Rötterbloggen
Rötterbloggen

INDIKO - en bortglömd databasresurs

Demografiska_databasen_i_Jrn_20180114-173006_1

Idag skall vi ägna oss åt en databas som tyvärr tycks ha hamnat i skymundan. På Umeå universitets hemsida beskrivs den så här

Indiko - kyrkböcker på nätet

Indiko är ett verktyg för att söka i Demografiska databasens befolkningsdatabas Popum. Med detta verktyg kan information kring individer ur valda kohorter hämtas (kohort = grupp med vissa gemensamma kännetecken). Syftet med programmet är att ge möjlighet att på ett enkelt sätt söka information kring individer i ett svenskt historiskt källmaterial från främst 1800-talet, följa dessa individer och deras familjer över tid och generationer, samt ge en introduktion till Demografiska databasens material. Det är också möjligt att söka direkt i de olika källorna och återskapa sidor ur dessa. Databaserna utvecklas och förvaltas vid Demografiska databasen (DDB), som sedan 1970-talet har bidragit till att ge Umeå universitet en framstående position inom det befolkningshistoriska området.

Kohorter! Nytt ord för mig, och inte ett särskilt vackert sådant ... Det handlar alltså om ett enormt indexeringsprojekt. 25 eller 30 år äldre än Sveriges Släktforskarförbunds eller Ancestrys motsvarande insatser. Projektet koncentrerade sig på ett antal geografiska områden; Linköpingsregionen, Norra Inlandsregionen, Skelleteåregionen och Sundsvallsregionen. Därtill ett antal enskilda församlingar; Fleninge, Gullholmen, Locknevi, Nedertorneå, Svinnegarn och Trosa.

a1sx2_Original1_Indiko-1_20180114-172926_1.JPGa1sx2_Original1_Indiko-1_20180114-172926_1.JPG

Mycket av arbetet utfördes vid Demografiska Databasen i Jörn - se ingressbilden. Där, och på ett antal andra excerperingsstationer, knappade flitiga fingrar under decennier in uppgifter från födelse-, vigsel- och dödböcker, husförhörslängder och flyttningslängder. Därefter vidtog det s.k. länkandet, där man organiserade ihop informationen på ett mer användarvänligt sätt. Detta arbete tycks dock aldrig ha fullbordats, varför det idag finns två olika typer av församlingsdatabaser, de länkade och de olänkade.

a1sx2_Original2_Lnkade.JPGa1sx2_Original2_Lnkade.JPG

                a1sx2_Original1_olnkade.JPGa1sx2_Original1_olnkade.JPG

INDIKO är idag en gratisresurs, men helt enkelt är det inte att ta sig in där. CHROME fungerar inte och den ständigt uppdateringstörstiga kaffekoppen JAWA måste vara tillfreds och i harmoni med omvärlden och det ena med det andra ... Väl inne är det sannerligen inte heller lätt att navigera! Menyn (eller Gränssnittet som det heter på teknokratiska) är krånglig och svår att begripa sig på. Med mindre än att man går in och på databaslistan manuellt markerar samtliga församlingar i berörd region går det t.ex. bara att söka på en i taget. Och när man väl gjort sin sökning är träfflistan minst sagt kaotisk och svår att överblicka:

a1sx2_Original1_Indiko-2.JPGa1sx2_Original1_Indiko-2.JPG

INDIKO är en fantastisk resurs, inte minst för DNA-forskare som försöker utreda hur alla matchningar matchar. Men den är ännu oförlöst. För att den skall bli verkligt användbar för alla som forskar inom de fyra stora regionerna, måste den göras mer modern och mycket mer användarvänlig. Programförklaringen ovan om att "ge möjlighet att på ett enkelt sätt söka information kring individer i ett svenskt historiskt källmaterial" måste också bli verklighet. Idag är det INTE enkelt att söka i INDIKO. Det är mycket besvärligt och på intet sätt intuitivt. Sveriges släkt- och hembygdsforskare är bortskämda med sina Befolkningsskivor, Sveriges Dödbok, Rotemansarkivet, Databaser från Presentationsprogrammet och mycket annat sådant. Allt medan Ancestry, Familysearch och MyHeritage kontinuerligt sprutar fram nya skakiga resurser, så står vi här med en kvalitetsbas i megaformat, som knappt går att använda. Dessutom har den decennium efter decennium bekostats av oss skattebetalare.

Här kommer mitt anspråkslösa förslag:

Inkalla Riksarkivets, Stockholms Stadsarkivs och Sveriges Släktforskarförbunds dataguru nummer ett, Johan Gidlöf, och låt honom förvandla INDIKO till något verkligen användbart och användarvänligt. En resurs som kan navigeras på församlings- eller regionnivå och naturligtvis Tutti Frutti. En meny där alla begrepp är smart sökbara, precis som på Sveriges dödbok, med förekomstlistor och kombinerade filter, ja alla de godsaker vi är vana vid. Först då blir Demografiska Databasens insatser till nytta för såväl studenter och doktorander som för den stora släkt- och hembygdsforskande allmänheten.

a1sx2_Original1_Gidlf.jpga1sx2_Original1_Gidlf.jpg

Databasoraklet Johan Gidlöf med den finala versionen av Rotemansarkivet i nypan. [Foto:Torbjörn Wester]

Länk: (lycka till ....)

http://rystad.ddb.umu.se/indiko/

     

Fortsätt läs mer
  7131 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Helena Nordbäck
Kul att du tog upp Indiko, Ted! Det pratades ju väldigt mycket om det projektet på konferensen i Skellefteå 2003, och jag har ofta... Läs mer
måndag, 15 januari 2018 19:08
7131 Träffar
1 Kommentar

En kungaättling i släkten?

Släktforskning kan vara ett trevligt samtalsämne i de mest skiftande situationer. Just nu har jag hängt upp utskriften av min fars släktträd i hallen och det kan inte undgås att ses av dem som kommer hem till oss. I veckan som gick hade vi besök av en hantverkare och när han fick ögonen på släktträdet så tog han genast upp ämnet. Det visade sig att hans far är en hängiven släktforskare och att det finns en släktgåta i familjen. Hantverkarens mormors morfar tros vara gamle kungen Gustav V.


Utskriften av mitt ena släktträd har tillfälligt förpassats till hallen här hemma.

Ja, det här med historier om förmodade kungaättlingar stöter vi ju på ibland, vi som släktforskar. Sådana historier kan vara orsaken till att någon börjar släktforska. I de flesta fall visar det sig väl inte stämma. Hade äldre manliga medlemmar i kungahuset varit fäder i den utsträckning som antas så hade de allt fått ligga i, misstänker jag. Och det kanske de gjorde, vad vet jag?

I det här fallet berättade hantverkaren att hans mormors mormor faktiskt hade varit piga eller jungfru av något slag på kungliga slottet vid den tid hon blivit gravid. Om det var under Gustav V:s tid som kung eller som kronprins minns jag inte.

Hantverkaren sa att han tog sin längd som en indikation på att ryktet kanske stämmer. Och det kunde jag hålla med om. Min make är normallång (drygt 1,80) men tedde sig liten bredvid hantverkaren som nog var runt två meter lång. Och Gustav V var ju lång. Plus att en annan manlig släkting ska var porträttlik den gamle kungen.


På båda dessa bilder ser vi att kungen Gustav V var påtagligt lång jämfört med många andra. Precis som vår hantverkare. Övre bilden från Örebro Läns Museum, undre bilden från Nordiska Museet.

För att få möjlighet att belägga eller förkasta ryktet föreslog jag DNA-test och det nappade han på. Han verkade genuint intresserad av att kunna få vetskap om hur det verkligen förhåller sig och bad faktiskt om råd.

Hur det går med detta återstår att se och kanske får jag veta om vi får anledning att träffas igen. Men det var roligt att prata släktforskning en stund. Annars brukar jag hålla igen numera och avvakta tills den jag talar med tar upp tråden på något sätt. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" som ni vet, så det blir lätt så att jag gärna pratar om släktforskning i alla möjliga situationer.

Själv har jag inga som helst tecken på att jag skulle vara någon kungaättling, utan har nästan bara torpare och bönder i släktträdet. Och glad är jag för det, även om de som regel var skötsamma och inte gjorde så stort väsen av sig.

Fortsätt läs mer
  1736 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
Här nere i Kristianstadstrakten med närheten till Bäckaskogs slott, brukar man säga att om CarlXV:e varit far till alla de barn so... Läs mer
söndag, 14 januari 2018 18:59
Eva Johansson
Bengt: Ja, det kan jag förstå. Det går många sådana rykten runt om i landet.
söndag, 14 januari 2018 19:14
1736 Träffar
2 Kommentarer

Oxdjupet och tulpanerna

tulpaner_2

Jul och nyår är borta, och oxveckorna är här. För min del fick man gärna avskaffa januari månad. Det är kolmörkt, iskallt, glashalt alternativt slaskigt, och alla är luspanka efter helgerna, vilket alla vet. Således händer det heller inget i januari; åtminstone inte de första veckorna. Inga evenemang, inga marknader…. Ingenting.

Men…

Det är Tulpanens Dag den 15 januari! Denna fantastiska blomma, som finns i alla regnbågens färger. Somliga stora, somliga små, en del doftar, en del har fjädrar… Såsom varande tulpangalen, har jag ibland fått frågan vilken färg eller sort jag gillar bäst? Faktum är, att det allra vackraste nog är en stor, blandad bukett. Men ok, måste jag välja, gillar jag de som är randiga i lackrött och gult eller orange. Ser ut som eldslågor ungefär.

Jag som historienörd kan inte låta bli att fundera på hur det kan ha sett ut i Holland under tulpanhysterins guldålder på 1600-talet. Då när en enda, sällsynt tulpanlök kunde ta kontroll över i stort sett hela börsverksamheten. Folk köpte, sålde och bytte tulpanlökar. De måste ju rimligen ha planterat dem också? Förmodligen i växthus då. Ute på en åker riskerade man väl att någon långfingrad person smög dit och grävde upp de dyraste lökarna…

Än idag är ju Nederländerna präglat av sin tulpanhistoria. Det finns tulpanmarknader, tulpanauktioner, det fantastiska Keukenhof, och stora färggranna tulpanfält brer ut sig för ögat om man besöker landet vid rätt tidpunkt. Till och med deras släktforskartidskrift Gen. (förut hette den Genealogie, kwartaalblad van het centraalbureau voor genealogie) har haft artiklar om tulpanodling och tulpanodlare i historien.

Får en att fundera. Jag vet att det finns personer som släktforskat på sin katts eller hunds anor. Någon som har haft funderingar på att kartlägga sina tulpanlökars antavla?

Så man kan väl säga att januari lever upp till sitt namn – månaden är ju uppkallad efter guden Janus, som hade två ansikten. Här finns både oxveckor och tulpaner.

Jag önskar i alla fall alla en tulpanrik 15 januari!

Fortsätt läs mer
  879 Träffar
  0 Kommentarer
879 Träffar
0 Kommentarer

Familjen tog slut ...

family-tree-blank_small

I min förra blogg beskrev jag lyckan över att äntligen ha återfunnit min försvunne morfars mormors farbror, Garvaren från Norrköping, Anders Bohman. Född 1784, flyttar han 1805 till Stockholm och är sedan dess försvunnen. På annandagen hittade jag honom äntligen. Han hade hamnat i Oskarshamn, gift sig och fått tre döttrar, födda 1814, 1817 och 1819. Själv härstammar jag och några få andra personer från Anders bror, fänriken Carl Fredrik Bohman (1788-1814) i Norrköping. Det är egentligen bara jag själv, mina barn och barnbarn, min bror, min kusin och hans barn samt tre barnlösa släktingar i USA som kan sägas tillhöra den exklusiva kretsen av Bohman-ättlingar. Personer födda på 1700-talet brukar annars kunna stoltsera med hundratals, ibland tusentals ättlingar - men så icke familjen Bohman.

Nåväl, i och med att släktträdet nu fått en Oskarshamnsgren, skall det väl inte vara så svårt att hitta en massa Bohman-ättlingar där eller annorstädes. Låt oss se ...

Bohman-1_20180107-114550_1.jpgBohman-1_20180107-114550_1.jpg

 

Tre döttrar fick Anders Bohman och hans hustru Maria Brita Önnerberg (* tack Bo G Persson för utförliga uppgifter om henne och hennes släkt). Den yngsta, Christina Amalia Olivia Bohman (1819-1909) tycks ha varit "hemmadotter", hon står ömsom som "mamsell", ömsom som "fröken", gifter sig aldrig och dör barnlös vid 90 års ålder i Oskarshamn. 

Bohman-Hallen.jpgBohman-Hallen.jpg

Så har vi mellandottern, Maria Cecilia Bohman (1817-1880). Hon står, liksom den äldre systern, som "barnmorska", gifter sig två gånger och efterlämnar två barn från första giftet med bokbindaren Carl Fredrik Hallén. Efter dennes död gifter hon om sig med snickaren Jonas Peter Köhlström. Vi går vidare med hennes barn. Dottern Maria Ulrica Elisabeth Hallén (1834-1914) gifter sig med snickaren Erik Westmark, som så småningom överger henne - möjligen sticker han till Amerika Tre barn föds i äktenskapet, men alla dör i förtid. Vi fortsätter med Maria Cecilias son, Kakelugnsmakaren Carl Fredrik Wilhelm Hallén (1836-1909)., som på gesällers vis turnerar runt i landet, innan han så småningom återvänder till hembygden. Väl där gifter han sig med en dalkulla, Brus Karin Ersdotter från Malung, med vilken han redan har en liten dotter, Kristina Charlotta Hallén (1875-1948), kuvertarbetare, ogift och barnlös. Maria Cecilia fick alltså tre barn och fyra barnbarn, men inga barnbarns barn. Familjen tog slut ...

Bohman-3_20180107-141602_1.JPGBohman-3_20180107-141602_1.JPG

Nå, då övergår vi väl till äldsta dottern, Ulrica Charlotta Bohman (1814-1857), barnmorska i Mönsterås. Tillsammans med en kusin, Nils August Önnerberg (1815-1892) frambringar hon 1838 en utomäktenskaplig son; Albert August Johansson, men gifter sig aldrig med fadern. Kanske var kusingiften vid denna tid förbjudna? 1840 ingår hon i stället äktenskap med logarvaren Daniel Johansson (1813- ???) och får med honom en son och en dotter. Sonen, målaren Daniel Rickard Johansson (1841-1913) turnerar också genom Sverige, landar i Ockelbo, Gästrikland, men gifter sig aldrig. Dottern Maria Charlotta Serafia Johansson (1847-1925) tar sig till Stockholm och gifter sig med vaktmästaren Johan Erik Haglund (1851-1942) och får fyra barn, varav dock tre dör som små. Det fjärde, Elsa Haglund (1882-1973) lever till hög ålder, men gifter sig inte heller och får veterligen inga barn.

Står så "hoppet" till Ulrica Charlottas utomäktenskaplige son, Albert August Johansson (1838-1870) - snickare i Oskarshamn, och tidigt bortryckt av Tuberkulosen. Han hann dock gifta sig och få två barn, varav sonen bara blev ett halvår gammal. Dottern, Kristina Sofia Johansson, född 1866, upptar sin farmors systers andre makes efternamn KÖHLSTRÖM - okänt varför - och lever med sin yngsta gammelmoster, Fröken Bohman, i Oskarshamn. För varje husförhörslängd minskar förhoppningarna om äktenskap och barn, och en bit in på 1900-talet verkar det kört ... Då, den 23 december 1907, gifter sig den 41-åriga ungmön Kristina (Stina) Charlotta Köhlström med den 15 år yngre Johan Emil Johansson. Och har man sett, nio månader senare, den 11 september 1908, föds det en son i äktenskapet: Erik Gunnar Johansson - enda barnbarns barnbarn till den gamle garvaren.

Raskt vidare med denna familj, som redan 1909 utvandrar till USA. Hur skall man kunna hitta en JOHNSON på denna väldiga kontinent? Lätt som en plätt, faktiskt. Det är bara att söka bland mönstringskorten för 1:a respektive 2:a världskriget, 1917 och 1942, och där finns han, John Emil eller Emil J Johnson, bosatt i staten Washington på västkusten. Efter några mellanlandningar fastnar familjen i Tacoma söder om Seattle, och där avlider båda makarna, Emil J och Christina Johnson, 1957. 

Men så var det sonen ... släktens sista hopp! Enligt alla tillgängliga folkräkningar, senast 1940, bor Eric G Johnson med sina föräldrar. I en adresskalender för 1947 förefaller han fortfarande ha sin adress hos dem. Sannolikheten för ett sent giftermål, för att inte tala om barn och barnbarn, är m.a.o. liten. 1988 avlider han i Tacoma, till synes utan familj. Någon dödsruna har inte kunnat återfinnas, ej heller någon gravsten. 

Här slutar sannolikt Logarvarens släktträd. Anders Bohman har, trots tre barn, sex barnbarn och tio barnbarns barn, inte en enda levande ättling. Familjen tog slut ...

Ultima Familia

Fortsätt läs mer
  5215 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Michael Lundholm
Intressant läsning Ted. Har själv råkat ut för liknande (se Släktforskarnas årsbok 2012). Man får ju när man upptäcker något som d... Läs mer
måndag, 08 januari 2018 09:43
Ted Rosvall
Jag har flera exempel på familjer som tar slut, detta trots kanske många barn och barnbarn till det ursprungliga paret. Man kan lä... Läs mer
tisdag, 09 januari 2018 16:15
Bibbi Björklund
Tack för som vanligt intressant läsning. Jag blev extra intresserad eftersom jag har släkt i Oskarshamn som heter Boman. Så jag va... Läs mer
onsdag, 10 januari 2018 13:52
5215 Träffar
3 Kommentarer

Agelina och Elliot

Så här i trettonhelgen ska jag roa er med lite kuriosa.

De allra flesta släktforskare fascineras nog, precis som jag, av ovanliga namn i husförhörslängderna. Vi kan knappast låta bli att stanna till när vi ser dem och tanken "hur kunde föräldrarna hitta på detta?" dyker upp. Ganska roligt kan det också vara. Framför allt är de sista decennierna på 1800-talet den tid då barn döptes till fantasifulla och påhittade namn. Men varför? Kanske för att försöka vara unik i en växande befolkning? Utblickar i omvärlden som gödde fantasin? Jag vet inte.

Vad sägs om Theolinda, Aldo och Sextor? Eller Kalla, Dorius och Botelia? Flickan Beda Cyrenia Elisabeth föddes i Högby 1893. Gerda Mandinna föddes 1888 i Tåssjö. Ottorina Amorina Elidora föddes 1872 i Gällared. Bara fantasin tycks sätta gränser.

På Gunnebo bruk, inte långt från där jag bor, arbetade många i verkstad och smedjor i slutet av 1800-talet. En del av dessa arbetare bytte bort sina patronymikon till andra efternamn. Det kan jag förstå för när det fanns flera Gustav Petersson och Anders Larsson, då var det nog lätt att blanda ihop folk. Och i flera bruksarbetarfamiljer hittade man också på ganska fantasifulla nya namn till barnen.


Adolf Fredrik Alström var kättingsmed på bruket och gift med Anna Charlotta Gustafsdotter. Deras barn fick heta Agelina, Serafia, Elliot, Nikana, Vitalis och Romanus. Som ni ser fick barnen andra namn också och förmodligen var det de mer vanliga namnen som var barnens tilltalsnamn. Elliot är ju ett väldigt modernt namn och kanske är det isnpirerat av någon amerikasläkting? Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) AI:21 (1891-1895) Bild 190 / sid 171.


I min egen hemsocken Ljungby i Halland bodde i början av 1900-talet en kvinna som hette Alma Betoria Hvederia, född 1872. Hon dog tio år innan min familj flyttade dit så jag vet inte vem hon var. Bildkälla: Arkiv Digital, Ljungby (N) AIIa:3 (1911-1929) Bild 140 / sid 4.


Apropå namn som känns moderna men användes förr så fanns det faktiskt en gosse döpt till Conny i brukssamhället Gunnebo 1883. Conny? Ett i mina ögon typiskt 50-talsnamn. Även dennes far var kättingsmed på bruket. Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) C:10 (1877-1888) Bild 83.

Det kommer garanterat att uppenbara sig många fler ovanliga namn. Frågan är om de var ensamma om dessa i våra ögon mycket udda namn. Kanske var det namn som spreds i släkten eller i bygden? Det har jag inte undersökt.


Till sist ska jag bjuda er på ett litet arkivfynd utöver det vanliga. I Grythyttans äldsta flyttlängd, på näst sista uppslaget, kan vi läsa det här citatet. På engelska! Flyttlängden sträcker sig till 1865 så man kan ju tro att det skrevs då. Men under står det skrivet Elisabeth 1880. Kyrkoherden Johan Conrad Schultz hade en dotter som hette Sofia Elisabeth Laurentia, född 1865. Det var hon som skrev detta när hon var 15 år. På sista uppslaget i flyttlängden har hon skrivet några översättningar av poesiverser. Bildkälla: Arkiv Digital, Grythyttan (T) B:1 (1828-1865) Bild 181.

Citatet:
A prosperous life passed at home has
little incident per narrative; it is only poor
devils, that are tossed about the world,
that are the true heroes of story!
Washington Irving

Fortsätt läs mer
  1956 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Persson
Så har vi också de namn som kyrkoherden och prosten Carl Meurling (1787-1873) och hans hustru Elisabet Brita Maria Petersson (1805... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 12:29
Eva Johansson
Bo: Vad roligt och intressant att få veta! Jag upphör aldrig att förvånas över föräldrarnas fantasifullhet kring förra sekelskifte... Läs mer
söndag, 07 januari 2018 19:36
Lars Åhnström
Angående flickan Alma Betoria Hvederia ovan så finns en svårläst förklaring för den nyfikne i marginalen på sidan 3 i Ljungby (... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 19:30
1956 Träffar
5 Kommentarer

Svårt att förstå

Idag var jag på besök hos en äldre släkting på min frus sida. 97 år gammal, kroppen börjar bli sliten, det som händer just nu sitter inte kvar så länge, men det som hände förr det finns kvar- Att få tala med någon om forna tider, att berätta och fundera kring det som hände då, långt innan jag fanns till (och jag är ingen ungdom) det har varit lite av våra små hemligheter när vi träffas.  Det kommer så många små kommentarer, alltifrån hur de första skolbarnen hon examinerade för mer än 70 år sedan var klädda, till senare händelser med släkten. Jag tror, fast jag har ju inte facit, att minnet finns kvar på varenda klännings färg och form från första examen. Pojkarna var lite mer stereotypt klädda, kanske skilde det lite på skornas färg och om de keps eller ej. Hur kan sådant sitta kvar och berättas med både glädje och stolthet, det måste ha funnits ett stort lärarengagemang. Inte undra på att det kommer gamla, riktigt gamla som hon följt genom åren och säger några ord då och då.

b2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpgb2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpg

Att få höra hur det var att bo i farfars soldattorp, farfar och farmor var borta, men mycket påminde om dem i stugan även efter sonens övertagande. Hon berättade om den fastsatta kistan på vinden, det sagts bara fick öppnas av farfar. Det var knappt någon som vågade öppna den, trots att farfar var o död och begraven. Vad fanns det däri?  Kläderna fanns kvar ett bra tag, kläderna som farfar hade vid sina årliga soldatövningar, men geväret och kniven, eller var det en bajonett, de var borta sedan länge. Det var spännande att gå uppför vindsstegen, men inget som fick göras utan vuxen, för vad mer kunde finnas där. Torpet är borta men på äldreboendet hänger tavlan, målad av en kringvandrande målare som sedan länge är glömd. Den hänger och påminner om svunna tider, men granen som står bredvid torpet, den var inte så stor, men den blev jättelik när målaren kom på att halva tavlan blir ju himmel när han såg hur låg stugan var. Vi gör den större tänkte han, och nu är det den delen som vi talar om. Granen var nog inte högre än en pojke när tavlan målades, men man kan ju leka lite med framtiden tyckte målaren.

b2ap3_thumbnail_grav.jpgb2ap3_thumbnail_grav.jpg

Det finns naturligtvis mycket att lyssna på och det mesta är positivt, men det dyker upp tankar och funderingar där det inte tycks finnas svar, och det märks att det finns spår av besvikelse trots att det gått länge sedan. Farfar och farmor dog med två års mellanrum, 1914 och 1916. De är begravda på samma kyrkogård och det finns vacker gravsten framtagen till farfars begravning. Men, och sedan är det nästan så rösten brister, varför har farmor en likadan sten, en egen sten en liten bit ifrån farfar.  Frågan ställdes många gånger i ungdomen men tystades ner, det blev inget svar, och med tiden, får jag höra, blev det nästan som ett tomrum. Det kom inget svar och frågan blev hängande, och den hänger där än. Jag har försökt att se om det fanns något skrivet men inte hittat något och de som idag jobbar med kyrkogården, både administrativt och praktiskt, har ingen egen kunskap om varken varför eller om det går att få fram något.

Frågan maler, var de osams, fanns det inte plats för en till, hade barnen, de var två, någon påverkan.
Jag undrar också vad som är den riktiga orsaken, och tänkte de som nu ordnade det som det blev att placeringen skulle vara en återkommande fråga 100 år efter begravningarna. Det blir nog inget svar på frågan, och vi leva med det.

Jag vet i alla fall varför min morfarsfar har sin egen sten på samma kyrkogård. En liten låg sten med namn och årtalet 1905, står där mellan nyare stenar. I andra hörnet finns morfarsmor, men hon han gifta om sig efter första makens död och det är ju en förklaring så god som någon.

Ibland får frågor svar, och ibland får vi leva hela livet med en hängande fråga, återkommande gång på gång och nog skulle det vara bra att kunna åka tillbaka och ställa frågan till de som var med. Inte bara om gravplatser och stenar, utan också om många andra av de obesvarade frågor vi har.

Fortsätt läs mer
  2443 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Roland Froh
En förklaring är kanske eventuellt att de begravdes som ofta brukades på den tiden i det allmänna varvet. Därav avståndet. Det var... Läs mer
torsdag, 04 januari 2018 20:46
Mats Ahlgren
Roland, det är inte en omöjlig förklaring. Visserligen visar bouppteckningen efter fadern, som dog först, att det finns 9 000 kr i... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 00:27
2443 Träffar
2 Kommentarer

Fröjdefull Jul framför skärmen

SKrm

Som kyrkomusiker under fyra decennier har jularna för mig knappast inneburit den stillhet och frid man så gärna förknippar med denna högtid. Det har varit ett flängande utan dess like mellan kyrkor och äldreboenden: Gudstjänster, konserter, Carol-sjungande, alternativa julfiranden för utsatta grupper och mycket annat. Under perioden Jul - Trettonhelg har det i snitt handlat om mellan 15 och 20 aktiviteter, däribland två samlingar vid krubban, tre julkonserter, två midnattsmässor och två julottor. Dessemellan måste naturligtvis också ett komplett familjefirande med julgran, julbord, Kalle Anka, julklappar samt gröt och skinka och lilla äppelbiten hinnas med ...  

Nu är det plötsligt annorlunda. Som nybliven pensionär frigörs eoner av tid där man under mellandagarna till och med hinner unna sig några små släktforskningspass framför datorn. Fram med "Hopplösa pärmen" och vem ska jag ägna mig åt den här gången? Det får bli Logarvaren (om ni inte vet vad en sådan sysslar med går det bra att googla) i Norrköping, Lorentz Bohman (1754-1810) - min morfars mormors farfar - vars släktkrets i alla år bjudit hårt motstånd. Jag härstammar från hans yngre son, Fänriken vid Armén, Carl Fredrik Bohman (1788-1814), som avled av Lungsot, knappt 26 år gammal. Innan dess hade han emellertid gift sig med Eva Johanna Enebom (1787-1820) från Linköping. I detta äktenskap hann en liten dotter födas, Ulrica Maria Bohman (1813-1852). Tidigt föräldralös hamnade hon hos släktingar i Linköping, där hon så småningom blev hushållerska, sängkamrat och till sist hustru till den betydligt äldre auditören, mönsterskrivaren och bryggaren Johan Hydén (1787-1852). Med honom fick hon fyra barn varav nummer ett dog som litet- Nummer två, Handelsbokhållaren Axel Mauritz Hydén (*1838) försvinner vid några och 30 års ålder spårlöst i Stockholm. De två återstående, Henrik och Fanny, efterlämnade varsitt barn och i de följande generationerna kan man räkna till endast fyra barnbarns barn, fem barnbarns barnbarn och hittills tre barnbarns barnbarns barn - en mycket liten, nästan försumbar, ättlingaskara. 

Bohman-2_20171228-151156_1.jpgBohman-2_20171228-151156_1.jpg

I snart femtio år har jag funderat över var Anders Bohman d.ä. ursprungligen kommer ifrån, alltså innan han blir Bagarmästare i Norrköping, men också över vad som kan ha blivit av Carl Fredriks storebror, garvaren Anders Bohman *1784 3/6 i Norrköping. Kan han ha överlevt och bildat familj? Har han hundratals ättlingar runt om i Sverige? Enligt husförhörslängden i Norrköping/Olai skall han ha flyttat till Stockholm - men där finns han inte och tro mig, jag har letat ...  Efter många och långa år har jag till sist förlikat mig med sannolikheten av att jag aldrig kommer att hitta honom. Så kom Annandag Jul 2017 ...

Där sitter jag framför datorn och tittar ömsom i Hopplösa pärmen, ömsom i den ena nya nätdatabasen efter den andra. Födelseregister, vigselregister, dödregister, släktutredningar online o.s.v. Nada! Men så var det ju det där nya husförhörsregistret som MyHeritage och Arkiv Digital tillsammans knåpat ihop, och som ibland verkar gå längre bakåt i tiden än den gräns vid 1860 det utlovar. Kanske man skulle pröva där ...

b2ap3_thumbnail_Bohman-3.JPGb2ap3_thumbnail_Bohman-3.JPG

Jämför med den lilla stamtavlan här ovan. Ser ni? "Min" Anders Bohman var född just den 3 juni 1784. Det är han! Husförhörslängden i Oskarshamn ger följande information:

Bohman.JPGBohman.JPG

Garvare var han således, precis som pappa Lorentz i Norrköping. 1813 gifter han sig i Vimmerby med änkan Maja Brita Önnerberg/Strandberg (1779-1842) från Östergötland någonstans och får tre döttrar. Familjen bor i Döderhultsvik, som väl så småningom blir Oskarshamn. Anders Bohman avlider där 1857. Nu gäller det att följa familjen framåt i tiden och hitta alla ättlingar, om det nu finns några.  

Ber att få återkomma med en statusrapport en bit in på det nya året ...

Gott Nytt År, alla mina släktforskande läsare i Sverige, Norge och Danmark!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3676 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bo Persson
Maria Brita Önnerberg föddes 1778 12/1 i Ånestad, Vårdsbergs sn. Hennes föräldrar var Peter Önnerberg, född 1751 10/10 i samma Åne... Läs mer
onsdag, 03 januari 2018 20:06
3676 Träffar
1 Kommentar

Gott Nytt År!

Näst sista dagen på året, så visst är det väl dags för ett litet bokslut, som min bloggarkollega Mats Ahlgren konstaterade här om dagen. Men också se framåt på det kommande året.


Min farmor Gerda (1889-1982) är kvinnan längst till höger, hennes far Kristoffer Johansson (1850-1947) står snett till höger bakom henne och min farfar John (1884-1972) står snett till vänster bakom henne. Kvinnan i mitten är farmors syster Alma (1881-1977). I knäet har farmor sin näst äldste son, min farbror Gottfrid och mellan farmor och Alma står min äldste farbror Erik. Mannen längst ner till höger är farmors bror Oskar (1894-1984). Övriga är grannar och bilden är tagen i slåttern sommaren 1919. Det har vi listat ut med hjälp av barnens ålder. Erik är född i februari 1916 och alltså tre och ett halvt år då. Gottfrid är född i december 1917 och därmed ett och ett halvt år. Nästa barn föddes i november 1919 och han är ju inte med här. Alla på bilden är nu döda.


Släkten på min mammas sida tre år senare. Bilden är från min mormors och morfars bröllop sommaren 1922. Morfar Gottfrid (1893-1977) var då 30 år och mormor Alida (1904-1996) var 18 år. Ni ser att de flesta kvinnor i den då äldre generationen har mörka långa klänningar men mormor och morfars syster Albertina (i ljus klänning fjärde från höger längst fram) och några till har den nya lite kortare längden.

Året som gått har varit fyllt av släktforskning för min egen del och på flera sätt. Inte bara arkivforskningen utan också att förmedla forskningsresultat i olika former. Jag är glad för möjligheten jag fick att skriva en handbok om sjömansforskning, utgiven till Släktforskardagarna. När de hölls i Halmstad var jag nästan på hemmaplan eftersom jag är uppvuxen i grannkommunen Falkenberg och har en stor del av min släkt där. Därför är jag extra glad för boklanseringen just i Halmstad, som också är en gammal hamnstad.

Jag tror att jag kan konstatera att intresset för släktforskning har ökat mycket under året. Är det tv-programmen som gör det? "Det sitter i väggarna" och "Allt för Sverige", som gör att släktforskning får uppmärksamhet i media? Eftersom jag forskar på uppdrag åt kunder så märker jag detta ökande intresse i en mer än fördubblad ström av förfrågningar, framför allt under hösten. Under mina fyra-fem år som uppdragsforskare har jag aldrig upplevt något liknande och jag misstänker att förhållandet är detsamma för andra uppdragsforskande kollegor. Det är verkligen roligt att många som inte vill eller kan släktforska själva ändå vill ta del av sin släkts historia.

Forskningen om min egen släkt har delvis fått stå tillbaka, men inte helt. Då och då har jag gjort nedslag och i ett fall kunde jag lösa ett knivigt problem som gäckat mig några år. Det glädjer jag mig åt.

Jag har två söner och båda har fru/sambo och egna barn. Givetvis släktforskar jag om mina barnbarns övriga släkter och har nu gjort släktutredningar för min äldste sons svärföräldrar. Mina barnbarn ska naturligtvis få möjlighet att läsa om sin släkt på alla håll, inte bara sin farmors och farfars utan även sina morföräldrars. Så nästa etapp blir yngste sonens svärföräldrars släkt. Det ser jag fram emot.

Något som jag alltmer uppskattar är det gemensamma släktforskandet med min ene bror och hans fru. Inte så att vi sitter och slår våra kloka huvuden ihop, för vi bor långt ifrån varandra, men vi delger varandra då och då nya rön och funderingar. Min bror är mer eftertänksam än jag, och han ger sig inte förrän han hittar det han letar efter. Om det går att hitta. Vi har båda två lärt oss att vara noga med källhänvisningar och det är jag tacksam för. Den kvalitetssäkring som Mats Ahlgren nämner är viktig och hade jag inte från början lärt mig att alltid, alltid, alltid anteckna källan, då hade jag fått se över allting igen. När jag lärde mig släktforska 2010 valde jag att läsa på distans på Mittuniversitetet, först A-kursen och sedan B-kursen. Där ingick att alltid redovisa källor, utan pardon. Jag förstod efterhand varför. Tack för det!

Min gamle far gick bort i våras och släktforskningsmässigt innebär det att jag inte längre kan fråga honom om allt det där som var före mig och som han kom ihåg. För frågat honom har jag gjort de här sista åren sedan mamma gick bort och jag först då förstod hur viktigt det var att inte vänta med de frågor jag hade. Jag är glad att pappa och jag ändå hann prata så mycket som vi gjorde om släkten. Bland det sista som hände innan han blev akut sjuk i januari var att jag kunde visa honom ett foto på hans farfars föräldrar, som han aldrig tidigare sett men som jag fått av en DNA-släkting. Det väckte minnen som slumrat.

DNA-forskningen har också tagit ett steg framåt i år, efter att två av mina bröder testat sig och att vi fått matcher med förhållandevis nära men tidigare okända släktingar. DNA har blivit en spännande del av släktforskningen och kommer säkert att leda till nya upptäckter.

Så här i ett bokslut vill jag också säga att jag är väldigt glad för alla de kontakter jag fått med andra släktforskare, något som bara ökar och som ger ny energi.

Blicka framåt ska jag också göra och det stora för 2018 är givetvis att Riksarkivets Svar blir avgiftsfritt. Jag tror att det kommer att öka intresset för släktforskning ännu mer. Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för Arkiv Digital, vilket jag tidigare skrivit om.

Min personliga förhoppning inför 2018 är att i alla fall hinna med en del av allt det jag vill göra inom släktforskningens ram. Hur det går med det får vi se om ett år.

Ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår önskar jag er alla!


Min mammas släktträd, som det ser ut just nu.


Min pappas släktträd. Här har vi mer att göra, min bror och jag.

Fortsätt läs mer
  1108 Träffar
  0 Kommentarer
1108 Träffar
0 Kommentarer

Bokslut

2017 närmar sig sitt slut och det är dags att samla ihop erfarenheterna och förbereda sig för ett nytt år, ett år med nya utmaningar och möjligheter.

Blev 2017 som du trott och hoppats? Kanske blev det bättre, för några andra en besvikelse eller kanske rentav bedrövligt. Oavsett vilket, så är det förbi (snart) och vi kan se framåt.

Jag tittade lite på det jag själv varit med om, och det som jag skriver om här är ju då kopplat till släktforskningen. Ett till vissa delar turbulent år, med personliga framsteg inom den egna forskningen, med påhopp i vissa frågor när det gäller föreningsliv, med beröm och tacksamhet för satsningar inom nya områden och så de alla fina kontakterna med andra släktforskare, om stort och smått. Skriver man bokslut så kan det ju betyda olika saker, jag skrev en kort blogg med frågan om vi behöver böcker i framtiden, och den texten om ”bokslut” fyllde min maillåda med en hel del kommentarer, bitska, roliga och en del förvånade. Ska nog vänta ett tag innan jag tar upp den frågan igen, det finns ju annat att göra än att läsa mail.

 b2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpgb2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpg

Ett ämne som jag hoppas på ska få större plats under 2018 är kvalité, kvalité i min egen forskning, att säkerställa att det jag en gång hittat blir så säkert det bara går, kvalité i det som produceras av andra så att vi slipper så mycket ogräs som möjligt i våra alster, oavsett var de finns. Under året har jag vid flera tillfällen propagerat för en produkt (ja, det är reklam, men det är reklam för en utomordentlig produkt), Johan Bures Släktbok. I den finns, förutom släktboken med kommentarer, flera hundra sidor med text, skriven av Urban Sikeborg, som förklarar mycket av släktforskningens möjligheter och svårigheter när vi kommer några hundra år tillbaka i tiden. Jag tycker det är en sådan fantastisk produkt så alla som intresserade av släktforskning lite längre tillbaka i tiden borde ha detta mästerverk på sin egen dator för egen förkovring.

När jag ändå gör reklam, så vill jag lyfta fram en annan skrift, Vapenlikhetsfällan, skriven av Kaj Janzon. Att läsa och förstå hur många felaktiga slutsatser som dragits genom århundradens lopp, bara för att vi så lätt tolkar underlag utifrån det som gäller idag. Att ta reda på hur verkligheten såg ut när texten skapades och tolka utifrån den verkligheten är något som vi måste tänka på, gång efter gång efter gång.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

När jag går igenom året så finns det en kategori som dominerar. Jag har lagt ner en hel del tid på att använda DNA i min släktforskning, på att få andra att bli intresserade och att promota den delen av släktforskningen. Det finns höjdpunkter, kanske inte alla tycker en kö är en höjdpunkt, men intresset under släktforskardagarna i Halmstad var överväldigande, kön tog aldrig slut, verkade det som, och de kit som FTDNA trodde skulle gå åt tog slut, reservsändningen tog slut och reserven för reserven måste plockas fram. Sådana problem är roliga att ha att göra med!  Efter släktforskardagarna har intresset bara ökat och ökat. Eftersom, som tidigare beskrivits, vi inte vet hur alla företags kundtillströmning ser ut så får det bli en uppskattning baserat på det vi vet, och då blir slutsatsen att det nu finns en bit över 45 000 test där adressen finns i Sverige. En fantastisk ökning och intresset verkar inte avta, tvärtom. Det syns också att många utökar sina tester, efter att ha börjat med det vanligaste så bygger de på med tester kopplade till de raka moders och fädernelinjerna. Jag får ständigt rapporter från olika håll av landet att det uppstår både planerade och spontana träffpunkter koncentrerade kring DNA och dess användning för att säkerställa pappersforskningen eller lösa upp knutar kring det som tidigare ansetts svårt, nästan omöjligt, vad avser okända och/eller försvunna släktingar av alla de slag. Kan nämna att det blir mer och mer vanligt att emigrantforskning, åt båda hållen, nyttjar DNA som en del i letandet efter släktingar. Många, som tidigare inte lyckas, hittar nu tillbaka till sina släktkopplingar, en glädjande framgång.

 

Bokslutet är skrivet, finns en hel mer som borde varit med, men varför lägga ner mer tid på det förflutna.  Nu ska vi lägga 2017 bakom oss och se fram mot ett riktigt bra 2018.

 

Önskar er alla ett riktigt

 

GOTT NYTT ÅR

Fortsätt läs mer
  2789 Träffar
  0 Kommentarer
2789 Träffar
0 Kommentarer

Julstämning och julfirande

God Jul!

Hoppas ni har en riktigt fin julhelg allesammans! Själv ägnar jag mig mer åt de levande än de döda i helgerna, framför allt barn och barnbarn men även andra släktingar. Lite släktforskningsprat lär det bli, det är jag säker på.

När en kommer till åren så ser en tillbaka mer än framåt, eller hur? Givetvis tänker jag en del på min barndoms jular för 50-60 år sedan. Kanske mer i år än förut, nu när båda mina föräldrar är borta. Ett julminne jag har är när min ene bror och jag fick följa med vår pappa för att hämta julgran. Jag var nog 6-7 år då. Vi var sent ute, det var dagen före julafton, och pappa hade fått lov av en grannbonde att ta en julgran i hans skog. Vi åkte iväg en bra bit in på en skogsväg och så gick vi in bland granarna för att se ut en fin en som skulle passa hemma. När vi hittat en skulle pappa hämta sågen eller var det kanske yxan i kofferten på bilen.

Vi tittade ut en gran, min bror och jag stod kvar för att markera när pappa gick tillbaka till bilen. Det var lite snö, kanske en halv decimeter, så det var så där julkortsfint som det är ibland.

Efter en stund kom pappa tillbaka och var alldeles uppgiven. Han hade glömt såg och yxa hemma! Han tyckte det var för sent för att åka hem och hämta verktygen, kanske började det redan skymma. Min pappa var en sådan som alltid klurade ut alternativa lösningar och fixade det mesta. Så han kom på att han skulle dra upp en gran med rötterna i stället, så att vi i alla fall kom hem med en gran. En kedja hade han liggande i bilen, kanske var det snökedjor. Den fäste han i bilen och i en gran närmare vägen och så drog han på gasen. Min bror och jag stod bredvid och tittade på. Och allt gick som pappa planerat. Vi kom hem med en gran. Kanske inte så grann som den vi först valt ut och roten fick han såga av. Så precis som planerat kunde mamma klä granen på kvällen före julafton och vi fick jul det året också.

Så var det alltid hos oss, mamma klädde granen efter att vi lagt oss på kvällen den 23 december. När vi vaknade på morgonen stod den klädd och fin och med julklapparna under grenarna.

Nu när det är jul kommer förstås en del minnen tillbaka. En hel del jular firade vi hos mormor och morfar och någon gång hos farmor och farfar som bodde lite längre bort. Då var det mycket folk, många kusiner, mostrar eller fastrar, morbröder eller farbröder. Någon gång var också min gammelmormor med, min mammas mormor. Hon var född 1868 och blev 94 år, så henne han jag träffa flera gånger.

Jag hoppas ni har fina julminnen också.


Precis så här var det när jag var barn. Julgran med glitter och svenska flaggor och stearinljus. Det här kunde varit jag men det är det inte, utan flickan heter Inger Färdig och är barnbarn till fotografen Oscar Färdig. Familjen bodde på Dalhem i Bohuslän och bilden kommer från Bohusläns Museum.


Julfirande 1896, drygt ett halvt sekel tidigare. Fotografen är okänd liksom vilka personerna är men bilden kommer från Vänersborgs Museum. De har ordnat en ordentlig julkrubba och två julgranar i den här familjen!


Här får barn och barnbarn vara med, skulle jag tro. Visst är de lite gladare allihop med småbarn omkring sig. Lite mer avslappnat, men säkert var det högtidligt nog för barnen i sjömanskostymer och fina förkläden. Är det någon som känner igen familjen?


Jag avslutar med en bild från Nordiska Museet som visar julfirandet i en okänd borgerlig familj kring år 1900. Bevarade äldre fotografier visar förstås oftast högreståndsmiljöer, alltså inte de fattiga torpare och backstugusittare många av oss har i våra anor. För de blev ju inte fotograferade. Men ibland önskar jag att jag hade kunnat se hur de verkligen hade det. Hoppas de fick lite julgröt och lite extra god mat på bordet i alla fall. I den här familjen ser de ju ut att ha det trivsamt. Fotografen är okänd, jag undrar vem det var som råkade befinna sig här med en kamera under julhelgen. Kanske en tonåring i familjen eller en annan släkting?

 

Fortsätt läs mer
  1179 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
jul
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
God fortsättning Eva. Själv har jag utnyttjat ledigheten till att bl.a läsa din nya, utmärkta bok "Släktforska om sjöfolk". En sed... Läs mer
tisdag, 26 december 2017 10:45
Eva Johansson
Bengt! Tack för din kommentar! Vad roligt att du har nytta av boken. Lycka till med din fortsatta forskning!
tisdag, 26 december 2017 20:05
1179 Träffar
2 Kommentarer

Julfunderingar

DECO-796

Ånej, första december redan?
Vad ska vi göra, hur ska vi hinna?
Mörkret går upp och solen i nedan
Var står nu farfars julklapp att finna?

Kakor ska bakas, skinkan ska rostas
Hinner man frissa om håret i tid?
När var det julkorten skulle postas?
Glashalt på gatan, julglögg på glid!

Nej, inte den granen, den är för stor!
Glömde jag fikonen? Gå tillbaka…
Krubban blir pyntad fast gräset knappt gror
Bort från spisen, till jul får du smaka!

Äntligen julafton, nu kommer folk!
Granen blev verkligen vacker i år
Kalle på teve, Feldreich som tolk
Dignande julbord, ät allt du förmår!


Vad var det man hade tänkt att få gjort?
Året försvann ju,  det knallar och går
Somt blev väl roligt och somt blev till lort
Men… riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Önskar Helena
Med fåglar

Fortsätt läs mer
  822 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Vilket trevligt rim!
torsdag, 11 januari 2018 10:25
Helena Nordbäck
Tackar!
torsdag, 11 januari 2018 14:48
822 Träffar
2 Kommentarer

Kungen är död!

MIHAI-kollage_20171217-202246_1

Det var den 5 december 2017 han, 96 år gammal, insomnade i sitt hus i Aubonne i Schweiz: H.M. Kung Mikael av Rumänien, den kanske allra siste av huvudpersonerna i Andra Världskriget. Men hans otroliga levnadshistoria går längre tillbaka än så. Redan 1927 (smaka på den!), sex år gammal, ärvde han den rumänska tronen efter sin farfar, Kung Ferdinand. Egentligen var det hans far, Kronprins Carol, som borde ha tillträtt, men eftersom denne hade uppfört sig illa hade han blivit struken ur tronföljden. Tre år senare kom Carol emellertid tillbaka, avsatte sin son, och intog själv tronen som Kung Carol II. Tio år senare blev han ånyo avsatt, denna gång av diktatorn Antonescu, som tvingade honom att abdikera till förmån för sin son. Om vad som sedan hände kan ni läsa i det kåseri med namnet "Unde este Suedezul" som jag 2007, efter ett personligt möte med majestätet, författade för Nättidningen Rötter. (se nedan)

I lördags begrovs den gamle Ex-Kungen i sitt älskade hemland. Stora människoskaror hade samlats för att ta farväl av sin tidigare regent. Från Europas alla hörn kom nuvarande och tidigare statsöverhuvuden, däribland Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, för att hedra den bortgångne. Till och med den Rumänska regeringen, som under mer än ett halvsekel behandlade honom som vore han nationens fiende, fanns på plats.

Några genealogiska nedslag kring Kung Mikael, eller MIHAI, som han kallades i Rumänien, kan kanske vara av intresse:

  • Han föddes den 25 oktober 1921 på slottet Peles nära Sinaia, norr om Bukarest.
  • Fadern var som sagt den blivande Kung Carol II (1893-1953) - modern Prinsessan Helena av Grekland (1896-1982). Äktenskapet slutade med skilsmässa 1928.
  • Kung Mikael tillhörde ätten HOHENZOLLERN - samma släkt som regerade i Preussen och Brandenburg och som kom att förse Tyskland med tre Kejsare; Wilhelm I, Fiedrich III och Wilhelm II.
  • Han var barnbarns barnbarn på två sätt till Drottning Victoria av England (1819-1901): Dels genom dennas dotter Vicky (1840-1901), som blev Tysklands Kejsarinna i 99 dagar och vars dotter Sofia av Preussen (1870-1932) gifte sig med Kung Konstantin I av Grekland och därmed blev mormor till Mikael - men också via Victorias son, Alfred (1844-1900) , Hertig av Edinburgh och av Sachsen-Coburg och Gotha, vars dotter Marie (1875-1938) gifte sig med Ferdinand av Rumänien, blev drottning av detta land och farmor till Mikael.
  • Han var också barnbarns barnbarn till Kong Christian IX av Danmark (1818-1906), via dennes son, Kung Georg I av Grekland (1845-1913), och sonson, Kung Konstantin I (1868-1923), Mikaels morfar.
  • Den 20 november 1947 var han gäst vid blivande drottning Elisabeths bröllop med Löjtnant Philip Mountbatten, som trots att de var födda samma år (1921) tillhörde två olika generationer den grekiska kungafamiljen. Philip, var (och är) egentligen Prins av Grekland och Danmark, samt kusin till Mikaels mor, Drottning Helena av Rumänien.
  • Mikaels antavla består av idel ädel adel, men med några aparta inslag ... Det handlar om två "mesallianser", framtvingade av Napoleon Bonaparte, Fransmännens kejsare. 1806 giftes arvprinsen Karl av Baden bort med Stéphanie de Beauharnais, avlägsen släkting till Kejsarinnan Joséphine, och två år senare tvingades arvprinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen att gifta sig med en släkting till Napoleons svåger, Joachim Murat. Kung Mikael härstammar från båda dessa par. 
  • Även ätten Romanov förekommer flitigt i Mikaels antavla. Dels var hans farmors mor Storfurstinnan Maria Alexandrovna av Ryssland (1853-1920), dotter till Tsar Alexander II, dels var hans morfars mor Storfurstinnan Olga Konstantinovna av Ryssland (1851-1926). Dessa båda var kusiner och barnbarns barn till Kejsarinnan Katarina II - Katarina den Stora.
  • Hade Mikael också några svenska förfäder. Mja... Inte inom huset Bernadotte, och knappast heller inom huset Holstein-Gottorp, även om det senare har ett stort antal ättlingar i Baden och i Ryssland, men förvisso inom huset VASA. Hur många? Det får bli en uppgifter för mina läsare att bena ut!

Nu till veckobrevet från 2007:

b2ap3_thumbnail_Regina-Maria_38.jpgb2ap3_thumbnail_Regina-Maria_38.jpg

Unde este Suedezul?

Det var så han sa, Kung Michael av Rumänien, 86, när han på väg ut från evenemanget plötsligt vände sig mot entouraget med denna fråga: Unde este suedezul?  Det betyder: Var är svensken? Och svensken var alltså lilla jag, närvarande vid lanseringen av min senaste bok, Marie of Romania – Images of a Queen, som någon timma tidigare inför det rumänska kungaparet och ca 130 intresserade och nyfikna presenterat bildalbumet om kungens farmor, den romantiska och talangfulla Marie av Edinburgh, Rumäniens kronprinsessa och drottning.

Snabbt knuffades jag fram för att byta några ord med denne vördnadsbjudande monark, unik i sitt slag, världens kanske mest historiske ännu levande personlighet och tidsvittne. Han är överlevaren, det sista statsöverhuvudet från andra världskriget, samtida med Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Född 1921, kung första gången 1927, avsatt av sin far 1930 för att sedan för andra gången bestiga tronen 1940, mitt under brinnande krig och under den tyskvänlige fascistdiktatorn Antonescus skräckvälde.

23 år gammal genomför Kung Michael en statskupp, avsätter diktatorn och ansluter omedelbart Rumänien till alliansen mot Hitler, en oerhört modig insats, som enligt historikerna torde ha förkortat andra världskriget med upp till ett halvår. Rumänien försåg nämligen den tyska krigsmaskinen med olja, något som omedelbart upphörde efter statskuppen. Vad detta kan ha betytt i form av minskat mänskligt lidande, stopp för judeutrotningen och andra hemskheter kan man bara spekulera i.  

Trots kungens på många sätt avgörande insatser svek västmakterna honom skamlöst efter kriget, och lät ryssarna marschera in i hans land. Till att börja med var han så populär att inte ens den nya kommunistiska regimen vågade avsätta honom. Han var en folkhjälte, och som sådan ärades han vid de obligatoriska röda paraderna och uppställningarna, jämsides med stora porträtt av Lenin och Stalin. En kung under hammaren och skäran. 1947 tvingade dock kommunisterna honom under pistolhot att abdikera, varefter han gick i en 50-årig landsflykt. Ingenting fick han med sig, utan blev tvungen att försörja sig med än det ena, än det andra, som kycklingfarmare, flygplansmekaniker och börsmäklare.  

1989 störtades Rumäniens förfärlige diktator, Nicolae Ceausescu, och många hoppades då att ex-kungen skulle komma tillbaka och tillsammans med de progressiva krafterna i landet leda Rumänien ut ur misären och förtrycket. Tyvärr sjanghajades revolutionen av ett gäng kvardröjande kommunister, varför kungen fick vänta ytterligare ett decennium innan han på allvar kunde återvända till sitt land. Den nya regimen har bett om ursäkt för den behandling han utsattes för, betraktar honom som en f.d. statschef och har för några år sedan givit honom ett litet residens samt ställt en liten stab till hans förfogande. Hans äldsta dotter, Margarita, en gång påtänkt som blivande drottning i både England och Sverige, bor numera permanent i Rumänien och arbetar intensivt med sin egen stiftelse, Princess Margarita Foundation, för att lindra nöden bland Rumäniens miljoner fattiga, särskilt när det gäller alla gatubarn och barnhusbarn.

Och vad frågade då kungen ”suedezul”? Jo, hur det kunde komma sig att en svensk intresserade sig för Rumänien och det rumänska kungahuset. Jag berättade då för kungen att det finns en rad genealogiska kopplingar mellan det svenska kungahuset, både via den gamla Vasa-dynastien och den nya med namnet Bernadotte, och huset Hohenzollern, som den rumänska kungafamiljen tillhör. Jag gav några exempel, varpå den livliga och alerta Drottning Anne fyllde på med flera. Jag dristade mig också att nämna att jag själv, liksom kanske ett tusental andra svenskar faktiskt är släkt med henne på relativt nära håll – åtminstone ur ett släktforskarperspektiv. 

Drottningen häpnade! 

Fortsätt läs mer
  7291 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Glömde i hastigheten en koppling till det svenska kungahuset: Den Stéphanie de Beauharnais, som blev Storhertiginna av Baden och s... Läs mer
måndag, 18 december 2017 11:10
Johan Eriksson
"Till och med den Rumänska regeringen, som under mer än ett halvsekel behandlade honom som vore han nationens fiende, fanns på pla... Läs mer
onsdag, 20 december 2017 19:54
7291 Träffar
2 Kommentarer

Var det skillnad på en ryttare och en husar?


Husarer från Västergötland från Indelningsverkets tid. Jag letade efter bilder på skånska indelta husarer men hittade ingen med public domainlicens. Dessa är från Karlsborgs fästningsmuseum. Alla husarer hade väl ganska tjusiga uniformer?

Den senaste veckan har jag släktforskat om en ingift släktings släkt. Det ska bli en julklapp och eftersom jag vet att hon inte läser min blogg här så vågar jag skriva om detta.

Släkten består i en släktgren av idel soldater. Det här är i norra Skåne och en majoritet av soldaterna kommer från Östra Broby socken och tjänstgör i Skånska husarregementet. I husförhörslängderna kallas de antingen ryttare eller husar. I de äldre längderna är det oftast ryttare och i de yngre husar. Varför är det så?

Är ryttare och husar samma sak eller ändrades deras tjänsteutövning över tid? Eller var det så att man utanför regementena kallade dem för ryttare och att husar var en mer militär term? Det finns ju många torp som heter Ryttaretorpet, men finns det något husartorp?

I husförhörslängderna längre norrut står det oftast soldattorp för det torpet där soldaten bor. Men i Östra Broby finns soldaterna bara under respektive gård och by och det står inte soldattorp nr si och så. Jag har för mig att det är så genomgående. Hade husarerna inte soldattorp utan bodde i vanliga gatehus? Några av dem var också torpare och andra jobbade med annat vid sidan om soldattjänstgöringen, eller efter. Är det någon som vet om det finns soldattorp kvar i Östra Broby socken idag?

Husarerna i den här släktgrenen är minst sex till antalet. En farfar, en far och en son. En morfar och dennes far och ytterligare en morfar. Alla dessa sex dog hemma på roten. Är inte det ovanligt? Borde inte någon ha dött i krig, som så många andra soldater? Den äldste heter Gumme Lindqvist och är antagen 1725. Det är bara den yngste av dem, som heter John Orberg, som antas efter att Sveriges krig tagit slut. Han blev soldat 1832. Däremellan heter de Jon Lindqvist (son till Gumme), Lorentz Orberg som är far till Måns Orberg som är far till John Orberg. Och så är det Johns svärfar Lasse Flink. Var det så att husarerna inte skickades ut i strid i samma utsträckning som andra indelta soldater? Eller hade dessa skånska husarer mer tur än andra?

Vad jag misstänker så är Lorentz Orberg kanske son till en tidigare soldat Orberg och i så fall finns det fler soldater i denna släktgren. Jag har sett en diksussion om det på Scangen men inte hunnit följa upp den och kolla i arkivhandlingarna än.

Ryttarna hade ju egna hästar som också mönstrades vid generalmönstringarna och blev antingen godkända (approberad) eller förkastade (casserad). I de äldre mönsterrullorna beskrivs hästen med färg, ålder och om det t ex är ett sto eller en vallack och om hästen hade någon skada. Något som jag undrar över är om ryttaren hade sin häst med sig hemma på soldattorpet (om han nu hade ett soldattorp?) mellan inryckningar och mönstringar? Eller fanns hästarna kvar på regementet? Om hästen följde med hem, fick den då användas i jordbruket eller var den bara till för ridning?

Sådant här kan en släktforskare fundera på en adventshelg.


Jon Lindqvist i generalmönsterrullan 1787. Bild från Arkiv Digital.


Hans svärson Lorentz Orberg i samma generalmönsterrulla.
Bild från Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  2783 Träffar
  16 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christer Edenfjord
Hej Eva,Visst var det skillnad på ryttare och husarer, titta på Hans Högmans hemsida för klargörande av begreppen. Vad gäller Skån... Läs mer
lördag, 16 december 2017 14:57
Eva Johansson
Christer, stort tack för din information! Finns uppgifterna om krigstjänstgöringen i generalmönsterrullorna? Jag har inte hunnit t... Läs mer
lördag, 16 december 2017 15:33
Christer Edenfjord
Hej igen Eva,jag har ryttare framförallt i Södra Skånska Kavalleriet som anfäder, och har därför lagt ner en massa jobb på kartläg... Läs mer
lördag, 16 december 2017 16:14
2783 Träffar
16 Kommentarer

Kakor efter maten

grankotte

Läser en nutida Kalle Anka till middagen. Det är ganska sorglig läsning. Tidningen är full med ömkligt förklädda moralkakor för barn. Kalle går på klassfest, och det betonas att det spelar absolut ingen roll att man inte är rik, eller har dålig klädsmak, man kan visst vara en bra människa ändå. Och den frodige kommissarie Karlsson på lunch stöter ihop med en vacker flicka, råkar i trubbel och bestämmer sig för att hädanefter ska han ’träna på lunchen’ istället. Musse Pigg råkar ut för en beväpnad skurk, men skurken ångrar sig och ber om ursäkt för att han var dum…

När jag som barn prenumererade på Kalle Anka, var bovarna bovar, äventyren var spännande och humorn befriande galen. Figurerna liknade inte helt och hållet ’vanliga’ människor, och alla vuxna var inte ansvarskännande och beskyddande. Jag minns med stor saknad kusin Knase, och, som bifigur, en polkafriserad jaguar som ständigt blev störd i sin middagsslummer…

Minns också en hembygdsbok jag läste för länge sedan, där en man som var ung på 1930-talet beskrev sin barndom. Hur man från skräphögar plockade bråte, som kunde användas som kälkar, kojbyggnadsmaterial eller för att bygga piratskepp med…. Ungarna var ute sommar som vinter och lekte i skog och mark.

Idag går föräldrar och släktingar in i välmatade leksaksbutiker och köper avancerad elektronisk utrustning för tusenlappar till barnen. Allt är förprogrammerat, installerat och klart. Det saknas bara batterier…

Ibland får man nästan lust att skrika: ’Hecklefjäll! Ge ungarna ett par pinnar, några kottar, och en gammal blomkruka, och dom har uppfunnit hundra nya lekar på en dag!’

Stackars ungar, får de inte ha någon fantasi alls nuförtiden? Men det är kanske brist på fantasi och improvisationsförmåga som krävs, när de växer upp, och får ta del av knapptryckar-samhället. Inga improviserade kojor i skogen, inga iskanerallyn, inga låtsaslekar längre.  Det är kanske lika bra att de sitter inne och tittar på DVD eller spelar dataspel istället. Förresten får de flesta inte gå ut ensamma längre, allra minst ut i skogen. Deras föräldrar tror att där är fullt av pedofiler.

Föräldrarna hör nämligen till en generation som (kanske) har för mycket fantasi….

Slutligen ett litet citat från Albert Einstein: ”Fantasi är viktigare än fakta, för fakta är begränsat, men fantasin spänner över hela världen.”

Fortsätt läs mer
  1068 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Hecklefjäll ! Hu,nu har Helena uppfunnit ett nytt kraftuttryck tänkte jag. Men ack så fel jag tycks ha när jag letar efter ordet ... Läs mer
fredag, 15 december 2017 11:17
1068 Träffar
1 Kommentar

Quatsch-Litteratur

Quatsch-Litteratur

Möt JOHAN JEREMIAS LANGE (1719-1794) - Bleckslagareålderman i Stockholm, bosatt på Västerlånggatan i Gamla Stan, och mycket aktiv inom Tyska Kyrkan. Han utgör också min i särklass största huvudvärk bland samtliga förfäder ... 

b2ap3_thumbnail_Breslau_c1736.jpgb2ap3_thumbnail_Breslau_c1736.jpg

Han föddes 1719 27/8 i staden Breslau i Schlesien, som då var tyskt. Numera ligger hela denna provins i Polen, inklusive Breslau som fått byta namn till Wrocław. Hans föräldrar känner vi inte, men möjligen var fadern den Schuhmachermeister Gottfried Lange aus Breslau, som på sin ålders höst reser till Stockholm för att återse sin äldste son, som han på över 40 år inte träffat. Detta framgår av en dödsnotis i Post- och Inrikes Tidningar, där det också berättas att han varit gift fyra gånger och haft sammanlagt 21 barn, varav sex söner ännu lefva

Tyvärr går det inte att forska vidare i Breslau. Jag har försökt, tro mig ... men det är alldeles omöjligt. Breslau bombades svårt under andra världskriget och de evangeliska kyrkoböckerna blev, till skillnad från de katolska, aldrig säkerhetsfilmade innan katastrofen var ett faktum. Det påstås att kyrkoledningen, säkra som man var på Tysklands seger, vägrade att ställa de gamla böckerna till förfogande för kopiering. Ett annat rykte säger att de skall ha förflyttats till en gammal saltgruva någonstans. Hur som helst, de har aldrig återfunnits och därför kommer jag förmodligen aldrig längre med mina centraleuropeiska anor.

Johan Jeremias Lange kommer till Stockholm i början av 1740-talet, vinner burskap och gifter sig 1745 med Barbara Dorothea Wittich (1726-1770) - dotter till en annan Breslau-född bleckslagare, Samuel Wittich (1695-1744). I äktenskapet föds 11 barn, varav 5 dör som små. Av de återstående blir sonen Johann Benjamin Lange (*1747) bleckslagaregesäll och vistas enligt bouppteckningen efter modern 1771 i Norrköping. I faderns bouppteckning 1794 nämns han inte alls. Näste son är Johan Jeremias Lange d.y. (*1751) - som får betecknas som familjens svarta får. Han utvandrar till Norra Amerika, innan det egentligen gick att göra så, och slår sig ner i staden Philadelphia, där han gifter sig och får ett eller flera barn. Plötsligt överger han sin familj och återvänder till Stockholm, vilket gör fadern rasande. Det blir storgräl och till sist får sonen lova att återvända till familjen i Philadelphia, får en öm faders förlåtelse och kliver på båten. Efter några månader inkommer emellertid ny information, denna gång från London, där Junior har "fastnat" på vägen till Amerika. Inte nog med det, han har också ingått nytt äktenskap (bigami) - vilket får den gamle bleckslagaren att, i akt och mening att göra sonen arvlös, skriva testamente. Det svarta fårets andel skall i stället tillfalla hans i Philadelphia vistande till namn och antal okända barn. Den tredje sonen, Johan David Lange (1760-1816) var "konterfejare" - d.v.s. porträttmålare. Undrar just om det är han som har åstadkommit ingressbilden, porträttet av Johan Jeremias, målat omkring 1770 och som nu finns på Nationalmuseum. 

b2ap3_thumbnail_Forsstrand.jpgb2ap3_thumbnail_Forsstrand.jpg

Hur vet jag allt detta? Förutom bouppteckningen och testamentet finns det faktiskt en oväntad källa, en berättelse författad av historikern och brödskribenten Carl Wilhelm Forsstrand (1854-1928). Denne ovanliga man (läs mer om honom här:   https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14392) författade mängder av personhistoriskt intressanta artiklar, häften och böcker. Särskilt känd är kanske hans bok om "Skeppsbroadeln" (1916), där han i kåserande stil berättar om familjer som t ex Hebbe, Arfwedson, Küsel, Wahrendorff, Koschell, Conradi och Grill. En fortsättning på detta tema "Köpmanshus i gamla Stockholm" (1917) med släkter som Bedoire, Le Febure, af Petersens, Nettelbladt och Schön samt "Storborgare och stadsmajorer" (1918) där ljuset riktas mot bryggarfamiljen Westman, släkten Westin, Jurgen Müller och gulddragarna Oldenburg.

Forsstrands författarskap tål kanske inte en akademisk inspektion och ibland skarvar han hejdlöst. Han har dessutom dåligt rykte, eftersom han i unga år fifflade med offentliga medel och faktiskt fick krypa in på Långholmen under några år. Men ändå, hans berättelser innehåller en rikedom av detaljer och ögonvittnesskildringar, som annars hade gått förlorade men som genom hans flitiga penna räddats åt eftervärlden.

Minsann har han i en av de många böckerna också en sida om den gamle Åldermannen i Bleckslagareämbetet, Johan Jeremias Lange. Hur kan detta komma sig? Så välkänd var väl aldrig, denne Johan Jeremias. Nej, men han var faktiskt en smula släkt med författaren (bara en smula). Forsstrand var son till sekreteraren hos ståthållarämbetet på Stockholms slott, hovintendenten Johan Fredric Forsstrand och dennes första hustru Sophie Christina Amalia Malmberg. Efter hustruns död gifte Johan Fredrik Forsstrand emellertid om sig med Augusta Wilhelmina Björkman (1810-1888), som var dotterdotter till Johan Jeremias Lange. Carl Forstrand umgicks därmed, såsom Augustas styvson, säkert med olika delar av släkten Lange och fick till sig de berättelser och skrönor som vi får förmoda fanns bevarade hos dessa.

Sensmoralen i denna blogg är således denna:

Förakta inte de tryckta verken, inte ens den genre som i Tyskland brukar kallas "Quatsch-litteratur", med opålitliga författare och bristfälliga källförteckningar. Här och var gömmer sig guldkorn, som du inte hittar någon annanstans. 

b2ap3_thumbnail_Guldkorn-till-hemsidan.jpgb2ap3_thumbnail_Guldkorn-till-hemsidan.jpg

 

 

Fortsätt läs mer
  2263 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Thomas Fürth
Den som är medlem i GF och vill får reda på litet mer om släkterna Forsstrand och Björkman kan gå in på GFs hemsida http://www.ge... Läs mer
måndag, 11 december 2017 15:22
Bo Nordenfors
Se där, "Köpmanshus i gamla Stockholm" med släkter som Bedoire med flera.En fosterson till min farmors föäldrar hade bland sina do... Läs mer
tisdag, 12 december 2017 18:25
2263 Träffar
2 Kommentarer

Kolla alla vägar!

För ett tag sedan letade jag efter uppgifter om min farfars farfars farfar soldaten Lars Larsson Lind. Sedan tidigare hade jag en uppgift att han föddes 1765 i Västra Tunhems socken i Älvsborgs län. Jag vet också att han var soldat i Gärdhems socken som vuxen. Men fick han fler barn än sonen, min ana Lars Larsson som föddes 1792? Och när dog Lars Lind och hans hustru Maria Jonsdotter?


Lars Linds födelsenotis 1765. Bild från Arkiv Digital.

Eftersom det inte finns någon husförhörslängd i Västra Tunhem eller Gärdhem före 1813 har jag använt mig av databasen Släktdata för att söka efter mina gamla släktingar. Det är ett ypperligt hjälpmedel men givetvis gäller att alltid gå till kyrkboken och kolla varje uppgift. Glöm inte det!

Tack vare ett syskons vigselnotis i kyrkboken kunde jag nysta upp vad som hände familjen.

Flera sökningar hos Släktdata ger mig följande resultat:
- Soldaten Lars Larsson Lind gifte sig den 1 november 1791 med pigan Maja Jonsdotter.
- Den 15 juni 1792 föddes sonen Lars, min ana, vilket jag visste sedan min tidigare forskning. De bodde då i Bastorp.
- Den 26 juli 1795 föddes Beata och den 20 mars 1798 föddes Anna Stina i Bastorp och båda hade samma föräldrapar som Lars. Så rimligtvis är detta syskon till min ana Lars.
- När jag sökte efter Lars Linds vigsel med Maria fick jag också en träff på en vigsel mellan änkemannen avskedade soldaten Lars Lind från Baggården och Anna Andersdotter från Bohl den 5 juli 1806 i Gärdhems socken. Är detta min ana? Första hustrun var i så fall död före 1806.
- En Maria Jonasdotter med rätt ålder (40 år) dog den 22 januari 1805 i Gärdhems socken, men hemmahörande på Sölte (troligen Sylte) Vaktekullen.
- Men hur länge levde Lars själv? En torpare med namnet Lars Lindh dog den 3 maj 1809 i Gärdhems socken.

I kyrkböckerna hittade jag och kunde kontrollera samtliga träffar. En sökning i Centrala Soldatregistret berättar att Lars Lind antogs som soldat i Västgöta Dals regemente 1791 och fick avsked 1802. Än har jag inte kollat generalmönsterrullorna men ska göra det.

Barnen föddes ju i Bastorp men vid Marias död 1805 ska de ha bott i Sylte. Vid Lars omgifte 1806 bodde han i Baggården och den torpare med namnet Lars Lindh som dog 1809 bodde i Fåstorps hage och var 46 år, enligt Gärdhems dödbok. Är det han? Jag är inte 100 procent säker men det förefaller rimligt. Åldern stämmer nästan, han skulle varit 44 år gammal i stället. Men någon annan Lars Lindh hittar jag inte i dödboken inom den tid han borde ha dött.

Det är nämligen så att hans änka, andra hustrun Anna Andersdotter, gifte om sig 1811, vilket jag senare fick veta och som jag tar som en bekräftelse på att denne Lars Lindh är den rätte även om han bodde på ett ställe jag inte tidigare stött på.

När jag hittat denne döde Lars Lindh ville jag ta reda på vad som hände med barnen. De var ju ganska små när de blev föräldralösa, åtminstone flickorna. Jag följde min egen ana, sonen Lars, bakåt så långt det gick i husförhörslängderna. Jag kom till den näst första i Gärdhem, A:I2, där han finns på sidan 11 då han var dräng på Galltorp när han gifte sig 1819. Där står det att han är inflyttad 1819 från R. R??!! Vad betyder det? Jag kollade i Rustorp där han senare bodde men hittade honom inte. I stället för att söka planlöst på alla ställen på R följde jag hans syster Anna Stina i husförhörslängderna bakåt för att se varifrån hon kom. 1813 var hon ju fortfarande ett barn och borde ha bott i en fosterfamilj, kanske ihop med de äldre syskonen.


Sonen Lars Larsson gifte sig 1819 med Ingrid Olofsdotter, då han var dräng i Galltorp. Bild från Arkiv Digital.

Ganska snart såg jag att Anna Stina gifte sig i november 1831 med Anders Bengtsson. I vigselboken står det att hennes giftoman var fosterfadern Johannes Jonsson i Hökemossen. Bingo! Och när jag hittade henne i husförhörslängden där står det att hon var hans styvbarn och att hustrun var Anna Andersdotter, som alltså egentligen var syskonens styvmor och hade gift om sig. Dessutom fanns en styvson Andreas Larsson, född den 28 november 1807. I födelseboken står det att Andreas föräldrar var Lars Larsson och Anna Andersdotter i Artorp. Alltså ytterligare ett nytt boställe. Men Annas nya äktenskap bekräftade att Lars Lind måste ha dött mellan 1807 och 1810 (Anna hade gift om sig den 1 januari 1811).


Vigselboken när Anna Stina gifte sig berättar att hon hade en fosterfar som hette Johannes Jonsson och bodde i Hökemossen. Bild från Arkiv Digital.

Jag var först lite skeptisk till om torparen Lars Lindh i Fåstorps hage kunde vara den rätte. Men soldat var han ju inte efter 1802, att han blev torpare är väl sannolikt. Och uppenbarligen hade de flyttat runt en del eftersom yngste sonen fötts i Artorp. Senare hittade jag även en dödsnotis för flickebarnet Larsdotter Lind, död den 2 mars i Artorp och tolv år gammal. Om hon är dottern Maria vet jag inte säkert, men Maria fanns i alla fall inte med i Annas nya hem på Hökemossen. Familjen skulle i så fall ha flyttat mellan den 2 mars och 3 maj, när Lars Lindh dog, vilket de så klart kan ha gjort.

Storebror Lars, som är min farfars farfars far, fanns inte på Hökemossen, så honom får jag leta efter någon annanstans. Men jag har ju i alla fall sett att de yngre syskonen blev omhändertagna. Lars var nästan 17 år när hans far dog så han var nog redan ute och tjänade dräng.

Kör du fast? Glöm inte kolla alla vägar, till och med syskonens vigselnotiser.


Fortsätt läs mer
  1639 Träffar
  0 Kommentarer
1639 Träffar
0 Kommentarer

Vår tids vidskepelse

Vår tids vidskepelse

Som nybliven släktforskare, brukar man efter en tid bli lite mätt på ”född-vigd-död, född-vigd-död”-frossande i kyrkböcker, och vilja vidga vyerna (många "v" där). Man kanske börjar försjunka i gamla kartor eller snoka efter gamla porträtt.

Det är nu hembygdsböckerna brukar göra entré i släktforskarens liv. Det är i hembygdslitteraturen som de bortglömda tomtgränserna, de gamla fisketraditionerna och de lokala ”originalen” vaknar till liv igen!

Ett tema som ideligen återkommer i hembygdslitteraturen, är folklig vidskepelse. Hade någon dött en onaturlig död, kastade man upp en rishög för att den döde inte skulle gå igen, man skulle hålla sig väl med gårdstomten för att inte bli utsatt för dennes vrede, och liknande. Man trodde på troll och gastar, sådant som gamla farmor eller morfar berättade om under mörka vinterkvällar. Och berättelserna fördes vidare generation efter generation. En del sägner har kunnat följas flera hundra år tillbaka i tiden.

Men i slutet av 1800-talet började tidningar bli var mans egendom. Tåget och senare bilen medförde allt längre resor, och sedan kom radion. Folk fick allt vidare perspektiv. De gamla spökhistorierna och vidskepelsen bleknade bort. Visst, vem av oss har inte spottat tre gånger om en svart katt korsat vägen? Och visst undviker man att gå under en stege (om också mer för att inte riskera att få den i huvudet än något annat). Men troll, tomtar och gastar ler de flesta av oss lite överseende åt, när vi läser om det i hembygdsböckerna.

Men... hur är det egentligen med vidskepelsen i vår egen tid? Tidningarna, som hjälpte farfar och mormor att ta kål på de gamla spökena, gav också oss i följande generationer nya. För tillsammans med tidningsnotiserna, kom alla annonserna. Nya revolutionerande jordbruksmaskiner, fantastiska mirakelmediciner som botade allt, och så småningom otroligt behändiga hushållsprylar, kunde farfar och mormor läsa att de inte längre kunde klara sig utan. Och stod det så i tidningen, så var det väl sant....

annonser_idun.jpgannonser_idun.jpg

Idag är det nästan mer annonser än reportage i tidningarna, och vidskepelsen frodas. Särskilt om en ”kändis” sägs använda en viss produkt – då måste du också köpa den!

Eller..?

Det finns idag hela tidningar med mode och design, som berättar för dig att du måste ha ett par sönderrivna jeans för tvåtusen kronor, eller köpa den designade osthyveln XXy, av den kände designern Kalle K.

Jag måste erkänna en sak: jag förstår det inte. Jag förstår inte varför ett par aldrig så professionellt sönderrivna jeans ska kosta tvåtusen kronor, när jag kan köpa ett par hela för bara tvåhundra. Och inte förstår jag varför den designade osthyveln för trehundra spänn ska vara bättre än den jag köpt i billighetsbasaren för tjugonio och nittio.

Men å andra sidan förstod kanske inte folk förr i tiden varför de skulle spotta om de såg en svart katt eller undvika att gå under en stege heller.

Fortsätt läs mer
  1854 Träffar
  0 Kommentarer
1854 Träffar
0 Kommentarer

Knappast oviktig personhistoria

Knappast oviktig personhistoria

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram böcker som Släktforskarens lilla faktabok ett och två och Svenskamerikaner (tillsammans med Ted Rosvall). Emellanåt skriver han även för Släkthistoriskt Forum och Rötter.

Vi människor har i alla tider på olika sätt uttryckt samhörighet med andra genom till exempel klädseln. Du kan uttrycka välstånd (dyra märkeskläder), politisk tillhörighet (t-shirt med Che Guevara), religion, släktband (exempelvis de skotska klanerna) eller visa vilket idrottslag du hejar på genom val av kläder. Det kunde också visa att man tillgodogjort sig kunskaper (civilingenjörsring) eller utfört någon prestation (simborgarmärke). Hur någon är klädd och utsmyckad kan säga ganska mycket om personen. Foton på släktingar kan därför ibland ge ytterligare informationen om personen i fråga.

När jag gick på gymnasiet i Huskvarna i början på 1980-talet var det väldigt inne att bära knappar med olika budskap – seriösa och oseriösa. Knapparna speglade ofta personens åsikter genom politiska budskap som ”Löntagarfonder helknäppt” och ”Avveckla kärnkraften men med förnuft”. Min favorit var nog knappen med texten ”Stoppa knapphysterin”.

Det här var inget nytt, för knappar (även kallat pin, rockslagsmärke eller badge), av olika slag har burits länge. Vanligt var att märket nålades fast i kavajslaget. De märken med en flera centimetrar lång nål, som idag upplevs som väldigt opraktiska, var främst avsedda för kavajen/rocken. Äldre märken var oftast mindre och av bättre kvalitet än senare tiders stora, massproducerade knappar.

Eftersom knapparna inte tog någon plats sparades de ofta undan i en burk eller på en märkessköld på väggen. Därför är det vanligt att de faktiskt finns bevarade. Vet man vem som ägt märkena kan man få en bild av denne som kanske inte varit möjlig annars.

Själv är jag något av en samlare och genom åren har jag samlat på mig märken från olika håll. Redan som liten tog jag tacksamt emot märken från äldre släktingar. Till skillnad från många andra barn var jag rädd om märkena – vilket jag är tacksam för i dag. I mina burkar i källaren har jag religiösa märken från frikyrkor, politiska märken – allt från Sveriges Kommunistiska Parti till Högerpartiet, från riksdagsval till folkomröstningar. Det finns minnesmärken från kungliga jubileer som tyder på att innehavaren var monarkist – ett märke från Republikanska Föreningen tyder på det motsatta. Idrottsmärken visar på de föreningar som ägaren varit aktiv i eller varit anhängare av. (Ofta är detta föreningar som inte längre existerar). Det är märken från hemvärnet, hembygdsföreningar, fackföreningar, intresseorganisationer och välgörenhetsorganisationer. Reklamknappar från bilföretag kan indikera på vilken bil som ägts (här är också det vanligt med nyckelringar till bilnycklarna). Märken med motiv från turistorter visar vart semesterresan bar av. Märken med artister visar till exempel vilken musik det lyssnades på.

Att få veta så mycket som möjligt om släktingar som inte längre är i livet är lite av ett pussel. Att titta bland ärvda knappar kan var en pusselbit bland många andra.

gymnastikklubb.jpggymnastikklubb.jpg

Bild: Falköpings 1:a Gymnastik-klubb 1895, ledare fanj. m.m. J.A. Ahlberg. Stående, från vänster: John Swedmark, Fr, Bohman, Gustav Andersson, en provisor, Sigurd Johanson, David Bohman, J.V. Ander, David Holmblad, Aron Holmblad, Elias Westlin, Torsten Haglund, Hjalmar Lundin och Knut Nilsson. Liggande från vänster: Primus Forss, Arvid Jakobson, John Tengbom och Karl Warenberg (Ahlbergs). Bildkälla: Falbygdens museum.

Fortsätt läs mer
  1310 Träffar
  0 Kommentarer
1310 Träffar
0 Kommentarer

Hur många kan det bli?

Tittar i ett nummer av Angeläget, Sveriges Släktforskarförbunds informationsblad till anslutna föreningar, och ser att det finns ungefär 70 000 medlemskap i anslutna föreningar. Hur många personer det blir kan säkert diskuteras under många och långa kvällar. Att det finns personer som är med i mer än en förening, det är helt klart, men hur många och vad blir nettoeffekten av en sådan räkning?

b2ap3_thumbnail_Angelget.jpgb2ap3_thumbnail_Angelget.jpg

Egentligen en sån där ”onödigt vetande” sak, har ju ingen praktisk betydelse om det blir 45, 50 eller 60 tusen personer. Många är det och förhoppningsvis ska det kunna bli ännu fler när det nu kommer det ena efter det andra programmet i TV med anknytning till sånt som släktforskare sysslar med. Att de tio amerikanerna som visas upp engagerar, det ser jag. En del blir glada men andra lite missnöjda. På torsdag börjar en serie, Bye bye Sverige, som ska försöka beskriva emigrationsproblematik. Vad det blir det får vi se, men förhoppningsvis väcker det tankar och frågor som kan få svar bland de runt 170 föreningar som finns över hela landet. Även om många vårprogram är spikade så går det kanske att lägga in en eller flera emigrantäventyr, så att frågorna kan få ett svar. En härlig utmaning, jag hoppas inte det ses som en belastning.

b2ap3_thumbnail_Namnls.jpgb2ap3_thumbnail_Namnls.jpg

Jag var på Dramaten häromkvällen, Ola Larsmos Swede Hollow har satts upp och spelas på ett för mig nytt sätt. Lokalen, som kallas Elverket, innehåller ett antal spänger som löper i hela lokalen. Publiken placeras på golvet, kuddar finns, och blir därmed en del av föreställningen. Rollfigurerna rör sig, de finns bakom, framför, ovanför och ibland sittande på kudden bredvid. Jag blev en del av föreställningen, jag var med nere i dalen, med den förorenade bäcken, jag kände hur det var att gå uppför trappan till världen ovanför. Jag kände tröttheten efter en dags hårt arbete, fick vara med i den smärta som förnamns men också uppleva de glädjestunder som fanns. Kanske inte så många, men innerliga. Att som gammal man sitta på en kudde i tre timmar är kanske inte det optimala, men det som förundrade var att tiden bara flög iväg, det var en upplevelse av sällan skådat slag. Det var en paus, visst var det så, men då hördes diskussionerna och funderingarna om de egna emigranternas öde. Var det så för morfars farbror, hur gick det för släkten och liknande. Hade lust att ställa mig upp och inbjuda till en emigrantforskningskurs, men det blev inte av. Men kanske kan Swede Hollow vara en inkörsport till medlemskap, vad vet jag.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Började bloggen med antalet anslutna släktforskare, den siffran som vi inte är så säkra på. Men jag är säker på att det snart finns lika många DNA-testade i Sverige som det finns släktforskare. Nu vet jag också att alla som är testade inte är forskare, utan är testade av någon släkting eller god vän som behöver uppgiften i den egna forskningen, men antalet är intressant. Det är inte helt lätt att hitta den exakta siffran eftersom testföretagen inte släpper all information, men genom de kanaler som finns så kan jag med stor sannolikhet säga att det i dagsläget finns en bra bit över 40 000 test där adressen på den testade finns i Sverige. Nu finns det säkert ett antal som testat sig hos flera bolag, men det kan inte vara så många att det påverkar i någon större skala. Just nu är det rea hos de flesta företagen och ökningen av antalet testade är enorm.  Snart finns det fler testade i Sverige än det finns de som är medlemmar i förbundets medlemsföreningar. Tänk vilken bas för släktforskarföreningar, att suga upp alla dessa och få dem intresserade av föreningen. Många är nog redan med, men det finns en stor grupp som det gäller att locka. Har du bra tips på hur det kan gå till, så kan du skriva i kommentarsfältet.


Swede Hollow – pressbild
Foto Sören Vilks
Fortsätt läs mer
  2034 Träffar
  0 Kommentarer
2034 Träffar
0 Kommentarer

Veckans namn: GABRIEL

Veckans namn: GABRIEL

I fredags döptes allra, allra minsta lilla prinsen i Drottningholms slottskapell. Namn och titel hade han redan fått; GABRIEL CARL WALTHER och HERTIG AV DALARNA. Gabriel är verkligen inte något vanligt namn i kungliga sammanhang - finns bara en handfull exempel - men även i övrigt förefaller detta namn vara rätt sällsynt. Låt oss kolla med några lätt tillgängliga källor:

  • Sveriges befolkning 1880          2.864
  • Sveriges befolkning 1890          3.099
  • Sveriges befolkning 1900          3.424
  • Sveriges befolkning 1910          3.485
  • Sveriges befolkning 1970          2.441
  • Sveriges befolkning 1980          2.869
  • Sveriges befolkning 1990          3.485

Om man jämför med ett vanligt namn som JOHAN inser man hur stora skillnaderna är mellan ett vanligt förekommande och ett ovanligt namn. Johan hade t.ex. 1890 383.276 representanter, 1990 159.679 (Johannes ytterligare 46.000). Namnet ANDERS/ANDREAS får vid samma tidpunkter 186.443 respektive 248.935 träffar.

Ofta är det kända personer som påverkar nyblivna föräldrars namnval för sina små. Således fanns det 1990 153 gossar med namnet ELVIS. Hur många ZLATAN vi så småningom får, återstår att se - 1990 fanns det 9 stycken PELÉ ... Även kungliga namn smittar naturligtvis av sig, namn som Désirée och Estelle. På 1800-talet var ESTRID ett hyfsat vanligt namn - men utkonkurrerades effektivt 1905, då lilla prinsessan ASTRID kom till världen.

Tillbaka till GABRIEL. Finns det några förebilder med detta namn? Inte så många. Jag har skrapat i lådan och hittat sju stycken som, förutom Ärkeängeln Gabriel, pryder denna blogg. Vilka är de? Om du vet svaret - meddela då detta i en kommentar i Rötterbloggen, INTE på någon Facebooksida, please ...

Bokpris för första korrekta identifiering av de sju utlovas!  Här kommer de igen:

b2ap3_thumbnail_GABRIEL_20171204-074410_1.jpgb2ap3_thumbnail_GABRIEL_20171204-074410_1.jpg

Fortsätt läs mer
  2480 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Vilken rolig utmaning!3 och 7 var jag verkligen inte säker på, där fick jag leta ordentligt.1. Gavrilo Princip2. Gabriel Romanus3.... Läs mer
måndag, 04 december 2017 09:52
Ted Rosvall
Grattis Anders,Liten bokgåva kommer med posten.MvhTED
måndag, 04 december 2017 15:14
2480 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
224 inlägg
Eva Johansson
194 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
46 inlägg
Helena Nordbäck
32 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg