det stod en runsten där! Hojtar jag med en upphetsning som bara en historienörd kan uppbringa.

Min syster vid ratten, betydligt lugnare:

- Nej, du måste ha sett fel. Jag såg ingen.

- Jo,jag lovar! Det var en!

Systeryster, som är en resonlig person, går med på att kolla detta på tillbakavägen. Och för en gångs skull har jag rätt. Det ÄR en runsten. Och inte vilken runsten som helst, utan den beryktade Burestenen! Det blev många bilder knäppta.

Och då hade ändå varken min syster eller jag en aning om att vi faktiskt är bureättlingar....

Ibland gör man närmast pinsamma upptäckter. För ett par somrar sedan, satte jag mig en ledig junimåndag på först tåg och sedan buss till Björklinge kyrka en bit ifrån Uppsala. Anledning: kryptan där Agneta Horn ligger begravd, var öppen för besök denna vecka. Normalt är den dold under kyrkgolvet. Det var en spännande upplevelse, men när jag gick runt kyrkan en sväng i väntan på att visningen skulle börja, spanade jag in en gravsten där en man och en kvinna var inhuggna i relief. De var föräldrar till Bror Hjorth! Konstnären själv ligger också begravd där. Och det hade jag ingen aning om. Trodde Bror Hjorth höll till betydligt längre norrut. Faktiskt nästan lite genant....

Vissa sevärdheter kan få en att fatta avgörande beslut:

För några år sedan åkte jag runt i mina anors Västergötland, kallat Prästergötland (ja, dom var präster och prästdöttrar nästan hela bunten anor på den linjen) tillsammans med en bilburen kompis. Ett av ställena vi lät bilen klättra upp till, var Kattunga kyrkoruin, där åtminstone en av mina präster troligen varit verksam. Utsikten över markerna och kullarna var förtrollande, men det var faktiskt ruinen också.

När jag klev in i bilen igen, meddelade jag kort och gott: ”Jag har bestämt mig. Här ska jag gifta mig”.

Sedan är det ju det här struntlilla problemet att det krävs två personer för att gifta sig....

 

Man kan även få uppslag till framtida serviceinrättningar:

I samma trakter, träffade vi en fantastisk lokalhistoriker. Han kunde allt, och han var outsinlig. Vi blev faktiskt tvungna att avbryta honom, eftersom vi hade ett annat ärende, men när vi en stund senare skulle åka därifrån, kom han körande i sin bil. Han bromsade in bredvid vår bil, och vevade ner rutan. Min bilkörande kompis, som satt närmast i vår bil, gjorde detsamma. Varpå han fortsätter som om vi aldrig skilts åt:

”Det vita huset därborta var förr ett spannmålsförråd. Där samlade man det som skulle bli prästens tionde....”

Han berättar en spännande historia om en bonde som stal av prästens tionde, men åkte fast. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, för jag har fått en Vision: 'Drive-in lokalhistoria'. Javisst!

Vi har väl alla, vid bilturer, stannat till någon gång vid en sådan här stor Turistinformation-skylt. Karta över traktens sevärdheter, och information om hur man kör dit, var man kan övernatta och liknade. Men tänk om man istället för karta kunde trycka på en knapp. I en liten display kommer det då upp ett telefonnummer eller en kod som man knappar in. Sedan blinkar displayen: ”anländer om x antal minuter”. Man trycker ok, och bidar sin tid.

Efter x antal minuter, kommer det en bil, vars förare vevar ner rutan, och börjar berätta: 'Huset ni ser här på andra sidan gatan....' Se där, en helt ny servicegren!

 

För tänk, så OTROLIGT mycket lokalhistoria det finns lagrat i människor runtom i vårt avlånga land! Och – nej. Den finns inte på nätet.

Bilden: Utsikt över Surteby från Kattunga kyrkoruin, Västergötland

Fortsätt läs mer
  872 Träffar
  0 Kommentarer
872 Träffar
0 Kommentarer

Också i det lilla

En överskrift som kanske inte stämmer helt, men tänk hur många olika aktiviteter som sker hela tiden inom släktforskarrörelsen. Allt kommer inte tidningen eller upp bland Rötters nyheter, allt visas inte på TV eller berättas om på radion. Men de händer ändå

För ett tag sedan blev jag kontaktad avseende hur man gör med DNA-träffar. Det fanns idéer och funderingar, men skulle de hålla och skulle den ”lilla” föreningen orka med.  Skulle de nå ut,  skulle  någon komma och skulle de få eldsjälarna orka med. Det låter nästan lite som undergångsstämning, men det var det inte utan ska något vinnas så måste det satsas och det var man helt klara med, trots funderingarna.  Några mail och lite material senare så började de förverkliga sina idéer.  Om jag förstått det rätt så var föreningen ganska liten när man började, och nu får jag höra att det blivit 30 nya medlemmar. Det kan man kalla ökning, och räknar vi med procent så lär det bli 40, undrar hur det ser ut när det här året är slut. Tänk om alla kunde öka med 40%, det vore en fantastisk upplevelse.

Grattis Gotlands Släktforskarförening, och kör hårt i höst!



Inom andra områden händer det också, jag tänker på de släktforskare som lägger ner tid och kraft på att framställa egna alster om olika händelser och skeenden som de fastnat för. Det finns en mängd material som tas fram, en del sprids i familjen, en del i föreningar och andra hittar nya vägar att nå ut. På Rötter fanns en nyhet daterad 3 april 2018. Där berättas om möjlighet att söka stipendium från Arvid Lundbäcks Stiftelse.  Denna stiftelse delar varje år ut medel som kan hjälpa släktforskare att delvis bekosta produktion av något intressant. I år ligger fokus att ligga på olika vinklar av forskning som syftar till att lyfta fram kvinnor i arkiv. Vi vet att det har funnits kvinnor med i alla sammanhang, men de har inte blivit synliggjorda på ett tillräckligt bra sätt. Därför prioriteras de ansökningarna, men det går även att söka för annat.
Ansökningstiden går snart ut, men har du en idé, kolla på Rötters nyheter:https://genealogi.se/nyhetsarkiv/3250-2018/2226-soek-stipendium-fran-arvid-lundbaecks-stiftelse


Undrar om jag ska hoppa till det stora nu, fast med en koppling till det lilla. Mindre än två veckor kvar och det plockas och packas på många ställen. De närmare 80 utställarna i Växjö plockar, packar, funderar och plockar i lite till. Behövs det skarvsladd eller kanske två. Finns det med en plattång om i fall att den behövs och hur är det namnskyltar, ska vi ha det. När allt är nerpackat så ska det köras och sedan plockas upp för att alla de som kommer till Släktforskardagarna 2018 ska få en så bra upplevelse som bara dessa dagar kan ge. Att det finns små sidoaktiviteter som förbundets riksstämma kan vi kanske lämna därhän, om man inte är ombud, men visst är det en fantastisk helg att se fram mot. Så jag hoppas vi syns den helgen, konstigt nog ska jag själv delta i en monter med amerikansk bakgrund, kan inte släppa DNA bara för att det är släktforskardagar.

Fortsätt läs mer
  1297 Träffar
  0 Kommentarer
1297 Träffar
0 Kommentarer

Välkomna hem till mig!

ARvinge okänd 7 FINAL

Bilden är tagen sekunden efter en high-five med Kattis Ahlström och kan ses i kväll - måndag - kl. 20.00 i programmet Arvinge okänd i TV1. Och, jo visst, det är den glade bloggaren själv ni ser till höger i bild - förtjust över en eller annan upptäckt på nätet - under inspelningen av det första avsnittet: Bröderna som aldrig sågs. 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta, att min insats handlade om att leta efter ett par syskon, som vi knappt visste om de existerat eller ej, och vars efternamn var okänt. Om alla de källor och databaser vi under vårt desperata letande tillgrep, kommer jag att berätta på Släktforskardagarna i Växjö, dels i det föredrag som fått rubriken EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET - där jag fokuserar på källor som tillkommit EFTER det att handboken med samma namn utkom 2017 - dels i förbundets monter där jag båda dagarna finns på plats för emigrantforskningskonsultationer ... (härligt med de långa orden i det svenska språket)  Sökandet gör naturligtvis ingen skillnad på om det handlar om svenska, norska, danska eller finska utvandrare - tekniken och källorna för deras återfinnande är desamma.

Enåsen 1920 tal

Inspelningen av "mina" sekvenser gjordes hemma hos mig i min lilla stuga utanför Falköping i Västergötland. Så här såg den ut på 1920-talet, men den byggdes faktiskt redan 1795 och det av min morfars farfars far, häradsglasmästaren Isac Svensson Sandgren (1751-1820). Detta vet jag med säkerhet, eftersom Mäster Isac var så vänlig att knacka in årtalet och sina initialer i den högra grundstenen, strax bakom familjefadern i bilden ovan: 

Inskriptionen

Ser ni att det står ISG till höger - det kan bara tolkas som Isac SandGren

Förutom allt annat i släktforskningsväg jag de senaste 50 åren sysslat med, är det två vansinnesprojekt som sticker ut: Det är dels min jakt på Konung Carl XIV Johans ättlingar - BERNADOTTEÄTTLINGAR - ett evighetsprojekt som utmynnat i ett antal böcker, dels min totala inventering  av alla Isac Sandgrens ättlingar. Den gode häradsglasmästaren hade 12 barn varav 6 bildade egna familjer som spred sig över jorden, inte minst till den nordamerikanska kontinenten där idag fler än 1200 ättlingar bor och verkar. Många av dem har varit på besök här i stugan - fler är säkert på väg. För en historiker och släktforskare är det oerhört tillfredsställande att faktiskt bo i ett hus som byggts av en anfader - och att kunna visa det för avlägsna släktingar som också härstammar ifrån denne. 

Och nu får alla ni som tittar på TV1 i kväll - det går kanske att se programmet även i våra nordiska grannländer eller via SvtPlay - också se en skymt av Isac Sandgrens skapelse från 1795, sedan 1972 mitt hem på jorden ...

Välkomna hem till mig!

Fortsätt läs mer
  7420 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Hej Ted! Såg just programmet. Jättebra! Och du har nog fått en ny 'fan' i Kattis... :-)
tisdag, 21 augusti 2018 14:43
7420 Träffar
3 Kommentarer

Egnahem och barnrikehus

Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.

I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.

Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.

Enskede Margaretavagen 1910B
De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.

Svedmyra
Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Svedmyra bygge
Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Enskede Estlandsgatan
Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.

Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.

barnrikehus Traneberg 1930NilsAzelius PD Wikipedia
Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.

trollholmen
Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  673 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
673 Träffar
0 Kommentarer

Tre dar i buren

Otto värnplikt I

I veckan nedkom alerta ARKIV DIGITAL - i samarbete med MyHeritage, gissar jag - med ytterligare en ny och spännande digital resurs:

VÄRNPLIKTSKORT

Det handlar om svenska män födda omkring 1881-1921 som mönstrade mellan åren 1902 och 1941. Dessa kort innehåller en rasande massa information:

  • Namn
  • Födelsetid
  • Födelseort
  • Värnpliktsnummer
  • Tilldelat truppslag
  • Tjänstgöring - inklusive beredskapstjänstgöring under andra världskriget
  • Uttagning till olika befattningar
  • Befordran
  • Anstånd med inkallelse
  • Eventuell frikallelse

Även civila yrken och bostadsadresser kan förekomma liksom eventuella bestraffningar - typ "Tre dar i buren" för varjehanda förseelser, utebliven eller för sen inställelse till exempel. Men det kan också handla om "insubordaination" - det vill säga olydnad eller ordervägran, fylleri, bondpermission o.s.v.

Bilden ovan tillhör min svärfar, som på den tiden egentligen var stenarbetare, men som här kallas både Predikant och Metodistpastor. Det framgår också att han hade varit inskriven i Karlshamns sjömanshus samt att han skulle placeras vid Infanteriet. "Kock" har han tydligen varit ett tag - ett ord som dock är överstruket och ersatt med två svårtydda förkortningar: HJBRM och GRPELI (eller något sådant). 

Så följer en spalt med tjänstgöringsdagar på 1940-talet, Krigsplacering och mycket annat. 

Otto II baksidan

På baksidan kan man läsa om hur svärfar som "samvetsöm" slapp att bära vapen utan endast behövde utföra "civilt arbete" - dock givetvis inom totalförsvarets ram. Avsaknaden av arrestnoteringar pekar på att han måste ha varit snäll och skötsam ...

All denna information är givetvis Gefundenes Fressen för den som vill veta lite mer om hur gångna generationer svenska män hade det med Värnplikten och med tjänstgöringen under andra världskriget. Dessutom är uppgifterna, tack vare en utmärkt indexering, enkelt sökbara. Resursen ligger under Arkiv Digitals Allt-i-ett-abonnemang.

Liknande, men alls icke så utförlig, information finns på de amerikanska mönstringskorten inför första och andra världskrigen. Likaså har en hel del engelskt mönstringsmaterial på senare tid släppts.

Synd bara att det till nästan 100% handlar om män - kvinnor var ju vid denna tid inte välkomna i det militära ... 

Fortsätt läs mer
  2618 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Niklas Hertzman
Ja, värnpliktskorten är en spännande källa och med hjälp av ett sökbart register hittar man dessutom lättare den aktuella personen... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 10:09
Bo Persson
Förkortningarna är 'hjbrm' och 'grpch'. Det sista är gruppchef och det första torde nog vara hjälpbrandman, menar denne fd vpl pvd... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 18:44
2618 Träffar
2 Kommentarer

Stor lokal databas

Idag ska jag tipsa om ett stort och användbart arkiv för en socken i norra Uppland. Det är Gräsöarkivet som verkar vara gjort av medlemmar i Gräsö hembygdsförening. Grasö ligger utanför Öregrund, i Östhammars kommun.

Norrboda hamn Foto OlofHasslof PD
Bilden visar Norrboda hamn på Gräsö 1954. Bild från Sjöhistoriska Museet, foto Olof Hasslöf.

Arkivet är sökbart på personer som bott i Gräsö socken. Uppgifterna kommer från både kyrkböcker, bouppteckningar, folkräkningar och sjömanshus. Jag har haft anledning att använda det vid några tillfällen och det är mycket användbart. Databasen är stor och det finns mycket information. Givetvis ska du kolla informationen i originalhandlingar för att vara säker, men en databas kan vara till stor hjälp, framför allt för att hitta personer en letar efter.

Söker du på en person får du också den personens släktträd i träffen i databasen, om det finns inlagt. Det går också att söka på platser och arkivhandlingar.

Graso kyrka 2007 08 23 1 Foto R Rohdin WikipediaB
Många av de människor som fötts, vigts, dött och levt på Gräsö finns sökbara i arkivet. Fotot visar Gräsö kyrka (som har en fristående klockstapel). Foto: R Rohdin 2007, bild från Wikipedia.

Databasen är gratis och fritt tillgänglig.

Det här är ett exempel ett lokalt omfattande arbete med att digitalisera uppgifter från arkivhandlingar. Mycket bra gjort! Säkert finns det fler liknande lokala arkiv för enskilda socknar eller härader. Tipsa gärna om det i en kommentar.

Fortsätt läs mer
  515 Träffar
  0 Kommentarer
515 Träffar
0 Kommentarer

Från medium rare till medium rör...

stergtland-107

Det är samma historia vartenda år. Plötsligt har juli blivit augusti, och lika plötsligt är det dags att börja jobba igen.

Första veckan tror man inte det är sant. Vaknar på morgonen och tänker 'yipee, ikväll kan jag väl gå på restaurang och beställa en grillbit, medium rare! !

Sedan kommer närminnet ikapp: 'nää, idag ska jag gå till jobbet och (fallande mollskala) i morgon ska jag också jobba....'

Och dessutom brukar semesterkassan vara ett minne blott, så några restaurangäventyr är ändå inte att tänka på.

Tänka på det här med semester kan man däremot göra. Under medeltiden, när vi svenskar var katoliker, hade folket rätt många helgondagar att fira. Även om livet var hårt slit för de flesta, så hade man förvånansvärt många lediga dagar under året. Tyvärr förändrades ju detta ganska radikalt när vi blev protestanter. Jag funderar på om folk satte sig till motvärn, när de nu förväntades arbeta de dagar när man tidigare varit ledig. Eller var herrefolket en alltför skrämmande auktoritet?

För egen del har jag genom åren lärt mig att den värsta dagen när semestern tagit slut, är sista söndagen. Har man väl lyckats pallra sig upp ur sänghalmen på måndagsmorgonen, och tvingat sig själv att inse att det är jobbmåndag, så brukar det värsta vara gjort.

Och det finns väl ingen fredag man är så tacksam över som den efter första jobbveckan!

Men det här med medium rör då? Jo, om man ska rulla ihop och skicka iväg mer än en antavla, så räcker det inte med små rör att stoppa dem i. Då får man gå över till mellanstorlek....

 

Bilden: I Mogarpskällan, eller Pilkällan som den också kallas, finns det andra typer av rör. Och mycket gott vatten!

Fortsätt läs mer
  1278 Träffar
  0 Kommentarer
1278 Träffar
0 Kommentarer

Gary är död!

Gary

Jo, så är det! Efter ett inte allt för långt men mycket hårt liv, med både alkohol och droger, vigdes i veckan Garys stoft till den sista vilan. Själv var jag som vikarierande kyrkomusiker inkallad för att spela orgel och leda psalmsången. För en begravningsgudstjänst skulle det bli, trots allt ... Gary hade ju ingen familj, endast en gammal mor som avled förra året, och så ett par kusiner, som inte ville ha något som helst med honom att göra, död eller levande. Alltså fanns det ingen annan än kommunen som kunde "beställa" begravningen.

Tjänstemannen på Socialkontoret, de tänker mest på kronor och ören, meddelade helt sonika att man ville ha en "direktkremation" utan akt eller ceremoni. Detta gick emellertid inte kyrkan med på. Gary hade i hela livet varit medlem i Svenska kyrkan och för sådana, om man inte meddelat något annat önskemål, är presumtionen att den döde tänkt sig en kyrklig begravning. Det har ingen betydelse om det förutom betjäningen inte kommer en enda människa till kapellet. Begravningen är och skall genomföras - enkelt men värdigt.

Det ligger en sorts sturigt trots i denna policy, en deklaration om man så vill om att alla människor är värdefulla och förtjänar en hederlig begravning.

Jag kommer i god tid till kapellet och upptäcker då att Garys enkla spånplattekista, förutom det skylande bårtäcket, inte pryds eller omges av några som helst blommor. Nej, säger entreprenören, socialen har ingen skyldighet att stå för sådana. Onödigt, tycker dom!

Jag ilsknar till! Under mina fyrtio år som kyrkomusiker har jag nog spelat på över 2000 begravningar och aldrig någonsin att jag har upplevt detta förut, att kistan står naken och tom. Finns det då inga blommor här i kapellet som vi skulle kunna låna en stund? Nej, säger vaktmästaren, det gör det inte. Men, utanför då, envisas jag, på kyrkogården? Jo, men dom kan vi väl inte ta av i all sin dar ....

Jag tittar strängt på dem alla tre, entreprenören, vaktmästaren och prästen, och använder hela mitt kapital av pondus, förstärkt av mitt gråa hår och min myndigaste stämma, och säger:

Vi kan INTE ha en begravning utan blommor! Nu fixar ni detta!!!

Min blick är blått stål! Och si, efter 10 minuter står där en liten vas framför kistan, fylld med små vackra nyponrosor klippta ur kyrkogårdshäcken och lite gult och grönt någon annanstans ifrån ...

Så börjar de anlända, Garys kompisar från torget och kvartarna. "Det kommer inte en människa", hade socialtjänstemannen sagt, men här stapplar de nu in, tretton medmänniskor, som med sin närvaro vill hedra Gary. Trasiga och härjade, ja, men högst närvarande! Efter ingångsmusiken griper jag min gitarr och sjunger en i sammanhanget lämplig solosång: BARNATRO. Det blir inget solo. När vi kommer till refrängen börjar alla sjunga med och fortsätter så visan ut. Det blir både sorgligt och festligt på en gång och samtidigt något av en seger. Det snåla socialkontoret fick inte sista ordet ...

***

Begravningstraditioner förändras i rask takt. På våra förfäders tid var begravningen ett synnerligen viktigt inslag i den mänskliga tillvaron. Det kunde t.o.m. hända att man snålade och sparade ett halvt liv för att efter sin död kunna ställa till med en hederlig begravning och bjuda sina släktingar och grannar på kalas. Idag väljer många sorgehus, i den mån man över huvud taget har tid med döden, bort samkvämet efter själva begravningsakten. Omodernt, obekvämt, otidsenligt och onödigt, menar man! Men det är det inte alls. Den där lilla samlingen efteråt är psykologiskt oerhört viktig som en sorts "fasväxlare". Utan en sådan tar man med sig det svarta och sorgliga hem, med ett samkväm minns man i bästa fall, förutom den döde, också ett trivsamt "kalas" där man för en gångs skull fick träffa och prata lite med kusinerna, som man inte sett sedan moster Emmas begravning för 28 år sedan ...  

Garys tretton polare fick gå hem utan samkväm - inte ens en kopp kaffe och en landstingsbakelse hade kommunen råd med.

Men kanske minns de den härliga gemenskapen i sången:

Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!

Barnatro

Fortsätt läs mer
  16147 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Friberg
Så fint!! /Helena Friberg
måndag, 06 augusti 2018 08:40
Mats Ahlgren
En inte alltför ovanlig situation, tyvärr, och det verkar öka säger min vän i branschen. Att inte vilja visa lite respekt med ett... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 13:03
Ted Rosvall
Pärleporten hade också fungerat bra - liksom "De komma från öst och väst - de komma från syd och nord ..." Jag var många gånger oc... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 14:47
16147 Träffar
6 Kommentarer

Namnregister till hjälp

Forskar du i socknarna i Bohuslän, Västergötland, Värmland eller Dalsland och har tappat bort en gammal släkting? Har släktingen ett efternamn som inte slutar på -son eller -dotter? Då finns denne troligen i släktnamnsregistret som digitaliserats av Arkiv Digital. Välj arkivsökning och sök sedan efter släktnamnsregister.

Detta är register till kyrkböcker, vissa enbart till husförhörslängder, andra till födelseböcker, vigselböcker och dödböcker. Registren är ordnade på lite olika sätt och omfattar olika tidsperioder. Alla registren utom Västernorrlands tar slut år 1800, Västernorrlands register sträcker sig fram till 1830 och vissa till 1856.

Registren för Skaraborgs län är uppdelade häradsvis och Västernorrlands för fögderierna. Dalslands register är ordnade utifrån olika kyrkböcker.

namn1
Släktnamnsregistret för Göteborgs och Bohus län ser ut så här. Dragonen Olof Flink och dottern Katarina finns omnämnda i Forshälla födelsebok den 20 september 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

namn2
Släktnamnsregistret för Västernorrland gäller husförhörslängderna och ser ut så här. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bland registren under arkiv (alltså inte de register där du kan söka efter enskilda personer) finns fler hjälpmedel för att hitta folk. Till exempel nio volymer med personregister till emigrantlistorna från Göteborgs och Malmö poliskammare, plus fem andra emigrantregister. Sök efter emigrantregister i arkivsökningen.

emi1
I registret för 1895 ser vi att Clara Larsson, som bor i Amerika och var på väg till Boston finns i volym 55, sidan 333 och passagerarnummer 63443. Bildkälla: Arkiv Digital.

emi2
Sedan är det lätt att hitta henne i rätt volym från Göteborgs poliskammares arkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  2375 Träffar
  0 Kommentarer
2375 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
234 inlägg
Eva Johansson
204 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
38 inlägg
Gästbloggare
18 inlägg