Rötterbloggen
Rötterbloggen

Överklagan eller klagan

Jag har den senaste tiden blivit inblandad i frågor som rör myndighetsutövning och sett hur konstigt det blir ibland. Om individen gör fel, så får den stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Om en myndighet gör fel så får individen stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Konstigt så det kan bli.

Att samtidigt försöka förklara att det finns rättigheter men också en uppsjö skyldigheter blir inte lättare av den enkelriktade skuldbördan, som myndigheten anser sig kunna lägga på den enskilde.  Tänk dig att stå i kontakt med personer som ena dagen säger att de vägrar pratat med dig, för att nästa dag skicka avslag eftersom muntlig information inte lämnats. Det blir fel på det hela då, och inte skapar det förtroende eller respekt heller.

Tänk förr, då var det bättre, inga konstiga tjänstemän som gömde sig bakom brandväggar eller liknande. Det var rak och ärlig kommunikation och alla fick veta vad som fanns skrivet om dem. Bara att gå till prästen och få tillgång till alla uppgifter, och utan hjälp av datainspektionen så kom det årliga utdrag som visade hur duktigt man var. Visserligen användes det lite olika krumelurer för att visa på uppträdande, ordning och läsning, men rak kommunikation var det. Helt annorlunda mot idag.

b2ap3_thumbnail_book.jpgb2ap3_thumbnail_book.jpg

Jag sitter och läser gamla papper, med konstiga bokstäver på, varför fanns det ingen bra font som de kunde ladda ner och använda när de ändå skulle föra sin bok. En del av omdömena borde kanske inte ha skrivits ut och nog var det onödigt att låta det som hände förr, av det lite obehagliga slaget, följa med i bok efter bok. Fast det kan ju vara bra att ha det mesta på ett ställe så det får väl gå för den här gången.

Nu var det nog inte bättre förr, även om det ibland påstås det. Tänk om alla sådana påståenden kunde ställas mot den sanning som fanns då.  Att det finns personer idag som tror att det bara går att fortsätta som förr och då blir vi alla lyckliga. Jag har nyligen fått mig beskrivet hur bra det var att kyrkböckerna låg i kyrkbänkarna så alla kunde se vad som fanns skrivet om hela socknen (så var det i ett TV-program sas det). Och förr var det så bra för då kom prästen med jämna mellanrum och då blev det kalas och efter det visste man allt och det vara bra att veta att de visste rätt saker.

 

När jag försöker peka på att det nog inte var så det gick till, myndighetsutövningen var nog inte bättre då utan det fanns fel och brister precis som nu, så blir jag kallad det ena efter det andra. Här ska inte jag tala om hur det var, utan det vet minsann personen ifråga bäst. En liten försynt kommentar att det kanske är bäst att lära sig lite mer, att inte sitta fast i någon förutfattad uppfattning utan gärna gå till en släktforskarförening för att få höra lite mer eller läsa någon handbok (gärna inköpt via Släktforskarförbundet Bokhandel) slås bort. Kanske ett omöjligt fall, konstigt att de dyker upp både här och där med liknande insinuationer.

 

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpgb2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Att lära sig hur annorlunda det var förr, att referensramarna ändras kontinuerligt och utvecklingen inte alltid är av ondo, det är något som blir uppenbart när man släktforskar. Det är en fröjd att se hur pusselbitarna faller på plats när det som ser konstigt ut i boken får sin förklaring. Att sätta uppgifterna i sitt rätta sammanhang och förstå de bakomliggande faktorerna ger ett mervärde åt uppgifterna och lyfter hela historien. Allt har sin tid och så även förändringen.

Nu börjar jag fundera på hur jag ska få ihop mina tankar som far lite hit och dit, från en överklagan till en klagan på att allt var bättre förr till insikten om hur mycket historien påverkar oss, men att den inte får binda oss utan att utvecklingen måste få ske. Är det något för en släktforskare att tänka på?

Javisst, tänk hur det skulle se ut om jag inte kunde kopiera in en bild från Arkiv Digital eftersom de inte fanns eftersom vi måste fortsätta med mikrofiche. Tänk om vi inte kunde använda indexerade register eftersom kopiering av text inte var tillåten.  Och, för att då koppla till mitt stora intresse, tänk om man inte fick använda DNA-teknik för den är för ny (eller kanske farlig)

Vi ska vara tacksamma för utvecklingen, men vi ska också basera den på det vi vet om vår historia, för då tror jag att vi är bäst förberedda på de förändringar som sker.

Förra veckan sa jag att jag skulle skriva om fastan, men det blev det inget av, fastlagsbullen (semlan) som jag konsumerade under skrivandet var det närmaste jag kom.

Ha det bra!

 

Fortsätt läs mer
  1642 Träffar
  0 Kommentarer
1642 Träffar
0 Kommentarer

Fort Knox på biblioteket

LUB

Under en föreläsningsturné i Skåne i förra veckan fick jag plötsligt några timmar över och bestämde mig för att raskt styra stegen mot Lunds Universitetsbibliotek, en mycket vacker byggnad i akademisk miljö. Väl inne tog jag mig till Informationsdisken och bad att få veta var de Digitala tidningarna, de som Kungliga Biblioteket efter massiva påtryckningar till sist gjort tillgängliga på fem av landets Universitetsbibliotek, fanns att studera. Föreställde mig att jag skulle placeras vid en av bibliotekets många datorer, för att där omedelbart kunna börja leta.

Not so fast! säger den trevliga bibliotekarien. Först måste du ha ett lånekort här på biblioteket. OK, fylleri, fyllera, fylleralla, fram med legitimationen och efter bara tio minuter är den detaljen fixad (se ingressbilden). Nå, säger man, vart går jag nu?

Not so fast! fortsätter bibliotekarien. Nu måste vi först skapa en ACCESS till Kungliga Bibliotekets tidningssajt. Access? undrar man. Ja, alltså ett personligt användarnamn och lösenord. OK, nya fylleriövningar, krångel med nätet och utskriftshanteraren, men till sist får man i sin hand ett A4-papper med både användarnamn och lösenord i petitstil – så smått att man blir tvungen att kisa för att kunna se de sammanlagt 20 diminutiva siffrorna, specialtecknen och de stora och små bokstäverna. Är allt klart nu, frågar man?

Not so fast! säger bibliotekarien. Du vill kanske skriva ut ett eller annat och i så fall måste du ha antingen kopieringskuponger eller ett kopieringskort. Man väljer det senare, ett sorts konto där man betalar in 100 kronor för att få skriva ut eller kopiera för 95 kronor (BRAVO!). Efter nya ifyllnadsövningar plockar man fram sin hundralapp. Personalen stirrar klentroget på den. ”Sådant sysslar vi inte med här!”. Fort ned med sedeln och upp med ett VISA-kort i stället. Redan efter åtta minuter kan man stolt foga detta vackra värdebevis med minus-bonus till sin kuriosasamling. 

a1sx2_Original1_95-ny.jpga1sx2_Original1_95-ny.jpg

Så är det då äntligen dags att ta sig till de digitala tidningarna. Den mycket hjälpsamma bibliotekarien följer med ner i källaren och där bland mobila mikrofilmshyllor står det verkligen ett bord med EN (singularis) dator avsedd för Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar. Det går inte att boka denna enda dator och det finns inget kösystem. Det sitter redan en människa där! Man blir besviken! Man nedsjunker i svårmod! Den unge mannen tittar tröstande på en och säger: Jag är nog klar om några minuter! Det visar sig vara sant, och lätt triumfatoriskt intar man tronen.

Not so fast! säger bibliotekarien, nu måste du först logga in. Man gör så och trycker på ENTER. Inget händer. Felmeddelande. Man försöker igen och igen! Ibland tar det en liten stund innan en ny access fungerar, säger bibliotekarien, och lämnar en. Redan efter elva minuter fungerar inloggningen verkligen och man kan ta itu med det fröjdesamma letandet i denna fantastiska tidningsresurs.

Man har roligt! Upptäckterna följer slag i slag och till sist bestämmer man sig för att försöka göra en utskrift. Sagt och gjort. Bredvid skärmen ligger det en liten lathund med detaljerade anvisningar. Oerhört detaljerade! Makalöst detaljerade och komplicerade. Värre än att ställa om klockan på mikrovågsugnen efter ett strömavbrott. Till sist och med döden i hjärtat trycker man på ENTER och går en trappa upp till det rum där de stora kopieringsmaskinerna står. Var ligger nu mina utskrifter? hinner man tänka, innan man förstår att ytterligare handpåläggning är av nöden.

Not so fast! säger kopieringsmaskinen. Efter att ha studerat ytterligare en lathund förstår man att man, för att få ut sina kopior, först måste knappa in sitt användarnamn och lösenord. De tjugo pyttesmå tecknen ni vet. Förtänksamt har man placerat fusklappen i bröstfickan och efter att ha fått fram den kan kisandet och inknappandet börja. Det visar sig då att trycktangenterna är av den där gungiga typen, där man inte riktigt vet om anslaget biter eller ej. Nåväl, man kan väl räkna antalet tecken på displayen. Det kan man inte. Smått, smått, smått! Och svagt! Man tillgriper mobiltelefonen som har en seniorvänlig förstoringsglas-app. Med hjälp av detta verktyg blir det till sist möjligt att få till användarnamnet och lösenordet. Man trycker ENTER och väntar. Det rasslar till och man hinner börja hoppas. Ut kommer de fyra utskrifterna – samtliga blanka!

a1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpga1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpg

Ridå!     

       

 

Fortsätt läs mer
  5018 Träffar
  16 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Totalt vansinnigt. Användarvänligt verkar vara ett ord som ännu inte är uppfunnits i dessa sammanhang.
måndag, 12 februari 2018 06:52
Chris (Kerstin) Bingefors
Välkommen till universitetets glada värld!
måndag, 12 februari 2018 09:01
Gunilla Åkeson
Men.... varför? På KB är det ju bara att trava rakt in och sättq sig vid en dator. Jag som väntat så på att tidningarna ska bli ti... Läs mer
måndag, 12 februari 2018 09:12
5018 Träffar
16 Kommentarer

Var ligger Okome?

Okome. Tycker du att ordet låter konstigt? Ibland har jag fått reaktionen "vilket ovanligt namn" när jag berättat att jag har min släkt där. För Okome är en församling och ett mindre samhälle i mellersta Halland, mellan Falkenberg och Ullared. Där föddes min mamma 1924 och där växte hon upp med sina tolv syskon. Där föddes min morfar 1893 och hans mor 1852. Det är på hennes sida, min morfars mors, som min släkt kommer från Okome i ganska många generationer bakåt.

Namnet fanns redan på 1300-talet. I Halland finns det två socknar till med namn som slutar på -ome och jag har släkt i båda: Askome (som är grannsocken till Okome) och Lindome (som ligger i norra Halland).

I Okome hade jag min mormor och morfar när jag växte upp och många av mammas syskon och mina kusiner. Flera av dem bor fortfarande kvar där. 1928 tog min morför över Okome kvarn och såg där. Allt finns kvar. Den äldre delen där han då arbetade är numera hembygdsmuseum. När jag var barn fanns det fortfarande en mjölnare i kvarnen. Morfar och mina morbröder arbetade på sågen. Det var alltid varma och fina sommardagar när jag ibland gick med eftermiddagens kaffekorg till dem.


Okome såg och kvarn med kvarndammen, den äldre delen som inte är i bruk längre. I tvåvåningshuset låg kvarnen i den lägre längan låg sågen där morfar och mina morbröder och andra arbetade. Bilden tog jag på besök hemma 2003.


Mormors och morfars hus närmast och kvarnen och sågen på andra sidan landsvägen, med brädstaplar överallt. Idag ligger sågverksbyggnaderna hitom boningshuset där det då var åker. Huset byggdes om 1953.

Eftersom min familj bodde ganska nära Okome, i grannsocknen Ljungby, så var vi ofta och hälsade på i Okome och ibland var jag själv hos mormor och morfar, eller med någon av mina bröder eller någon kusin. Ja, ni förstår ju att det var en idyllisk tid under min barndom på 50- och 60-talet. Släktgemenskapen var, och är, stark och att komma till Okome är att komma hem för mig.

Men visst är sockennamnet lite speciellt. När jag ibland sökt på "okome" på Instagram brukar det komma japanska bilder på en viss hundras som sökträffar. För ett tag sedan blev jag varse att det finns ett Okome i USA också. Där är det ju inte ovanligt med svenska namn på orter där svenska emigranter slagit sig ner, och så antar jag att det är även i det här fallet.

Det amerikanska Okome ligger i norra delen av Pennsylvania. Till Pennsylvania emigrerade min morfars två fastrar från Okome på 1880-talet. Men det är inte de som gett namn åt orten, för de bosatte sig på andra ställen flera mil därifrån. Det har jag koll på. Men det var ju fler som utvandrade från Okome och säkert är det någon eller några av dem som bosatt sig där och bestämt ortens namn. En som hette Carl P. Carlsson var postmästare där 1890. Kanske var det han som kom från Okome. Jag har inte kollat i utflyttningslängderna i Okome församling efter hans namn.

Okome i Pennsylvania är bara en liten håla, med idag tre hus. Tittar man på Googles karta så ser det ut att ligga långt ute i vildmarken med bara skog runtomkring. Kanske är det ättlingar till tidigare emigranter från det svenska Okome som bor där idag. Kanske är de släkt med mig. Jag har säkert många fler emigranter i min släkt än jag känner till idag, jag har inte följt mina anors syskons efterlevande i kyrkböckerna. Det kommer jag säkert att göra någon gång, när jag blivit pensionär och har oceaner av tid för det här.


Okome kyrka och en del av samhället idag. Följer man vägen som försvinner ut i vänstra kanten lite längre kommer man till sågen. Bildkälla: Wikipedia, foto: Alicia Fagerving.


Mina föräldrar bodde en tid i Okome innan jag föddes. Här står de på landsvägen i närheten av sågen och med mina två äldre bröder i vagnen. Jag tror att det är 1950, kanske 1951.


Ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Mormors och morfars hus ligger intill landsvägen just där den går i en liten böj i nederkanten av kartan. Kvarndammen syns till vänster. Senare drogs landsvägen om och rätades ut så att boningshuset hamnade på en sida och kvarn och såg på andra sidan om vägen. Idag ligger det en rad med villor på båda sidor om vägen från sågen och upp till kyrkan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
  2509 Träffar
  5 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Eva, vad glad jag blir att läsa ditt blogginlägg och få se så vackra foton från Okome kvarn! Min farfars morbror var mjölnare i Ok... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:32
Eva Johansson
Katarina! Nu fick jag tips av en Okomebo om att Aron Möller kan ha varit mjölnare på Nydala kvarn. Det ligger nu i Köinge men till... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 23:23
Eva Johansson
Katarina! Vad roligt att du uppskattar detta. Då måste din farfars morbror arbetat på kvarnen som min morfar sedan tog över. Eller... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:47
2509 Träffar
5 Kommentarer

Fredagsmus

husmus

Läste på facebook att någon gjort sig lustig över att vissa personer säger ’hej’ till katter. Men självklart säger man hej till katter! Det är väl ingen som törs något annat, de kan ju bli jättesura!

Från katter växlar jag snabbt över till – råttor!

Jag erkänner: jag är rädd för möss och råttor. Inomhus. Utomhus får man väl finna sig i vetskapen att de existerar. Med undantag för en ökenråtta vid namn Basil (efter högt föredöme i ’Fawlty Towers’) som figurerade några år i vår familj, så har jag förvisso ingen erfarenhet av inomhusråttor.

Inomhusmöss däremot…

En helg för ett antal år sedan, var jag ute på familjens sommarställe så tidigt som i februari-mars någon gång. Det var mycket kallt ute, och skönt att komma inomhus. Dessvärre tyckte tydligen även traktens möss detta. På kvällen när det blev läggdags, blev jag upplyst om att möss synts till här och där, men jag sa övermodigt att ’äsch därute i gäststugan har jag då aldrig sett en endaste mus!’

Det gjorde jag inte nu heller, men när jag släckt lampan för att sova, hördes plötsligt ett lätt rasslande ljud, följt av knaprande. Vettskrämd tände jag lampan. Nej, här inne i själva stugan fanns inte minsta spår av några möss. Däremot, kom jag att tänka på, finns det förråd på utsidan av huset…. Lampan släckt igen, somnar denna gång. Men väcks nu av ett intensivt gnagande och springande. Inte heller denna gång fanns några spår av mössen där jag hade min sovplats. Till slut somnade jag om, men vaknade någon gång i gryningen av… ja, gissa vad! Trött och irriterad, röt jag så fönsterrutorna skallrade: ’OM ni nu ska vistas inomhus, så kan ni åtminstone hålla käften!’

När det till slut blivit morgon, kom jag över till stora huset och sa ynkligt ’kan jag få några råttfällor dit ut?’

Det visade sig sedermera, att mössen HADE varit på fest. I förrådet fanns en påse med lite överblivna gräsfrön. Den påsen var sönder, och fröna borta. Vad värre var;  i ytterfacket på en golfväska, hade en chokladbit blivit kvarglömd… Golfväskan hade inget ytterfack längre. Och ännu mindre någon chokladbit….

Jag fick råttfällorna.

Möss har även förekommit i släktforskningen. Förutom att jag en gång krockade med en mus i Marabouparken, så råkade jag ut för något tämligen obehagligt i det som då var vårt hängmappsrum. Det låg en trappa ner från receptionen, och när någon ville ha uppgifter ur hängmapparna, blev det att trava ner och bläddra. Det gjorde jag en dag, och redan när jag steg in, kände jag en obehaglig lukt. Men då toaletterna låg näst intill, trodde jag att det kom därifrån. Jag letade upp vad jag skulle, men när jag vände om för att gå…. Vad låg på golvet, om inte en död mus! Och det var den som luktade. För första gången i mitt liv fick jag akut musfrossa. Jag rusade i panik därifrån. En medarbetare med betydligt bättre nerver (samt större musvana eftersom hon bodde i ett gammalt trähus) fick det tveksamma nöjet att begrava liket. Hon hittade dessutom en död mus till under ett skåp, nästintill mumifierad, men ändå.

Det tog två dagar innan jag vågade besöka hängmappsrummet utan eskort. Så jag har fått acceptera att jag faktiskt är rädd för möss.

Inomhus.

Fortsätt läs mer
  1786 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Åhlén
Jag är också rädd för möss ......
lördag, 10 februari 2018 14:33
1786 Träffar
1 Kommentar

Fastna!

Ibland känns det som livet fastnar, man kommer ingen stans och det mesta ser mörkt ut. Det är inget roligt och knappast eftersträvansvärt, så vi glömmer det stora ”fastnandet” och ger oss på lite mindre ”fastnanden”. Känns nästan som jag kommit på ett nytt ord, undrar om det blir ett nyord vid nästa genomgång?

Att vi som släktforskare fastnar är inte ovanligt, det gör vi då och då.  Är det inte brunna kyrkböcker, så är det en felaktig uppgift i något register som lurar oss eller någon uppgift i ett känt verk där författaren haft som mål att göra antavlan så fin som möjligt.  Ibland löser det sig snabbt men ibland blir det till en riktig tegelvägg, för att låna det engelska uttrycket ”Brick wall”.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Häromdagen såg jag en fråga om en person, som tycktes försvinna ut i tomma rymden. Han finns i alla tänkbara källor, men sen är han borta. Med ett vanligt förnamn och patronymikon därtill så finns det inte så mycket att hänga upp en sökning på, men födelsetiden kan kanske ge något.  Rykten sa att han gett sig av till utlandet och då ligger Amerika närmast. Trots idoga försök så fanns det ingen som passade. Visst är det vanligt att de amerikanska källorna kan fel på födelseår, eller månad eller dag. Men inget dök upp när jag försökte variera uppgifterna, så det var bara att lägga ner letandet efter ett antal timmars försök.  En slutlig genomgång av de tillgängliga källorna kanske kunde ge någon mer information, även om det faktiskt kändes ganska meningslöst. Men det värt det lilla besväret. I boken där han senast hittats så kan man se att texten inte ligger riktigt rakt på sidan, det är nästan så att det känns som lite sjögång.  Går till nästa bok och hittar mannen, som stod ovanför den av mig eftersökte, där han borde finnas. Rätt kvarter och rätt grannar gjorde mig säker, men var fanns då den jag letade efter? Han fans inte på den sida, där han borde vara. Då såg jag plötsligt att den man jag hittat hade en födelsetid som stämde med den jag letade efter. Och mannen som fanns där den jag letade efter borde ha funnits, det var mannen på raden under i den gamla boken. Men, han har fel födelseuppgift. Det stämmer inte mellan böckerna.  Slutet gott, allt gott, när jag förstod att det skett en radförskjutning från skrivarens sida och det gick att söka med den andres födelsetid. Arkiv Digitals sökning i Befolkningen i Sverige 1860–1930 visade på i vilken bok han fanns och sedan gick det vidare. Han tog ut flyttningsbevis med sin felaktiga födelsetid, levde och dog i USA med samma felaktiga uppgift.

Man kan fastna på många sätt, ett sätt är fastna på någons näthinna och bli uppmärksammad, tänk att få medalj för sin gärning. Jag tittade på uppgifter om Erik Lindblom, en av The Lucky Swedes, och sökte efter uppgifter om hans medaljerhållande 1915, också det en del av släktforskning. Samtidigt så fastnar ögat på Ted’s inlägg, tänk att släktforskningen fastnat på kungens näthinna. En välförtjänt medalj, hoppas den medaljen kan följas av fler utmärkelser från medlemmar av släktforskarrörelsen.

Ytterligare sätt att fastna är det vi populärt brukar benämna med att fastna i djupa hjulspår. Vi fortsätter med det vi alltid gjort och eftersom det gick bra förra året så går det säkert ett år till. Ibland tar det ett slut som inte är så roligt, fastnandet blir till stillestånd och allt upphör. Men för vissa blir åsynen av det kommande fastnandet till en kick. Något måste göras, nya vägar provas för att inte köra in i tegelväggen. Heliga kor slaktas brukar det heta och det kan vara en väg framåt. För att så snabbt som möjligt fjärma sig från fastnandet behövs förändringar, förbättringar och kanske ett nytt sätt att tänka samtidigt som målet är att få fart igen, full fart mot en lysande framtid.


Jag tror det får bli ett slut på allt fastnande nu, nästa vecka jag ska kanske skriva om fasta istället.

Fortsätt läs mer
  1990 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Super User
HEJ!DET ÄR MYCKET INTERESSANT FÖR MIG!DÄR FÖR ATT JAG FÖRSÖKAR FINNAS MERA VÄRDEFULL INFORMATION OM SKANDINAVSK HISTORY,NATURLIG O... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 10:33
1990 Träffar
1 Kommentar

... som går till Kungen fram!

Direktr-Marianne-Nivert-Foto-Clas-Gran-Carlsson-_MG_6875

Detta, mina vänner, är min 200:e Rötterblogg. I vanliga fall skulle jag aldrig drömma om att lyfta fram mig själv (sluta fnittra!), men är det jubileum så är det. Då kan man kosta på sig att vara en smula egotrippad och till och med börja prata om Kungliga medaljer … (Det är här ni ska klicka bort mig, ni som inte klarar mer!)

Det var alltså i tisdags som hustrun och jag inställde oss på Kungliga Slottet i och för medaljutdelning. För er som inte förstår vad jag talar om, har jag alltså blivit tilldelad H.M. Konungens medalj av 8:e storleken på Högblått band för mina insatser som Genealog och Kulturförmedlare. Motiveringen kan sägas vara hedrande inte bara för mig själv utan också för släktforskningen som folkrörelse och kulturgärning. 

Efter incheckningen i Västra valvet vallades vi skyndsamt undan till ett litet gömställe – detta för att inte störa säkerheten kring Hertigparet av Cambridge, som just i denna stund tillsammans med Kronprinsessan och Prins Daniel skulle passera förbi på väg mot Stortorget och Nobelmuseet. Efter några minuter fördes vi sedan över borggården till Östra valvet där vi varsamt vidarebefordrades till ett ante-rum i närheten av Lovisa Ulrikas matsal, där ceremonin skulle äga rum. Här möttes vi av gratulationer och idel vänligheter från Riksmarskalk, Ceremonimästare, Överståthållare och en rad andra höjdare vid hovet. Lättsamt men tydligt informerades vi om hur det hela skulle gå till och hur vi förväntades uppföra oss. Så fick vi medaljmottagare inta våra platser i snörräta led i matsalen, där vi tillsades att hålla oss på mattan, varefter våra anhöriga anslöt utmed väggarna.

a1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpga1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpg

Så dunkade ceremonimästaren tre gånger i golvet varefter Deras Majestäter trädde in och placerade sig framför tronstolen. Det kan inte hjälpas, men när Kungen och Drottningen gör entré stramar man upp sig en smula. Så hölls det tal där medaljernas historia och syfte lyftes fram och så började själva utdelandet. Våra namn och medaljmotiveringar lästes upp, ett i taget, varefter vi fick gå fram till Kungen för att ta emot den lilla asken med medaljen och till Drottningen för det åtföljande diplomet. Under detta moment föll en skur av fotoblixtrar över oss – vilket fick oss att för ett ögonblick känna oss som Hertiginnan av Cambridge eller kanske Alice Timander. Även detta moment var väl förberett och proffsigt genomfört.  

När alla fått sina medaljer höll Hans Majestät ett improviserat tal, där han på ett trivsamt sätt gratulerade medaljörerna och manade oss att inte se medaljen som någon sorts avskedsgåva, utan mer som en sporre inför framtida insatser. ”Ni har fortfarande så mycket att ge”, var den avslutande poängen, som man gärna tar till sig. Medaljörernas tack framfördes av Direktör Marianne Nivert, det är henne ni ser på ingressbilden [Foto: Clas Göran Carlsson], varefter även de anhöriga fick en chans att hälsa på kungaparet innan festligheten fortsatte med mingel och champagne i Bernadottegalleriet.

Så gick det till.

Vad är då att säga om företeelsen som sådan? Behöver vi verkligen medaljer och priser? Diplom? Stipendier? Ordnar? (tyvärr avskaffade), Statyetter? Pokaler? Blomsterkvastar? Jag tror att nästan alla skulle svara JA på den frågan. Vi människor behöver uppskattning och erkännanden. Det vet man framför allt inom idrottsrörelsen, men också inom en rad andra verksamheter, både ideella och mer samhälls- eller näringslivsmässiga. Varje god lärare öser beröm över sina elever – liksom varje god förälder sparar på riset tillförmån för olika former för positiv förstärkning. Även inom Släktforskarrörelsen är vi generösa med priser och utmärkelser; Victor Örnbergs hederspris, Årets släktbok, Årets arkiv, Årets eldsjäl, Genealogisk Ungdoms stipendium o.s.v. Säkert finns det också lokala och regionala priser av detta slag.

Det är roligt med det oväntade och annorlunda! Konungens Medalj kom för mig som en total överraskning. Och annorlunda var det, hela konceptet, hela eventet, allt mästerligt regisserat och orkestrerat. Tack Kungen och alla medarbetare, för denna minnesvärda stund!

a1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpga1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpg

En elak f.d. vän skickade mig idag detta lilla jämförande fotomontage med antydningar om att vi är så lika att vi måste vara släkt på något sätt ....  Hahaha! Skrattar bäst som skrattar sist. Här kommer en liten genealogisk utredning som visar att Kungens mor, Prinsessan Sibylla, och jag (liksom säkert flera hundra andra svenskar) är 8-männingar. Halv-åtta-männingar om man vill vara exakt (men vem vill det):

a1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpga1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpg

Från Marguerite härstammar f.ö. halva Europas furste- och kungahus. Förutom den svenske kungen även kungarna av Holland, Belgien, Spanien, Storhertigen av Luxemburg, Prinsen av Wales samt huvudmännen för nästan alla tysktalande furste- och kejsarhus, samt de italienska, portugisiska och grekiska kungafamiljerna.   

Fortsätt läs mer
  6470 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Ser man på, du har "Sveriges äldsta farfar" nära i släkten! Din mormors mormors faster var alltså Sophia Albertina de Falck, 1805-... Läs mer
måndag, 05 februari 2018 01:13
Jonas Adlersfeld
Hej, vore spännande att höra mer om denne Frederic Christian Welman!
måndag, 05 februari 2018 14:02
6470 Träffar
2 Kommentarer

6 varianter av S

Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.

För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.

Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.

Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.

S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader:


Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.

Fortsätt läs mer
  1502 Träffar
  8 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
sune Hansson
Eva, vilken bra bild av svårigheterna. Sen kommer förstås även dubbelessen och alla andra dj-ans bokstäver och förkortningar.Tack ... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 12:13
Eva Johansson
Sune! Tack för din kommentar! Ja, det finns mycket mer än detta som påverkar hur vi kan tolka olika handstilar.
lördag, 03 februari 2018 20:46
Irene Johansson
Hej Eva!Det är verkligen inte min avsikt att agera besserwisser, men i sin "Läsebok för släktforskare"har även Henrik Anderö med f... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 13:13
1502 Träffar
8 Kommentarer

Sanningskommission?

Januari15-019

Ordet dök upp i samband med Genealogiska Föreningens årsmöte förra året. Så långt behövde man väl inte sträcka sig, men ibland undrar jag lite hur det egentligen står till i släktforskar-Sverige? Är det sant som står att läsa i föreningens medlemsblad i referat från årsmötet eller styrelsemötet? Var styrelsen verkligen enig om beslut, eller var det tvärtom strid på kniven och allmänt slagsmål hotade utbryta?

Kanske Sveriges Släktforskarförbund borde införa ett 'föreningsråd'? En grupp på tre eller fyra slumpvis utvalda personer som väljs på ett år i taget. Dessa personer skulle då under året göra åtminstone ett oannonserat studiebesök hos någon eller några släktforskarföreningar. De skulle prata med såväl styrelseledamöter som volontärer, eventuella anställda och inte minst 'vanliga medlemmar'.

Sitter föreningen fast med en bromskloss till ordförande, som envetet vägrar att förändra någonting sedan 1975? Har föreningen en kassör som tycker det är viktigare att eventuella intäkter går till styrelsens årsmiddag än till medlemsevenemang eller projekt? Gör föreningens volontärer det de säger att de ska, eller har förväntansfulla medlemmar tvingats vända om framför en stängd lokal för att ingen har kommit dit?

Det finns säkert de som en gång anmält sig som 'hjälpare' till något enskilt evenemang i 'sin' förening, för att några år senare finna sig fast i ett oavlönat jobb som städare eller kaffekokare vid varenda evenemang.

En annan sak som slagit mig när jag läst igenom medlemsbladens förteckningar över styrelsen är att de flesta av dem har en sorgligt mansgrisig slagsida.

Ordförande: man

Vice ordförande: man

sekreterare: kvinna

kassör: kvinna

vanliga ledamöter: två män och en kvinna

klubbmästare (i realiteten bagare och kaffekokare): kvinna

Här skulle ett föreningsråd också ha en uppgift att fylla!

Det är lätt att utnyttja vissa människor, och det kan vara mycket svårt att få någon att avstå sin maktposition.

Men det kan vara värt ett försök.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1786 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Ett bedrövligt blogginlägg som visar på stor okunskap om förhållandet mellan Sveriges Släktforskarförbund och dess medlemsförening... Läs mer
torsdag, 01 februari 2018 21:55
Helena Nordbäck
Hej Barbro, tack för dina synpunkter!Jag vidgår att jag är tämligen okunnig om förhållandet mellan Förbundet och dess föreningar. ... Läs mer
torsdag, 01 februari 2018 22:22
Anna Martinsson
Det finns säkert dysfunktionella föreningar som inte vågar/kan ta tag i sådant. Mobbning och utsatthet finns inom alla områden så ... Läs mer
fredag, 02 februari 2018 16:19
1786 Träffar
4 Kommentarer

Ej alltid nykter och påpasslig ...

Carolina-Wilhelmina-Josefina-med-barn

Det känns nästan förargligt att behöva erkänna detta, men jag hittar inte min mormors morfar. Jo, jag vet vem han var, i alla fall någorlunda. Han hette:

CARL GUSTAF PETTERSON LAMARQUE NYBERG

och föddes 1825 i Ekebyborna socken norr om Motala, som son till Livgrenadjären Peter Lamarque (1797-1861) och Johanna Andersdotter/Almquist (1797-1852).

a1sx2_Thumbnail1_sterstad.JPGa1sx2_Thumbnail1_sterstad.JPG

Efternamnet ser osvenskt ut. Stavningen varierar: La Marque, Lamarque, Lamark o.s.v. men är naturligtvis ett soldatnamn, påhittat av någon mönstringsofficer med humor och lite bildning. Bland livgrenadjärerna återfinner vi namn som l'Amour, Adjeu, Davoust, Jolie och Händel. Vem var då "Lamarque"? Förmodligen handlar det om General Jean Maximilien Lamarque (1770-1832), en fransk militär och politiker. 

Sonen Carl Gustaf, som växlar mellan Pettersson och Lamark, flyttar till Motala Verkstad, blir hammarsmed samt byter efternamn till Nyberg. 1854 gifter han sig med slaktardottern Carolina Wilhelmina Josefina (de) Falck och får sex barn, varav två dör som små. Plötsligt försvinner han! Året är 1864, hans hustru väntar sitt sista barn, en dotter Julia, som föds 1865, som han således aldrig får träffa. Familjetraditionen vet förmedla att han utvandrat till Amerika. Meningen var att familjen skulle komma efter, men så skedde aldrig. Hustrun startade en köttbutik med charkuteri och bodde kvar i Motala till sin död 1904. Dock finns det ett bevarat fotografi från denna tid - ingressbilden ovan - en familjebild med Carolina och de fyra barnen, taget ca 1867, och sannolikt skickat till maken over there.

Men varför försvinner han? Varför lämnar han ett stadigt jobb på Motala Verkstad efter många års trogen tjänst? Vid ett besök på Landsarkivet i Vadstena bestämde jag mig för att söka svaret i Motala Verkstads arkiv. Det var många och tjocka volymer att gå igenom men till sist, i en arkivlåda med gamla koncept, återfanns detta:

a1sx2_Thumbnail1_Carl-Gustaf-Lamark-Nyberg-avsked.jpga1sx2_Thumbnail1_Carl-Gustaf-Lamark-Nyberg-avsked.jpg

Carl Gustaf Petterson La Marque, eller ock Nyberg kallad, har arbetat härstädes - dels som handsmed dels som grofsmed, från 1 November 1849 til dato med aflöning af 3 R 48 öre per dag á 12 timmar. Är ärlig, willig och ganska skicklig i sitt arbete men ej alltid nykter och påpasslig hvarför han är entledigad - är här skatteskrifven för innevarande år och har erlagt sin kronoskatt ...

Där har vi svaret. Efter att fått sparken för dryckenskap och med små möjligheter att få ett nytt jobb i Motala med omnejd, kanske en framtid i Amerika verkade vara ett bättre alternativ. Men var i Amerika slog han sig ned? Ingen vet! En dotterdotter i Amerika trodde sig ha hört att det var någonstans "in the Midwest". Den amerikanska mellanvästern är ett MYCKET stort område. Var ska man ens börja leta? Dessutom antyder Motala husförhörslängd att han "kallar sig Petterson", vilket inte gör det hela lättare.

Lustigt nog vet jag när Carl Gustaf Petterson Lamark Nyberg avled. Det var den 30 juli 1882 - för det är den dag hans hustru uppges ha blivit änka. Alltså måste Carolina ha fått meddelande om mannens bortgång, visat brevet eller attesten på pastorsexpeditionen där man snällt fört in datumet i rätt kolumn. Normalt borde underlaget ha arkiverats i någon samling av bilagor, men så icke. 

Om man tänker "mellanvästern" och 1864-1882 finns det kanske en del platser som är mer sannolika än andra; Chicago, Rockford, Moline t.ex. I folkräkningen 1880 för Chicago hittar jag faktiskt en möjlig kandidat:

a1sx2_Original1_Chicago.JPGa1sx2_Original1_Chicago.JPG

Vad tror ni? Charles Peterson, vit, man, 57 år gammal, born Sweden, Hyr, gift man, "Works at Forge" (Smedja).

Kan det va nåt?

Fortsätt läs mer
  4592 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Egon Burman
Den du söker borde inte vara mer än 55, max 56 år//Egon
lördag, 10 februari 2018 16:24
4592 Träffar
1 Kommentar

Osämja när byarna skiftades

Som släktforskare är du förmodligen bekant med de tre större skiftesreformer vi haft i Sverige sedan 1700-talet. Storskifte, enskifte och laga skifte. De allra flesta av oss har bönder och torpare i våra släktträd och de påverkades i allra högsta grad av dessa skiftesreformer som väsentligt förändrade livet på landsbygden. Det gamla odlingslandskapet med sina smala remsor av tegar rationaliserades bort i flera steg.

Laga skiftet från 1827 och framåt innebar den största omdaningen för då flyttades många gårdar helt och hållet ut från byns kärna. Vinsten blev en mer rationellt brukad jord med ökad avkastning, men social isolering för många. Så ser den gängse bilden ut.

Det här kan ni läsa om i litteratur och på annat håll.
https://www.skogssverige.se/skog/skogshistoria/agande-och-nyttjande-av-skogsmarken/skiftesformer
https://pub.epsilon.slu.se/4453/1/Jonsson_O_1997.pdf
http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/23.-Enskiftet-och-laga-skiftet-sid-283-304.pdf
http://slakthistoria.se/artiklar/skiftena-forandrade-sverige
http://popularhistoria.se/artiklar/bilden-av-skiftet-maste-nyanseras


De handritade skifteskartorna är som regel mycket vackra. Här är ett utsnitt av enskifteskartan från byn Holje i Jämshögs socken i Blekinge 1811. Bildkälla: Lantmäteriet.


Till kartorna finns oftast protokoll med uppgifter om tegarnas beskaffenhet. I många fall är de handskrivna i kanten av kartan. Bildkälla: Lantmäteriet.

För laga skiftet gällde att om en bonde i byn ansökte om det så skulle det genomföras, det hjälpte inte om de övriga sa nej. Många ville inte, de ville ha det så som de alltid haft det, medan andra var framstegsvänliga och såg möjligheter till förbättringar. Det kan inte ha varit lätt alla gånger. Självklart måste det ha lett till tvister och långtgående konflikter i en del fall. I minst en by ledde det till och med till döden. Det berättas om i ett tidigare Släktbandsprogram. När jag lyssnade på poddversionen av det idag kom jag att tänka på ett laga skifte som jag stött på i min släktforskning och som ledde till osämja och gräl. Till slut, efter många år, gick man till kungen som fattade ett slutgiltigt beslut 1896. Det första protokollet är daterat till 1829.

Allt finns att läsa i en akt hos Lantmäteriet. Lantmäteriets historiska kartor är en fantastisk guldgruva för släktforskaren! För att hitta skifteskartor och skiftesprotokoll väljer du att söka i Lantmäterimyndigheternas arkiv och Lantmäteristyrelsens arkiv. Så missa inte att leta efter skifteskartor och skiftesprotokoll från byar där dina släktingar bott. De kan säga väldigt mycket om din släkts historia. Dessutom är det avgiftsfritt och tillgängligt på Lantmäteriets hemsida.

Byn med den långa skiftesprocessen är Gränum i Jämshögs socken i Blekinge. Där har mina barn förfäder på sin farmors sida. De hann lämna byn under den pågående processen. Så var det säkert i många fall, när det drog ut på tiden. Bönder dog och arvingar eller andra tog över, mark såldes och folk flyttade både in till byn och ut från den. Jag undrar om det var svårt att sälja en gård i en by under pågående skiftesprocess?

I Gränum handlar det både om osämja bland bönderna och missnöje med den förste utsedde lantmätaren Trägårdh när enskiftet skulle genomföras. Han slarvade och lät lärlingar göra mätningarna, och kontrollerade sedan inte dessa. Det visade sig att en del skiften innehöll berghällar och att kartan över inägor inte överensstämde med verkligheten. Då ersattes Trägårdh med lantmätaren Holmer som fick rätta felaktigheterna. Fel verkar ha fortsatt följa med, och en del bönder fick betala skatt som för odlingsbar jord men som inte var odlingsbar. Några delägare fick för mycket odlingsbar jord och andra för lite. Det verkar ha varit många turer för att reda ut detta. Så har jag tolkat protokollet.

Det var också långvariga tvister om vägar, där överenskommelser om hur de skulle dras sedan inte hölls. Lantmätare Holmer avslutade förrättningen av
laga skiftet 1843, men det överklagades av flera av byns bönder. De ville att taxeringen skulle göras om i sin helhet och hänvisade till vad som hänt 1832 och 1835, då bland annat någon varit god man åt någon annan men att denne varit jävig. Så där höll de på. Jag kan både förstå dem och samtidigt tycka att de verkar ha varit lite grälsjuka.


Från protokollet över laga skiftet i Gränum. Detta är avskrivet på maskin men i de flesta fall är det handskrivna protokoll som finns att läsa. Bildkälla: Lantmäteriet.


1795 gjordes storskifte i Stale i Rone socken på Gotland. Den lilla byn bestod av två gårdar och på kartan finns husen inritade. I det handskrivna protokollet kan vi se vem som bodde var och alltså få en bild av hur släktingarnas närmiljö såg ut. Bildkälla: Lantmäteriet.


Idag är det ett mycket litet antal byar som fortfarande är oskiftade, några av dessa är besöksmål. Vill du se hur det såg ut i byarna förr, före skiftesreformerna, kan du till exempel besöka Stensjö by utanför Oskarshamn. Där ligger husen ännu samlade i den gamla bykärnan. Foto: Eva Johansson.

Fortsätt läs mer
  3602 Träffar
  0 Kommentarer
3602 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarkorridoren…

invigning_marabou

År 2004 inträffade något historiskt i släktforskningsbranschen i Stockholm. Vi var ett antal föreningar som blev sambo! In i gamla Marabouhuset i Sundbyberg flyttade Sveriges Släktforskarförbund, Genealogiska Föreningen, StorStockholms Genealogiska Förening, DIS-Öst, Sällskapet Vallonättlingar och Föreningen för Smedsläktsforskning.

Det var febrila inflyttningsvedermödor, jag minns våra 897 flyttkartonger, och det gör nog flyttgubbarna också. Enligt en av dem, så drar en ’normalstor familjevilla’ på sig ungefär 100 flyttkartonger…

Sedan minns jag Ted Rosvall, Förbundets dåvarande ordförande, på knä i korridoren, ifärd med att rulla upp en jättelåååång korridormatta. Ett ögonblick blev jag lite betänksam. Den där mattan var misstänkt lik den långa matta som brukar ligga utmed altargången i kyrkor. Och Ted var ju kantor till yrket. Det var väl inte så att någon västgötsk kyrka saknade sin matta….? Men Ted försäkrade mig att mattan var den ordinarie, som hörde till huset.

Nyfikenheten hos släktforskarföreningar och liknande var stor på de nya lokalerna, och studiebesöken duggade tätt.

Ingen av oss som var med, kommer väl någonsin att glömma tisdagen den 15 februari 2005!

Jag skrev följande referat till en kompis några dagar efteråt:

Apropå studiebesök; i tisdags var det roligt värre. Historien började för all del rätt stillsamt med att Åza och jag upptäckte att IBM-klubben skulle ha årsmöte i Hörsalen samtidigt som GF hade Judiska släktforskarföreningen på besök. Men det var väl ok.

Sedan ringde Ted och meddelade glatt att han lyckats ordna så att Slottets personal skulle komma på studiebesök en tisdag. När Åza, nu en aning betänksam, frågade vilken tisdag, så blev svaret: den 15:e!

Så tillstötte Gustaf och påstod att G-gruppen skulle ha årsmöte samma dag..

Himmel och plättar! (som Carl-Gustaf Lindstedt sa i en sketch). 

Vad ska man göra? Har man väl sagt välkommen, så kan man ju inte backa ur sedan..

Ungefär så här blev det på kvällen:

17:00 Slottets personal, 20-25 pers anmälda (fast det kom bara 16) välkomnas med ett glas cider och så föredrag av Ted i Hörsalen till

18:00 då Gustafs G-gruppmöte (ca 25 pers) börjar i samma Hörsal.

18:00 anländer också IBM-klubben (ca 20 pers) som fått flytta från Hörsalen till Anrep (konferensrummet längst bort, efter DIS-Östs glasbur).

Samtidigt går Slottets personal på fika i cafeterian.

18:45 får jag och Chris visa Slottet GF i två grupper. I ögonvrån ser jag Åza köra tevagn med skaffning bort till IBM-klubben i Anrepsalen.

19:00 anländer Judiska föreningen (som skulle varit 20 men bara blev 12 pers), och Ted börjar med att visa dem Förbundet

Samtidigt går G-gruppen på fika i personalrummet och IBM-klubben festar på fika och landgångar borta i Anrep.

19:45 Judiska föreningen fikar i cafeterian. Ted går in till IBM-klubben för att hålla föredrag.

20:10 Chris och jag delar resolut upp Judiska föreningen i två halvor och visar GF.

20:50 cirka: Det hela lugnar ner sig, IBM och Judiska försvinner tillsammans med Gustaf och Anna-Lisa som de sista från G-gruppen. Denna innehållsrika kväll är slut och vi medverkande också..

Hängde du med?  

Det hela gick förvånansvärt väl i lås ändå, möjligen  beroende på att några av grupperna blev mindre än vad som sagts från början. Fast Judiska föreningens Carl-Henrik Carlsson ringde ju på tisdagen och erkände att han gjort bort sig. Han hade bokat hos oss båda kl 18:00, men sagt till alla att det började 19:00. Lite sent att ändra på nu, så hela Lisbeths omsorgsfulla schema fick ritas om från början..

Det vi var mest bekymrade för var att Judiska föreningen skulle hamna i G-gruppens årsmöte eller IBM stå och dricka cider med Slottet. Judiska föreningen hade nog inte haft så kul på G-gruppens årsmöte.. Men det enda som höll på att hända var att en av medlemmarna från G-gruppen höll på att hamna inne hos IBM-klubben i Anrep, men jag fick tag i honom i tid. I och för sig inte så konstigt, då G-gruppen först blivit lovade Anrepsalen för sitt möte, men sedan blivit flyttade till Hörsalen. 

Vi har emellertid lovat varandra över föreningsgränserna att inte boka in riktigt så många grupper på en och samma kväll. Det är för riskabelt. Dessutom går det åt så hemskt mycket kaffe. Fast G-gruppen skötte sig själva i det avseendet.

År 2008 flyttade vi alla dock vidare till de lokaler i Huvudsta där vi fortfarande håller till. Tioårsjubileum i år således!

Bilden: Invigningen återgiven i Släkthistoriskt Forum nummer 1 2005

Fortsätt läs mer
  1365 Träffar
  0 Kommentarer
1365 Träffar
0 Kommentarer

Sök på tvärs ...

Kors-och-Tvrs

Häromdagen kom det ett litet nyhetsbrev på mail från Københavns Stadsarkiv. En av rubrikerna var just den jag nu har valt som tema för dagens blogg: 

Søg efter din slægt på tværs af flere kilder

Någon på arkivets digitala avdelning har tänkt till och insett att hellre än att behöva studsa in i ett stort antal mindre databaser, kan det ibland vara bekvämt och bra att kunna göra en "Megasearch", d.v.s. att låta sökningen omfatta ett antal likartade resurser. F.n. är det tre databaser som på detta sätt kan användas tillsammans:

  • Politiets registerblade 1890-1923 (I stort sätt färdigindexerat)
  • Begravelsesprotokoller 1861-1912 (Indexering pågår
  • Erindringer ca. 1890-2017 (Under indexering och OCR-behandling)

Politiets registerblade är en sorts parallell folkbokföring för staden Köpenhamn, jämförbar med Rotemansarkivet i Stockholm. Det är enkelt att söka och praktiskt att direkt kunna klicka sig till originalbilderna. Informationen är dock inte särskilt detaljerad, utan kan betraktas mer som ett jättestort adressregister med lite födelse- och civilståndsuppgifter. Märkligt är att en stor del av korten, nämligen för de personer som avlidit under perioden, är utsorterade och arkiverade under ett annat namn: Politiets Dødeblade - dessa lär visst också vara på gång i Stadsarkivets stora indexeringsprojekt.   

Begravelsesprotokoller är ett alldeles utmärkt redskap som i ett slag identifierar de flesta avlidna personer samt ger ledtrådar till de kyrkoböcker som ruvar över än mer detaljerad information. Fullt utbyggt kommer detta register, som länkar direkt till originalnotiserna, att fylla samma funktion som Sveriges dödbok.

Erindringer har kanske inte samma genealogiska värde som de två förstnämnda resurserna, men är å andra sidan ett utmärkt försök att få Köpenhamnarna att skriva ned sina minnen och iaktagelser från såväl gångna tider som nutid. 

a1sx2_Original1_Fritextskning.JPGa1sx2_Original1_Fritextskning.JPG

Sökmenyn kan sägas vara väl spartansk, men för en enkel efternamns- eller ortsnamnssökning fungerar den. Vill man använda sig av mer avancerade sökmetoder är det bara att gå in på respektive databas egen sida där sådana möjligheter erbjuds. Det senare är av särskilt intresse för oss, eftersom väldigt många svenskar under denna tid faktiskt utvandrade till Danmark i allmänhet och København i synnerhet. Särskilt Politiets Registerblade innehåller mängder av svenskfödda, de flesta med exakt födelseort angiven. Här några exempel:

  • Ystad - 921 poster
  • Kalmar - 450 poster
  • Stockholm - 3114 poster
  • Göteborg - 1555 poster
  • Halmstad - 714 poster
  • Stenbrohult - 72 personer
  • Osby - 228 poster
  • Kristianstad - 1138 poster

Det skall sägas att Megasökningar också kan bli alltför bra, allt för generösa och allt för geografiskt omfattande. Tanken går till MyHeritage, vars träfflistor ofta blir groteskt stora och därmed svårnavigerade. Lagom är bäst! Det kan nog vara en god idé att begränsa Tvärs-sökningar till att gälla t.ex.en stad och/eller en viss sorts material. 

INDIKO - som jag skrev om i min förra blogg - skulle säkert må bra av att kunna sökas på tvärs, liksom många av resurserna på Stockholms Stadsarkivs hemsida. För att inte tala om DDSS, PLF, DISBYT, KGF, SLÄKTDATA och många andra. Idealet är naturligtvis system som tillåter forskaren att söka både KORS OCH TVÄRS, d.v.s. databas för databas men också med olika former för Megasearch.

Det var i början av 1970-talet jag, för att hitta de danska grenarna av släkten PICULELL, började besöka

b2ap3_thumbnail_KBH.JPGb2ap3_thumbnail_KBH.JPG

lokaliserat i Københavns berömda rådhus. Sammanlagt har jag genom åren besökt arkivet ett hundratal gånger. Varje gång har jag förvånat mig över hur charmigt men samtidigt primitivt och svårforskat detta arkiv är. Man rör sig fritt mellan hyllorna och får själv kånka de blytunga volymerna, en efter en, till fönsternischerna, som är den enda vettiga platsen för bläddring och notationer. Arkivet är uppbyggt som ett flervåningshus med gallergolv - ungefär som i ett amerikanskt High Security fängelse där man kan kika uppåt och nedåt. Inget för oss som har svårt för höjder och som osökt börjar tänka på kinesiska glasbroar ...

a1sx2_Original9_Glasbro.jpga1sx2_Original9_Glasbro.jpg   a1sx2_Original2_copenhagen_city_archives.jpga1sx2_Original2_copenhagen_city_archives.jpg

På senare år har Københavns Stadsarkiv som få andra insett digitaliseringens och indexeringens fördelar. I takt med att fler och fler resurser tillkommer, såväl digitala bilder som utmärkta länkade register, behöver man numera knappast besöka arkivet. Det har blivit ett modernt och nytänkande arkiv, som på kort tid huggit ned Törnrosaslottets kämpahöga häck och befriat dess fångar, Københavns alla individrelaterade arkivkällor. Dessutom har man lyckats engagera en armé av frivilliga som, i likhet med det svenska projektet NAMN ÅT DE DÖDA, möjliggjort de nya databaserna.  

Grattis Københavns Stadsarkiv! Way to go! 

https://www.kbharkiv.dk/#/
Fortsätt läs mer
  2929 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Skara Släktforskarförening
Det är i alla fall, tack-o-lov, lättare att läsa danska än att höra det. /Ingemar A.
måndag, 22 januari 2018 17:34
2929 Träffar
1 Kommentar

Öppet för släktforskning

Lördagen den 20 januari är det Släktforskningen dag i Sverige. Det är första gången den dagen hålls i januari, tidigare har det varit i mars. Anledningen är att de som idag besöker en släktforskarförening och blir intresserade av att börja släktforska ska hinna komma med på någon kurs nu i vår. För ska du börja släktforska är att gå en kurs det allra bästa sättet att lära dig.


I arkiven finns allt. Till exempel domböckerna kan avslöja mycket om dina förfäders liv. Bild från Landsarkivet i Vadstena, foto: Eva Johansson.

Som hängiven släktforskare kan jag bara uttrycka hur fantastiskt roligt och spännande släktforskning är. Jag tröttnar aldrig. Det finns så mycket nytt att upptäcka hela tiden. Allt finns i arkiven. Inte bara vad våra sedan länge döda släktingar hette och när de föddes och dog. Prästernas ganska knapphändiga noteringar i kyrkböckerna kan säga en hel del. Du kan säkert sätta dig in i hur det måste ha varit för den förälder som miste barn efter barn, i sjukdomar som vi idag ser som ganska banala. I den släktutredning jag just nu håller på med hittade jag en kvinna född 1699. Hon gifte sig 19 år gammal och paret fick två barn. Först dog det ena barnet och sedan nästa och några månader senare var även den unge maken död. Hela familjen utplånad. Ett år senare gifte hon om sig, fick två barn och det ena dog som spädbarn. Tre av fyra barn döda. Sedan blev det inga fler.

Det här var nog en inte helt ovanlig situation, det är inte första gången sådant träder fram ur arkivens mörker. I arkiven finns svaren på nästan allt. Hela liv rullas upp. Med de digitaliserade arkiven kan du få reda på väldigt mycket om din släkts historia. Men det lär vara bara omkring tre procent av arkivhandlingarna som har digitaliserats och kan nås via nätet, så glöm inte bort att även besöka arkiven.

Jag hoppas att många som är nyfikna på släktforskning besöker en släktforskarförening eller ett arkiv idag och får upp ögonen för vilken rik källa till kunskap våra arkiv är. I år fyller Riksarkivet 400 år och jag är tacksam för alla de nitiska arkivarier som under dessa sekel sett till att handlingar arkiverats så att vi kan läsa i dem idag, oavsett om det sker digitalt eller på plats i en forskningssal.


I Sverige finns mängder av arkiv. Detta är Erik Lehmann på Ankarsrums bruk då han 1926 ordnade bruksarkivet. Idag finns bruksarkivet på Landsarkivet i Vadstena och är 147 hyllmeter stort. Foto från Tekniska Museet, Public domain, fotograf okänd.

Exempel på vad du kan hitta i arkiven:


Jag har hittat mig själv i utflyttningslängden från min hemförsamling Ljungby i Hallands län när jag flyttade hemifrån 1972. Då åkte jag till England för att arbeta som au pair, givetvis med flyttbetyget i fickan. Bild från Riksarkivet/Svar, SE/LLA/13250/B/8 1940 – 1979. Jag har målat över våra personnummer och suddat de andras namn eftersom det är fler än jag som fortfarande är i livet.


Något annat som finns tillgängligt via digitala arkiv är lagfartsböcker. Detta är ett exempel från Kinnarumma socken. Bild Riksarkivet/Svar, Digitala forskarsalen, Inskrivningsmyndighetens i Borås domsaga arkiv, SE/HLA/1340157/D I a/17.


Bland de äldre arkivhandlingarna finns jordeböckerna. Denna är från Ovansjö socken 1651. Bild från Riksarkivet/Svar, Digitala forskarsalen, SE/RA/55201/55201.25/5.

Fortsätt läs mer
  2911 Träffar
  0 Kommentarer
2911 Träffar
0 Kommentarer

En bostad annonseras

Nykamera-003

Först får jag be så mycket om ursäkt. Dels för att delar av nedanstående text varit publicerad tidigare, i mitt kåserihäfte 'Örnen har landat!' från 2007. Dels för att detta inte handlar särskilt mycket om släktforskning. Utom att jag fick idén till detta idag när jag pratade med en släktforskare om mäklare och deras säljannonser på GF.

När jag väl fått i huvudet att jag skulle flytta från Täby, där jag är född och uppväxt, dröjde det fem år av intensivt annonsläsande och lägenhetstittande innan jag slutligen slog till. Under den tiden hann jag stifta bekantskap med både mäklare och mäklarnas annonser.

Vad gäller mäklarna, så var jag med på så många lägenhetsvisningar att jag emellanåt var tvungen att ta 'time-out'. Jag blev för välkänd bland Stockholms innerstadsmäklare. När de börjar hälsa en med: 'Jaså, du är här igen' eller 'Har du inte fått tag på någon lägenhet än??' så är det dags att ligga lågt ett tag. Förmodligen tror de att man har ljusskygga baktankar med lägenhetstittandet.

Så var det detta med annonserna. Jag läser fortfarande söndagsbilagans bostadsannonser. Alltid är det någon som sticker ut lite extra. Vissa tumregler har jag dock lärt mig: Först och främst att fundera mer på det som INTE framgår av annonsen än vad som faktiskt står där.

När det exempelvis står att man säljer 'en ljus och solig lägenhet på nedre botten', så innebär det i klartext att du kommer att leva ditt liv totalt blottlagd för alla som passerar utanför på gatan eller gården. Via de sannolikt stora eller många fönstren, visar du allt du gör där inne... Om det å andra sidan försäkras att sagda lägenhet ligger 'fritt från insyn' eller 'insynsskyddat', så betyder det troligen att alla dina fönster istället vetter mot ett högt buskage eller en slät brandvägg, så att du varken ser sol eller måne.

Läser man att ett badrum eller kök har 'bevarad funkischarm' så betyder det att ingen har bytt ut någonting alls i köket eller badrummet sedan 1935.

Ibland kan mäklaren i annonsen medge att det föreligger 'visst renoveringsbehov'. Det betyder i regel fuktfläckar i taket, hängande tapeter och en spis som inte fungerar. Står det, vilket är extremt mycket sällsyntare än det borde 'betydande renoveringsbehov' så får du i stort sett bygga om en totalrucklig bostad på egen hand.

På senare år har mäklarna börjat köra med ordet 'renoveringschans' istället, gärna med påhängda utropstecken. Avsikten är förstås att du inte ska tänka 'skrapa bort mögliga tapeter i tre veckor', utan istället ubrista 'wow, eget spa i badrummet!'. Att sedan badrummet ifråga visar sig vara två gånger två meter stort och knappt rymmer en så kallad 'stockholmsdusch' ens, är en helt annan historia.

Ibland blir det extra roligt. En favorit är annonsen som braskande utropade:
'Tvåa i Bromma! Med balkong i Abrahamsberg.'
Jag har sedermera inhämtat att Abrahamsberg tillhör Bromma kommun, men formuleringen är ganska intressant ändå.

Fast frågan är om inte denna, som handlade om en lägenhet i Gamla stan, är ännu bättre:

'Njut av tryggheten och stabiliteten i en mindre välskött bostadsrättsförening'.

Tänk vad bortfallet av ett kommatecken kan ställa till med...

Fortsätt läs mer
  966 Träffar
  0 Kommentarer
966 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi tro på det?

Redan från min första tid med släktforskning så fick jag höra: Se upp med han som sitter där borta, Se upp med böcker av XXXXX, lita inte på något du hittar på internet och så vidare.  Varningarna var många och ibland kändes det nästan löjligt.  Han som satt där borta och berättade om olika grenar, det stämde ju så bra, så varför inte lita på honom? Den fina boken i föreningens bibliotek, med antavlor från hedenhös och till nu, den måste väl vara sann? Alla fina uppgifter på nätet, inte minst släktträd med linjer åt alla tänkbara håll, de måste ju vara sanna.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPGb2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

 

Jag tror de flesta känner igen sig, mer eller mindre. Det varnas om både det ena och det andra. Är man nybörjare så kan det vara svårt att sålla, men vi ser ju också att de med hög kompetens och lång erfarenhet då och då hoppar i galen tunna.

Tack och lov har det blivit mycket enklare att kontrollera en mycket större del av de källor som anges. Och lärdomen att finns det inga källor så tro inte på det, sprider sig till allt fler och fler. Men alla källor finns inte på datorn, det finns fortfarande oändligt mycket som inte är digitaliserat och vad gör jag då? Måste jag resa mig upp ur min sköna stol vid datorn, eller kan jag lita på att den som skrivit verkligen kontrollerat och tolkat den angivna källan rätt.

Om en forskare har bemödat sig att ta reda på källan och fylla i den, nog borde han/hon ha så torrt på fötterna så att jag kan lita på det. Jaså inte, menar du att en sådan uppgift är osäker, det är ju en erfaren som skrivit. Visst kan den uppgiften komma från någon annan, som den jag läser nu litar på, som i sin tut fått den från en tredje som hört det i en korridor på stadsbiblioteket. Hm, kanske bäst att kolla själv då.

Resonemanget känns säkert igen, det har ju hörts gång efter gång när någon verkligen kontrollerat källan och funnit att uppgiften inte stämmer, det stod inta att Inga fick något, ingen fick något ska det vara, eller alla tänkbara olika feltolkningar. Och tänk ibland finns det inte något i den angivna källan, just min uppgift hade någon hittat på och sedan skrivit en felaktig källangivelse. Eller var det inte uppsåtligt, kanske var det några tecken omkastade, så det fanns en god vilja men sämre genomförande. Men, vilka tecken var omkastade, hur ska jag hitta tillbaka. Det gick inte så bra så jag måste ta bort uppgiften ur min text, ur min databas eller var jag har den. Men berättade jag inte om den här saken vid träffen i söndags, vilka lyssnade, vilka trodde på den och vilka förde den vidare. Det är inte bara att ta bort uppgiften, hur får jag bort den från alla andra?

Det mesta av det här är ju självklarheter och inget nytt för de flesta, men ibland kommer det in nyheter, som jag inte kan så mycket om och då är det lätt att gå på pumpen.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

 

Det nya med DNA, går det att lita eller blir jag lurad?  Risken är ju större ju mindre jag kan, och om jag då tror att den som förmedlar kan mer så blir det lätt fel. Det är ny nomenklatur, nya ord att lära sig och allt är inte som det ser ut. Grupperingar görs och visst borde gruppen som kallas I1 vara äldre än den som heter I2, det säger logiken. Men så är det inte, namnsättningen var inte logisk när man hittade spåren av en grupp.  Visst är det så att den som har kommit långt ut i trädet och där det bara skiljer en ynka enhet, som 10791 och 10792, visst måste de vara kusiner eller något sådant. Så kanske det är, men i just det här fallet så gick det att räkna ut avståndet till den gemensamma anan för dessa två, och det blev 2 300 år. Inte mycket till kusin med den beräkningen, men ack så lätt att bli lurad om man inte in den nya nomenklaturen i rätt sammanhang och tar reda på vad saker och ting betyder. Det finns också några grundregler som man kan ta i beaktande, använder någon begreppet Y-linje, så är den rak manslinje och då är det inte lämpligt att stoppa in några kvinnor i den linjen.


Inte alla kan läsa skrift från 1500-talet, det krävs övning, detsamma gäller tolkning av resultat från olika DNA-tester.  En del går snabbt att lära sig, köp en handbok av förbundet och du fixar det. Annat kräver djupare studier och därför är det viktigt att du vet vem som kan och vem som inte kan.

De varningar som jag berättade om inledningsvis gäller fortfarande, oavsett vilket område eller teknik som avhandlas. Var på din vakt, kontrollera och fråga igen, varför inte en så kallad ”second opinion” även om uppgiften står på en blogg eller annat och är kopplad till din forskning. Bättre att fråga en gång för mycket, det vet vi av erfarenhet.



Ha det bra med allt gammalt och nytt!

 

Fortsätt läs mer
  4027 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Gunvor Jonsson
Håller med fullt ut.
torsdag, 18 januari 2018 15:37
4027 Träffar
1 Kommentar

INDIKO - en bortglömd databasresurs

Demografiska_databasen_i_Jrn_20180114-173006_1

Idag skall vi ägna oss åt en databas som tyvärr tycks ha hamnat i skymundan. På Umeå universitets hemsida beskrivs den så här

Indiko - kyrkböcker på nätet

Indiko är ett verktyg för att söka i Demografiska databasens befolkningsdatabas Popum. Med detta verktyg kan information kring individer ur valda kohorter hämtas (kohort = grupp med vissa gemensamma kännetecken). Syftet med programmet är att ge möjlighet att på ett enkelt sätt söka information kring individer i ett svenskt historiskt källmaterial från främst 1800-talet, följa dessa individer och deras familjer över tid och generationer, samt ge en introduktion till Demografiska databasens material. Det är också möjligt att söka direkt i de olika källorna och återskapa sidor ur dessa. Databaserna utvecklas och förvaltas vid Demografiska databasen (DDB), som sedan 1970-talet har bidragit till att ge Umeå universitet en framstående position inom det befolkningshistoriska området.

Kohorter! Nytt ord för mig, och inte ett särskilt vackert sådant ... Det handlar alltså om ett enormt indexeringsprojekt. 25 eller 30 år äldre än Sveriges Släktforskarförbunds eller Ancestrys motsvarande insatser. Projektet koncentrerade sig på ett antal geografiska områden; Linköpingsregionen, Norra Inlandsregionen, Skelleteåregionen och Sundsvallsregionen. Därtill ett antal enskilda församlingar; Fleninge, Gullholmen, Locknevi, Nedertorneå, Svinnegarn och Trosa.

a1sx2_Original1_Indiko-1_20180114-172926_1.JPGa1sx2_Original1_Indiko-1_20180114-172926_1.JPG

Mycket av arbetet utfördes vid Demografiska Databasen i Jörn - se ingressbilden. Där, och på ett antal andra excerperingsstationer, knappade flitiga fingrar under decennier in uppgifter från födelse-, vigsel- och dödböcker, husförhörslängder och flyttningslängder. Därefter vidtog det s.k. länkandet, där man organiserade ihop informationen på ett mer användarvänligt sätt. Detta arbete tycks dock aldrig ha fullbordats, varför det idag finns två olika typer av församlingsdatabaser, de länkade och de olänkade.

a1sx2_Original2_Lnkade.JPGa1sx2_Original2_Lnkade.JPG

                a1sx2_Original1_olnkade.JPGa1sx2_Original1_olnkade.JPG

INDIKO är idag en gratisresurs, men helt enkelt är det inte att ta sig in där. CHROME fungerar inte och den ständigt uppdateringstörstiga kaffekoppen JAWA måste vara tillfreds och i harmoni med omvärlden och det ena med det andra ... Väl inne är det sannerligen inte heller lätt att navigera! Menyn (eller Gränssnittet som det heter på teknokratiska) är krånglig och svår att begripa sig på. Med mindre än att man går in och på databaslistan manuellt markerar samtliga församlingar i berörd region går det t.ex. bara att söka på en i taget. Och när man väl gjort sin sökning är träfflistan minst sagt kaotisk och svår att överblicka:

a1sx2_Original1_Indiko-2.JPGa1sx2_Original1_Indiko-2.JPG

INDIKO är en fantastisk resurs, inte minst för DNA-forskare som försöker utreda hur alla matchningar matchar. Men den är ännu oförlöst. För att den skall bli verkligt användbar för alla som forskar inom de fyra stora regionerna, måste den göras mer modern och mycket mer användarvänlig. Programförklaringen ovan om att "ge möjlighet att på ett enkelt sätt söka information kring individer i ett svenskt historiskt källmaterial" måste också bli verklighet. Idag är det INTE enkelt att söka i INDIKO. Det är mycket besvärligt och på intet sätt intuitivt. Sveriges släkt- och hembygdsforskare är bortskämda med sina Befolkningsskivor, Sveriges Dödbok, Rotemansarkivet, Databaser från Presentationsprogrammet och mycket annat sådant. Allt medan Ancestry, Familysearch och MyHeritage kontinuerligt sprutar fram nya skakiga resurser, så står vi här med en kvalitetsbas i megaformat, som knappt går att använda. Dessutom har den decennium efter decennium bekostats av oss skattebetalare.

Här kommer mitt anspråkslösa förslag:

Inkalla Riksarkivets, Stockholms Stadsarkivs och Sveriges Släktforskarförbunds dataguru nummer ett, Johan Gidlöf, och låt honom förvandla INDIKO till något verkligen användbart och användarvänligt. En resurs som kan navigeras på församlings- eller regionnivå och naturligtvis Tutti Frutti. En meny där alla begrepp är smart sökbara, precis som på Sveriges dödbok, med förekomstlistor och kombinerade filter, ja alla de godsaker vi är vana vid. Först då blir Demografiska Databasens insatser till nytta för såväl studenter och doktorander som för den stora släkt- och hembygdsforskande allmänheten.

a1sx2_Original1_Gidlf.jpga1sx2_Original1_Gidlf.jpg

Databasoraklet Johan Gidlöf med den finala versionen av Rotemansarkivet i nypan. [Foto:Torbjörn Wester]

Länk: (lycka till ....)

http://rystad.ddb.umu.se/indiko/

     

Fortsätt läs mer
  7671 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Helena Nordbäck
Kul att du tog upp Indiko, Ted! Det pratades ju väldigt mycket om det projektet på konferensen i Skellefteå 2003, och jag har ofta... Läs mer
måndag, 15 januari 2018 19:08
7671 Träffar
1 Kommentar

En kungaättling i släkten?

Släktforskning kan vara ett trevligt samtalsämne i de mest skiftande situationer. Just nu har jag hängt upp utskriften av min fars släktträd i hallen och det kan inte undgås att ses av dem som kommer hem till oss. I veckan som gick hade vi besök av en hantverkare och när han fick ögonen på släktträdet så tog han genast upp ämnet. Det visade sig att hans far är en hängiven släktforskare och att det finns en släktgåta i familjen. Hantverkarens mormors morfar tros vara gamle kungen Gustav V.


Utskriften av mitt ena släktträd har tillfälligt förpassats till hallen här hemma.

Ja, det här med historier om förmodade kungaättlingar stöter vi ju på ibland, vi som släktforskar. Sådana historier kan vara orsaken till att någon börjar släktforska. I de flesta fall visar det sig väl inte stämma. Hade äldre manliga medlemmar i kungahuset varit fäder i den utsträckning som antas så hade de allt fått ligga i, misstänker jag. Och det kanske de gjorde, vad vet jag?

I det här fallet berättade hantverkaren att hans mormors mormor faktiskt hade varit piga eller jungfru av något slag på kungliga slottet vid den tid hon blivit gravid. Om det var under Gustav V:s tid som kung eller som kronprins minns jag inte.

Hantverkaren sa att han tog sin längd som en indikation på att ryktet kanske stämmer. Och det kunde jag hålla med om. Min make är normallång (drygt 1,80) men tedde sig liten bredvid hantverkaren som nog var runt två meter lång. Och Gustav V var ju lång. Plus att en annan manlig släkting ska var porträttlik den gamle kungen.


På båda dessa bilder ser vi att kungen Gustav V var påtagligt lång jämfört med många andra. Precis som vår hantverkare. Övre bilden från Örebro Läns Museum, undre bilden från Nordiska Museet.

För att få möjlighet att belägga eller förkasta ryktet föreslog jag DNA-test och det nappade han på. Han verkade genuint intresserad av att kunna få vetskap om hur det verkligen förhåller sig och bad faktiskt om råd.

Hur det går med detta återstår att se och kanske får jag veta om vi får anledning att träffas igen. Men det var roligt att prata släktforskning en stund. Annars brukar jag hålla igen numera och avvakta tills den jag talar med tar upp tråden på något sätt. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" som ni vet, så det blir lätt så att jag gärna pratar om släktforskning i alla möjliga situationer.

Själv har jag inga som helst tecken på att jag skulle vara någon kungaättling, utan har nästan bara torpare och bönder i släktträdet. Och glad är jag för det, även om de som regel var skötsamma och inte gjorde så stort väsen av sig.

Fortsätt läs mer
  2125 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
Här nere i Kristianstadstrakten med närheten till Bäckaskogs slott, brukar man säga att om CarlXV:e varit far till alla de barn so... Läs mer
söndag, 14 januari 2018 18:59
Eva Johansson
Bengt: Ja, det kan jag förstå. Det går många sådana rykten runt om i landet.
söndag, 14 januari 2018 19:14
2125 Träffar
2 Kommentarer

Oxdjupet och tulpanerna

tulpaner_2

Jul och nyår är borta, och oxveckorna är här. För min del fick man gärna avskaffa januari månad. Det är kolmörkt, iskallt, glashalt alternativt slaskigt, och alla är luspanka efter helgerna, vilket alla vet. Således händer det heller inget i januari; åtminstone inte de första veckorna. Inga evenemang, inga marknader…. Ingenting.

Men…

Det är Tulpanens Dag den 15 januari! Denna fantastiska blomma, som finns i alla regnbågens färger. Somliga stora, somliga små, en del doftar, en del har fjädrar… Såsom varande tulpangalen, har jag ibland fått frågan vilken färg eller sort jag gillar bäst? Faktum är, att det allra vackraste nog är en stor, blandad bukett. Men ok, måste jag välja, gillar jag de som är randiga i lackrött och gult eller orange. Ser ut som eldslågor ungefär.

Jag som historienörd kan inte låta bli att fundera på hur det kan ha sett ut i Holland under tulpanhysterins guldålder på 1600-talet. Då när en enda, sällsynt tulpanlök kunde ta kontroll över i stort sett hela börsverksamheten. Folk köpte, sålde och bytte tulpanlökar. De måste ju rimligen ha planterat dem också? Förmodligen i växthus då. Ute på en åker riskerade man väl att någon långfingrad person smög dit och grävde upp de dyraste lökarna…

Än idag är ju Nederländerna präglat av sin tulpanhistoria. Det finns tulpanmarknader, tulpanauktioner, det fantastiska Keukenhof, och stora färggranna tulpanfält brer ut sig för ögat om man besöker landet vid rätt tidpunkt. Till och med deras släktforskartidskrift Gen. (förut hette den Genealogie, kwartaalblad van het centraalbureau voor genealogie) har haft artiklar om tulpanodling och tulpanodlare i historien.

Får en att fundera. Jag vet att det finns personer som släktforskat på sin katts eller hunds anor. Någon som har haft funderingar på att kartlägga sina tulpanlökars antavla?

Så man kan väl säga att januari lever upp till sitt namn – månaden är ju uppkallad efter guden Janus, som hade två ansikten. Här finns både oxveckor och tulpaner.

Jag önskar i alla fall alla en tulpanrik 15 januari!

Fortsätt läs mer
  940 Träffar
  0 Kommentarer
940 Träffar
0 Kommentarer

Familjen tog slut ...

family-tree-blank_small

I min förra blogg beskrev jag lyckan över att äntligen ha återfunnit min försvunne morfars mormors farbror, Garvaren från Norrköping, Anders Bohman. Född 1784, flyttar han 1805 till Stockholm och är sedan dess försvunnen. På annandagen hittade jag honom äntligen. Han hade hamnat i Oskarshamn, gift sig och fått tre döttrar, födda 1814, 1817 och 1819. Själv härstammar jag och några få andra personer från Anders bror, fänriken Carl Fredrik Bohman (1788-1814) i Norrköping. Det är egentligen bara jag själv, mina barn och barnbarn, min bror, min kusin och hans barn samt tre barnlösa släktingar i USA som kan sägas tillhöra den exklusiva kretsen av Bohman-ättlingar. Personer födda på 1700-talet brukar annars kunna stoltsera med hundratals, ibland tusentals ättlingar - men så icke familjen Bohman.

Nåväl, i och med att släktträdet nu fått en Oskarshamnsgren, skall det väl inte vara så svårt att hitta en massa Bohman-ättlingar där eller annorstädes. Låt oss se ...

Bohman-1_20180107-114550_1.jpgBohman-1_20180107-114550_1.jpg

 

Tre döttrar fick Anders Bohman och hans hustru Maria Brita Önnerberg (* tack Bo G Persson för utförliga uppgifter om henne och hennes släkt). Den yngsta, Christina Amalia Olivia Bohman (1819-1909) tycks ha varit "hemmadotter", hon står ömsom som "mamsell", ömsom som "fröken", gifter sig aldrig och dör barnlös vid 90 års ålder i Oskarshamn. 

Bohman-Hallen.jpgBohman-Hallen.jpg

Så har vi mellandottern, Maria Cecilia Bohman (1817-1880). Hon står, liksom den äldre systern, som "barnmorska", gifter sig två gånger och efterlämnar två barn från första giftet med bokbindaren Carl Fredrik Hallén. Efter dennes död gifter hon om sig med snickaren Jonas Peter Köhlström. Vi går vidare med hennes barn. Dottern Maria Ulrica Elisabeth Hallén (1834-1914) gifter sig med snickaren Erik Westmark, som så småningom överger henne - möjligen sticker han till Amerika Tre barn föds i äktenskapet, men alla dör i förtid. Vi fortsätter med Maria Cecilias son, Kakelugnsmakaren Carl Fredrik Wilhelm Hallén (1836-1909)., som på gesällers vis turnerar runt i landet, innan han så småningom återvänder till hembygden. Väl där gifter han sig med en dalkulla, Brus Karin Ersdotter från Malung, med vilken han redan har en liten dotter, Kristina Charlotta Hallén (1875-1948), kuvertarbetare, ogift och barnlös. Maria Cecilia fick alltså tre barn och fyra barnbarn, men inga barnbarns barn. Familjen tog slut ...

Bohman-3_20180107-141602_1.JPGBohman-3_20180107-141602_1.JPG

Nå, då övergår vi väl till äldsta dottern, Ulrica Charlotta Bohman (1814-1857), barnmorska i Mönsterås. Tillsammans med en kusin, Nils August Önnerberg (1815-1892) frambringar hon 1838 en utomäktenskaplig son; Albert August Johansson, men gifter sig aldrig med fadern. Kanske var kusingiften vid denna tid förbjudna? 1840 ingår hon i stället äktenskap med logarvaren Daniel Johansson (1813- ???) och får med honom en son och en dotter. Sonen, målaren Daniel Rickard Johansson (1841-1913) turnerar också genom Sverige, landar i Ockelbo, Gästrikland, men gifter sig aldrig. Dottern Maria Charlotta Serafia Johansson (1847-1925) tar sig till Stockholm och gifter sig med vaktmästaren Johan Erik Haglund (1851-1942) och får fyra barn, varav dock tre dör som små. Det fjärde, Elsa Haglund (1882-1973) lever till hög ålder, men gifter sig inte heller och får veterligen inga barn.

Står så "hoppet" till Ulrica Charlottas utomäktenskaplige son, Albert August Johansson (1838-1870) - snickare i Oskarshamn, och tidigt bortryckt av Tuberkulosen. Han hann dock gifta sig och få två barn, varav sonen bara blev ett halvår gammal. Dottern, Kristina Sofia Johansson, född 1866, upptar sin farmors systers andre makes efternamn KÖHLSTRÖM - okänt varför - och lever med sin yngsta gammelmoster, Fröken Bohman, i Oskarshamn. För varje husförhörslängd minskar förhoppningarna om äktenskap och barn, och en bit in på 1900-talet verkar det kört ... Då, den 23 december 1907, gifter sig den 41-åriga ungmön Kristina (Stina) Charlotta Köhlström med den 15 år yngre Johan Emil Johansson. Och har man sett, nio månader senare, den 11 september 1908, föds det en son i äktenskapet: Erik Gunnar Johansson - enda barnbarns barnbarn till den gamle garvaren.

Raskt vidare med denna familj, som redan 1909 utvandrar till USA. Hur skall man kunna hitta en JOHNSON på denna väldiga kontinent? Lätt som en plätt, faktiskt. Det är bara att söka bland mönstringskorten för 1:a respektive 2:a världskriget, 1917 och 1942, och där finns han, John Emil eller Emil J Johnson, bosatt i staten Washington på västkusten. Efter några mellanlandningar fastnar familjen i Tacoma söder om Seattle, och där avlider båda makarna, Emil J och Christina Johnson, 1957. 

Men så var det sonen ... släktens sista hopp! Enligt alla tillgängliga folkräkningar, senast 1940, bor Eric G Johnson med sina föräldrar. I en adresskalender för 1947 förefaller han fortfarande ha sin adress hos dem. Sannolikheten för ett sent giftermål, för att inte tala om barn och barnbarn, är m.a.o. liten. 1988 avlider han i Tacoma, till synes utan familj. Någon dödsruna har inte kunnat återfinnas, ej heller någon gravsten. 

Här slutar sannolikt Logarvarens släktträd. Anders Bohman har, trots tre barn, sex barnbarn och tio barnbarns barn, inte en enda levande ättling. Familjen tog slut ...

Ultima Familia

Fortsätt läs mer
  5426 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Michael Lundholm
Intressant läsning Ted. Har själv råkat ut för liknande (se Släktforskarnas årsbok 2012). Man får ju när man upptäcker något som d... Läs mer
måndag, 08 januari 2018 09:43
Ted Rosvall
Jag har flera exempel på familjer som tar slut, detta trots kanske många barn och barnbarn till det ursprungliga paret. Man kan lä... Läs mer
tisdag, 09 januari 2018 16:15
Bibbi Björklund
Tack för som vanligt intressant läsning. Jag blev extra intresserad eftersom jag har släkt i Oskarshamn som heter Boman. Så jag va... Läs mer
onsdag, 10 januari 2018 13:52
5426 Träffar
3 Kommentarer

Agelina och Elliot

Så här i trettonhelgen ska jag roa er med lite kuriosa.

De allra flesta släktforskare fascineras nog, precis som jag, av ovanliga namn i husförhörslängderna. Vi kan knappast låta bli att stanna till när vi ser dem och tanken "hur kunde föräldrarna hitta på detta?" dyker upp. Ganska roligt kan det också vara. Framför allt är de sista decennierna på 1800-talet den tid då barn döptes till fantasifulla och påhittade namn. Men varför? Kanske för att försöka vara unik i en växande befolkning? Utblickar i omvärlden som gödde fantasin? Jag vet inte.

Vad sägs om Theolinda, Aldo och Sextor? Eller Kalla, Dorius och Botelia? Flickan Beda Cyrenia Elisabeth föddes i Högby 1893. Gerda Mandinna föddes 1888 i Tåssjö. Ottorina Amorina Elidora föddes 1872 i Gällared. Bara fantasin tycks sätta gränser.

På Gunnebo bruk, inte långt från där jag bor, arbetade många i verkstad och smedjor i slutet av 1800-talet. En del av dessa arbetare bytte bort sina patronymikon till andra efternamn. Det kan jag förstå för när det fanns flera Gustav Petersson och Anders Larsson, då var det nog lätt att blanda ihop folk. Och i flera bruksarbetarfamiljer hittade man också på ganska fantasifulla nya namn till barnen.


Adolf Fredrik Alström var kättingsmed på bruket och gift med Anna Charlotta Gustafsdotter. Deras barn fick heta Agelina, Serafia, Elliot, Nikana, Vitalis och Romanus. Som ni ser fick barnen andra namn också och förmodligen var det de mer vanliga namnen som var barnens tilltalsnamn. Elliot är ju ett väldigt modernt namn och kanske är det isnpirerat av någon amerikasläkting? Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) AI:21 (1891-1895) Bild 190 / sid 171.


I min egen hemsocken Ljungby i Halland bodde i början av 1900-talet en kvinna som hette Alma Betoria Hvederia, född 1872. Hon dog tio år innan min familj flyttade dit så jag vet inte vem hon var. Bildkälla: Arkiv Digital, Ljungby (N) AIIa:3 (1911-1929) Bild 140 / sid 4.


Apropå namn som känns moderna men användes förr så fanns det faktiskt en gosse döpt till Conny i brukssamhället Gunnebo 1883. Conny? Ett i mina ögon typiskt 50-talsnamn. Även dennes far var kättingsmed på bruket. Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) C:10 (1877-1888) Bild 83.

Det kommer garanterat att uppenbara sig många fler ovanliga namn. Frågan är om de var ensamma om dessa i våra ögon mycket udda namn. Kanske var det namn som spreds i släkten eller i bygden? Det har jag inte undersökt.


Till sist ska jag bjuda er på ett litet arkivfynd utöver det vanliga. I Grythyttans äldsta flyttlängd, på näst sista uppslaget, kan vi läsa det här citatet. På engelska! Flyttlängden sträcker sig till 1865 så man kan ju tro att det skrevs då. Men under står det skrivet Elisabeth 1880. Kyrkoherden Johan Conrad Schultz hade en dotter som hette Sofia Elisabeth Laurentia, född 1865. Det var hon som skrev detta när hon var 15 år. På sista uppslaget i flyttlängden har hon skrivet några översättningar av poesiverser. Bildkälla: Arkiv Digital, Grythyttan (T) B:1 (1828-1865) Bild 181.

Citatet:
A prosperous life passed at home has
little incident per narrative; it is only poor
devils, that are tossed about the world,
that are the true heroes of story!
Washington Irving

Fortsätt läs mer
  2095 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Persson
Så har vi också de namn som kyrkoherden och prosten Carl Meurling (1787-1873) och hans hustru Elisabet Brita Maria Petersson (1805... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 12:29
Eva Johansson
Bo: Vad roligt och intressant att få veta! Jag upphör aldrig att förvånas över föräldrarnas fantasifullhet kring förra sekelskifte... Läs mer
söndag, 07 januari 2018 19:36
Lars Åhnström
Angående flickan Alma Betoria Hvederia ovan så finns en svårläst förklaring för den nyfikne i marginalen på sidan 3 i Ljungby (... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 19:30
2095 Träffar
5 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
234 inlägg
Eva Johansson
204 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
38 inlägg
Gästbloggare
18 inlägg