Smitvägar

Allt som oftast händer det att kommunerna, vägverket eller polisen stänger av gator och vägar, enkelriktar dem eller på annat sätt försvårar framkomligheten. Det är då de uppstår, smitvägarna, de improviserade men kreativa trafiklösningarna, där bilarna tar vägen över bakgårdar, in på cykelbanor eller genom parker och fabriksområden. De brukar inte bli särskilt långlivade, dessa små mini-revolter mot lag och ordning, snart nog slår kontrollsamhället till och vidtar de åtgärder som krävs för att stoppa utbrytningsförsöken. Ordnung muss sein ...!

Smitvägar, fysiska och mentala, förekommer också på en rad andra områden i det mänskliga livet; på jobbet, i skolan, i relationer o.s.v. Kanske handlar det om ett sätt att överleva. Om vi ska hinna och orka med vår allt mer hektiska tillvaro, gäller det att förenkla, att hitta effektiva genvägar, att rationalisera, sålla och gallra.

Även till släktforskarnas förhållandevis lugna tillvaro har smitvägarna på senare år hittat fram. De brukar kallas Publika stamtavlor [Public Family Trees], Släktträd, Geni, Geneanet, Disbyt o.s.v. och kan ofta vara till stor nytta för dem som har kört fast i sina forskningar. Gemensamt för dessa resurser är att det är användarna själva som står för innehållet, som laddar upp sina släktutredningar vid Gedcom-formatet eller knappar in dem. Företeelsen kan sägas vara altruistisk och generös. Du bjuder ju faktiskt på de forskningsresultat du med mycken möda och ibland stora kostnader har lyckats knåpa ihop. Men det finns en baktanke; du vill bli hittad! Du vill att andra släktforskare skall studera dina uppgifter, jämföra med sina egna, som kanske tillkommit ur en helt annan forskningsvinkel, och inse att ett informationsutbyte skulle kunna berika bådas resultat.

b2ap3_thumbnail_Anna-fara.jpg

Som ett komplement till de vanliga sökvägarna, via kyrkoböcker, mantalslängder, bouppteckningar o.s.v. kan dessa Släktträd på Nätet fungera alldeles utmärkt, inte minst som kontaktskapare, släktforskare emellan. Det är när du låter dem ersätta grundforskningen, när du aningslöst skriver av det ena publika släktträdet efter det andra, det är då Annan fara (se bilden) uppstår.  

När sedan databasjättarna, med namnlikheter och födelsedata som utgångspunkt, "matchar" din utredning mot andras och mot sina olika databaser och dokument, och börjar föreslå tänkbara släktingar, det är då "annan fara" övergår till att bli "livsfarligt läge". 

De publika släktträden genomgår ju ingen som helst kontroll innan de läggs ut på nätet. Ofta vet du inte ens vem som har lagt ut dem - de bara finns där - och hur ska du kunna veta om den som en gång forskade fram uppgifterna visste vad han eller hon gjorde. 

Det senaste diket heter DNA, d.v.s. de släktträd, som deltagarna lägger ut som en del av konceptet. Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle! Visst är det roligt och stimulerande att jämföra andras DNA-antavlor med din egen, men ack, ack, ack, så farligt. Här tillkommer ju förutsättningen att du faktiskt är släkt med dessa DNA-matchningar på något sätt - alltså blir du än mer benägen att lita på uppgifter, som kan vara hur skakiga som helst.

Publika släktträd måste hanteras med försiktighet och klokskap. Det är helt OK att surfa runt bland alla de spännande släktutredningar och antavlor, som lagts ut på nätet och ta till sig eventuella nya data och ledtrådar. Men du måste (MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE!!!) kontrollera varje uppgift, som du tänker tillföra dina egna utredningar, mot respektive kyrkobok eller vad det nu är för källa. Annars blir din egen utredning lika osäker och opålitlig som så många av dem du hittar på nätet.

b2ap3_thumbnail_kameler2.jpg