Rötterbloggen
Rötterbloggen

... som går till Kungen fram!

Direktr-Marianne-Nivert-Foto-Clas-Gran-Carlsson-_MG_6875

Detta, mina vänner, är min 200:e Rötterblogg. I vanliga fall skulle jag aldrig drömma om att lyfta fram mig själv (sluta fnittra!), men är det jubileum så är det. Då kan man kosta på sig att vara en smula egotrippad och till och med börja prata om Kungliga medaljer … (Det är här ni ska klicka bort mig, ni som inte klarar mer!)

Det var alltså i tisdags som hustrun och jag inställde oss på Kungliga Slottet i och för medaljutdelning. För er som inte förstår vad jag talar om, har jag alltså blivit tilldelad H.M. Konungens medalj av 8:e storleken på Högblått band för mina insatser som Genealog och Kulturförmedlare. Motiveringen kan sägas vara hedrande inte bara för mig själv utan också för släktforskningen som folkrörelse och kulturgärning. 

Efter incheckningen i Västra valvet vallades vi skyndsamt undan till ett litet gömställe – detta för att inte störa säkerheten kring Hertigparet av Cambridge, som just i denna stund tillsammans med Kronprinsessan och Prins Daniel skulle passera förbi på väg mot Stortorget och Nobelmuseet. Efter några minuter fördes vi sedan över borggården till Östra valvet där vi varsamt vidarebefordrades till ett ante-rum i närheten av Lovisa Ulrikas matsal, där ceremonin skulle äga rum. Här möttes vi av gratulationer och idel vänligheter från Riksmarskalk, Ceremonimästare, Överståthållare och en rad andra höjdare vid hovet. Lättsamt men tydligt informerades vi om hur det hela skulle gå till och hur vi förväntades uppföra oss. Så fick vi medaljmottagare inta våra platser i snörräta led i matsalen, där vi tillsades att hålla oss på mattan, varefter våra anhöriga anslöt utmed väggarna.

a1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpga1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpg

Så dunkade ceremonimästaren tre gånger i golvet varefter Deras Majestäter trädde in och placerade sig framför tronstolen. Det kan inte hjälpas, men när Kungen och Drottningen gör entré stramar man upp sig en smula. Så hölls det tal där medaljernas historia och syfte lyftes fram och så började själva utdelandet. Våra namn och medaljmotiveringar lästes upp, ett i taget, varefter vi fick gå fram till Kungen för att ta emot den lilla asken med medaljen och till Drottningen för det åtföljande diplomet. Under detta moment föll en skur av fotoblixtrar över oss – vilket fick oss att för ett ögonblick känna oss som Hertiginnan av Cambridge eller kanske Alice Timander. Även detta moment var väl förberett och proffsigt genomfört.  

När alla fått sina medaljer höll Hans Majestät ett improviserat tal, där han på ett trivsamt sätt gratulerade medaljörerna och manade oss att inte se medaljen som någon sorts avskedsgåva, utan mer som en sporre inför framtida insatser. ”Ni har fortfarande så mycket att ge”, var den avslutande poängen, som man gärna tar till sig. Medaljörernas tack framfördes av Direktör Marianne Nivert, det är henne ni ser på ingressbilden [Foto: Clas Göran Carlsson], varefter även de anhöriga fick en chans att hälsa på kungaparet innan festligheten fortsatte med mingel och champagne i Bernadottegalleriet.

Så gick det till.

Vad är då att säga om företeelsen som sådan? Behöver vi verkligen medaljer och priser? Diplom? Stipendier? Ordnar? (tyvärr avskaffade), Statyetter? Pokaler? Blomsterkvastar? Jag tror att nästan alla skulle svara JA på den frågan. Vi människor behöver uppskattning och erkännanden. Det vet man framför allt inom idrottsrörelsen, men också inom en rad andra verksamheter, både ideella och mer samhälls- eller näringslivsmässiga. Varje god lärare öser beröm över sina elever – liksom varje god förälder sparar på riset tillförmån för olika former för positiv förstärkning. Även inom Släktforskarrörelsen är vi generösa med priser och utmärkelser; Victor Örnbergs hederspris, Årets släktbok, Årets arkiv, Årets eldsjäl, Genealogisk Ungdoms stipendium o.s.v. Säkert finns det också lokala och regionala priser av detta slag.

Det är roligt med det oväntade och annorlunda! Konungens Medalj kom för mig som en total överraskning. Och annorlunda var det, hela konceptet, hela eventet, allt mästerligt regisserat och orkestrerat. Tack Kungen och alla medarbetare, för denna minnesvärda stund!

a1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpga1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpg

En elak f.d. vän skickade mig idag detta lilla jämförande fotomontage med antydningar om att vi är så lika att vi måste vara släkt på något sätt ....  Hahaha! Skrattar bäst som skrattar sist. Här kommer en liten genealogisk utredning som visar att Kungens mor, Prinsessan Sibylla, och jag (liksom säkert flera hundra andra svenskar) är 8-männingar. Halv-åtta-männingar om man vill vara exakt (men vem vill det):

a1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpga1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpg

Från Marguerite härstammar f.ö. halva Europas furste- och kungahus. Förutom den svenske kungen även kungarna av Holland, Belgien, Spanien, Storhertigen av Luxemburg, Prinsen av Wales samt huvudmännen för nästan alla tysktalande furste- och kejsarhus, samt de italienska, portugisiska och grekiska kungafamiljerna.   

Fastna!
6 varianter av S
 

Kommentarer 2

Anders Pemer den måndag, 05 februari 2018 01:13

Ser man på, du har "Sveriges äldsta farfar" nära i släkten! Din mormors mormors faster var alltså Sophia Albertina de Falck, 1805-1854, gift med Carl Gustaf Frumerie, 1774-1859. Hans far var Pehr Frumerie, 1717-1777, och parets son Gustaf de Frumerie levde 1849-1936. Såvitt jag vet ska det än så länge vara det längsta dokumenterade tidsspannet i Sverige från farfars födelse till sonsons död.Fast 10:e amerikanske presidenten John Tyler, 1790-1862, är förstås värre. Två sonsöner i livet ännu idag, 228 år efter hans födelse.

Ser man på, du har "Sveriges äldsta farfar" nära i släkten! Din mormors mormors faster var alltså Sophia Albertina de Falck, 1805-1854, gift med Carl Gustaf Frumerie, 1774-1859. Hans far var Pehr Frumerie, 1717-1777, och parets son Gustaf de Frumerie levde 1849-1936. Såvitt jag vet ska det än så länge vara det längsta dokumenterade tidsspannet i Sverige från farfars födelse till sonsons död.Fast 10:e amerikanske presidenten John Tyler, 1790-1862, är förstås värre. Två sonsöner i livet ännu idag, 228 år efter hans födelse.
Jonas Adlersfeld den måndag, 05 februari 2018 14:02

Hej, vore spännande att höra mer om denne Frederic Christian Welman!

Hej, vore spännande att höra mer om denne Frederic Christian Welman!
Redan registrerad? Logga in här
Guest
19 september 2018
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Ted Rosvall
229 inlägg
Eva Johansson
199 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
35 inlägg
Gästbloggare
14 inlägg