Släktnamn

Under medeltiden förekom i praktiken släktnamn nästan inte alls i Sverige. Förnamn var det som användes av de flesta människor. Frälset, den tidens adel, använde dock patronym d.v.s. ett tillnamn som talar om vem som var ens far. Det är en agnatisk bestämning och att barn på det ena eller andra sättet hämtar sitt tillnamn eller släktnamn från sin far får betraktas som huvudregeln.

Undantag förkom dock då det också förekom metronym. Det mest kända exemplet från skandinavisk historia är kanske »Sven Estridsson« som levde på 1000-talet. Svens pappa var jarl Ulf Torgilsson. Varför kallade han sig då inte Sven Ulfsson? Troligen därför att hans mamma var den danska kungadottern Estrid Svensdotter, Sven Tveskäggs dotter. Mamman var alltså mer högättad än fadern.

Under 1500-talet började bruket av släktnamn inom den svenska adeln ta fart. Här togs namnet ofta från det vapen familjen använde: Sparre, Bielke, Oxenstierna, Stenbock etc. Även här var huvudregeln att namnet följde den agnatiska linjen. Det finns förstås även här finns undantag som har att göra med att modern var mer högättad. Ett exempel är Olof Arvidsson (död före 1509) som upptog sin morfars vapen (stenbock, äldre ätten) och vars son friherre Gustaf Olsson (ca 1503–1571), kung Gustaf Erikssons svärson och svåger, antog namnet Stenbock (yngre ätten). Namnet Stenbock fördes vidare agnatiskt men det var baserat på vapenbilden som hade tagits från spinnsidan.  Spåren av Gustaf Olofssons agnatiska härkomst finns dock i vapnet: sparre över stjärna. Se bilden.

20140425175929G 012

I hjärtskölden ses den äldre stenbocksättens vapen men i första och fjärde kvadranten släktens agnatiska härstamning med sparre över stjärna, ett vapen som också fördes av agnatiska släktingar som under 1600 talet introducerades på Riddarhuset under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nr 82; utslocknad).

Från 1626 skulle adeln ha antagit släktnamn men det var först under 1700-talet som de agnatiska avkomlingarna till riddaren Nils Sigridsson (död tidigast 1299) började använda släktnamn: Natt och Dag (adliga ätten nr 13).

Efter 1500-talet är det full fart framåt. Släktnamn upptas, förkastas och ändras i alla samhällsgrupper. Processen började hos adeln och andra tar sedan efter. Städernas borgare, prästerna, särskilda yrkesgrupper och sist landsbygdens allmoge.

Det dröjer dock innan släktnamnen dominerar över patronymerna. Huvudregeln är fortfarande att den agnatiska regeln oftast följs när barnen tar namn. Barnen använder ofta men inte alltid faderns släktnamn. Det finns alltid undantag. Söner kan ha tagit mammans släktnamn, i synnerhet om pappan saknat släktnamn eller avlidit tidigt. Om föräldrarna saknade släktnamn kunde barnen dessutom anta olika släktnamn. Allt var egentligen möjligt eftersom det knappast fanns några regler.

Antagande av släktnamn i någon större utsträckning sker senare bland bönderna och övriga som finns bland landsbygdens befolkning. Här höll användningen av patronymer i sig in på andra hälften av 1800-talen. Då övergick dock patronymerna till att bli släktnamn i allt högre utsträckning istället för att nya släktnamn skapades. Den som var »Andersson« kom att ha släktnamnet Andersson liksom hans barn. En kvinna som var »Andersdotter« kom ofta att heta Andersson.

Indelta soldater och båtsmän utgör en speciell kategori. När de antogs fick de sina speciella soldat- och båtsmansnamn. Den som redan hade ett släktnamn ersatte normalt sett det med rotenamnet. Under slutet av 1800-talet ser man dock att namn som indelta soldater och båtsmän haft övergått till att bli släktnamn: Sträng, Storm, Sköld.

Huvudregeln när det gäller hur namns förs över till nya generationer får fortfarande sägas vara den agnatiska. En släkt verkar därför idag i de flestas medvetande vara en agnatisk släkt där de flesta delar släktnamn. Den 2017 nya namnlagen som möjliggör dubbla efternamn som utgörs av olika kombinationer av föräldrarnas namn och patronym/metronym skapar helt nya möjligheter för namnval. Och utmaningar för släktforskaren.

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Spion - ett gammalt yrke
Folkmord, förskingring och DNA
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild