Släktminnen - synliga och osynliga

På översta bokhyllan i mitt vardagsrum ligger en liten, oformlig tegelklump. Det är resten av en taktegelpanna som för ungefär 150 år sedan beklädde ett litet torp vid namn Skårsnäs i Västra Vingåker. När min mormors far gifte sig 1891, benämndes han just 'son i Skårsnäs'. Men torpet är borta, inte ens en husgrund finns kvar. Bara en tovig gräskulle och några söndervittrade tegelpannor. Likadant var det ute på halvön Langö, där mormor föddes. En knappt skönjbar glänta fanns kvar där torpet hade legat. Det mest minnesvärda på stället var att jag för första gången fick se spår av en bävers idoga verksamhet på ett närbeläget träd.

Ibland blir jag så avundsjuk på släktforskare som kan lägga ut bilder med texter av typen: 'senaste släktträffen med mormors släkt. Gården i bakgrunden har gått i släkten i 400 år'.

Nu ska genast sägas att jag ännu inte besökt tillnärmelsevis alla landskap där mina anor brett ut sig. Kanske kommer jag till en fyrahundraårig släktgård framöver!

Men... jag kan i alla fall se ut från den toviga gräskullen på skogen runt Skårsnäs och fundera på hur höga träden var när mormors far gav sig ut på friarstråt 1890. Och längs stigen ut till Lagnö kan man se  ut över Kolsnarens vatten och tänka att mormors föräldrar såg samma sjö för länge sedan.

Men ibland blir man överraskad i motsatt riktning också. På vår resa i mormors fars Sörmland stannade vi till vid ett torp där mormors farfars far hade växt upp, och torpets nuvarande ägare visste genast att berätta om hur gossen kommit ditflyttande en gång i början av 1800-talet. Ändå var de inte alls släkt!

Och till slut kom vi då till Nackhäll vid Hjälmaren i Julita. Där finns bland annat en lada från 1600-talet bevarad. 1798 kom min anfader dit, och bör således ha brukat ladan. Och hans ättlingar, en syskongren visserligen, bor där än!

Inga fyrahundra år. Men 220 år är inte så illa!

Bilden: Bäverminne ute på Langö 2016