Vi kallas gravstenskramare

Anna-Lena Hultman är välkänd i släktforskarsverige för sin stora kunskap om bland annat emigrantforskning. Under de många år hon även varit aktiv i Sveriges Släktforskarförbund i projekt som Sveriges dödbok och Gravstensinventeringen. Men hon har också verkat på lokaI nivå. I Hössna har hon tillsammans med släktforskar- och hembygdsföreningen jobbat hårt för att rädda kyrkogårdens gravstenar. Och lyckats. I dagens gästblogg berättar hon hur de gick till väga.

Ingen händelse i Sverige har väl påverkat kyrkogårdarna så mycket som den tragiska olyckan i Bollebygd, då ett barn fick en gravsten över sig och avled. Fram till dess hade ett lugn vilat över kyrkogårdarna. En och annan gravsten hade plockats bort, men de flesta stenarna hade fått stå kvar oavsett om det fanns gravrättsinnehavare eller inte.

Efter olyckan skulle alla gravstenars stabilitet testas och på många ställen dömdes mer än hälften av stenarna ut. En den kyrkogårdsförvaltningar verkar mer eller mindre ha handlat i panik, som att t ex dagarna före alla helgons dag välta omkull alla instabila stenar, eller att förankra med stora impregnerade pålar och färglada spännband. Resultatet blev allmänhetens ilska och förtvivlan.

Det blev insändare i tidningarna, protestmöten med kyrkogårdsförvaltningarna, men ibland bara uppgivenhet och sorg, särskilt ute på landsbygden. Hembygdfolk och släktforskare som protesterade och ville att stenarna skulle återställas och förankras blev ibland föraktfullt kallade ”gravstenskramare”. Känslan var att kyrkogårdsförvaltningarna fortast möjligt ville köra bort stenarna för att få fria ytor att klippa!

Det går att ”rädda” en kyrkogård

Hembygdsföreningarna i Ulricehamns kommun i Västergötland engagerade sig i att försöka bevara det kulturarv som gravstenarna utgör. Det blev många möten och ett par överklagande av tagna beslut innan en överenskommelse kom till stånd mellan några av hembygdsföreningarna och kyrkogårdsförvaltningen/kyrkorådet. En av hembygdsföreningarna som nu lyckats genomföra ”räddningsaktionen” är Hössna hembygdsförening.

Så här blev det

Hössna kyrkogård bestod 2014 av 450 gravplatser, därav 103 lediga på den nya delen. Vid stabilitetstestningen blev 158 stenar underkända och skulle tas bort om ingen gravrättsinnehavare tog på sig ansvaret att åtgärda. Det största problemet visade sig vara att närmare hälften inte hade någon aktuell gravrättsinnehavare. Genom en släktforskningsinsats eftersöktes ättlingar då till de begravda, men utfallet var inte särskilt positivt, endast några enstaka gravar fick på så sätt nya ”ägare”, till och med en i Amerika, men många var ointresserade och i de flesta fall fanns inga nära anhöriga. För hembygdsföreningen var det ändå viktigt att stenarna bevarades, de är ju en del av socknens historia. 27 gravstenar blev skyddade genom den kulturhistoriska inventeringen som genomfördes och där ligger nu skötseln hos kyrkogårdsförvaltningen.

För 60 gravplatser lyckades till slut hembygdsföreningen få till skötselavtal. Det innebär att föreningen ansvarar för att graven sköts, att gräset trimmas på framsidan och sidorna (kyrkogårdsförvaltningen trimmar på baksidan!). Det går till så att någon från hembygdsföreningen försedd med el-trimmer och sopborste, tar med ett barnbarn och genomför putsningen och avsopning när så behövs. Det arbetet går att genomföra på 45 minuter – om man inte pratar för mycket om de hössnabor som finns ”under jord”. Stenarna har märkts upp med en liten skylt med texten ”Vårdas av Hembygdsföreningen” och de blomlådor som fanns kvar har tagits bort.

Hur gick det då med de underkända? Av de 60 stenarna som skulle skötas fanns 35 som inte var förankrade. Att dubba om hade föreningen inga ekonomiska resurser till, men kyrkogårdsförvaltningen godkände att de flesta stenarna lades ner svagt lutande på marken. Det tog 2-3 halvdagar för ett par man att fixa det. Några stenar som inte passade att lägga ner, fick nya dubbar och ställdes upp på sin plats.

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm för arbetet på kyrkogården och flera gravrättsinnehavare som bor långt bort och har svårt att hålla uppsikt, har nu anlitat föreningen att trimma. Inga pengar är inblandade och allt sköts genom frivilligt arbete och endast ett 10-tal stenar har tagits bort på grund av att gravrättsinnehavare särskilt begärt det.

Kanske kan andra hembygdsföreningar eller grupper också få inspiration att rädda sina kyrkogårdar.

Anna-Lena Hultman är ordförande i Ulricehamnsbygdens forskarklubb och Hössna hembygdsförening. Hon har under många år varit aktiv inom Sveriges Släktforskarförbund där hon bland mycket annat har varit projektledare för Namn åt de döda och Gravstensinventeringen. Därtill är hon en av landets främsta experter på emigrantforskning och hon har hjälpt åtskilliga svenskamerikaner att hitta sina rötter i Sverige. År 2016 etog hon emot Victor Örnbergs hederspris för sina stora insatser på släktforskningsområdet.