Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 1696
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Släktforskning – nationell och internationell

Släktforskning – nationell och internationell

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

Kommentarer