Rötterbloggen
Rötterbloggen

Toner av lycka och elände

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgb2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Vivat lingua latina!
Ny megabas för emigrantforskare

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
16 augusti 2018
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Ted Rosvall
224 inlägg
Eva Johansson
194 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
46 inlägg
Helena Nordbäck
32 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg