Slutet gott, eller …..?

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.