Rötterbloggen
Rötterbloggen

Svårt att förstå

Idag var jag på besök hos en äldre släkting på min frus sida. 97 år gammal, kroppen börjar bli sliten, det som händer just nu sitter inte kvar så länge, men det som hände förr det finns kvar- Att få tala med någon om forna tider, att berätta och fundera kring det som hände då, långt innan jag fanns till (och jag är ingen ungdom) det har varit lite av våra små hemligheter när vi träffas.  Det kommer så många små kommentarer, alltifrån hur de första skolbarnen hon examinerade för mer än 70 år sedan var klädda, till senare händelser med släkten. Jag tror, fast jag har ju inte facit, att minnet finns kvar på varenda klännings färg och form från första examen. Pojkarna var lite mer stereotypt klädda, kanske skilde det lite på skornas färg och om de keps eller ej. Hur kan sådant sitta kvar och berättas med både glädje och stolthet, det måste ha funnits ett stort lärarengagemang. Inte undra på att det kommer gamla, riktigt gamla som hon följt genom åren och säger några ord då och då.

b2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpgb2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpg

Att få höra hur det var att bo i farfars soldattorp, farfar och farmor var borta, men mycket påminde om dem i stugan även efter sonens övertagande. Hon berättade om den fastsatta kistan på vinden, det sagts bara fick öppnas av farfar. Det var knappt någon som vågade öppna den, trots att farfar var o död och begraven. Vad fanns det däri?  Kläderna fanns kvar ett bra tag, kläderna som farfar hade vid sina årliga soldatövningar, men geväret och kniven, eller var det en bajonett, de var borta sedan länge. Det var spännande att gå uppför vindsstegen, men inget som fick göras utan vuxen, för vad mer kunde finnas där. Torpet är borta men på äldreboendet hänger tavlan, målad av en kringvandrande målare som sedan länge är glömd. Den hänger och påminner om svunna tider, men granen som står bredvid torpet, den var inte så stor, men den blev jättelik när målaren kom på att halva tavlan blir ju himmel när han såg hur låg stugan var. Vi gör den större tänkte han, och nu är det den delen som vi talar om. Granen var nog inte högre än en pojke när tavlan målades, men man kan ju leka lite med framtiden tyckte målaren.

b2ap3_thumbnail_grav.jpgb2ap3_thumbnail_grav.jpg

Det finns naturligtvis mycket att lyssna på och det mesta är positivt, men det dyker upp tankar och funderingar där det inte tycks finnas svar, och det märks att det finns spår av besvikelse trots att det gått länge sedan. Farfar och farmor dog med två års mellanrum, 1914 och 1916. De är begravda på samma kyrkogård och det finns vacker gravsten framtagen till farfars begravning. Men, och sedan är det nästan så rösten brister, varför har farmor en likadan sten, en egen sten en liten bit ifrån farfar.  Frågan ställdes många gånger i ungdomen men tystades ner, det blev inget svar, och med tiden, får jag höra, blev det nästan som ett tomrum. Det kom inget svar och frågan blev hängande, och den hänger där än. Jag har försökt att se om det fanns något skrivet men inte hittat något och de som idag jobbar med kyrkogården, både administrativt och praktiskt, har ingen egen kunskap om varken varför eller om det går att få fram något.

Frågan maler, var de osams, fanns det inte plats för en till, hade barnen, de var två, någon påverkan.
Jag undrar också vad som är den riktiga orsaken, och tänkte de som nu ordnade det som det blev att placeringen skulle vara en återkommande fråga 100 år efter begravningarna. Det blir nog inget svar på frågan, och vi leva med det.

Jag vet i alla fall varför min morfarsfar har sin egen sten på samma kyrkogård. En liten låg sten med namn och årtalet 1905, står där mellan nyare stenar. I andra hörnet finns morfarsmor, men hon han gifta om sig efter första makens död och det är ju en förklaring så god som någon.

Ibland får frågor svar, och ibland får vi leva hela livet med en hängande fråga, återkommande gång på gång och nog skulle det vara bra att kunna åka tillbaka och ställa frågan till de som var med. Inte bara om gravplatser och stenar, utan också om många andra av de obesvarade frågor vi har.

Fortsätt läs mer
  2553 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Roland Froh
En förklaring är kanske eventuellt att de begravdes som ofta brukades på den tiden i det allmänna varvet. Därav avståndet. Det var... Läs mer
torsdag, 04 januari 2018 20:46
Mats Ahlgren
Roland, det är inte en omöjlig förklaring. Visserligen visar bouppteckningen efter fadern, som dog först, att det finns 9 000 kr i... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 00:27
2553 Träffar
2 Kommentarer

Fröjdefull Jul framför skärmen

SKrm

Som kyrkomusiker under fyra decennier har jularna för mig knappast inneburit den stillhet och frid man så gärna förknippar med denna högtid. Det har varit ett flängande utan dess like mellan kyrkor och äldreboenden: Gudstjänster, konserter, Carol-sjungande, alternativa julfiranden för utsatta grupper och mycket annat. Under perioden Jul - Trettonhelg har det i snitt handlat om mellan 15 och 20 aktiviteter, däribland två samlingar vid krubban, tre julkonserter, två midnattsmässor och två julottor. Dessemellan måste naturligtvis också ett komplett familjefirande med julgran, julbord, Kalle Anka, julklappar samt gröt och skinka och lilla äppelbiten hinnas med ...  

Nu är det plötsligt annorlunda. Som nybliven pensionär frigörs eoner av tid där man under mellandagarna till och med hinner unna sig några små släktforskningspass framför datorn. Fram med "Hopplösa pärmen" och vem ska jag ägna mig åt den här gången? Det får bli Logarvaren (om ni inte vet vad en sådan sysslar med går det bra att googla) i Norrköping, Lorentz Bohman (1754-1810) - min morfars mormors farfar - vars släktkrets i alla år bjudit hårt motstånd. Jag härstammar från hans yngre son, Fänriken vid Armén, Carl Fredrik Bohman (1788-1814), som avled av Lungsot, knappt 26 år gammal. Innan dess hade han emellertid gift sig med Eva Johanna Enebom (1787-1820) från Linköping. I detta äktenskap hann en liten dotter födas, Ulrica Maria Bohman (1813-1852). Tidigt föräldralös hamnade hon hos släktingar i Linköping, där hon så småningom blev hushållerska, sängkamrat och till sist hustru till den betydligt äldre auditören, mönsterskrivaren och bryggaren Johan Hydén (1787-1852). Med honom fick hon fyra barn varav nummer ett dog som litet- Nummer två, Handelsbokhållaren Axel Mauritz Hydén (*1838) försvinner vid några och 30 års ålder spårlöst i Stockholm. De två återstående, Henrik och Fanny, efterlämnade varsitt barn och i de följande generationerna kan man räkna till endast fyra barnbarns barn, fem barnbarns barnbarn och hittills tre barnbarns barnbarns barn - en mycket liten, nästan försumbar, ättlingaskara. 

Bohman-2_20171228-151156_1.jpgBohman-2_20171228-151156_1.jpg

I snart femtio år har jag funderat över var Anders Bohman d.ä. ursprungligen kommer ifrån, alltså innan han blir Bagarmästare i Norrköping, men också över vad som kan ha blivit av Carl Fredriks storebror, garvaren Anders Bohman *1784 3/6 i Norrköping. Kan han ha överlevt och bildat familj? Har han hundratals ättlingar runt om i Sverige? Enligt husförhörslängden i Norrköping/Olai skall han ha flyttat till Stockholm - men där finns han inte och tro mig, jag har letat ...  Efter många och långa år har jag till sist förlikat mig med sannolikheten av att jag aldrig kommer att hitta honom. Så kom Annandag Jul 2017 ...

Där sitter jag framför datorn och tittar ömsom i Hopplösa pärmen, ömsom i den ena nya nätdatabasen efter den andra. Födelseregister, vigselregister, dödregister, släktutredningar online o.s.v. Nada! Men så var det ju det där nya husförhörsregistret som MyHeritage och Arkiv Digital tillsammans knåpat ihop, och som ibland verkar gå längre bakåt i tiden än den gräns vid 1860 det utlovar. Kanske man skulle pröva där ...

b2ap3_thumbnail_Bohman-3.JPGb2ap3_thumbnail_Bohman-3.JPG

Jämför med den lilla stamtavlan här ovan. Ser ni? "Min" Anders Bohman var född just den 3 juni 1784. Det är han! Husförhörslängden i Oskarshamn ger följande information:

Bohman.JPGBohman.JPG

Garvare var han således, precis som pappa Lorentz i Norrköping. 1813 gifter han sig i Vimmerby med änkan Maja Brita Önnerberg/Strandberg (1779-1842) från Östergötland någonstans och får tre döttrar. Familjen bor i Döderhultsvik, som väl så småningom blir Oskarshamn. Anders Bohman avlider där 1857. Nu gäller det att följa familjen framåt i tiden och hitta alla ättlingar, om det nu finns några.  

Ber att få återkomma med en statusrapport en bit in på det nya året ...

Gott Nytt År, alla mina släktforskande läsare i Sverige, Norge och Danmark!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3759 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bo Persson
Maria Brita Önnerberg föddes 1778 12/1 i Ånestad, Vårdsbergs sn. Hennes föräldrar var Peter Önnerberg, född 1751 10/10 i samma Åne... Läs mer
onsdag, 03 januari 2018 20:06
3759 Träffar
1 Kommentar

Gott Nytt År!

Näst sista dagen på året, så visst är det väl dags för ett litet bokslut, som min bloggarkollega Mats Ahlgren konstaterade här om dagen. Men också se framåt på det kommande året.


Min farmor Gerda (1889-1982) är kvinnan längst till höger, hennes far Kristoffer Johansson (1850-1947) står snett till höger bakom henne och min farfar John (1884-1972) står snett till vänster bakom henne. Kvinnan i mitten är farmors syster Alma (1881-1977). I knäet har farmor sin näst äldste son, min farbror Gottfrid och mellan farmor och Alma står min äldste farbror Erik. Mannen längst ner till höger är farmors bror Oskar (1894-1984). Övriga är grannar och bilden är tagen i slåttern sommaren 1919. Det har vi listat ut med hjälp av barnens ålder. Erik är född i februari 1916 och alltså tre och ett halvt år då. Gottfrid är född i december 1917 och därmed ett och ett halvt år. Nästa barn föddes i november 1919 och han är ju inte med här. Alla på bilden är nu döda.


Släkten på min mammas sida tre år senare. Bilden är från min mormors och morfars bröllop sommaren 1922. Morfar Gottfrid (1893-1977) var då 30 år och mormor Alida (1904-1996) var 18 år. Ni ser att de flesta kvinnor i den då äldre generationen har mörka långa klänningar men mormor och morfars syster Albertina (i ljus klänning fjärde från höger längst fram) och några till har den nya lite kortare längden.

Året som gått har varit fyllt av släktforskning för min egen del och på flera sätt. Inte bara arkivforskningen utan också att förmedla forskningsresultat i olika former. Jag är glad för möjligheten jag fick att skriva en handbok om sjömansforskning, utgiven till Släktforskardagarna. När de hölls i Halmstad var jag nästan på hemmaplan eftersom jag är uppvuxen i grannkommunen Falkenberg och har en stor del av min släkt där. Därför är jag extra glad för boklanseringen just i Halmstad, som också är en gammal hamnstad.

Jag tror att jag kan konstatera att intresset för släktforskning har ökat mycket under året. Är det tv-programmen som gör det? "Det sitter i väggarna" och "Allt för Sverige", som gör att släktforskning får uppmärksamhet i media? Eftersom jag forskar på uppdrag åt kunder så märker jag detta ökande intresse i en mer än fördubblad ström av förfrågningar, framför allt under hösten. Under mina fyra-fem år som uppdragsforskare har jag aldrig upplevt något liknande och jag misstänker att förhållandet är detsamma för andra uppdragsforskande kollegor. Det är verkligen roligt att många som inte vill eller kan släktforska själva ändå vill ta del av sin släkts historia.

Forskningen om min egen släkt har delvis fått stå tillbaka, men inte helt. Då och då har jag gjort nedslag och i ett fall kunde jag lösa ett knivigt problem som gäckat mig några år. Det glädjer jag mig åt.

Jag har två söner och båda har fru/sambo och egna barn. Givetvis släktforskar jag om mina barnbarns övriga släkter och har nu gjort släktutredningar för min äldste sons svärföräldrar. Mina barnbarn ska naturligtvis få möjlighet att läsa om sin släkt på alla håll, inte bara sin farmors och farfars utan även sina morföräldrars. Så nästa etapp blir yngste sonens svärföräldrars släkt. Det ser jag fram emot.

Något som jag alltmer uppskattar är det gemensamma släktforskandet med min ene bror och hans fru. Inte så att vi sitter och slår våra kloka huvuden ihop, för vi bor långt ifrån varandra, men vi delger varandra då och då nya rön och funderingar. Min bror är mer eftertänksam än jag, och han ger sig inte förrän han hittar det han letar efter. Om det går att hitta. Vi har båda två lärt oss att vara noga med källhänvisningar och det är jag tacksam för. Den kvalitetssäkring som Mats Ahlgren nämner är viktig och hade jag inte från början lärt mig att alltid, alltid, alltid anteckna källan, då hade jag fått se över allting igen. När jag lärde mig släktforska 2010 valde jag att läsa på distans på Mittuniversitetet, först A-kursen och sedan B-kursen. Där ingick att alltid redovisa källor, utan pardon. Jag förstod efterhand varför. Tack för det!

Min gamle far gick bort i våras och släktforskningsmässigt innebär det att jag inte längre kan fråga honom om allt det där som var före mig och som han kom ihåg. För frågat honom har jag gjort de här sista åren sedan mamma gick bort och jag först då förstod hur viktigt det var att inte vänta med de frågor jag hade. Jag är glad att pappa och jag ändå hann prata så mycket som vi gjorde om släkten. Bland det sista som hände innan han blev akut sjuk i januari var att jag kunde visa honom ett foto på hans farfars föräldrar, som han aldrig tidigare sett men som jag fått av en DNA-släkting. Det väckte minnen som slumrat.

DNA-forskningen har också tagit ett steg framåt i år, efter att två av mina bröder testat sig och att vi fått matcher med förhållandevis nära men tidigare okända släktingar. DNA har blivit en spännande del av släktforskningen och kommer säkert att leda till nya upptäckter.

Så här i ett bokslut vill jag också säga att jag är väldigt glad för alla de kontakter jag fått med andra släktforskare, något som bara ökar och som ger ny energi.

Blicka framåt ska jag också göra och det stora för 2018 är givetvis att Riksarkivets Svar blir avgiftsfritt. Jag tror att det kommer att öka intresset för släktforskning ännu mer. Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för Arkiv Digital, vilket jag tidigare skrivit om.

Min personliga förhoppning inför 2018 är att i alla fall hinna med en del av allt det jag vill göra inom släktforskningens ram. Hur det går med det får vi se om ett år.

Ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår önskar jag er alla!


Min mammas släktträd, som det ser ut just nu.


Min pappas släktträd. Här har vi mer att göra, min bror och jag.

Fortsätt läs mer
  1304 Träffar
  0 Kommentarer
1304 Träffar
0 Kommentarer

Bokslut

2017 närmar sig sitt slut och det är dags att samla ihop erfarenheterna och förbereda sig för ett nytt år, ett år med nya utmaningar och möjligheter.

Blev 2017 som du trott och hoppats? Kanske blev det bättre, för några andra en besvikelse eller kanske rentav bedrövligt. Oavsett vilket, så är det förbi (snart) och vi kan se framåt.

Jag tittade lite på det jag själv varit med om, och det som jag skriver om här är ju då kopplat till släktforskningen. Ett till vissa delar turbulent år, med personliga framsteg inom den egna forskningen, med påhopp i vissa frågor när det gäller föreningsliv, med beröm och tacksamhet för satsningar inom nya områden och så de alla fina kontakterna med andra släktforskare, om stort och smått. Skriver man bokslut så kan det ju betyda olika saker, jag skrev en kort blogg med frågan om vi behöver böcker i framtiden, och den texten om ”bokslut” fyllde min maillåda med en hel del kommentarer, bitska, roliga och en del förvånade. Ska nog vänta ett tag innan jag tar upp den frågan igen, det finns ju annat att göra än att läsa mail.

 b2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpgb2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpg

Ett ämne som jag hoppas på ska få större plats under 2018 är kvalité, kvalité i min egen forskning, att säkerställa att det jag en gång hittat blir så säkert det bara går, kvalité i det som produceras av andra så att vi slipper så mycket ogräs som möjligt i våra alster, oavsett var de finns. Under året har jag vid flera tillfällen propagerat för en produkt (ja, det är reklam, men det är reklam för en utomordentlig produkt), Johan Bures Släktbok. I den finns, förutom släktboken med kommentarer, flera hundra sidor med text, skriven av Urban Sikeborg, som förklarar mycket av släktforskningens möjligheter och svårigheter när vi kommer några hundra år tillbaka i tiden. Jag tycker det är en sådan fantastisk produkt så alla som intresserade av släktforskning lite längre tillbaka i tiden borde ha detta mästerverk på sin egen dator för egen förkovring.

När jag ändå gör reklam, så vill jag lyfta fram en annan skrift, Vapenlikhetsfällan, skriven av Kaj Janzon. Att läsa och förstå hur många felaktiga slutsatser som dragits genom århundradens lopp, bara för att vi så lätt tolkar underlag utifrån det som gäller idag. Att ta reda på hur verkligheten såg ut när texten skapades och tolka utifrån den verkligheten är något som vi måste tänka på, gång efter gång efter gång.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

När jag går igenom året så finns det en kategori som dominerar. Jag har lagt ner en hel del tid på att använda DNA i min släktforskning, på att få andra att bli intresserade och att promota den delen av släktforskningen. Det finns höjdpunkter, kanske inte alla tycker en kö är en höjdpunkt, men intresset under släktforskardagarna i Halmstad var överväldigande, kön tog aldrig slut, verkade det som, och de kit som FTDNA trodde skulle gå åt tog slut, reservsändningen tog slut och reserven för reserven måste plockas fram. Sådana problem är roliga att ha att göra med!  Efter släktforskardagarna har intresset bara ökat och ökat. Eftersom, som tidigare beskrivits, vi inte vet hur alla företags kundtillströmning ser ut så får det bli en uppskattning baserat på det vi vet, och då blir slutsatsen att det nu finns en bit över 45 000 test där adressen finns i Sverige. En fantastisk ökning och intresset verkar inte avta, tvärtom. Det syns också att många utökar sina tester, efter att ha börjat med det vanligaste så bygger de på med tester kopplade till de raka moders och fädernelinjerna. Jag får ständigt rapporter från olika håll av landet att det uppstår både planerade och spontana träffpunkter koncentrerade kring DNA och dess användning för att säkerställa pappersforskningen eller lösa upp knutar kring det som tidigare ansetts svårt, nästan omöjligt, vad avser okända och/eller försvunna släktingar av alla de slag. Kan nämna att det blir mer och mer vanligt att emigrantforskning, åt båda hållen, nyttjar DNA som en del i letandet efter släktingar. Många, som tidigare inte lyckas, hittar nu tillbaka till sina släktkopplingar, en glädjande framgång.

 

Bokslutet är skrivet, finns en hel mer som borde varit med, men varför lägga ner mer tid på det förflutna.  Nu ska vi lägga 2017 bakom oss och se fram mot ett riktigt bra 2018.

 

Önskar er alla ett riktigt

 

GOTT NYTT ÅR

Fortsätt läs mer
  2841 Träffar
  0 Kommentarer
2841 Träffar
0 Kommentarer

Julstämning och julfirande

God Jul!

Hoppas ni har en riktigt fin julhelg allesammans! Själv ägnar jag mig mer åt de levande än de döda i helgerna, framför allt barn och barnbarn men även andra släktingar. Lite släktforskningsprat lär det bli, det är jag säker på.

När en kommer till åren så ser en tillbaka mer än framåt, eller hur? Givetvis tänker jag en del på min barndoms jular för 50-60 år sedan. Kanske mer i år än förut, nu när båda mina föräldrar är borta. Ett julminne jag har är när min ene bror och jag fick följa med vår pappa för att hämta julgran. Jag var nog 6-7 år då. Vi var sent ute, det var dagen före julafton, och pappa hade fått lov av en grannbonde att ta en julgran i hans skog. Vi åkte iväg en bra bit in på en skogsväg och så gick vi in bland granarna för att se ut en fin en som skulle passa hemma. När vi hittat en skulle pappa hämta sågen eller var det kanske yxan i kofferten på bilen.

Vi tittade ut en gran, min bror och jag stod kvar för att markera när pappa gick tillbaka till bilen. Det var lite snö, kanske en halv decimeter, så det var så där julkortsfint som det är ibland.

Efter en stund kom pappa tillbaka och var alldeles uppgiven. Han hade glömt såg och yxa hemma! Han tyckte det var för sent för att åka hem och hämta verktygen, kanske började det redan skymma. Min pappa var en sådan som alltid klurade ut alternativa lösningar och fixade det mesta. Så han kom på att han skulle dra upp en gran med rötterna i stället, så att vi i alla fall kom hem med en gran. En kedja hade han liggande i bilen, kanske var det snökedjor. Den fäste han i bilen och i en gran närmare vägen och så drog han på gasen. Min bror och jag stod bredvid och tittade på. Och allt gick som pappa planerat. Vi kom hem med en gran. Kanske inte så grann som den vi först valt ut och roten fick han såga av. Så precis som planerat kunde mamma klä granen på kvällen före julafton och vi fick jul det året också.

Så var det alltid hos oss, mamma klädde granen efter att vi lagt oss på kvällen den 23 december. När vi vaknade på morgonen stod den klädd och fin och med julklapparna under grenarna.

Nu när det är jul kommer förstås en del minnen tillbaka. En hel del jular firade vi hos mormor och morfar och någon gång hos farmor och farfar som bodde lite längre bort. Då var det mycket folk, många kusiner, mostrar eller fastrar, morbröder eller farbröder. Någon gång var också min gammelmormor med, min mammas mormor. Hon var född 1868 och blev 94 år, så henne han jag träffa flera gånger.

Jag hoppas ni har fina julminnen också.


Precis så här var det när jag var barn. Julgran med glitter och svenska flaggor och stearinljus. Det här kunde varit jag men det är det inte, utan flickan heter Inger Färdig och är barnbarn till fotografen Oscar Färdig. Familjen bodde på Dalhem i Bohuslän och bilden kommer från Bohusläns Museum.


Julfirande 1896, drygt ett halvt sekel tidigare. Fotografen är okänd liksom vilka personerna är men bilden kommer från Vänersborgs Museum. De har ordnat en ordentlig julkrubba och två julgranar i den här familjen!


Här får barn och barnbarn vara med, skulle jag tro. Visst är de lite gladare allihop med småbarn omkring sig. Lite mer avslappnat, men säkert var det högtidligt nog för barnen i sjömanskostymer och fina förkläden. Är det någon som känner igen familjen?


Jag avslutar med en bild från Nordiska Museet som visar julfirandet i en okänd borgerlig familj kring år 1900. Bevarade äldre fotografier visar förstås oftast högreståndsmiljöer, alltså inte de fattiga torpare och backstugusittare många av oss har i våra anor. För de blev ju inte fotograferade. Men ibland önskar jag att jag hade kunnat se hur de verkligen hade det. Hoppas de fick lite julgröt och lite extra god mat på bordet i alla fall. I den här familjen ser de ju ut att ha det trivsamt. Fotografen är okänd, jag undrar vem det var som råkade befinna sig här med en kamera under julhelgen. Kanske en tonåring i familjen eller en annan släkting?

 

Fortsätt läs mer
  1300 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
jul
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
God fortsättning Eva. Själv har jag utnyttjat ledigheten till att bl.a läsa din nya, utmärkta bok "Släktforska om sjöfolk". En sed... Läs mer
tisdag, 26 december 2017 10:45
Eva Johansson
Bengt! Tack för din kommentar! Vad roligt att du har nytta av boken. Lycka till med din fortsatta forskning!
tisdag, 26 december 2017 20:05
1300 Träffar
2 Kommentarer

Julfunderingar

DECO-796

Ånej, första december redan?
Vad ska vi göra, hur ska vi hinna?
Mörkret går upp och solen i nedan
Var står nu farfars julklapp att finna?

Kakor ska bakas, skinkan ska rostas
Hinner man frissa om håret i tid?
När var det julkorten skulle postas?
Glashalt på gatan, julglögg på glid!

Nej, inte den granen, den är för stor!
Glömde jag fikonen? Gå tillbaka…
Krubban blir pyntad fast gräset knappt gror
Bort från spisen, till jul får du smaka!

Äntligen julafton, nu kommer folk!
Granen blev verkligen vacker i år
Kalle på teve, Feldreich som tolk
Dignande julbord, ät allt du förmår!


Vad var det man hade tänkt att få gjort?
Året försvann ju,  det knallar och går
Somt blev väl roligt och somt blev till lort
Men… riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Önskar Helena
Med fåglar

Fortsätt läs mer
  871 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Vilket trevligt rim!
torsdag, 11 januari 2018 10:25
Helena Nordbäck
Tackar!
torsdag, 11 januari 2018 14:48
871 Träffar
2 Kommentarer

Kungen är död!

MIHAI-kollage_20171217-202246_1

Det var den 5 december 2017 han, 96 år gammal, insomnade i sitt hus i Aubonne i Schweiz: H.M. Kung Mikael av Rumänien, den kanske allra siste av huvudpersonerna i Andra Världskriget. Men hans otroliga levnadshistoria går längre tillbaka än så. Redan 1927 (smaka på den!), sex år gammal, ärvde han den rumänska tronen efter sin farfar, Kung Ferdinand. Egentligen var det hans far, Kronprins Carol, som borde ha tillträtt, men eftersom denne hade uppfört sig illa hade han blivit struken ur tronföljden. Tre år senare kom Carol emellertid tillbaka, avsatte sin son, och intog själv tronen som Kung Carol II. Tio år senare blev han ånyo avsatt, denna gång av diktatorn Antonescu, som tvingade honom att abdikera till förmån för sin son. Om vad som sedan hände kan ni läsa i det kåseri med namnet "Unde este Suedezul" som jag 2007, efter ett personligt möte med majestätet, författade för Nättidningen Rötter. (se nedan)

I lördags begrovs den gamle Ex-Kungen i sitt älskade hemland. Stora människoskaror hade samlats för att ta farväl av sin tidigare regent. Från Europas alla hörn kom nuvarande och tidigare statsöverhuvuden, däribland Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, för att hedra den bortgångne. Till och med den Rumänska regeringen, som under mer än ett halvsekel behandlade honom som vore han nationens fiende, fanns på plats.

Några genealogiska nedslag kring Kung Mikael, eller MIHAI, som han kallades i Rumänien, kan kanske vara av intresse:

  • Han föddes den 25 oktober 1921 på slottet Peles nära Sinaia, norr om Bukarest.
  • Fadern var som sagt den blivande Kung Carol II (1893-1953) - modern Prinsessan Helena av Grekland (1896-1982). Äktenskapet slutade med skilsmässa 1928.
  • Kung Mikael tillhörde ätten HOHENZOLLERN - samma släkt som regerade i Preussen och Brandenburg och som kom att förse Tyskland med tre Kejsare; Wilhelm I, Fiedrich III och Wilhelm II.
  • Han var barnbarns barnbarn på två sätt till Drottning Victoria av England (1819-1901): Dels genom dennas dotter Vicky (1840-1901), som blev Tysklands Kejsarinna i 99 dagar och vars dotter Sofia av Preussen (1870-1932) gifte sig med Kung Konstantin I av Grekland och därmed blev mormor till Mikael - men också via Victorias son, Alfred (1844-1900) , Hertig av Edinburgh och av Sachsen-Coburg och Gotha, vars dotter Marie (1875-1938) gifte sig med Ferdinand av Rumänien, blev drottning av detta land och farmor till Mikael.
  • Han var också barnbarns barnbarn till Kong Christian IX av Danmark (1818-1906), via dennes son, Kung Georg I av Grekland (1845-1913), och sonson, Kung Konstantin I (1868-1923), Mikaels morfar.
  • Den 20 november 1947 var han gäst vid blivande drottning Elisabeths bröllop med Löjtnant Philip Mountbatten, som trots att de var födda samma år (1921) tillhörde två olika generationer den grekiska kungafamiljen. Philip, var (och är) egentligen Prins av Grekland och Danmark, samt kusin till Mikaels mor, Drottning Helena av Rumänien.
  • Mikaels antavla består av idel ädel adel, men med några aparta inslag ... Det handlar om två "mesallianser", framtvingade av Napoleon Bonaparte, Fransmännens kejsare. 1806 giftes arvprinsen Karl av Baden bort med Stéphanie de Beauharnais, avlägsen släkting till Kejsarinnan Joséphine, och två år senare tvingades arvprinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen att gifta sig med en släkting till Napoleons svåger, Joachim Murat. Kung Mikael härstammar från båda dessa par. 
  • Även ätten Romanov förekommer flitigt i Mikaels antavla. Dels var hans farmors mor Storfurstinnan Maria Alexandrovna av Ryssland (1853-1920), dotter till Tsar Alexander II, dels var hans morfars mor Storfurstinnan Olga Konstantinovna av Ryssland (1851-1926). Dessa båda var kusiner och barnbarns barn till Kejsarinnan Katarina II - Katarina den Stora.
  • Hade Mikael också några svenska förfäder. Mja... Inte inom huset Bernadotte, och knappast heller inom huset Holstein-Gottorp, även om det senare har ett stort antal ättlingar i Baden och i Ryssland, men förvisso inom huset VASA. Hur många? Det får bli en uppgifter för mina läsare att bena ut!

Nu till veckobrevet från 2007:

b2ap3_thumbnail_Regina-Maria_38.jpgb2ap3_thumbnail_Regina-Maria_38.jpg

Unde este Suedezul?

Det var så han sa, Kung Michael av Rumänien, 86, när han på väg ut från evenemanget plötsligt vände sig mot entouraget med denna fråga: Unde este suedezul?  Det betyder: Var är svensken? Och svensken var alltså lilla jag, närvarande vid lanseringen av min senaste bok, Marie of Romania – Images of a Queen, som någon timma tidigare inför det rumänska kungaparet och ca 130 intresserade och nyfikna presenterat bildalbumet om kungens farmor, den romantiska och talangfulla Marie av Edinburgh, Rumäniens kronprinsessa och drottning.

Snabbt knuffades jag fram för att byta några ord med denne vördnadsbjudande monark, unik i sitt slag, världens kanske mest historiske ännu levande personlighet och tidsvittne. Han är överlevaren, det sista statsöverhuvudet från andra världskriget, samtida med Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Född 1921, kung första gången 1927, avsatt av sin far 1930 för att sedan för andra gången bestiga tronen 1940, mitt under brinnande krig och under den tyskvänlige fascistdiktatorn Antonescus skräckvälde.

23 år gammal genomför Kung Michael en statskupp, avsätter diktatorn och ansluter omedelbart Rumänien till alliansen mot Hitler, en oerhört modig insats, som enligt historikerna torde ha förkortat andra världskriget med upp till ett halvår. Rumänien försåg nämligen den tyska krigsmaskinen med olja, något som omedelbart upphörde efter statskuppen. Vad detta kan ha betytt i form av minskat mänskligt lidande, stopp för judeutrotningen och andra hemskheter kan man bara spekulera i.  

Trots kungens på många sätt avgörande insatser svek västmakterna honom skamlöst efter kriget, och lät ryssarna marschera in i hans land. Till att börja med var han så populär att inte ens den nya kommunistiska regimen vågade avsätta honom. Han var en folkhjälte, och som sådan ärades han vid de obligatoriska röda paraderna och uppställningarna, jämsides med stora porträtt av Lenin och Stalin. En kung under hammaren och skäran. 1947 tvingade dock kommunisterna honom under pistolhot att abdikera, varefter han gick i en 50-årig landsflykt. Ingenting fick han med sig, utan blev tvungen att försörja sig med än det ena, än det andra, som kycklingfarmare, flygplansmekaniker och börsmäklare.  

1989 störtades Rumäniens förfärlige diktator, Nicolae Ceausescu, och många hoppades då att ex-kungen skulle komma tillbaka och tillsammans med de progressiva krafterna i landet leda Rumänien ut ur misären och förtrycket. Tyvärr sjanghajades revolutionen av ett gäng kvardröjande kommunister, varför kungen fick vänta ytterligare ett decennium innan han på allvar kunde återvända till sitt land. Den nya regimen har bett om ursäkt för den behandling han utsattes för, betraktar honom som en f.d. statschef och har för några år sedan givit honom ett litet residens samt ställt en liten stab till hans förfogande. Hans äldsta dotter, Margarita, en gång påtänkt som blivande drottning i både England och Sverige, bor numera permanent i Rumänien och arbetar intensivt med sin egen stiftelse, Princess Margarita Foundation, för att lindra nöden bland Rumäniens miljoner fattiga, särskilt när det gäller alla gatubarn och barnhusbarn.

Och vad frågade då kungen ”suedezul”? Jo, hur det kunde komma sig att en svensk intresserade sig för Rumänien och det rumänska kungahuset. Jag berättade då för kungen att det finns en rad genealogiska kopplingar mellan det svenska kungahuset, både via den gamla Vasa-dynastien och den nya med namnet Bernadotte, och huset Hohenzollern, som den rumänska kungafamiljen tillhör. Jag gav några exempel, varpå den livliga och alerta Drottning Anne fyllde på med flera. Jag dristade mig också att nämna att jag själv, liksom kanske ett tusental andra svenskar faktiskt är släkt med henne på relativt nära håll – åtminstone ur ett släktforskarperspektiv. 

Drottningen häpnade! 

Fortsätt läs mer
  7765 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Glömde i hastigheten en koppling till det svenska kungahuset: Den Stéphanie de Beauharnais, som blev Storhertiginna av Baden och s... Läs mer
måndag, 18 december 2017 11:10
Johan Eriksson
"Till och med den Rumänska regeringen, som under mer än ett halvsekel behandlade honom som vore han nationens fiende, fanns på pla... Läs mer
onsdag, 20 december 2017 19:54
7765 Träffar
2 Kommentarer

Var det skillnad på en ryttare och en husar?


Husarer från Västergötland från Indelningsverkets tid. Jag letade efter bilder på skånska indelta husarer men hittade ingen med public domainlicens. Dessa är från Karlsborgs fästningsmuseum. Alla husarer hade väl ganska tjusiga uniformer?

Den senaste veckan har jag släktforskat om en ingift släktings släkt. Det ska bli en julklapp och eftersom jag vet att hon inte läser min blogg här så vågar jag skriva om detta.

Släkten består i en släktgren av idel soldater. Det här är i norra Skåne och en majoritet av soldaterna kommer från Östra Broby socken och tjänstgör i Skånska husarregementet. I husförhörslängderna kallas de antingen ryttare eller husar. I de äldre längderna är det oftast ryttare och i de yngre husar. Varför är det så?

Är ryttare och husar samma sak eller ändrades deras tjänsteutövning över tid? Eller var det så att man utanför regementena kallade dem för ryttare och att husar var en mer militär term? Det finns ju många torp som heter Ryttaretorpet, men finns det något husartorp?

I husförhörslängderna längre norrut står det oftast soldattorp för det torpet där soldaten bor. Men i Östra Broby finns soldaterna bara under respektive gård och by och det står inte soldattorp nr si och så. Jag har för mig att det är så genomgående. Hade husarerna inte soldattorp utan bodde i vanliga gatehus? Några av dem var också torpare och andra jobbade med annat vid sidan om soldattjänstgöringen, eller efter. Är det någon som vet om det finns soldattorp kvar i Östra Broby socken idag?

Husarerna i den här släktgrenen är minst sex till antalet. En farfar, en far och en son. En morfar och dennes far och ytterligare en morfar. Alla dessa sex dog hemma på roten. Är inte det ovanligt? Borde inte någon ha dött i krig, som så många andra soldater? Den äldste heter Gumme Lindqvist och är antagen 1725. Det är bara den yngste av dem, som heter John Orberg, som antas efter att Sveriges krig tagit slut. Han blev soldat 1832. Däremellan heter de Jon Lindqvist (son till Gumme), Lorentz Orberg som är far till Måns Orberg som är far till John Orberg. Och så är det Johns svärfar Lasse Flink. Var det så att husarerna inte skickades ut i strid i samma utsträckning som andra indelta soldater? Eller hade dessa skånska husarer mer tur än andra?

Vad jag misstänker så är Lorentz Orberg kanske son till en tidigare soldat Orberg och i så fall finns det fler soldater i denna släktgren. Jag har sett en diksussion om det på Scangen men inte hunnit följa upp den och kolla i arkivhandlingarna än.

Ryttarna hade ju egna hästar som också mönstrades vid generalmönstringarna och blev antingen godkända (approberad) eller förkastade (casserad). I de äldre mönsterrullorna beskrivs hästen med färg, ålder och om det t ex är ett sto eller en vallack och om hästen hade någon skada. Något som jag undrar över är om ryttaren hade sin häst med sig hemma på soldattorpet (om han nu hade ett soldattorp?) mellan inryckningar och mönstringar? Eller fanns hästarna kvar på regementet? Om hästen följde med hem, fick den då användas i jordbruket eller var den bara till för ridning?

Sådant här kan en släktforskare fundera på en adventshelg.


Jon Lindqvist i generalmönsterrullan 1787. Bild från Arkiv Digital.


Hans svärson Lorentz Orberg i samma generalmönsterrulla.
Bild från Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  3934 Träffar
  16 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christer Edenfjord
Hej Eva,Visst var det skillnad på ryttare och husarer, titta på Hans Högmans hemsida för klargörande av begreppen. Vad gäller Skån... Läs mer
lördag, 16 december 2017 14:57
Eva Johansson
Christer, stort tack för din information! Finns uppgifterna om krigstjänstgöringen i generalmönsterrullorna? Jag har inte hunnit t... Läs mer
lördag, 16 december 2017 15:33
Christer Edenfjord
Hej igen Eva,jag har ryttare framförallt i Södra Skånska Kavalleriet som anfäder, och har därför lagt ner en massa jobb på kartläg... Läs mer
lördag, 16 december 2017 16:14
3934 Träffar
16 Kommentarer

Kakor efter maten

grankotte

Läser en nutida Kalle Anka till middagen. Det är ganska sorglig läsning. Tidningen är full med ömkligt förklädda moralkakor för barn. Kalle går på klassfest, och det betonas att det spelar absolut ingen roll att man inte är rik, eller har dålig klädsmak, man kan visst vara en bra människa ändå. Och den frodige kommissarie Karlsson på lunch stöter ihop med en vacker flicka, råkar i trubbel och bestämmer sig för att hädanefter ska han ’träna på lunchen’ istället. Musse Pigg råkar ut för en beväpnad skurk, men skurken ångrar sig och ber om ursäkt för att han var dum…

När jag som barn prenumererade på Kalle Anka, var bovarna bovar, äventyren var spännande och humorn befriande galen. Figurerna liknade inte helt och hållet ’vanliga’ människor, och alla vuxna var inte ansvarskännande och beskyddande. Jag minns med stor saknad kusin Knase, och, som bifigur, en polkafriserad jaguar som ständigt blev störd i sin middagsslummer…

Minns också en hembygdsbok jag läste för länge sedan, där en man som var ung på 1930-talet beskrev sin barndom. Hur man från skräphögar plockade bråte, som kunde användas som kälkar, kojbyggnadsmaterial eller för att bygga piratskepp med…. Ungarna var ute sommar som vinter och lekte i skog och mark.

Idag går föräldrar och släktingar in i välmatade leksaksbutiker och köper avancerad elektronisk utrustning för tusenlappar till barnen. Allt är förprogrammerat, installerat och klart. Det saknas bara batterier…

Ibland får man nästan lust att skrika: ’Hecklefjäll! Ge ungarna ett par pinnar, några kottar, och en gammal blomkruka, och dom har uppfunnit hundra nya lekar på en dag!’

Stackars ungar, får de inte ha någon fantasi alls nuförtiden? Men det är kanske brist på fantasi och improvisationsförmåga som krävs, när de växer upp, och får ta del av knapptryckar-samhället. Inga improviserade kojor i skogen, inga iskanerallyn, inga låtsaslekar längre.  Det är kanske lika bra att de sitter inne och tittar på DVD eller spelar dataspel istället. Förresten får de flesta inte gå ut ensamma längre, allra minst ut i skogen. Deras föräldrar tror att där är fullt av pedofiler.

Föräldrarna hör nämligen till en generation som (kanske) har för mycket fantasi….

Slutligen ett litet citat från Albert Einstein: ”Fantasi är viktigare än fakta, för fakta är begränsat, men fantasin spänner över hela världen.”

Fortsätt läs mer
  1154 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Hecklefjäll ! Hu,nu har Helena uppfunnit ett nytt kraftuttryck tänkte jag. Men ack så fel jag tycks ha när jag letar efter ordet ... Läs mer
fredag, 15 december 2017 11:17
1154 Träffar
1 Kommentar

Quatsch-Litteratur

Quatsch-Litteratur

Möt JOHAN JEREMIAS LANGE (1719-1794) - Bleckslagareålderman i Stockholm, bosatt på Västerlånggatan i Gamla Stan, och mycket aktiv inom Tyska Kyrkan. Han utgör också min i särklass största huvudvärk bland samtliga förfäder ... 

b2ap3_thumbnail_Breslau_c1736.jpgb2ap3_thumbnail_Breslau_c1736.jpg

Han föddes 1719 27/8 i staden Breslau i Schlesien, som då var tyskt. Numera ligger hela denna provins i Polen, inklusive Breslau som fått byta namn till Wrocław. Hans föräldrar känner vi inte, men möjligen var fadern den Schuhmachermeister Gottfried Lange aus Breslau, som på sin ålders höst reser till Stockholm för att återse sin äldste son, som han på över 40 år inte träffat. Detta framgår av en dödsnotis i Post- och Inrikes Tidningar, där det också berättas att han varit gift fyra gånger och haft sammanlagt 21 barn, varav sex söner ännu lefva

Tyvärr går det inte att forska vidare i Breslau. Jag har försökt, tro mig ... men det är alldeles omöjligt. Breslau bombades svårt under andra världskriget och de evangeliska kyrkoböckerna blev, till skillnad från de katolska, aldrig säkerhetsfilmade innan katastrofen var ett faktum. Det påstås att kyrkoledningen, säkra som man var på Tysklands seger, vägrade att ställa de gamla böckerna till förfogande för kopiering. Ett annat rykte säger att de skall ha förflyttats till en gammal saltgruva någonstans. Hur som helst, de har aldrig återfunnits och därför kommer jag förmodligen aldrig längre med mina centraleuropeiska anor.

Johan Jeremias Lange kommer till Stockholm i början av 1740-talet, vinner burskap och gifter sig 1745 med Barbara Dorothea Wittich (1726-1770) - dotter till en annan Breslau-född bleckslagare, Samuel Wittich (1695-1744). I äktenskapet föds 11 barn, varav 5 dör som små. Av de återstående blir sonen Johann Benjamin Lange (*1747) bleckslagaregesäll och vistas enligt bouppteckningen efter modern 1771 i Norrköping. I faderns bouppteckning 1794 nämns han inte alls. Näste son är Johan Jeremias Lange d.y. (*1751) - som får betecknas som familjens svarta får. Han utvandrar till Norra Amerika, innan det egentligen gick att göra så, och slår sig ner i staden Philadelphia, där han gifter sig och får ett eller flera barn. Plötsligt överger han sin familj och återvänder till Stockholm, vilket gör fadern rasande. Det blir storgräl och till sist får sonen lova att återvända till familjen i Philadelphia, får en öm faders förlåtelse och kliver på båten. Efter några månader inkommer emellertid ny information, denna gång från London, där Junior har "fastnat" på vägen till Amerika. Inte nog med det, han har också ingått nytt äktenskap (bigami) - vilket får den gamle bleckslagaren att, i akt och mening att göra sonen arvlös, skriva testamente. Det svarta fårets andel skall i stället tillfalla hans i Philadelphia vistande till namn och antal okända barn. Den tredje sonen, Johan David Lange (1760-1816) var "konterfejare" - d.v.s. porträttmålare. Undrar just om det är han som har åstadkommit ingressbilden, porträttet av Johan Jeremias, målat omkring 1770 och som nu finns på Nationalmuseum. 

b2ap3_thumbnail_Forsstrand.jpgb2ap3_thumbnail_Forsstrand.jpg

Hur vet jag allt detta? Förutom bouppteckningen och testamentet finns det faktiskt en oväntad källa, en berättelse författad av historikern och brödskribenten Carl Wilhelm Forsstrand (1854-1928). Denne ovanliga man (läs mer om honom här:   https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14392) författade mängder av personhistoriskt intressanta artiklar, häften och böcker. Särskilt känd är kanske hans bok om "Skeppsbroadeln" (1916), där han i kåserande stil berättar om familjer som t ex Hebbe, Arfwedson, Küsel, Wahrendorff, Koschell, Conradi och Grill. En fortsättning på detta tema "Köpmanshus i gamla Stockholm" (1917) med släkter som Bedoire, Le Febure, af Petersens, Nettelbladt och Schön samt "Storborgare och stadsmajorer" (1918) där ljuset riktas mot bryggarfamiljen Westman, släkten Westin, Jurgen Müller och gulddragarna Oldenburg.

Forsstrands författarskap tål kanske inte en akademisk inspektion och ibland skarvar han hejdlöst. Han har dessutom dåligt rykte, eftersom han i unga år fifflade med offentliga medel och faktiskt fick krypa in på Långholmen under några år. Men ändå, hans berättelser innehåller en rikedom av detaljer och ögonvittnesskildringar, som annars hade gått förlorade men som genom hans flitiga penna räddats åt eftervärlden.

Minsann har han i en av de många böckerna också en sida om den gamle Åldermannen i Bleckslagareämbetet, Johan Jeremias Lange. Hur kan detta komma sig? Så välkänd var väl aldrig, denne Johan Jeremias. Nej, men han var faktiskt en smula släkt med författaren (bara en smula). Forsstrand var son till sekreteraren hos ståthållarämbetet på Stockholms slott, hovintendenten Johan Fredric Forsstrand och dennes första hustru Sophie Christina Amalia Malmberg. Efter hustruns död gifte Johan Fredrik Forsstrand emellertid om sig med Augusta Wilhelmina Björkman (1810-1888), som var dotterdotter till Johan Jeremias Lange. Carl Forstrand umgicks därmed, såsom Augustas styvson, säkert med olika delar av släkten Lange och fick till sig de berättelser och skrönor som vi får förmoda fanns bevarade hos dessa.

Sensmoralen i denna blogg är således denna:

Förakta inte de tryckta verken, inte ens den genre som i Tyskland brukar kallas "Quatsch-litteratur", med opålitliga författare och bristfälliga källförteckningar. Här och var gömmer sig guldkorn, som du inte hittar någon annanstans. 

b2ap3_thumbnail_Guldkorn-till-hemsidan.jpgb2ap3_thumbnail_Guldkorn-till-hemsidan.jpg

 

 

Fortsätt läs mer
  2312 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Thomas Fürth
Den som är medlem i GF och vill får reda på litet mer om släkterna Forsstrand och Björkman kan gå in på GFs hemsida http://www.ge... Läs mer
måndag, 11 december 2017 15:22
Bo Nordenfors
Se där, "Köpmanshus i gamla Stockholm" med släkter som Bedoire med flera.En fosterson till min farmors föäldrar hade bland sina do... Läs mer
tisdag, 12 december 2017 18:25
2312 Träffar
2 Kommentarer

Kolla alla vägar!

För ett tag sedan letade jag efter uppgifter om min farfars farfars farfar soldaten Lars Larsson Lind. Sedan tidigare hade jag en uppgift att han föddes 1765 i Västra Tunhems socken i Älvsborgs län. Jag vet också att han var soldat i Gärdhems socken som vuxen. Men fick han fler barn än sonen, min ana Lars Larsson som föddes 1792? Och när dog Lars Lind och hans hustru Maria Jonsdotter?


Lars Linds födelsenotis 1765. Bild från Arkiv Digital.

Eftersom det inte finns någon husförhörslängd i Västra Tunhem eller Gärdhem före 1813 har jag använt mig av databasen Släktdata för att söka efter mina gamla släktingar. Det är ett ypperligt hjälpmedel men givetvis gäller att alltid gå till kyrkboken och kolla varje uppgift. Glöm inte det!

Tack vare ett syskons vigselnotis i kyrkboken kunde jag nysta upp vad som hände familjen.

Flera sökningar hos Släktdata ger mig följande resultat:
- Soldaten Lars Larsson Lind gifte sig den 1 november 1791 med pigan Maja Jonsdotter.
- Den 15 juni 1792 föddes sonen Lars, min ana, vilket jag visste sedan min tidigare forskning. De bodde då i Bastorp.
- Den 26 juli 1795 föddes Beata och den 20 mars 1798 föddes Anna Stina i Bastorp och båda hade samma föräldrapar som Lars. Så rimligtvis är detta syskon till min ana Lars.
- När jag sökte efter Lars Linds vigsel med Maria fick jag också en träff på en vigsel mellan änkemannen avskedade soldaten Lars Lind från Baggården och Anna Andersdotter från Bohl den 5 juli 1806 i Gärdhems socken. Är detta min ana? Första hustrun var i så fall död före 1806.
- En Maria Jonasdotter med rätt ålder (40 år) dog den 22 januari 1805 i Gärdhems socken, men hemmahörande på Sölte (troligen Sylte) Vaktekullen.
- Men hur länge levde Lars själv? En torpare med namnet Lars Lindh dog den 3 maj 1809 i Gärdhems socken.

I kyrkböckerna hittade jag och kunde kontrollera samtliga träffar. En sökning i Centrala Soldatregistret berättar att Lars Lind antogs som soldat i Västgöta Dals regemente 1791 och fick avsked 1802. Än har jag inte kollat generalmönsterrullorna men ska göra det.

Barnen föddes ju i Bastorp men vid Marias död 1805 ska de ha bott i Sylte. Vid Lars omgifte 1806 bodde han i Baggården och den torpare med namnet Lars Lindh som dog 1809 bodde i Fåstorps hage och var 46 år, enligt Gärdhems dödbok. Är det han? Jag är inte 100 procent säker men det förefaller rimligt. Åldern stämmer nästan, han skulle varit 44 år gammal i stället. Men någon annan Lars Lindh hittar jag inte i dödboken inom den tid han borde ha dött.

Det är nämligen så att hans änka, andra hustrun Anna Andersdotter, gifte om sig 1811, vilket jag senare fick veta och som jag tar som en bekräftelse på att denne Lars Lindh är den rätte även om han bodde på ett ställe jag inte tidigare stött på.

När jag hittat denne döde Lars Lindh ville jag ta reda på vad som hände med barnen. De var ju ganska små när de blev föräldralösa, åtminstone flickorna. Jag följde min egen ana, sonen Lars, bakåt så långt det gick i husförhörslängderna. Jag kom till den näst första i Gärdhem, A:I2, där han finns på sidan 11 då han var dräng på Galltorp när han gifte sig 1819. Där står det att han är inflyttad 1819 från R. R??!! Vad betyder det? Jag kollade i Rustorp där han senare bodde men hittade honom inte. I stället för att söka planlöst på alla ställen på R följde jag hans syster Anna Stina i husförhörslängderna bakåt för att se varifrån hon kom. 1813 var hon ju fortfarande ett barn och borde ha bott i en fosterfamilj, kanske ihop med de äldre syskonen.


Sonen Lars Larsson gifte sig 1819 med Ingrid Olofsdotter, då han var dräng i Galltorp. Bild från Arkiv Digital.

Ganska snart såg jag att Anna Stina gifte sig i november 1831 med Anders Bengtsson. I vigselboken står det att hennes giftoman var fosterfadern Johannes Jonsson i Hökemossen. Bingo! Och när jag hittade henne i husförhörslängden där står det att hon var hans styvbarn och att hustrun var Anna Andersdotter, som alltså egentligen var syskonens styvmor och hade gift om sig. Dessutom fanns en styvson Andreas Larsson, född den 28 november 1807. I födelseboken står det att Andreas föräldrar var Lars Larsson och Anna Andersdotter i Artorp. Alltså ytterligare ett nytt boställe. Men Annas nya äktenskap bekräftade att Lars Lind måste ha dött mellan 1807 och 1810 (Anna hade gift om sig den 1 januari 1811).


Vigselboken när Anna Stina gifte sig berättar att hon hade en fosterfar som hette Johannes Jonsson och bodde i Hökemossen. Bild från Arkiv Digital.

Jag var först lite skeptisk till om torparen Lars Lindh i Fåstorps hage kunde vara den rätte. Men soldat var han ju inte efter 1802, att han blev torpare är väl sannolikt. Och uppenbarligen hade de flyttat runt en del eftersom yngste sonen fötts i Artorp. Senare hittade jag även en dödsnotis för flickebarnet Larsdotter Lind, död den 2 mars i Artorp och tolv år gammal. Om hon är dottern Maria vet jag inte säkert, men Maria fanns i alla fall inte med i Annas nya hem på Hökemossen. Familjen skulle i så fall ha flyttat mellan den 2 mars och 3 maj, när Lars Lindh dog, vilket de så klart kan ha gjort.

Storebror Lars, som är min farfars farfars far, fanns inte på Hökemossen, så honom får jag leta efter någon annanstans. Men jag har ju i alla fall sett att de yngre syskonen blev omhändertagna. Lars var nästan 17 år när hans far dog så han var nog redan ute och tjänade dräng.

Kör du fast? Glöm inte kolla alla vägar, till och med syskonens vigselnotiser.


Fortsätt läs mer
  1694 Träffar
  0 Kommentarer
1694 Träffar
0 Kommentarer

Vår tids vidskepelse

Vår tids vidskepelse

Som nybliven släktforskare, brukar man efter en tid bli lite mätt på ”född-vigd-död, född-vigd-död”-frossande i kyrkböcker, och vilja vidga vyerna (många "v" där). Man kanske börjar försjunka i gamla kartor eller snoka efter gamla porträtt.

Det är nu hembygdsböckerna brukar göra entré i släktforskarens liv. Det är i hembygdslitteraturen som de bortglömda tomtgränserna, de gamla fisketraditionerna och de lokala ”originalen” vaknar till liv igen!

Ett tema som ideligen återkommer i hembygdslitteraturen, är folklig vidskepelse. Hade någon dött en onaturlig död, kastade man upp en rishög för att den döde inte skulle gå igen, man skulle hålla sig väl med gårdstomten för att inte bli utsatt för dennes vrede, och liknande. Man trodde på troll och gastar, sådant som gamla farmor eller morfar berättade om under mörka vinterkvällar. Och berättelserna fördes vidare generation efter generation. En del sägner har kunnat följas flera hundra år tillbaka i tiden.

Men i slutet av 1800-talet började tidningar bli var mans egendom. Tåget och senare bilen medförde allt längre resor, och sedan kom radion. Folk fick allt vidare perspektiv. De gamla spökhistorierna och vidskepelsen bleknade bort. Visst, vem av oss har inte spottat tre gånger om en svart katt korsat vägen? Och visst undviker man att gå under en stege (om också mer för att inte riskera att få den i huvudet än något annat). Men troll, tomtar och gastar ler de flesta av oss lite överseende åt, när vi läser om det i hembygdsböckerna.

Men... hur är det egentligen med vidskepelsen i vår egen tid? Tidningarna, som hjälpte farfar och mormor att ta kål på de gamla spökena, gav också oss i följande generationer nya. För tillsammans med tidningsnotiserna, kom alla annonserna. Nya revolutionerande jordbruksmaskiner, fantastiska mirakelmediciner som botade allt, och så småningom otroligt behändiga hushållsprylar, kunde farfar och mormor läsa att de inte längre kunde klara sig utan. Och stod det så i tidningen, så var det väl sant....

annonser_idun.jpgannonser_idun.jpg

Idag är det nästan mer annonser än reportage i tidningarna, och vidskepelsen frodas. Särskilt om en ”kändis” sägs använda en viss produkt – då måste du också köpa den!

Eller..?

Det finns idag hela tidningar med mode och design, som berättar för dig att du måste ha ett par sönderrivna jeans för tvåtusen kronor, eller köpa den designade osthyveln XXy, av den kände designern Kalle K.

Jag måste erkänna en sak: jag förstår det inte. Jag förstår inte varför ett par aldrig så professionellt sönderrivna jeans ska kosta tvåtusen kronor, när jag kan köpa ett par hela för bara tvåhundra. Och inte förstår jag varför den designade osthyveln för trehundra spänn ska vara bättre än den jag köpt i billighetsbasaren för tjugonio och nittio.

Men å andra sidan förstod kanske inte folk förr i tiden varför de skulle spotta om de såg en svart katt eller undvika att gå under en stege heller.

Fortsätt läs mer
  2000 Träffar
  0 Kommentarer
2000 Träffar
0 Kommentarer

Knappast oviktig personhistoria

Knappast oviktig personhistoria

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram böcker som Släktforskarens lilla faktabok ett och två och Svenskamerikaner (tillsammans med Ted Rosvall). Emellanåt skriver han även för Släkthistoriskt Forum och Rötter.

Vi människor har i alla tider på olika sätt uttryckt samhörighet med andra genom till exempel klädseln. Du kan uttrycka välstånd (dyra märkeskläder), politisk tillhörighet (t-shirt med Che Guevara), religion, släktband (exempelvis de skotska klanerna) eller visa vilket idrottslag du hejar på genom val av kläder. Det kunde också visa att man tillgodogjort sig kunskaper (civilingenjörsring) eller utfört någon prestation (simborgarmärke). Hur någon är klädd och utsmyckad kan säga ganska mycket om personen. Foton på släktingar kan därför ibland ge ytterligare informationen om personen i fråga.

När jag gick på gymnasiet i Huskvarna i början på 1980-talet var det väldigt inne att bära knappar med olika budskap – seriösa och oseriösa. Knapparna speglade ofta personens åsikter genom politiska budskap som ”Löntagarfonder helknäppt” och ”Avveckla kärnkraften men med förnuft”. Min favorit var nog knappen med texten ”Stoppa knapphysterin”.

Det här var inget nytt, för knappar (även kallat pin, rockslagsmärke eller badge), av olika slag har burits länge. Vanligt var att märket nålades fast i kavajslaget. De märken med en flera centimetrar lång nål, som idag upplevs som väldigt opraktiska, var främst avsedda för kavajen/rocken. Äldre märken var oftast mindre och av bättre kvalitet än senare tiders stora, massproducerade knappar.

Eftersom knapparna inte tog någon plats sparades de ofta undan i en burk eller på en märkessköld på väggen. Därför är det vanligt att de faktiskt finns bevarade. Vet man vem som ägt märkena kan man få en bild av denne som kanske inte varit möjlig annars.

Själv är jag något av en samlare och genom åren har jag samlat på mig märken från olika håll. Redan som liten tog jag tacksamt emot märken från äldre släktingar. Till skillnad från många andra barn var jag rädd om märkena – vilket jag är tacksam för i dag. I mina burkar i källaren har jag religiösa märken från frikyrkor, politiska märken – allt från Sveriges Kommunistiska Parti till Högerpartiet, från riksdagsval till folkomröstningar. Det finns minnesmärken från kungliga jubileer som tyder på att innehavaren var monarkist – ett märke från Republikanska Föreningen tyder på det motsatta. Idrottsmärken visar på de föreningar som ägaren varit aktiv i eller varit anhängare av. (Ofta är detta föreningar som inte längre existerar). Det är märken från hemvärnet, hembygdsföreningar, fackföreningar, intresseorganisationer och välgörenhetsorganisationer. Reklamknappar från bilföretag kan indikera på vilken bil som ägts (här är också det vanligt med nyckelringar till bilnycklarna). Märken med motiv från turistorter visar vart semesterresan bar av. Märken med artister visar till exempel vilken musik det lyssnades på.

Att få veta så mycket som möjligt om släktingar som inte längre är i livet är lite av ett pussel. Att titta bland ärvda knappar kan var en pusselbit bland många andra.

gymnastikklubb.jpggymnastikklubb.jpg

Bild: Falköpings 1:a Gymnastik-klubb 1895, ledare fanj. m.m. J.A. Ahlberg. Stående, från vänster: John Swedmark, Fr, Bohman, Gustav Andersson, en provisor, Sigurd Johanson, David Bohman, J.V. Ander, David Holmblad, Aron Holmblad, Elias Westlin, Torsten Haglund, Hjalmar Lundin och Knut Nilsson. Liggande från vänster: Primus Forss, Arvid Jakobson, John Tengbom och Karl Warenberg (Ahlbergs). Bildkälla: Falbygdens museum.

Fortsätt läs mer
  1393 Träffar
  0 Kommentarer
1393 Träffar
0 Kommentarer

Hur många kan det bli?

Tittar i ett nummer av Angeläget, Sveriges Släktforskarförbunds informationsblad till anslutna föreningar, och ser att det finns ungefär 70 000 medlemskap i anslutna föreningar. Hur många personer det blir kan säkert diskuteras under många och långa kvällar. Att det finns personer som är med i mer än en förening, det är helt klart, men hur många och vad blir nettoeffekten av en sådan räkning?

b2ap3_thumbnail_Angelget.jpgb2ap3_thumbnail_Angelget.jpg

Egentligen en sån där ”onödigt vetande” sak, har ju ingen praktisk betydelse om det blir 45, 50 eller 60 tusen personer. Många är det och förhoppningsvis ska det kunna bli ännu fler när det nu kommer det ena efter det andra programmet i TV med anknytning till sånt som släktforskare sysslar med. Att de tio amerikanerna som visas upp engagerar, det ser jag. En del blir glada men andra lite missnöjda. På torsdag börjar en serie, Bye bye Sverige, som ska försöka beskriva emigrationsproblematik. Vad det blir det får vi se, men förhoppningsvis väcker det tankar och frågor som kan få svar bland de runt 170 föreningar som finns över hela landet. Även om många vårprogram är spikade så går det kanske att lägga in en eller flera emigrantäventyr, så att frågorna kan få ett svar. En härlig utmaning, jag hoppas inte det ses som en belastning.

b2ap3_thumbnail_Namnls.jpgb2ap3_thumbnail_Namnls.jpg

Jag var på Dramaten häromkvällen, Ola Larsmos Swede Hollow har satts upp och spelas på ett för mig nytt sätt. Lokalen, som kallas Elverket, innehåller ett antal spänger som löper i hela lokalen. Publiken placeras på golvet, kuddar finns, och blir därmed en del av föreställningen. Rollfigurerna rör sig, de finns bakom, framför, ovanför och ibland sittande på kudden bredvid. Jag blev en del av föreställningen, jag var med nere i dalen, med den förorenade bäcken, jag kände hur det var att gå uppför trappan till världen ovanför. Jag kände tröttheten efter en dags hårt arbete, fick vara med i den smärta som förnamns men också uppleva de glädjestunder som fanns. Kanske inte så många, men innerliga. Att som gammal man sitta på en kudde i tre timmar är kanske inte det optimala, men det som förundrade var att tiden bara flög iväg, det var en upplevelse av sällan skådat slag. Det var en paus, visst var det så, men då hördes diskussionerna och funderingarna om de egna emigranternas öde. Var det så för morfars farbror, hur gick det för släkten och liknande. Hade lust att ställa mig upp och inbjuda till en emigrantforskningskurs, men det blev inte av. Men kanske kan Swede Hollow vara en inkörsport till medlemskap, vad vet jag.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Började bloggen med antalet anslutna släktforskare, den siffran som vi inte är så säkra på. Men jag är säker på att det snart finns lika många DNA-testade i Sverige som det finns släktforskare. Nu vet jag också att alla som är testade inte är forskare, utan är testade av någon släkting eller god vän som behöver uppgiften i den egna forskningen, men antalet är intressant. Det är inte helt lätt att hitta den exakta siffran eftersom testföretagen inte släpper all information, men genom de kanaler som finns så kan jag med stor sannolikhet säga att det i dagsläget finns en bra bit över 40 000 test där adressen på den testade finns i Sverige. Nu finns det säkert ett antal som testat sig hos flera bolag, men det kan inte vara så många att det påverkar i någon större skala. Just nu är det rea hos de flesta företagen och ökningen av antalet testade är enorm.  Snart finns det fler testade i Sverige än det finns de som är medlemmar i förbundets medlemsföreningar. Tänk vilken bas för släktforskarföreningar, att suga upp alla dessa och få dem intresserade av föreningen. Många är nog redan med, men det finns en stor grupp som det gäller att locka. Har du bra tips på hur det kan gå till, så kan du skriva i kommentarsfältet.


Swede Hollow – pressbild
Foto Sören Vilks
Fortsätt läs mer
  2099 Träffar
  0 Kommentarer
2099 Träffar
0 Kommentarer

Veckans namn: GABRIEL

Veckans namn: GABRIEL

I fredags döptes allra, allra minsta lilla prinsen i Drottningholms slottskapell. Namn och titel hade han redan fått; GABRIEL CARL WALTHER och HERTIG AV DALARNA. Gabriel är verkligen inte något vanligt namn i kungliga sammanhang - finns bara en handfull exempel - men även i övrigt förefaller detta namn vara rätt sällsynt. Låt oss kolla med några lätt tillgängliga källor:

  • Sveriges befolkning 1880          2.864
  • Sveriges befolkning 1890          3.099
  • Sveriges befolkning 1900          3.424
  • Sveriges befolkning 1910          3.485
  • Sveriges befolkning 1970          2.441
  • Sveriges befolkning 1980          2.869
  • Sveriges befolkning 1990          3.485

Om man jämför med ett vanligt namn som JOHAN inser man hur stora skillnaderna är mellan ett vanligt förekommande och ett ovanligt namn. Johan hade t.ex. 1890 383.276 representanter, 1990 159.679 (Johannes ytterligare 46.000). Namnet ANDERS/ANDREAS får vid samma tidpunkter 186.443 respektive 248.935 träffar.

Ofta är det kända personer som påverkar nyblivna föräldrars namnval för sina små. Således fanns det 1990 153 gossar med namnet ELVIS. Hur många ZLATAN vi så småningom får, återstår att se - 1990 fanns det 9 stycken PELÉ ... Även kungliga namn smittar naturligtvis av sig, namn som Désirée och Estelle. På 1800-talet var ESTRID ett hyfsat vanligt namn - men utkonkurrerades effektivt 1905, då lilla prinsessan ASTRID kom till världen.

Tillbaka till GABRIEL. Finns det några förebilder med detta namn? Inte så många. Jag har skrapat i lådan och hittat sju stycken som, förutom Ärkeängeln Gabriel, pryder denna blogg. Vilka är de? Om du vet svaret - meddela då detta i en kommentar i Rötterbloggen, INTE på någon Facebooksida, please ...

Bokpris för första korrekta identifiering av de sju utlovas!  Här kommer de igen:

b2ap3_thumbnail_GABRIEL_20171204-074410_1.jpgb2ap3_thumbnail_GABRIEL_20171204-074410_1.jpg

Fortsätt läs mer
  2595 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Vilken rolig utmaning!3 och 7 var jag verkligen inte säker på, där fick jag leta ordentligt.1. Gavrilo Princip2. Gabriel Romanus3.... Läs mer
måndag, 04 december 2017 09:52
Ted Rosvall
Grattis Anders,Liten bokgåva kommer med posten.MvhTED
måndag, 04 december 2017 15:14
2595 Träffar
2 Kommentarer

Användbara kartor över socknar

Släktforskar du i socknar långt hemifrån kanske du undrar vilka socknar som ligger i närheten. Till exempel om du inte hittar en person i födelseboken så är det ju alltid bra att söka i angränsande socknar, framför allt inom samma pastorat. Då kan det vara bra att veta vilka grannsocknarna är.

Jag har också någon gång råkat ut för att det i en husförhörslängd i en Smålandssocken stått att någon var född i Östergötland, men ingen socken. Sådant händer ju inte så sällan. Men jag såg då på en karta över Smålands socknar att den  socken jag letade i för tillfället gränsade till Östergötland och i en av grannsocknarna på andra sidan länsgränsen hittade jag den jag sökte.

Släktforskarna i Memmings härad i Östergötland kallar sin förening för Memmingsforskarna och har väldigt bra sockenkartor på sin hemsida. Inte bara för det egna länet utan för hela Sverige. De har jag haft mycket nytta av. Stort tack till Memmingsforskarna för detta!

Ett förtydligande kanske behövs: Det är alltså inte kartor över enskilda socknar jag skriver om här utan kartor över alla socknarna i ett län.


Så här ser Memmingsforskarnas kartor ut. Under bilden finns två listor med namn på socknarna, den ena är sorterad i nummerordning och den andra i alfabetisk ordning. Skärmdump från Memmingsforskarnas hemsida.

Ett annat ställe med kartor över församlingarna i de svenska länen hittar du hos SCB, där det finns en atlas som pdf-fil med församlingsindelningar i varje län:


SCB:s församlingskartor är lite annorlunda. Här ser du också kommunindelning. Skärmdump från SCB:s hemsida.

Det kanske finns fler, men det känner jag inte till. Dessa två ovanstående har hjälpt mig många gånger, både i min forskning och när jag velat få en ungefärlig uppfattning om var en släktgren finns jämfört med en annan.

Fortsätt läs mer
  5151 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Eriksson
Riksantikvarieämbetets karttjänst Fornsök är också mycket användbar för att se sockengränserna mer exakt.https://www.raa.se/hitta-... Läs mer
lördag, 02 december 2017 14:26
Eva Johansson
Ted: Tack för det tipset! Den har jag nog också tittat på någon gång. Alla sådana här tips är värdefulla.
lördag, 02 december 2017 14:28
5151 Träffar
2 Kommentarer

Att traska igenom tröskande

Att traska igenom tröskande

Varje gång jag klipper tånaglarna, drar samma tanke igenom skallen: 'Vilken evig tur att jag bara har två fötter. Tänk om du varit tusenfoting, Helena!'

 

Måste dock erkänna att jag inte har en aning om huruvida tusenfotingar klipper sina tånaglar eller inte. De kanske inte ens har några tånaglar, förresten. Finns det någon forskning på det området?

 

Och när jag hunnit så långt i tankarna, brukar tråkgörat med nagelklippning vara klart...

 

På jobbet händer det ibland att jag får mig tillskickat en lista på ett sjuttontal personer som alla är nya medlemmar men inte hunnit med i adressfilen till tryckeriet. Sjutton kuvert med en och samma Släkt och Hävd i, sjutton likadana frankeringar och klisterlappar...

 

Ja, då är det bara namn och adresser som hjälper till att hålla mig vaken och alert genom hela brevhögen. Vad namn anbelangar, så konstaterar jag att vissa föräldrar haft väldigt intressanta idéer när det gäller att välja dopnamn till sina barn, men vi förbigår förstås dessa med diskret tystnad. Föräldrarna kanske är helt oskyldiga, de kan ha haft någon pompös släkting som krävt att barnet skulle uppkallas efter henne eller honom. Och vad gör man, det gäller ju att hålla arvtant eller arvfarbror på gott humör...

 

Adresser kan också vara lite pikanta. 'Vattenstigen'? Oj, hoppas han kan hålla sig torr om fötterna...

 

Som alla, som regelbundet skriver adresser för hand, hatar jag Västra Frölunda (som adressort alltså). Och jag tyckte dessutom att det var omotiverat, tills jag en dag upptäckte, till min stora glädje, att det faktiskt finns ett Östra Frölunda också!

 

Sedan har vi då släktforskningen. När man plikttroget tragglar sig igenom sida upp och sida ner i Mjöldryga husförhörslängd, som saknar ortregister, i jakt på familjen Andersson/Persdotter, så vet vi alla att man MÅSTE försöka hålla sig till att läsa födelseåren. Annars blir man aldrig klar. Men det går ju bara inte, rätt som det är, fastnar man på något litet ord eller en kommentar från prästens sida.

 

En gång var jag på jakt efter en piga vid namn Maria Andersdotter i Uppland. Hittade en lämplig kandidat, men hon var född fel år. Och efter hennes namn, hade prästen skrivit som kommentar: 'kan ingenting'.

 

Efter lite funderande, insåg jag att det nog i första hand gällde katekesen, och annan eventuell boklig bildning. För annars hade väl den stackars pigan varit arbetslös...

 

Och under tiden, medan ögonen automatiskt nagelfarit sidorna upp och ner, hittade jag 'min' piga Maria Andersdotter. Hon hade, sin vana trogen, flyttat vidare till nästa församling.

 

Men till slut gifte hon sig, och då kom jag ikapp henne. Japp, hon visade sig vara min mormors morfars mormor!

 

Bild: Uppslag från husförhörslängd i Arkiv Digitals bilddatabas.

Fortsätt läs mer
  885 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Så sant! Man tragglar sig igenom sida efter sida men fastnar gärna på en massa annat som väcker ens nyfikenhet. :-)
fredag, 01 december 2017 09:23
885 Träffar
1 Kommentar

Välkommen, Mr Death!

Välkommen, Mr Death!

Minns ni den berömda sketchen om "Mr Death" i Monty Python-filmen The Meaning of Life. Några vänner har samlats till en måltid när LIEMANNEN plötsligt knackar på. Ingen i sällskapet förstår att det är döden som har kommit för att hämta dem, utan bjuder in honom varefter en absurd och mycket brittisk konversation vidtar. Till sist överbevisas de om att det är laxpastejen som har haft ihjäl dem varefter de som lydiga spöken snällt följer med Mr Death. 

Idag har vi släktforskare också anledning att hälsa döden välkommen, denna gång i form av den sjunde upplagan av SVERIGES DÖDBOK, som häromdagen släpptes. Tidigare versioner av denna monumentala databas har varje gång hälsats med jubel av släktforskare, historiker och andra normalt nyfikna. Det skall dock sägas att Sveriges dödbok 2017 endast är en förhandsversion inför den finala produkten om kanske ett år eller så.

b2ap3_thumbnail_dodboken_cd_dvd_2017-justerad-3.jpgb2ap3_thumbnail_dodboken_cd_dvd_2017-justerad-3.jpg

Förhandsversionen innehåller 11.3 miljoner poster med uppgifter om avlidna i Sverige från 1860-2016. Frivilliga medarbetare i projektet "Namn åt de döda" har kompletterat databasen med ca: 1.7 miljoner poster från åren 1860-1900, samt hundratusentals tillägg för perioden 1900-1970. Dessutom har tillkommit 285.000 poster från åren 2014-2016 ur Försäkringskassans databas. Cirka 70.000 inskickade rättelser är tillagda och sökbara. [Rötter]

Men, säger vän av ordning, allt detta finns ju redan hos Ancestry, nämligen i deras databas Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1942:

b2ap3_thumbnail_Urval.PNGb2ap3_thumbnail_Urval.PNG

Mja ... Ja och nej och kanske! Till synes börjar Ancestrys dödbok 20 år tidigare, men än så länge förefaller den tidiga perioden bara innehålla ett fåtal poster från en begränsad del av landet. Å andra sidan fortsätter Sveriges Dödbok där Ancestry slutar med ytterligare nästan 75 år (1943-2016). Finns det några andra skillnader mellan resurserna?

  • Valet av källmaterial! Ancestry använder sig nästan uteslutande och svårbegripligen av Statistiska Centralbyråns avskrifter vilka, förutom att vara svårlästa, inte alls är lika fullständiga och pålitliga som originalböckerna. Dessutom är de ju per definition just avskrifter och innehåller därmed en automatisk risk för avskriftsfel. Projektet NAMN ÅT DE DÖDA använde sig i början också av SCB:s avskrifter men det var för att man på många håll förvägrades tillgång till originalkällorna.

 

  • Kompletteringarna! Sveriges Dödbok hade redan från början höga ambitioner och nöjde sig inte med de sparsmakade uppgifterna i dödböcker och avskrifter. Här skulle på olika sätt kompletteras: Födelseort, Namn som ogift, Datum för civilståndsändring och mycket annat. Detta tilltag kritiserades hårt när det begav sig. Fundamentalisterna bland källkritiker menade att det inte är tillåtet att i efterhand förvanska ett källmaterial, inte ens om resultatet blir bättre.  Dessa bonusuppgifter gör emellertid materialet än mer fylligt och sökbart och idag är det knappast någon som piper ... Några motsvarande förbättringar finns inte hos Ancestry.

 

  • Sökbarheten! Ancestrys sökmeny är inte dålig och innehåller flera utmärkta filter och kombinationsmöjligheter. Men ingenting kan jämföras med Johan Gidlöfs geniala och blixtsnabba menyer och funktioner. Här är vi svenskar rejält bortskämda och det är bara att lyfta på hatten för datasnillet på Stockholms Stadsarkiv. Johan har förmågan att se vilka sökbehoven är och sedan snickra ihop de verktyg som behövs. Jag minns när förbundet för ett dussin år sedan skulle ta fram en CD-version av Emigrantdatabasen EMIBAS. Under ett samtal med Johan försökte jag framföra behovet av att, förutom en vanlig träfflista och enskilda poster, också kunna se vilka som reste tillsammans, familjegrupper o.s.v. Några snabba skisser på ett blädderblock och problemet var löst.

 

  • Plocklistorna! Förbundets och Johan Gidlöfs adelsmärke! Denna möjlighet att kunna browsa sig igenom alla namn, även de geografiska, tillför en dimension och en sökbarhet som få andra produkter erbjuder. Med tanke på all de namnvariationer och avskriftsfel som finns, utgör dessa listor ofta skillnaden mellan framgång och motgång.

 

  • Excerpisterna! Med risk för att bli kallad för alla möjliga fula namn, måste det ändå sägas: Svenska excerpister är, måste vara, skickligare på att rätt tyda och tolka svensk text, svenska person- och ortsnamn, än vad aldrig så dugliga medarbetare i Indien eller Pakistan någonsin kan bli. Det behövs "svenska ögon" för att få till goda svenska databaser. Ingen skugga över de flitiga fingrarna i låglöneländerna, men deras utgångsläge är verkligen inte det bästa. Det borde Ancestry och de andra drakarna inse, och snarast tillföra resurser så att åtminstone de värsta grodorna måtte korrigeras.

 

Så välkommen, Sveriges Dödbok 7 (Förhandsversionen) - Välkommen Mr Death!

 

Fortsätt läs mer
  2537 Träffar
  0 Kommentarer
2537 Träffar
0 Kommentarer

Siffrorna berättar om livet

Vill du veta mer om omständigheter och livsvillkor för dina sedan länge döda släktingar finns mycket information hos SCB, Statistiska Centralbyrån.

En sådan skitsak som toaletter, eller dass eller avträde som de kanske oftast sa förr i tiden. Hur var det med det? Några generationer tillbaka, då var det utedass som gällde. I bostadsräkningarna kom det fram hur det låg till. På 1910-talet hade de flesta familjer inte tillgång till eget dass utan delade med andra. Och hur såg det ut 1960? Svaret finns hos SCB.


Utedasset låg bakom vedbacken på Abrahamsgården i Södra Kyrketorp, förmodligen som på många andra gårdar förr. Likadant var det på det gamla torpet vi hyrde för ett antal år sedan. Fotograf okänd. Bild från Falbygdens Museum, Public Domain.

Andra exempel:
Den svenska befolkningen i USA.
Så mycket potatis skördades i Sverige 1940.
Så många hästar fanns det 1918.
Pengars värde förr.
1869 föddes flest barn i september, de som föddes inom äktenskapet. Kanske kan vi ana varför. De flesta utomäktenskapliga barnen föddes på våren.
Livslängdens förändring över tid, illustreras med 100-åriga Maria Pettersson i Uddevalla 1955.
Förr gifte folk sig på vintern.
Statistisk årsbok 1917. Årsböckerna gavs ut varje år och det enklaste sättet att hitta dem verkar vara att googla på "Statistisk årsbok" plus det årtal du är intresserad av. I dessa finns också jämförelser med äldre tider.


Hur många hästar fanns det i Sverige för hundra år sedan? Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.


Vinterbröllop var vanligt förr, som här i Bodums socken i Ångermanland. Foto: Petrus Hedström Ljungö. Bild från Nordiska Museet, Public Domain.

Den svenska befolkningsstatistiken är den äldsta i världen. Staten ville tidigt kunna kontrollera hur stor befolkningen var för att kunna planera samhällsutvecklingen och eventuella krig. Därför inrättades Tabellverket 1749, som blev föregångaren till Statistiska Centralbyrån.

Egentligen började det med Erik Benzelius (1675-1743), biskop i Göteborg och Linköping som kom på tanken att använda kyrkobokföringen för att räkna undersåtarna. Det ledde till att kyrkoherdarna från 1737 skulle skicka in uppgifter om befolkningen till staten, via länsstyrelserna. Prästerna fick i uppgift att skicka in uppgifter om antalet födda, döda och vigda, men också åldrarna på befolkningen och ståndstillhörighet. 1749 visade sig befolkningen uppgå till ungefär 1,8 miljoner människor.

Här finns statistik om befolkningsutvecklingen från 1749 till våra dagar. Bland annat visar den antalet födda och döda och det är en markant topp av döda 1773, med dubbelt så många döda som före och efter. Kanske har du flera i din släkt som dog då? På SCB:s hemsida får vi veta att den här toppen berodde på hungersnöd och sjukdomar, framför allt dysenteri. Det var en mycket större topp än nödåren på 1860-talet.

Jag måste nog erkänna att jag älskar statistik. Att analysera, se skillnader och likheter, utveckling över tid och hur det faktiskt var.

Fortsätt läs mer
  2184 Träffar
  0 Kommentarer
2184 Träffar
0 Kommentarer

Med släktforskning ringande i öronen

Med släktforskning ringande i öronen

Under mina snart tjugofem år som anställd på Genealogiska Föreningen, har jag lärt mig att telefonen är ett viktigt inslag i släktforskarbranschen. Jag lärde mig mycket av min mentor, som var föreståndare för forskarexpeditionen. Han var gammal militär, och när det ringde, for hans hand ut med militärisk precision och högg luren. (Det här var alltså i mitten av 1990-talet). Lika precist var hans 'Genealogiska Föreningen'!

Fast en gång gjorde han faktiskt en miss. På slaget två varje dag, brukade han äta en medhavd frukt, oftast banan. En dag hade han just börjat avverka bananen när det ringde, och av gammal vana högg han luren innan jag hann ingripa.
Någon som försökt säga 'Genealogiska Föreningen' med munnen full av banan?
Han lät som om han var på en tämligen blöt fest. Som tur var insåg han det själv, och bad uppringaren vänta lite....

Så småningom fick jag börja svara i telefon själv. Det var ju lite nervöst i början. Och inte blev det bättre den första dagen jag var ensam på expeditionen och svarade.
Röst i luren: Är det ni som samlar släktuppgifter om folk?
Jag bekräftade att så var fallet.
Rösten: Kan jag komma ner till er och riva sönder alla papper som handlar om min släkt?
Vad svarar man på sådant?
Jag minns inte exakt vad jag svarade, men antagligen försökte jag få lite klarhet i vad som hänt. Det visade sig att personen som ringde hade fått besök av en släktforskare, som hade avslöjat mindre trevliga saker om någon släkting som uppringaren tydligen varit mycket fäst vid. Till slut fick jag personen att lugna sig, och fokusera på att anmäla släktforskaren för hemfridsbrott istället.

Detta skulle kunna föranleda en lång och intressant debatt om vett och etikett kontra släktforskning, men jag fortsätter med telefonminnena.

En sak som man bör lära sig när man passar telefon i yrkeslivet, är att inte ta saker och ting personligt. Jag har blivit utskälld, ifrågasatt och till och med lindrigt sexofredad per telefon i jobbet. Bara att försöka ruska av sig.  Ibland blir man ändå gripen. Som den gången när en kvinna ringde och bad att få säga upp sitt medlemskap. Hon berättade att hon fått stora problem med synen trots flera operationer, och att hon även fått andra hälsoproblem som gjorde att hon inte kunde fortsätta med sin forskning. Hon var mycket sorgsen över detta. 'Jag blir inte bättre' var en återkommande mening i vårt samtal. Henne tänkte jag länge på efteråt. Släktforskning är ju inte någon särskilt fysiskt krävande aktivitet. Tänk att bli så dålig att man inte ens orkar släktforska, och så ändå vara fullt klar i huvudet över detta!

Den absolut konstigaste frågan jag fått per telefon, kom någon gång i slutet av 90-talet, när GF flyttat till Sabbatsbergsparken. Det ringde en man en kväll och frågade: 'Kan man få enäggsfyrlingar?'
Vad svarar man som släktforskare på det? 'Javisst, det går väl bra' ungefär....
Vi enades om att mannen nog var ute efter genetik snarare än genealogi, och ringde av i bästa samförstånd.

Ibland är jag oerhört tacksam över att bildtelefon inte har blivit allmänt förekommande. En dag fick jag ett telefonsamtal från en äldre, vördnadsbjudande medlem. Han berättade att han skulle ordna släktträff på en ö vars namn jag glömt, utanför Norrtälje någonstans. Han hade till denna träff anskaffat en mikrokortsläsare (90-tal igen) och undrade nu om inte vår förenings ordförande, som han ytligt kände, kunde tänka sig att 'komma dit och visa apparaten'....
Meningen var ju korrekt formulerad, men jag blev så fruktansvärt full i skratt att jag knappt förmådde avsluta samtalet. Hursomhelst, vår ordförande hade inte möjlighet att, som han uttryckte sig 'ställa sig på en ö i skärgården och visa apparaten', varför ärendet skrevs ut från GFs agenda.

Några hågkomster som fortfarande ringer i öronen....

Fortsätt läs mer
  2576 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Helena! Vad roligt att du blivit Rötterbloggare. Välkommen i klubben!Jag minns ett rart samtal jag en gång hade med en avlägsen sl... Läs mer
fredag, 24 november 2017 14:41
Helena Nordbäck
Nu äntligen har jag hämtat mitt användarnamn och lösenord, så nu kan jag svara dig, Ted!Tack så mycket! Jag känner igen det där. E... Läs mer
onsdag, 29 november 2017 14:51
2576 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
234 inlägg
Eva Johansson
204 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
38 inlägg
Gästbloggare
18 inlägg