Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.

Att bläddra i gamla dokument har sin speciella känsla. En del tycker att det är underbart, att försiktigt vända på de blad som det skrevs på för länge sedan. Att använda vita handskar för att skyddade ålderdomliga arken, så att de håller länge till och kan ses av andra.  Andra tycker kanske att det bara är jobbigt, svåra att läsa och har man minsta anlag för dammallergi så kan det bli rena pesten att öppna och få pusten av gammalt, riktigt torrt damm i näsan. Det blir ganska korta besök i läsesalar för de personerna.

Men allt behöver inte vara så gammalt och finnas i arkivens läsesalar. Det kan vara en fröjd att bläddra i nyare material också, kanske lite beroende på hur vi var och en kategoriserar begreppet nyare.  Efterlämnade buntar med vykort gillar en del och kan lägga ner mycket tid och energi på att datera, katalogisera och klassificera.  Det blir ungefär som att samla frimärken. Andra kanske tittar i vykortsalbumet och konstaterar att det var en flitig korrespondens de hade på den tiden och slår ihop albumet. Vad de går miste om vet ju varken de eller jag, men kanske fanns det någon rolig bild därinne.

Och är det inte album så kanske det är en liten ask, som någon lagt små saker i. Att öppna och titta vad som finns däri kan ge en bild av den som en gång sparade på dessa saker. Kan man se vad som var intressant då, kan man se om det finns någon röd tråd som kanske kan användas för att skapa sig en bild av personen, att kunna få kött på benen som en del säger. Det finns ibland mer intressant i sådana små samlingar än det man kan utröna med hjälp av arkiven, de beskriver vanligtvis inte hur människan var utan kalla fakta om avgörande livshändelser, och det säger ju långt ifrån allt.

I de små samlingarna kan det ibland ses kopplingar till det som var statusprylar också. Jag tänker på bilder av motorcyklar eller bilar, från de motoriserade fordonens barndom.  Det måste ha varit en speciell känsla att kunna visa upp ett kort, där den stolte, nyblivne ägarenstår nonchalant lutad mot det som få kunde unna sig.  Idag motsvara kanske det de som lutar sig mot ett flygplan eller en stor yacht. För en del var det kanske andra saker som blev en del av att kunna visa på välstånd.

Kort i författarens ägo

Det kom också in små detaljer på olika kort som skickades och jag tycker att kortet som finns på bilden är ganska intressant. Det gäller att hylla mamma och då undra jag hur kopplingen till radion kommer in i bilden, om den nu inte visade på välstånd. Det är ju bra att kortet är daterat, för då vet vi att det är skrivet två år efter det att Radiotjänst fått monopol på svenska radioutsändningar. Det var också två år efter starten av Barnens brevlåda, kan undra om det programmet som avlyssnas på kortet.

Tänk vad mycket funderingar små kort, som det ovan, kan ge upphov till. Jag lägger till en egen fundering, undrar vem som skrev namnet Tyra, kan det vara hon själv vid fem års ålder eller har hon fått hjälp och kan det då vara hennes pappa som skrev det, eller kanske någon av hennes syskon. Det får jag nog inte reda på, och det har ju egentligen ingen betydelse. 

Har du dina egna små gömmor som du tittar i då och då, och kanske hittar något intressant.

Lova och James Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. James Engelbert Forsell föddes 16 oktober 1900 i Holmfors, Skellefteå i en stor syskonskara. Föräldrarna var Olof Anton Forsell och Maria Kristina Eriksson. I unga år fick han söka sig ut för att kunna försörja sig. Han ägnade sig bland annat åt flottningsarbete. 1924 erhöll han tjänst hos änkefru Stina Marklund i Svanström, Skellefteå, vars hemman han senare kom att överta.

1936 vigdes James med Stinas dotter Marta Lovisa "Lova" Marklund f. 1890-05-31 i Svanström. Makarna fick inga barn. Hennes far var Nils Larsson Marklund och modern som nämnt ovan. Makarna byggde sig en modern och fin gård med alla dåtidens bekvämligheter. Alltid gladlynta och gästfria träffade man makarna Forssell.

James var en stor person, både bildligt och bokstavligt. När han gjorde värnplikt vägde han 108 kg utan en tillstymmelse till fett på kroppen. Hans rygg var stor som en ladugårdsdörr och hans kroppskrafter var därefter. Hans kragmått var 48. Därför kunde han inte få tag på skjortor i rätt storlek i Skellefteå-trakten utan han var tvungen att beställa från en butik i Stockholm.

Som person var James munter och en stor humorist. Han var en bra historieberättare och snabb i repliken när det handlade om munhuggning. Hans fyndigheter var vida och välkända. Han tyckte om att berätta "historier", gärna lite grova på olika sätt. James var en känd och respekterad man i bygden. Han anlitades ofta som auktionist. James hade ett sinne för ekonomi och var jämförelsevis välbemedlad. Han var också rökare men det upphörde han med under en resa med häst och vagn till Holmfors. Han skulle under färdens gång tända och njuta av en cigarett men han hade glömt tändstickorna hemma. Det gav honom tid och orsak att i stället börja fundera på rökningens ekonomi. James räknade ut hur mycket pengar han gjorde av med på det viset. När han hade kommit till bron över Grundforsbäcken (Bjurån) hade han tänkt klart. Han knölade ihop cigarettpaketet och tände aldrig mer en cigarett.

James skaffade sig också körkort. Hans första bil var en vinröd Volvo PV med utvändigt solskydd över vindrutan. Bilen använde han vid sina ärenden i trakterna. Han körde alltid 70 kilometer i timmen, för han hade räknat ut att man kom längst per volymenhet bränsle om man höll den farten. Därför gjorde han det. Till saken hör att han körde 70 km/h överallt där han for fram. Det funkade nog genom byarna men det blev omedelbart värre när han skulle köra genom staden, Skellefteå. En person som blivit ögonvittne till James framfart, när han vid ett tillfälle kom körande längs E4 söderifrån och skulle svänga in på Kanalgatan, kunde tala om att den bredaxlade föraren från Svanström hade lämnat ett trafikkaos bakom sig. Bilförare som var rädda om sina fordon fick helt sonika akta sig och lämna företräde. James fortsatte dock obekymrad sin färd körandes 70 kilometer i timmen …

James hade alltid mycket kontanter på sig under sina resor, som han förklarade med att han inte ville vara utan pengar om han fick tillfälle att göra en bra affär. Någon lär en gång ha påpekat det riskfyllda i att traska runt med så mycket pengar av hänsyn till risken att bli rånad. Den som kände James slog dock direkt bort all oro för det och menade att den rånaren fort skulle avvänjas med sitt hyss om han hamnade i James armar.  

Vid sidan om jord- och skogsbruket ägnade sig James åt slakteriyrket. Han var dessutom mycket intresserad av hästar och ägde hingsten AB Bottne. Han tillhörde hästpremieringsnämnden som bedömde och premierade bra bruksdjur till nytta för aveln med nordsvenska hästar. Hela livet hade James varit frisk med bibehållen ungdomlighet och arbetskapacitet.

"Lova", som Lovisa kallades, var kristligt intresserad och förutom det var hemmet hennes stora intresse. De sista åren av sitt liv var hon sjuk. Hon avled på Skellefteå lasarett 15 november 1971, 81 år gammal.

Efter Lovas död gifte James om sig 1976 med änkan Dagmar Maria Anetty Lundberg född Forsell från Bjurån, Skellefteå. Hon var född 2 oktober 1903 och hade tidigare varit gift med min mormors morbror Karl Lundberg i Bjurliden. I samband med sitt andra äktenskap flyttade James till Bjurliden men han ägde gården i Svanström fram till sin bortgång. Han lämnade jordelivet hastigt den 2 september 1979, 78 år.

I oktober förra året träffade jag två av mina bröder och mina svägerskor hos min storebror som bor i Vargön . Efter maten tog vi en promenad i omgivningarna. Han ledde oss till Villa Björkås, ett vackert gammalt hus som numera är ett kafé drivet av Västra Tunhems pastorat.

Som ni ser på bilderna är både huset och parken betagande vacker. Min bror berättade lite om stället och själv blev jag naturligtvis intresserad av vilka som bott där.

Bilderna på Villa Björkås har legat till sig på min hårddisk ett tag och idag tänkte jag ta reda på lite mer om dessa människor och berätta för er. Men det behövs inte, för det är redan gjort. Någon i pastoratet är släktforskare och har forskat om husets och invånarnas historia. Läs på Svenska Kyrkans hemsida.

Så föredömligt bra gjort! Så glad jag blev av att man bemödat sig om detta.

Foto från början av 1900-talet. Av kläderna att döma kan det vara 1920-talet, tror jag. Kanske medlemmar av familjen Sandberg. Foto: Vikner, K & A. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det är många hus och fastigheter som fått sin historia utforskad och berättad, kanske av en hembygdshistoriker eller släktforskare, och det är alltid roligt att se.

När du hittar släkt på en gård du inte känner till så mycket om, så kan det ju finnas någon annan som vet desto mer. Intresset för historia, inte minst bebyggelsehistoria, är mycket stort idag. Det gynnar oss släktforskare, vi kan ibland få veta mycket om släkt som bott långt bort från våra egna trakter.

Visst har vi alla perioder där den egna släktforskningen helt enkelt blivit liggande, av olika skäl. Men det hindrar ju inte en durkdriven släktforskare från att konsultera sina kära kyrkböcker ändå! Ibland kan det räcka med ett TV-program eller en notis i en tidning för att den genealogiska nyfikenheten ska väckas, och vips sitter man där och letar efter en person med ett märkligt liv eller ovanligt efternamn i längderna... 

Själv hörde jag ett så ovanligt namn i 'Det sitter i väggarna' att jag genast satte igång att efterforska personen ifråga. Nu har jag inte hunnit med att forska vidare på grund av annat som kommit emellan, så jag ska be att få återkomma till den här personen så småningom. 

Jag har som yrke att korrekturläsa talböcker, och tro mig, det är en brokig samling litteratur jag fått under ögonen, eller snarare i öronen under mina drygt tre år i branschen. Precis nyss har jag tagit mig igenom en megatjock bok om Dag Hammarskjöld och hans politiska gärning. Tufft och, ärligt talat, bitvis extremt tråkigt, men jag föreställer mig att en politiskt intresserad person skulle sluka boken. Nåväl, jag blev omedelbart sugen på att sätta igång att släktforska på denne vår svenske generalsekreterare, men jag tror att det redan finns gjort. 

Är det fler än jag som blivit utskrattade för att rent automatiskt ha forskat fram vad en hyperaktuell person har för rötter? Men det är ju så: en gång släktforskare alltid släktforskare! Precis som när en bilgalen person automatiskt noterar märke och årsmodell på alla mötande bilar, eller en musikälskare lika automatiskt noterar vad det är för låt och artist som spelas i högtalaren på caféet eller i butiken. 

Den genealogiska nyfikenheten är starkt vanebildande! 

Bilden: Tjusig tågutsikt på väg till Släktforskardagarna i Östersund. Foto: författaren 

Vilhelmina och Johan Bexelius. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembygdsförening. Johan Bexelius (vars farfar med samma namn var komminister i Lövånger) föddes 13 september 1858 i Mångbyn, Lövånger som son till handlaren Henrik Bexelius, bördig från nämnda by och hans maka Clara Åman, barnfödd i Innervik, Skellefteå socken. Johan var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

Som äldste sonen var det naturligt enligt dåtidens sed, att Johan övertog gården efter sina föräldrar. Modern Clara dog 1881. Johan tog över handelsrörelsen cirka 1894 efter sin fader.

1902 gifte sig Johan med telegrafisten Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan född 1859-09-21 i Piteå landsförsamling, dotter till skepparen Michael Nordsvan och hans hustru Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon.

Några tillbakablickar i Vilhelminas liv:

Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafstationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med Johan Bexelius. Makarna fick inga egna barn men de tog hand om en fosterflicka vid namn RUT Amalia Hägglund född 1917-10-25 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till soldat KARL Adrian Munter Hägglund och hans maka Eva Kristina Bergmark. Rut kom till makarna Bexelius vid tre års ålder och stannade där fram till år 1940.

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gäsBexeliusgården i Mångbyn före 1921. Okänd fotograf. Privat bildsamling. tvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut och två systrar.

Maken Johan "Janne" Bexelius var som tidigare nämnts handlare. Han innehade också flertalet olika förtroendeuppdrag. Under flera års tid var han bland annat kommunalstämmans och vägstyrelsens ordförande i Lövånger. Dessutom var han landstingsman, där han representerade högerpartiet. Han var även föreståndare för mejeriet i Mångbyn och han var den som låg bakom kvalitetsstämpeln "W" på Västerbottensosten.

Större delen av sin tid ägnade han dock åt sin egen affärsrörelse. Först som ensam ägare av firman och de sista åren tillsammans med Claes Sjöstedt under firmanamnet Bexelius & Sjöstedt. När Sjöstedt flyttade med sin familj till Umeå 1933 avvecklades affärsverksamheten.                                                                                                                                                                                                    

Johan Bexelius tillhördeHerrgårdssalongen, Bexeliusgården i Mångbyn. Augusta Nordsvan i fåtöljen. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembydsförening. sedan 1918 Odd Fellow-logen nr. 61 Karlavagnen i Skellefteå. Som person var han aktad och redbar. 80 år fyllda var han fortfarande kry för sin ålder. Han somnade in vid 82 års ålder 24 september 1940. Närmast sörjande var fosterdottern Rut, brodern ingenjören Henrik Bexelius den yngre i Stockholm samt syskonbarn.                             

Efter Johans död övertogs gården av Röda Korset som byggde om den till vilohem för trötta husmödrar som där fick vila ut i två veckor. När brandinspektionen dömde ut byggnaden avvecklades verksamheten och fastigheten såldes. 

För en tid sedan hade jag en diskussion om släktforskning med en bekant, en person som inte släktforskar. Jag frågade varifrån hennes släkt kommer och det visade sig att hon hade bra koll på sin pappas släkt men inte mammans. Den skulle komma från någonstans i Värmland. Eftersom jag hade min dator till hands visade en snabb sökning i Arkiv Digitals register att det stämde bra och vi hittade snart tre generationer därifrån.
En av mina släktforskarkunder hade bara dagarna innan konstaterat att han haft bättre kontakt med sin mammas släkt under uppväxten och därför vet mer om den, men inte mycket om pappas.

Så är det för mig också. När jag växte upp bodde vi på cykelavstånd till mina morföräldrar i Okome i Halland och där bodde också flera av min mammas syskon. Vi var ofta till Okome, mycket oftare än vi besökte mina farföräldrar utanför Varberg. Jag var nog bara 11-12 år när jag själv cyklade till mormor men till farmor och farfar skulle jag inte kunnat hitta, det var två och en halv mil dit. Inga avstånd idag, men då var det märkbart.

Min farmor och farfar Gerda och John Johansson med sina åtta barn någon gång i slutet av 1930-talet. Min pappa var yngst av sönerna men han hade två yngre systrar. Sedan förra året är alla döda. Fotografiet är repat lite precis där min pappa är.

Är det så här för dig också? Alltså att du känner den ena sidan av din släkt mycket bättre än den andra?

Att det var så här för mig bidrog till att jag började släktforska om min pappas släkt före min mammas. Jag visste inte lika mycket om pappas släkt. På min mammas sida hade jag till och med träffat hennes mormor, som dog det året jag fyllde åtta år. En annan bidragande orsak till min prioritering är också att mammas släkt var utforskad av andra före mig. Det finns tidigare släktträd, med namn, födelsedatum och platser. Men pappas släkt var helt okänd för mig, förutom att jag redan som barn sett ett foto på pappas farfar fast jag inte riktigt visste vem i släkten det var.

De senaste dagarna har det känts som att jag hänger mellan olika händelser. Efterdyningarna som kom efter Släktforskardagarna i Östersund har gjort sig påminda, det finns den ena lilla arbetsuppgiften efter den andra som ska göras. Skicka paket till Houston, Texas, svara upp mot de jag lovade någon åtgärd, skriva ner en liten sammanfattning så att det finns något att gå tillbaka till nästa år, då vi förhoppningsvis ses i Malmö.  Det där med framförhållning får en viss innebörd när ett bra hotell ska letas fram och det ska bokas några nätter om ett år.

Och mitt i detta hängande så ska det planeras lite för den närmaste tiden, men varför inte försöka hitta lite avkopplande upplevelser också. En av dessa var ett digitalt möte med G-gruppen, något som bara dök upp i flödet av händelser på Facebook. Varför inte hoppa in på mötet, det var öppet för alla, så det var bara att trycka på länken och sedan var jag med. För de som inte vet vad G-gruppen är så kan en kort beskrivning vara att det är en förening för släktforskare som söker sina rötter i länderna kring Östersjön med särskild betoning på Tyskland, Finland, Baltländerna och Polen. Områden som jag inte är inne på så ofta.

Fritt foto av Chris Montgomery på Unsplash

Att bara hoppa in i en gemenskap som är lite främmande kan kännas lite sådär, men det var inga problem. Och jag fick en möjlighet att ställa några frågor om bland annat hur genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA, fungerar, då främst i Tyskland. Intressanta synpunkter och idéer kom fram samtidigt som det var spännande att få höra om problem och möjligheter när det gäller åtkomst till arkiv i olika landsdelar. När jag hör det, så blir jag glad över Riksarkivets och Arkiv Digitals satsningar på att göra så mycket material tillgängligt för oss alla.

Om jag nu lämnar G-gruppen och funderar på det som ska göras näst, så blir det kanske inte så mycket gjort, det finns ju ett Släktforskarcafé med Genealogiska Föreningen som jag besöka, via min dator eftersom det är digitalt.  Då går det en tid till det och det innebär att jag inte behöver anstränga mig för att hitta på något annat. Serverat på silverfat kan man säga. Och om jag har mer problem att fördriva tiden så kan jag på lördag förmiddag vara med på GRS Göteborgsregionens släktforskares happening, som de kallar DNA bara för att det kul. Undrar om man kan få vettiga svar där, eller har de bara roligt.

Nu när jag hittat lite att göra, som omväxling till annat som också ska göras, kom jag på att det finns några hål i mitt träd som måste fyllas. Undrar om jag ska kunna hitta min Anders Larsson som enligt Niklas ska finnas på Håkesgården i Fyrunga runt 1860, han gäckar mig fortfarande. Fast jag har ju egentligen inte tid att leta, jag ska ju försöka hänga med i hela det enorma utbud som finns i Rötters kalendarium, så att jag inte blir akterseglad när någon ställer en klurig fråga.

Har du tid för din egen släktforskning när det finns så mycket annat roligt  😊

Adele och Enar Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Enar Rönnkvist föddes 16 maj 1910 i Renfors, Burträsk som son till Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger.
Enar, som var min farmors kusin, växte upp i en stor syskonskara. Han och yngsta brodern Arvid delade på sina föräldrars jordbruk. Arvid behöll den ursprungliga delen av hemmanet. Enar byggde upp en gård lite längre österut. I juni 1932 vigdes han med Emma Adelina "Adele" Widmark född 5 september 1910 i Gummarksnoret, Skellefteå. Hon var tvilling och dotter till Olof Tyko Widmark, härstammande från Gummark samt hans hustru Alma Fredrika Hedström, barnfödd i Ragvaldsträsk. Adele samt hennes tvillingsyster Astrid var näst äldst av sex syskon.

Enar och Adele fostrade fyra barn, en dotter plus tre söner. De drev jordbruket fram till 1954 när gården såldes och familjen flyttade till Sörböle, Skellefteå. Där fick Enar jobb som byggnadssnickare vid Alfred Boström Byggnads AB, Morön. Enars största fritidsintresse var laxfiske. Han var känd som en duktig arbetare.

Adele var en hemmets kvinna, timid och försynt. Hon tyckte om att koppla av med ett handarbete. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 17 augusti 1987, 76 år gammal. Enar bodde efter makans bortgång på servicehuset Brogården i Skellefteå. Han gick bort 8 mars 1999, 88 år ung.

Oidentifierad kvinna med oidentifierat barn. Foto: Johan Johansson. Bildkälla: Bohusläns Museum.

1778 infördes den kungliga förordningen som kallas Barnamordsplakatet. Enligt denna fick kvinnan rätt att föda anonymt och behövde inte heller uppge faderns namn. Rätten avskaffades 1918 när en ny barnavårdslag började gälla.
De flesta förlossningar med okända mödrar verkar vara från senare delen av 1800-talet och fram till och med 1917.

Det är nog många släktforskare som stött på födelsenotiser med "Moder: okänd" i födelseböckerna, framför allt i de större städerna. Många ogifta kvinnor sökte sig till Stockholm för sin förlossning, för att få vara anonym, och kanske för att barnet skulle lämnas på Allmänna barnhuset.
Men det finns också en hel del exempel på kvinnor som återvände hem med ett barn, dock skrivet som fosterbarn.

I födelseboken skulle moderns födelsedatum skrivas in, för statistikens skull. Man ville veta kvinnors ålder vid förlossningen. Tack vare födelsedatum kan det gå att identifiera modern, om man har en aning om var den kan sökas.
För några år sedan forskade jag i ett sådant fall. Barnet växte upp som fosterbarn i en familj där föräldrarna varit gifta i flera år före detta barns födelse, och fostermoderns födelsedatum stämde inte överens med den okända moderns. Men det gjorde hennes ogifta systers födelsedatum.

Nyligen forskade jag åt en kund och upptäckte då ett annat fall i en födelsebok i en Stockholmsförsamling. Barnet föddes på 1910-talet och modern var okänd men födelsedatum var inskrivet. Intill detta hade en anteckning skett med moderns namn. Anteckningen var från 1971! I anmärkningskolumnen längst till höger står det: "Intyg om moderskap aviserat från Pä i Eslöv 1.6.1971 enl. bevittnat intyg från modern" och så var hon var bosatt (se bilden nedan). Hon var då runt 80 år gammal och barnet närmade sig 60-åren. Hon hade alltså på ålderns höst medgivit moderskapet.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Barnet hade först varit fosterbarn i en annan familj men modern hade tagit henne som sitt fosterbarn sedan den första fostermodern dog efter några år. Fostermodern och den biologiska modern var inte släkt, så vitt jag vet. Flickan hade i alla fall fått växa upp hos sin biologiska mor, som sedan gifte sig men om det var med den biologiska fadern framgår inte.
När erkännandet av moderskapet gjordes 1971 hade hon varit änka i ett par decennier. Kanske hade dottern först på äldre dar fått veta att hon inte var fosterbarn utan biologiskt barn och då krävt sin rätt. Eller hade modern till slut insett att hon skulle göra rätt. 1971 var ju dessutom synen på utomäktenskapliga barn en hel annan än på 1910-talet.

En annan gång när jag hittat en okänd mor, som fick ett barn i Stockholm 1905, skedde det genom bilagor till barnhemsjournalen från Allmänna barnhusets arkiv. Kopior på dessa beställde jag från Stockholms stadsarkiv. Bland bilagorna fanns korrespondens mellan en släkting till modern och barnhusets personal, där släktingen efterfrågade vad som hänt med den lille gossen. Och när jag jämförde det inskrivna födelsedatumet för modern så stämde det helt med den i brevet identifierade modern. Det blev en gren som inte längre var avbruten i släktträdet.

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, finns det skrivet.  Kanske ska jag ändra lite och säga ”vad hjärnan är full av, det skriver fingrarna” och det är på min dator som fingrarna letar sig över tangentbordet och sätter ihop allehanda ord. Ord som förhoppningsvis blir till meningar, som i bästa fall blir stycken som kan läsas av andra.

Lite filosofiskt kanske, men vad annat kan det bli när Släktforskardagarna är över, och den anspänning som byggts upp en tid nu ligger bakom mig. Fast när jag läser de andra bloggarna så känns det lite långrandigt att skriva om den tillställningen igen, så det får vänta till slutet av den här bloggtexten. Däremot så finns det en liten koppling, eftersom jag befann mig i FTDNAs monter och det jag tänker på nu har en koppling till deras produkter.

Det sägs att Sverige har en så bra folkbokföring, bäst i världen hävdar vissa och det kanske är så. Men även om det ser bra ut på papperet så finns det fällor och fel som jag tycker mig se fler och fler av. Nu kanske någon säger att sådant som att klaga på det som står i källorna ska vi inte göra, vad ska vi då tro på om det är fel där.  Ja, det kan man undra. Fast allt är ju inte fel och mycket är rätt så det är nog inte så farligt ändå. 

Att det är ungefär 100 000 – 150 000 nu levande som har fel far angiven, en siffra som forskare funnit genom att jämföra blodgrupper, det är ju en sak. Men hur var det lite tidigare i historien, var det bättre då. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna komma fram till någon uppfattning som är heltäckande, vissa säger att den sociala kontrollen var bättre förr och att kyrkans grepp gjorde att man höll sig på mattan. Kan undra om det stämmer?  Kyrkan i Frankrike har ju varit stark, men där får man inte ta DNA-tester, förbjudet i lag, bara för att undvika uppslitande scener när de riktiga föräldrarna kommer fram 😊

Men hur som helst, det som jag tänker på är vad jag fick berättat nyligen, och jag ska inte säga var, om några personer som kontrollerade sina släktträd genom att nyttja kunskapen om den raka faderslinjen, kunskapen som hämtats från källor i arkiven, och kombinera det med test av den manliga könskromosomen, Y.  Den kromosomen ärvs från far till son och är i princip oförändrad genom alla led. Små förändringar sker, men i princip är den lika. De som kontrollerade sina träd, gick så långt bak i tiden som möjligt och försökte sen hitta raka faderslinjer från samma ana till nu levande.

Om det nu var rätt så borde den de hittat ha samma uppsättning Y-kromosom som den som letat upp dem, för då torde det stämma. Vi kan säga att är de helt annorlunda så är det definitivt fel, är de lika är det en bra indikation. Och det finns ju intressanta projekt att titta på, Bure är ett sådant där man hittat kopplingar långt tillbaka i tiden, både genom arkivforskning där de gjort som jag beskriver ovan och även påt andra hållet, hitta en person med ”rätt grupp” och forska fram vederbörandes linjer.

Vad hände nu med de som letade, flera av dem fick ”fel” svar, det stämde inte, på flera stämde inte farfar eller morfars linjer så det blev lite konstigt med träden.  Och bara för att undvika frågor så kan man ju ta fram morfars linje med hjälp av en morbror, som visats vara en ”äkta sådan”. Finns ju många fler sätt, naturligtvis. Vad kan vi då lära av detta, är det så att allt ska ifrågasättas eller är det undantag. De personerna som berättade visar att det finns oklarheter och det kan man ha med sig i tankarna, även om vi inte kan beräkna andelar, inte än i varje fall. Det kommer att bli lättare framöver, när alla de män som har ett autosomalt test på FamilyTreeDNA kommer att kunna se den grupp som deras Y tillhör. Spännande framtid.

Tomas GH , föredrag i Östersund, foto taget av författaren

Sist, och nu kan jag inte låta bli att koppla tillbaka till Östersund, det var en fröjd att se alla de som lyssnade när Tomas GH Johansson berättade om Y-DNA, om Big-Y och projekt som använde den typen av resultat för att hitta kopplingar. Och alla frågor efteråt. Jag är säker på att kommer att många nya användningsområden för de släktforskartester som man kan göra. Så det är en intressant framtid framför oss och kanske blir det då nya saker som hjärtat är fullt av.

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.

Axel Ollikainen 1934. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Axel Ollikainen föddes 1904-12-09 i Jokkmokks församling men växte upp i Arvidsjaur och Malmberget. Han föddes som utomäktenskaplig son till arbeterskan Magdalena Albertina Jakobsdotter, barnfödd i Hedberg, Arvidsjaur. 27 december 1911 vigdes modern Albertina med finske undersåten Risto Ollikainen från Soini i Österbotten (Finland). Makarna slog sig ner i Malmberget. Risto arbetade i gruvan. I äktenskapet föddes fyra barn. Magdalena Albertina hade sedan tidigare tre barn, födda före äktenskapet, ett av dessa var ovannämnda Karl Axel.

Genom uppmuntran från sin konfirmationspräst började Axel att studera, både privat och på Fjellstedtska skolan i Uppsala, allt under stora uppoffringar. 1928 tog han studenten. Samma år träffade han en Uppsalatjej, Gerd, som kom att bli hans hustru under 67 år.

Efter studier och avlagda examina prästvigdes Axel i Uppsala domkyrka 29 maj 1932 för tjänstgöring inom Luleå stift. Han blev stiftet trogen under hela sin aktiva tid. Första förordnandet gällde tjänsten som pastorsadjunkt i Bureå. Efter sex månader blev han ständig adjunkt. 1933-09-18 vigdes han med Gerd Birgitta Andersson född 1910-07-31 i Uppsala. Hon var dotter till polisman Arvid Andersson och hans hustru Gerda född Ströberg. I september 1934 valdes Axel till komminister i Fällfors varför makarna flyttade dit. I Fällfors föddes också Axel och Gerds enda barn, en dotter. Nästa förordnande för Axel var tjänsten som komminister i Nederluleå. Den tillträdde han 1937.

Åren 1941-1947 var Axel sjukhuspräst vid Sandträsks sanatorium samt militärpastor 1942-1947 vid F21 i Luleå. Med stor majoritet blev Ollikainen vald till kyrkoherde i Bureå, en tjänst han tillträdde 1/2 1947. Samma år blev han också ledamot av barnavårdsnämnden och ungdomsrådet i Bureå. Inspektör vid Bureå realskola från 1952 var han också. Ledamot av lönenämnden 1950-1955. Ordförande i kyrkofullmäktige från 1956. Dessutom var Axel timlärare i kristendom och musik vid Bureå realskola från dess start 1947, sedermera tidvis i högstadiet fram till mitten av 1960-talet.

Axel Ollikainen var musikalisk. Som ung var han med i sångsällskapet OD i Uppsala. Han startade och ledde körer, spelade fiol i Skellefteå musiksällskap (han även var deras vice ordförande). Vidare var Axel ordförande i Luleå stifts södra kyrkosångarförbund, ledamot av svenska kyrkosångarförbundets centralråd samt ledare för kyrkokören. Under sin tid i Fällfors var han ordförande i skolråd, kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Axel var en bra predikant och lärare. Han höll sig uppdaterad med aktuell facklitteratur och var dessutom skönlitterärt bevandrad. Han var en rakryggad herre i ordets fulla bemärkelse, allmänt omtyckt och respekterad. Han ställde krav både på sig själv och på sin omgivning. I över 20 år tjänstgjorde Axel som kyrkoherde i Bureå församling. Han lärde känna sina församlingsbor väl och var alltid villig att hjälpa när så behövdes. 1948 vigde han mina farföräldrar till äkta makar.

På 1950-talet var skolan fortfarande under kyrkans översyn. Axel besökte vid ett tillfälle skolan i Holmsvattnet, Bureå. Undervisningen var då förlagd i lilla salen. Lärarinnan Henny Wiklund var märkbart nervös. Plötsligt reste sig Axel från sin plats i salen, gick mot fönstret i den södra delen av rummet, tittade ut och sa: "Ja detta berg är det högsta i Bureå församling!"

1/10 1970 slutade Axel Ollikainen sin tjänstgöring som kyrkoherde i Bureå församling. Han avgick samtidigt med pension och flyttade till Uppsala. Axel Ollikainen hade en spänst som många yngre kunde avundas honom. Axels svärson Martin Lönnebo, nyligen bortgången, blev liksom sin svärfar präst. Axel somnade in 19 januari 2001 i Linköping, 96 år ung och hans hustru Gerd gick bort 13/7 2003, 92 år fyllda.

Den här helgen är det fullt av släktforskare i Östersund. De årliga Släktforskardagarna pågår. Förbundsstämma på fredagen och mässa under lördag-söndag, så brukar den sista helgen i augusti se ut för mig och många andra släktforskare.
I år är jag inte med och det saknar jag. Jag började släktforska 2010 och första gången jag var med var i Gävle 2012. Till Köping 2013 kunde jag inte följa med men sedan Karlstad 2014 har jag deltagit varje år, sedan dess som en del av förbundets verksamhet.
Under dessa dagar har jag varit en av ett gäng volontärer som står i Rötterbokhandeln och säljer böcker. Så himla roligt!
Visst är årsstämman viktig, mycket viktig, men det roliga är att möta alla er släktforskare. Framför allt i bokhandeln men också på fikaraster, i köer och i andra montrar under mässdagarna. Att dela ett så stort intresse som släktforskning är, det förenar oss. Så många trevliga släktforskare jag träffat under åren och så många givande samtal. Jag är så glad att jag fått den möjligheten.
Under pandemiåren saknade jag verkligen detta, men är glad att det ändå gick bra att genomföra de digitala släktforskardagarna. Men inget slår att mötas "på riktigt."
Att jag inte är med i år beror på att min artros i ena höften förvärrats. Är jag bara i rörelse går det ganska bra, och värktabletter hjälper en del. Jag var lite betänksam och orolig inför resan till Skövde förra året, men under mina arbetspass i bokhandeln försökte jag hålla mig i rörelse så mycket som möjligt. Kanske undrade mina kollegor varför jag hattade omkring hela tiden... En hel del värk och störd nattsömn de två nätterna men det positiva övervägde ändå. I år är förutsättningarna inte riktigt lika goda så jag har fått avstå, vilket jag sörjer. Men hälsan får gå före.
Ni som är där, er önskar jag en fin helg i god gemenskap. Jag saknar er.

Bilder från tidigare år (alla bilder är tagna av mig, utom en):

Gävle 2012.

Karlstad 2014. Det var mitt första år som redaktör för Släktforskarnas årsbok.

Nyköping 2015. Många tog DNA-test.

Umeå 2016.

Halmstad 2017. Affischen där det står "Navigera rätt" handlar om handboken "Släktforska om sjöfolk" som jag hade skrivit på våren och som kom ut till Släktforskardagarna det året.

Halmstad 2017. Halland är ju mina hemtrakter och där träffade jag många släktingar, flera ganska avlägsna. Här pratar jag med en fyrmänning till mig. Foto: Siv Bergman.

Växjö 2018. Peter Sjölund pratade om DNA-släktforskning i förbundets monter.

2019 i Borås.

I Skövde förra året. Mina kollegor i Rötterbokhandeln och i mitten står Ted Rosvall och pratar om emigrantforskning, om jag minns rätt.  Till höger Arkiv Digitals monter.

Dags igen, det har gått en hel vecka igen och då ska det skrivas något som passar på Rötter och gärna ett antal läsare också. Men det är inte alltid lätt att hitta det där som känns som helt rätt, som verkligen kan engagera och leda till kommentarer, förhoppningsvis positiva, men även de som inte håller med är ju bra att få sig skrivet på näsan. 😊

Men det är så mycket annat som lockar och drar, och just nu är mitt huvud ganska fullt med allt det som ska göras i närtid. Har jag verkligen tänkt på allt, för nu sätter jag mig snart i bilen för resan till Sveriges mittpunkt, Östersund, för att förhoppningsvis tillbringa några dagar tillsammans med andra släktforskare. Att det är Släktforskardagar hoppas jag de flesta vet, att det är i Östersund likaså. Så vill du vara med om roliga och spännande möten så passa på och kom.

Urklipp från SFD2023 webben

Jag har lovat att inte göra för mycket reklam när jag skriver, men om jag berättar var ni kan träffa mig så är det kanske förlåtet.  Jag ska stå FamilyTreeDNAs monter, och det har jag funderat ganska länge. Anmälan om monter in tidigt, väntan på svar och sedan alla funderingar på hur många bord, stolar och annat det behövs. Alltid lika pirrigt att försöka föreställa sig hur det blir i en okänd lokal, varifrån kommer ljuset, blir det varmt, och kommer någon att hitta till oss, vi som står där.

I år finns det nytt att berätta om, och det blir säkert något som lockar till att fundera på hur man kan använda de olika delar som presenteras. Brukar bli många, ibland ganska långa diskussioner om vad det egentligen är man ser. Eller frågor om det som sägs i den lilla samtalshörnan som finns. Föreläsningar sker i andra lokaler, men hos oss finns det möjligheter att lyssna på vad andra hittat på, i en familjär miljö.

Så nu blir det inte så mycket mer att skriva om, bilturen tar ett tag efter att allt lastats in och sedan ska det lastas ut , stå där ett par dagar och sedan köras hem igen. Och kanske borde jag själv köras hem också, kanske utan röst, men vi får se hur hemrullningen på söndag eftermiddag ser ut.

Med önska om en trevlig helg och förhoppning om att vi ses i Östersund avslutar jag denna blogg.

Alldeles i början av 1848 föddes två barn i Gällareds socken i Halland, Carl Aron i Norrmanstorp och Anna Sofia i Yttra Berg. De kom att kallas Aron och Sofia.
Aron Carlsson och Sofia Bengtsdotter gifte sig den 25 oktober 1870. Då hade Aron packat sin fina kista och tog den med sig när han flyttade till sin nyblivna hustru Sofia i Yttra Berg. Hur deras gård Aronsgården såg ut och hur de bodde under sitt gemensamma liv kan vi se än idag. Gården i Yttra Berg är bevarad från den tiden och är sedan 1993 naturreservat med gårdsmuseum.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna, tagna den 28 juli i år.

Aron och Sofia. Porträtten hänger i ett rum i huset, på ömse sidor om ett fönster och inglasade, så de var lite svårfotograferade med mobilkameran.

Sådant här ska man göra på sommaren, som jag och min bror gjorde en dag i juli. Besöka ett hembygdsmuseum och se hur våra gamla släktingar levde. Vi har inte förfäder och förmödrar från Yttra Berg men från granngården Övre Berg och från granngårdarna Linnesås, Hult och Tranehult. Men vi har släkt till släkten i Yttra Berg.
I Yttra Berg fick vi en liten glimt av hur deras livsmiljö kan ha sett ut.
Det gamla ordlingslandskapet är bevarat. Vi gick en vandringsled genom den gamla fägatan och betesmarker som nu är beskogade men öppnas upp successivt.

I fägatan gick djuren från ladugården till betet på utmarken. Man ville inte ha in djuren på åkrar och ängar så de hejdades av stengärdsgårdarna på ömse sidor.

Aron och Sofia fick med tiden nio barn, födda 1871–1890. Alla överlevde barndomen. Äldste sonen Bengt for till Amerika men de andra blev kvar i hemtrakterna. Sofia dog 1914 och Aron 1926. Fem av syskonen tog då över gårdsbruket tillsammans. Sist kvar var Carl, Emma och Hulda, fram till 1962. 1984 såldes gården till Naturvårdsverket.

Aron kallades Rik-Aron, både för att han var en ganska välbärgad man och för att skilja honom från en annan Aron i byn Berg.

Aronsgården fick namn efter den inflyttade Aron Carlsson men det var hustrun Sofias föräldrahem. Hennes far hade dött 1867 och hennes äldste bror 1868, så Sofia och hennes fästman köpte ut hennes mor och systrar några månader före bröllopet. De firade dubbelbröllop på gården då även hennes syster Tilda gifte sig.
Gården hade gått i arv till Sofias mor Pernilla Toresdotter sedan hon 1835 gift sig med Bengt Nilsson. Ingen av Pernillas föräldrar Margareta Eriksdotter och Tore Johansson hade släktskap med tidigare ägare, men Margareta hade ärvt den.

I stället var det så att Margareta varit piga hos den förre ägaren Per Svensson, som friköpt gården 1799. Han blev dömd för majestätsbrott sedan han nekats att köpa brännvin en söndag när gudstjänsten pågick, enligt ett kungligt påbud. Då sa han "jag ger fan i kungen" vilket alltså fick efterräkningar. Sedan han dömts till fängelse reste hans piga Margareta Eriksdotter till Stockholm och bad om nåd för sin husbondes räkning hos kungen. Och det hjälpte! Per fick komma hem och han gifte sig med Margareta.
Några barn fick de inte och när han blev sjuk i lungsot skrev han ett testamente så att hon skulle få ärva honom. Han dog 1810 och tre år senare gifte sig Margareta med sin 17 år yngre dräng Tore Johansson och de fick dottern Pernilla 1815. Men redan 1819 dog Margareta i lungsot. Gårdens mangårdsbyggnad uppfördes 1818. Under byggtiden skötte Margreta matlagningen utomhus i regn och rusk och fick så småningom lunginflammation och dog.

Tore gifte om sig 1821 men även han gick en för tidig död till mötes. 1835 var han på väg hem med en kvarnsten på kärran men det gick så olyckligt att han körde av vägen och krossades av sin kvarnsten.
Änkan flyttade och dottern Pernilla gifte sig och tog över sin ärvda gård.
Tore kom från Vräk i grannsocknen Ullared. Hans mor Katarina Nilsdotter hade en bror som hette Bengt som är min mormors farmors mormors far, så genom denne Tore är jag släkt med de sista ägarna i Yttra Berg, om än på väldigt långt håll.

Det finns gott om familjefotografier i huset. Till vänster Aron med fyra av sina barn sedan han blivit änkling. Till höger Sofias mor Pernilla Toresdotter.

Historien om bondefamiljerna i Yttra Berg finns att läsa i hembygdsföreningens bok "Gällared - Folk och bosättningar".

Det räcker inte med Tores olycksaliga död. Gården har en dramatisk historia även längre tillbaka.
Den förre ägaren Per Svenssons släkt hade brukat gården sedan 1691. Pers morfars mor Karin Arvidsdotter gifte sig 1691 med Per Bengtsson som då var änkling och bonde på den här gården i Yttra Berg. (Karin var dotter till min morfars farfars farfars mormors farföräldrar.) 1699 blev maken Per dräpt av deras granne Sven Persson sedan de båda bönderna kommit ihop sig efter att de druckit öl, ett bråk som började med att de trätte om vems häst som var bäst. Mördaren fick aldrig sitt straff, han lyckades rymma och hålla sig undan resten av livet.
Karin och Per hade en dotter som hette Ingeborg.
Efter dråpet gifte Karin om sig med Sven Börgesson och de fortsatte gårdsbruket. Gården var då en arrendegård. Karin och Sven fick två barn och sonen Per Svensson, född 1701, gifte sig med Brita Svensdotter och tog över, liksom senare deras dotter Börta och hennes make Sven Andersson. Dessa två fick sonen Per 1765, han som hamnade i fängelse men räddades av sin piga.
Pers far Sven Andersson var rik och ska ha blivit det sedan han hittat en nedgrävd skatt i jorden.
Att det var välbägat folk på den här gården syns på boningshuset från 1818. Det är väl tilltaget och rejält byggt. Det ska ha byggts ut en del under senare tid och på ena gaveln finns en lägenhet som var undantagsbostad för Aron på ålderns höst.

Tack till Sture Johansson som visade oss runt i huset!

Fler bilder:

Arons och Sofias hus, byggt 1818. Framsidan.

Baksidan av Arons och Sofias hus, fotograferat från åkern väster om huset.

Boningshus och uthus, byggda 1818 respektive 1808.

Den här ladugården är hitflyttad sedan Aronsgården blev naturreservat. Den är från 1790 och stod förr i Sjöred i Abilds socken (som också ligger i mellersta Halland).

På vänster sida om gärdsgården ligger Kalvhagen, en beteshage för gårdens kalvar, men nu mer eller mindre igenväxt.

Samma gärdsgård åt andra hållet.

Så mycket sten! Byn Berg ligger uppe på ett berg och man har odlat i terrasser på sluttningarna, där det funnits odlingsbar jord. Här finns det gott om odlingsrösen.

Det gedigna gamla köket i huset från 1808.

Arons fina kista som han hade med sig när han flyttade in 1870. Nu står den i undantagsdelen.

Fler bilder inifrån boningshuset:

Det finns en del släktforskare som tycker om att följa de fynd de gör i arkiven oavsett vart de leder dem, och sedan hitta nästa pusselbit som styr iväg åt ett annat håll an vad de trodde. Upptäckt på upptäckt, men inga större sammanhang utan det blir nästan som en promenad utan mål. Spännande, och resultatet kan bli vad som helst.

Sedan finns det de som planerar allt i detalj och strikt följer sin plan, oavsett vilka godbitar som dyker upp under tidens gång. Kanske en ytterlighet men då vet man precis vad man vill uppnå och uppnår då oftast sina mål. Fast det kan bli lite för mycket av planerande, det finns de som fastnar i planerandet och inte ens kommer igång med arbetet att leta efter uppgifter.

Det finns en berättelse som jag tycker kan ge vissa funderingar, om inte annat så kan den ge lite eftertanke och funderingar. Den är sann, men jag har tar bort lite uppgifter så det inte blir uppenbart vem jag talar om. Det finns ju olika skäl varför vi börjar släktforska, och också olika händelser som blir startpunkten för letandet. I det här fallet så började det faktiskt vid ett fikabord, i Stockholmstrakten. Vi två satt där och pratade om allt möjligt och när jag börjar berätta lite om vad DNA kan ge svar på, både önskade och oönskade, så tändes en liten låga i min väns ögon.

Tänk om jag skulle börja med det, jag tro jag kollar lite vad det kan innebära, var avslutningsorden när vi skildes. Alltså att börja med DNA och gå vidare. Men det blev inte som jag trodde, han dök ner i allehanda olika tidningar, facebookgrupper och annat som visade på hur man släktforskar. Och lärdomen var att först skaffa ett riktigt bra släktträd, för det säger alla är viktigt. Och att man ska planera sin forskning var klart, inte minst när det gäller DNA.  Tänk igenom noga vilka steg som är nödvändiga läste han. Skaffa en strategi och håll dig till den.

Och visst var allt rätt, men ibland kan det gå till lite överdrift. Släktträdet växte fram, släktgren las till släktgren. Personer på olika håll i landet, i generation efter generation, hamnade i hans träd.  Och sedan gick han åt andra hållet, fram mot nutid på grenarna för att få fram så många som möjligt som sedan kunde testas med DNA, lite beroende på vad som ville uppnås. En lista med vilka som skulle kontaktas, med en mängd uppgifter, inte minst telefonnummer eller mail. Det gäller att vara förberedd, och att planera sina tester för att få full utväxling av de svar som kommer och att testa i rätt ordning.

Till slut, några år senare, är det dags för det egna testet med DNA, det första i en förmodad lång serie av tester, lite beroende på hur många som kunde övertygas testa. Det går långsamt mellan testningen och när svaret förväntas komma. Men det kommer och det står klart att något inte stämmer, det tycks som det blivit något fel. Det visar sig att det som några visste, men inte berättat, uppdagas. Vid en riktig mogen ålder syns det vit på svart, en adoption. Visserligen finns släkten kvar på ett visst sätt, men inte blev det som tänkt var.

Sånt händer, så visst är planering bra, men ibland önskar man sig ett annat utfall. Kanske något jag själv ska fundera på, nu när mycket tid går åt till att planera deltagandet på Släktforskardagarna i Östersund. Mycket ska med och det är lätt att missa någon detalj, men det får vi fixa ändå.  Kommer du dit, leta rätt på mig så kan jag berätta om spännande utveckling inom DNA och kanske finns det extrapriser också. Vi syns där!

Tänk att det redan är 15 augusti! Denna vädermässigt minst sagt ostadiga sommar nalkas obönhörligt sitt slut. Folk flyttar hem från sommarstugorna, fritidsbåtarna kommer in till hamnen, ungdomslägren tar slut och det norra halvklotet blir mörkare. 

Fast riktigt slut är det ju inte än, som väl är. Vi släktforskare har ju årets 'olympiad' kvar; släktforskardagarna! 

I år är det Östersund som är värd för evenemanget. År 2004 var evenemanget också placerat där, men då kunde jag inte närvara. Nu ska det emellertid bli av. Monterplats har jag fått, hotell bokat och tågbiljett beställd. Sedan kommer alla de där mindre men ack så vitkiga frågorna.

Hur kommer vädret att vara? Är det fördomsfullt att förvänta sig kyla? Vilka monterkläder ska jag ha? Nederdelen behöver egentligen bara vara så sval som möjligt eftersom den inte syns så mycket bakom bordet, men överdelarna? Hur många böcker ska jag ha med mig att sälja? Halland och Västergötland är kanske inte så gångbart i norr, så det blir begränsad mängd där. Den nya boken är ju en liten 30-årskavalkad, och borde passa överallt. Gillar man 'Morden i Midsomer' även i Östersund? Det enda som är statiskt, är kontorsmaterialet. Den listan har jag kopierat från föregående års packlista. 

Sedan är det logistiken. Jag har alltså aldrig varit i Östersund förut i mitt liv, och känner mig lite som inför en månlandning. Jag har tillbringat flera dagar med att försöka lista ut om det går bussar från järnvägsstationen till hotellet, och sedan från hotellet till mässlokalen, men det närmaste jag kommit, var en trafikupplysningstjänst, som omtalade att det skulle ta tre timmar och femtio minuter att åka från järnvägsstationen till hotellet, med två byten på vägen. Jag tror inte på det. Hotellet ligger i något slags köpcentrum som kallas Körfältet, och det ska bara vara några kilometer från järnvägsstationen. Ska jag åka Jämtland runt med bussen innan jag kommer fram? Mystiskt. 

Men mitt i alla frågor, infinner sig också en pirrande liten förväntan. Det ska bli roligt att träffa gamla kära släktforskarvänner igen! Kanske hinner jag också få någon liten glimt av Östersund, med lite tur. Har inga rötter just där, men lite Blix med utgreningar i Jämtland finns det ändå på antavlan. 

Hursomhelst, jag börjar få ner foten i resväskan, som det heter. 

Trevlig sommar, det som återstår av den, och så ses vi i Östersund! 

Bilden:  Någon vintrig staty i Östersund. Foto: Pixabay

Fjärdingsmän var den dåtida lokala polisen. När jag för ett tag sedan sökte efter en annan fånge i Riksarkivets databas med frigivna fångar upptäckte jag att inte mindre än åtta fjärdingsmän fanns bland dessa. Alltså dömda till straffarbete och frigivna. Kanske har ytterligare någon dömts, men dött i fängelset och därför inte återfinns i databasen. Den innehåller journaler för fångar frigivna 1877–1939.
De åtta fjärdingsmännen var födda mellan 1854 och 1903 och alla satt på Långholmen. Alla utom en dömdes för förskingring, de flesta med tillägget tillgrepp med mera. Kanske hade de sålt tjuvgods som tagits i beslag, men det har jag inte undersökt.

Den åttonde, som inte var som de andra, det var den äldste av dem och som verkar ha varit ökänd i sin samtid. 1892 dömdes han till livstids fängelse för tre mord plus stöld. Han hette Per Mathias Johansson Knif, kallad Kniven.
Kniven hörde hemma i Delsbo i Hälsingland, känd som en kriminell bygd på 1800-talet enligt dåtidens tidningar. Det finns en mycket omfattande webbplats om traktens lokala historia, kallad Dellenportalen, och där kan du läsa den långa och hemska historien om fjärdingsmannen som kallades Kniven.

Del av fångjournalen om  för fjärdingsman Knif från Delsbo. Han hade ovanligt små fötter. Hela journalen finns här.

Utöver dessa åtta fjärdingsmän finns också en polis i databasen. En man som, förmodligen enligt egen uppgift, arbetade vid ryska hemliga polisen. Hans namn var Julius Georg Gawrilowitsch Suni, född 1875 i Petrograd i Ryssland, där han även var verksam. Han dömdes av Svea hovrätt 1915 för landsförräderi och satt sex år på Långholmen.
Allt enligt fängelsejournalen. När jag googlat på hans namn blir det ingen träff, men troligen är det samme man som hette Julius Georg Gabrielssohn Suni och finns på Geni.

Den ryske hemlige polisens fångjournal.

Ordspråket som är rubrik till det här inlägget kan tolkas på många sätt. I sommartid så kan dagarna gå i varandra och ibland så tappas en dag bort eller det tillkommer en. Så just nu tycker jag det är onsdag kväll och dags att skriva något, som publiceras riktigt tidigt på torsdagen, fast det blir ju nu en hel dag senare, men vad gör det.

Att det vanligaste uttrycket som jag har hört inom släktforskningen är ”jag borde ha frågat”, det är jag säker på. Nästan alla kommer fram till det någon gång i sin forskning.  Oftast gäller det släktingar i tidigare generationer som man träffat som ung, som kanske suttit och berättat men som ingen skrivit ner eller frågat efter de oklarheter som kanske fanns i berättelsen Eller också träffade man någon intressant person och det blev inte av att följa upp det som var av intresse. Det blev inte av att fråga och nu sitter man med frågorna och kan inte få svaren.

Inte så roligt, men det går ju inte att göra något åt det, om den skulle svara inte finns att nå. Det får bli att leta andra källor, kanske i familjen eller olika arkiv. Och kanske döljs det något bland alla skuggorna, kanske finns det en ledtråd någonstans.  Och just denna sommar har det kanske funnits tid, det har ju inte varit det mest lockande vädret. Att sitta inne en dag när regnet vräker ner och leta efter släkthemligheter kan ju vara ganska underhållande, det är i alla fall bättre än när solen skiner och badet lockar.

Fritt foto av Dariusz Sankowski på Unsplash

Själv var jag inte så intresserad när mina far och morföräldrar kunde berätta och ge svar på frågor, men jag har en skatt som jag tar fram då och då. Min morfars lilla anteckningsbok, speciellt skriven för mig, som börjar med orden:  Axplock ur det jag upplevt, inte allt men ändå lite av mitt liv, tillägnat dig.  Den har mycket intressant, men det finns lösa trådar, det finns outtalade meningar som döljer så mycket mer som kunde ha funnits i blocket. Men nu har jag ingen att fråga, de som visste är borta. Fast å andra sidan så har jag ju det som finns nedskrivet och jag får nog ändra på mitt resonemang, ta vara på det du har och förvalta det väl.

En god vän sa en gång när vi pratade om det som varit, det som försvinner bit för bit när tiden gör sitt, att det är viktigt att göra som med sina blommor, de behöver ju vatten för att överleva, och det är att vattna dina minnen, så att de överlever och finns kvar riktigt länge. Jag tycker det är en bra liknelse, och enda problemet är väl egentligen att jag ofta misslyckas med blommor, hoppas det blir bättre med minnen.

Och ska jag ta fram ett block och börja det med Axplock ur mitt liv, det kanske är dags nu att göra något nytt, att se tillbaka och inte bara springa framåt.  Hur gör du, har du ett anteckningsblock?